Sommarföräldrar 2024

[vemsomhelst123]

Här gick dopet av stapeln i lördags, och det gick som en dans. Hon sa inget under akten, utan somnade till och med under psalmen Tryggare kan ingen vara.

Hon är en så väldigt snäll och enkel bebis. Lättroad och för det mesta glad. Enda gången hon verkligen blir ledsen är när hon är väldigt hungrig. Inte ens en blöt blöja kan förstöra hennes leende annars. Hon är ingen knäunge heller, hon kan bli irriterad när man hållit i henne en stund. Hon älskar att få ligga på sin lekmatta under gymmet och sparka med benen hej vilt och göra vändningsförsök.

Hennes enkelhet har dock lett till en annan situation..

Min brors barn (fem veckor äldre) och vår tös är väldigt, väldigt olika. Deras bebis är svår att trösta, skriker så fort hon hamnar i någon annans knä, måste vaggas till sömms i en helt tyst miljö, måste vara i samma rum som mamma annars skriker hon.

Jag har noterat en avundsjuka. Får till och med kommentarer om att de önskar att deras E var mer som vår E. Våra föräldrar vågar inte ha deras E mer än korta minuter, eftersom hon inte går att trösta av någon annan än mamma. Våra päron är gamla och slitna och orkar inte gå omkring med ett ledset barn.. Jag har lämnat min tös hos dem i timmar medan jag gjort ansiktsbehandlingar och annat. Bara hon har sin ersättning och en kul skallra med sig så är allt lugnt. Mamma vågar knappt säga att hon varit barnvakt åt E nu..

Jag vågar inte tro att tösen alltid kommer vara såhär enkel, och deras E kommer säkerligen ändras också. Jag tycker bara det är lite trist att det känns som om något gnager. Svårt att göra något åt också..

Man får ju liksom bara det barn man får.. Gick inte att beställa något i förväg så att säga..

Våran unge var ”jättejobbig” för andra hela första året (och för oss, någon gång när jag kom hem från jobbet och hennes pappa skulle iväg gick jag 15000 steg inomhus mellan 17-22..) Hennes kusin var mycket enklare. Numera (de är 5 och 6) är det tvärtom… och jag kan ibland må lite dåligt över att vår dotter är så himla duktig, positiv och glad och lättmotiverad hela tiden. Vi får en hel del kommentarer från ffa kompisars mor/farföräldrar om att hon alltid är så glad, artig och aldrig tjafsar. Men jag håller med, hon bara är sån här och det är härligt men jag hoppas hon hittar lite ilska som äldre .

 

[Fibusen]

Här gick dopet av stapeln i lördags, och det gick som en dans. Hon sa inget under akten, utan somnade till och med under psalmen Tryggare kan ingen vara.

Hon är en så väldigt snäll och enkel bebis. Lättroad och för det mesta glad. Enda gången hon verkligen blir ledsen är när hon är väldigt hungrig. Inte ens en blöt blöja kan förstöra hennes leende annars. Hon är ingen knäunge heller, hon kan bli irriterad när man hållit i henne en stund. Hon älskar att få ligga på sin lekmatta under gymmet och sparka med benen hej vilt och göra vändningsförsök.

Hennes enkelhet har dock lett till en annan situation..

Min brors barn (fem veckor äldre) och vår tös är väldigt, väldigt olika. Deras bebis är svår att trösta, skriker så fort hon hamnar i någon annans knä, måste vaggas till sömms i en helt tyst miljö, måste vara i samma rum som mamma annars skriker hon.

Jag har noterat en avundsjuka. Får till och med kommentarer om att de önskar att deras E var mer som vår E. Våra föräldrar vågar inte ha deras E mer än korta minuter, eftersom hon inte går att trösta av någon annan än mamma. Våra päron är gamla och slitna och orkar inte gå omkring med ett ledset barn.. Jag har lämnat min tös hos dem i timmar medan jag gjort ansiktsbehandlingar och annat. Bara hon har sin ersättning och en kul skallra med sig så är allt lugnt. Mamma vågar knappt säga att hon varit barnvakt åt E nu..

Jag vågar inte tro att tösen alltid kommer vara såhär enkel, och deras E kommer säkerligen ändras också. Jag tycker bara det är lite trist att det känns som om något gnager. Svårt att göra något åt också..

Man får ju liksom bara det barn man får.. Gick inte att beställa något i förväg så att säga..

Jag har ju barnet tvärt emot ditt. Det är skitjobbigt, ärligt talat. Otröstlig, missnöjd, sover knappt varken dag eller natt, man kan glömma att gå på toa utan det får bli en snabbkiss på sin höjd, laga mat går inte utan att någon gallskriker, jag vill helst inte gå ner och handla med honom för han kan få ett riktigt meltdown av att ligga i vagnen. Klart jag önskar att det vore lättare, att han kunde vara nöjd iallafall ibland. Men nu gråter han liksom oavsett vad vi gör. Nu har han insett att det är mer spännande att hänga på axeln än att ligga i famnen, så nu kan han även gråta av att ligga i famnen.

Han skriker sig själv till panik där han slår ut armarna och ögonen spärras upp och han nästan hyperventilerar när han gråter och får ingen luft. Ibland måste man ju lägga ner honom när man är själv, då slutar det oftast i den här paniken.

Stallkompisen har med sig sin bebis till stallet och bebis bara sover medans hon kan fixa hagar, mocka, greja med hästen osv. Jag hinner inte ens få ut en häst i hagen innan min får ett meltdown. Det hade varit drömmen att kunna ha det som henne istället för att planera efter sambons jobb när jag kan ta in och ut hästarna så bebis kan vara hemma med sambon då, och det tar liksom 10 minuter.
Nätterna blir som tortyr, och det går inte att vila ikapp på dagen heller för han är igång lika då med.

Men som du säger så får man ju inte välja, nu vart det så här och självklart älskar vi vårat lilla hjärta över allt, men det är klart det blir påfrestande och frustrerande när det är så här dag efter dag efter dag, dygnet runt. Men avundsjuka eller bittra på andra är vi då verkligen inte, men det hade såklart varit trevligare om det var lite lättare.

Jag har inget bra tips att komma med, mer än att jag verkligen lider med dom, för det är riktigt riktigt tufft. Man blir inte sig själv när man aldrig får sova eller ens vila ordentligt, och stress 24/7 för det är klart det känns i hjärtat när ens bebis skriker, och maten får man oftast kasta i sig kall. Tillslut fungerar man inte som man ska. Jag gör seriöst jättekonstiga saker bara för att hjärnan är helt slut. Igår försökte jag hyvla ost med smörkniven tex. Jag får hjärnsläpp och vet inte hur grejer fungerar, glömmer koder osv.

 

[Aconite]

Här gick dopet av stapeln i lördags, och det gick som en dans. Hon sa inget under akten, utan somnade till och med under psalmen Tryggare kan ingen vara.

Hon är en så väldigt snäll och enkel bebis. Lättroad och för det mesta glad. Enda gången hon verkligen blir ledsen är när hon är väldigt hungrig. Inte ens en blöt blöja kan förstöra hennes leende annars. Hon är ingen knäunge heller, hon kan bli irriterad när man hållit i henne en stund. Hon älskar att få ligga på sin lekmatta under gymmet och sparka med benen hej vilt och göra vändningsförsök.

Hennes enkelhet har dock lett till en annan situation..

Min brors barn (fem veckor äldre) och vår tös är väldigt, väldigt olika. Deras bebis är svår att trösta, skriker så fort hon hamnar i någon annans knä, måste vaggas till sömms i en helt tyst miljö, måste vara i samma rum som mamma annars skriker hon.

Jag har noterat en avundsjuka. Får till och med kommentarer om att de önskar att deras E var mer som vår E. Våra föräldrar vågar inte ha deras E mer än korta minuter, eftersom hon inte går att trösta av någon annan än mamma. Våra päron är gamla och slitna och orkar inte gå omkring med ett ledset barn.. Jag har lämnat min tös hos dem i timmar medan jag gjort ansiktsbehandlingar och annat. Bara hon har sin ersättning och en kul skallra med sig så är allt lugnt. Mamma vågar knappt säga att hon varit barnvakt åt E nu..

Jag vågar inte tro att tösen alltid kommer vara såhär enkel, och deras E kommer säkerligen ändras också. Jag tycker bara det är lite trist att det känns som om något gnager. Svårt att göra något åt också..

Man får ju liksom bara det barn man får.. Gick inte att beställa något i förväg så att säga..

Ge dem lite tid. Jag tror att det snarare är att de försöker överleva än att det skulle vara avundsjuka. Kanske lite frustration för visst är det lättare att säga att man får det barn man får när ens barn låter en sova, äta, vila och återhämta sig. För att inte tala om känslorna det väcker i en när man inte kan trösta sitt barn.

En vän fick barn samtidigt som mig. Deras andra kolikbarn, storasyskonet var 2.5 när lilla kom. Båda barnen skrek i 3 månader. Enda gången lilla sov var i sjal på mamma eller i bilen. Så för att mamma skulle få sova körde pappan bil med båda barnen 3-4 h per natt. Mitt barn var oförskämt enkel första månaderna. Min vän och jag sågs inte den här perioden, hon klarade inte ens av att höra om "normal-bebisar" utan att bryta ihop. Det gick bra, vi är fortfarande vänner men det är ju inte henne jag skulle prata med om hur mysig spädbarnstiden var

 

[Fibusen]

För att inte tala om känslorna det väcker i en när man inte kan trösta sitt barn.

Det här! Det är det absolut värsta. När man verkligen gjort och gör allt, bär, håller, smeker ryggen, vaggar, gungar, tröstar, matar, byter blöja, och ändå så är det bara gråt. Det gör ont i hela kroppen, man känner sig helt värdelös som både mamma och människa, och tårarna sprutar många gånger på en själv också. Man vill ju trösta sitt barn när hen är ledsen, men det går inte, och så är det dag in och dag ut, dygnet runt. Normalt sett så gråter bebis, man tar upp och bebis blir nöjd. Här fortsätter det när vi tar upp bebis, i bland i timmar! Det knäcker vem som helst tillslut.

 

[Aconite]

Det här! Det är det absolut värsta. När man verkligen gjort och gör allt, bär, håller, smeker ryggen, vaggar, gungar, tröstar, matar, byter blöja, och ändå så är det bara gråt. Det gör ont i hela kroppen, man känner sig helt värdelös som både mamma och människa, och tårarna sprutar många gånger på en själv också. Man vill ju trösta sitt barn när hen är ledsen, men det går inte, och så är det dag in och dag ut, dygnet runt. Normalt sett så gråter bebis, man tar upp och bebis blir nöjd. Här fortsätter det när vi tar upp bebis, i bland i timmar! Det knäcker vem som helst tillslut.

Ja, herregud. Det kan ju få den bäste att bryta ihop efter några timmar bara. Förstår att ni har det extremt tufft och det är svårt att se något ljus när sömnen är obefintlig och bebis så ledsen.

Har ni någon avlastning? Även om det inte funkar att någon annan tar bebis så kan avlastning ske på andra sätt, någon som lagar matlådor och fyller frysen åt en. Kör några tvättmaskiner eller bara sätter på kaffebryggaren och håller en sällskap i någon timme. Kanske även det din bror med familj behöver nu @Stålvilja ?

 

[Stålvilja]

Ge dem lite tid. Jag tror att det snarare är att de försöker överleva än att det skulle vara avundsjuka. Kanske lite frustration för visst är det lättare att säga att man får det barn man får när ens barn låter en sova, äta, vila och återhämta sig. För att inte tala om känslorna det väcker i en när man inte kan trösta sitt barn.

En vän fick barn samtidigt som mig. Deras andra kolikbarn, storasyskonet var 2.5 när lilla kom. Båda barnen skrek i 3 månader. Enda gången lilla sov var i sjal på mamma eller i bilen. Så för att mamma skulle få sova körde pappan bil med båda barnen 3-4 h per natt. Mitt barn var oförskämt enkel första månaderna. Min vän och jag sågs inte den här perioden, hon klarade inte ens av att höra om "normal-bebisar" utan att bryta ihop. Det gick bra, vi är fortfarande vänner men det är ju inte henne jag skulle prata med om hur mysig spädbarnstiden var

Nä, det där med att prata om mysig spädbarnstid gör jag inte med dem faktiskt. De får prata med mig snarare än att jag klampar in. Ger inga råd heller, för jag hade själv inte velat ha några som jag inte bett om. Kan vara som du säger såklart, anledningen till att jag uppfattar det som avundsjuka är kommentarerna som kommer, hur de sägs och hur ofta. Hade jag inte haft barn själv samt bott närmare hade jag på alla sätt erbjudit avlastning om de velat ha det.

 

[Fibusen]

Ja, herregud. Det kan ju få den bäste att bryta ihop efter några timmar bara. Förstår att ni har det extremt tufft och det är svårt att se något ljus när sömnen är obefintlig och bebis så ledsen.

Har ni någon avlastning? Även om det inte funkar att någon annan tar bebis så kan avlastning ske på andra sätt, någon som lagar matlådor och fyller frysen åt en. Kör några tvättmaskiner eller bara sätter på kaffebryggaren och håller en sällskap i någon timme. Kanske även det din bror med familj behöver nu @Stålvilja ?

Vi hjälps åt mycket jag och sambon. Vi hade ju tur att han sparade sin semester och jobbade hela sommaren, så vi fick ju nästan 6 veckor hemma tillsammans. Nu har han jobbat 1,5 vecka och det går ju, han jobbar tack och lov inte måndag-fredag 7-16, utan jobbar kväll i bland, ledig mitt i veckan osv, och jobbar oftast tre pass på rad, sen är han ledig en dag eller två så då blir det lättare att genomlida när jag vet att det är bara idag och i morgon jag behöver klara mig själv under dagen/kvällen, sen är vi båda hemma igen.

Sen gör ju det så att vi kan dela på nätterna mer också. Jobbar sambon kväll så kan han ta natten tex. Som det är nu så sover en nere på soffan och en uppe med sonen, just för att en ska få sova ordentligt utan att bli väckt. Vi har försökt hitta lösningar.

Vi har min mamma som kan ta han lite, men jag vill ärligt talat inte belasta henne längre stunder. Nu på onsdag tex har jag utsläpp i stallet och tänkte fel (trodde sambon jobbade kväll) så jag kommer behöva lämna sonen hos mamma innan jag åker till stallet... Det hade kunnat funka om det skulle vara bra väder så hästarna går nakna, då det bara är tre hästar som ska ut, hö finns redan i hagen så det går ju snabbt och bilen hade kunnat vara igång för att lugna han lite, men nu ska det regna så jag behöver täcka, då finns det inte på världskartan att jag kan ha med sonen dit utan att han skriker sig till panik.

Det näst värsta är nog känslan av att vi belastar andra, och vi blir nästan isolerade här pga det. Vi vill som sagt inte handla med honom. Jag vill/kan inte ha han med till stallet, vi vill knappt gå promenader med vagnen för han är nöjd i 10 minuter, sen skriks det. Jag skäms nästan när han skriker som han gör, det känns som om man är en dålig förälder som inte kan trösta sitt barn? Vi kan inte åka iväg på något iallafall för han går bananas i bilstolen. Därför så håller vi oss hemma och planerar allt det går för att inte behöva ta han utanför huset typ. Så illa blir det tillslut.

När jag var föräldrarledig med äldre sonen gick vi långa promenader, han var med i stallet och låg i vagnen och var så nöjd, vi kunde åka runt och hälsa på kompisar/föräldrar för han var så nöjd att åka bil. Jag och mamma fikade ofta på stan och vi kunde gå runt och shoppa bebiskläder med han i vagnen. Nu vill jag inte ens springa in och köpa en mjölk på Hemköp.

På lördag ska vi åka och hälsa på min pappa, något jag verkligen dragit på. Tar en timme att åka dit, och jag vet att resan kommer bli helt kaos, sen kommer han vara helt otröstlig där borta för han blev så upprörd under bilfärden så han kommer inte ner igen. Det kommer bli en helvetesdag, men pappa är gammal och skröplig så jag vet inte alls hur länge till han är med, och jag kommer ångra mig hela livet om jag inte såg till så pappa fick träffa sonen. Annars så hade jag aldrig åkt.

Nu har det ändå blivit liiiite bättre efter vi gick över till mjölkfri ersättning, och det är som jag skrev innan, att vi tänker att vi hela tiden kommer en dag närmare när det vänder. Varenda skitdag vi har är en skitdag mindre.

Är det kolik så brukar det ju ofta vända runt 3-4 månader. Är det bara att han är så frustrerad hela tiden så kanske det lugnar sig när han hittar intresse i saker och vi kan lägga ifrån han i babygymmet tex. Eller när han börjar kunna ta sig fram själv/sitta. Hur som helst så vet vi att han inte kommer hålla på så här när han är 15 år så någongång så kommer vi nå slutet av denna prövning också. Men det kommer ju aldrig bli en mysig bebistid vi kan se tillbaka på, tyvärr, utan det kommer nog bli en tillbakablick med frågan hur fan vi överlevde.

 

[Bufera]

Det här! Det är det absolut värsta. När man verkligen gjort och gör allt, bär, håller, smeker ryggen, vaggar, gungar, tröstar, matar, byter blöja, och ändå så är det bara gråt. Det gör ont i hela kroppen, man känner sig helt värdelös som både mamma och människa, och tårarna sprutar många gånger på en själv också. Man vill ju trösta sitt barn när hen är ledsen, men det går inte, och så är det dag in och dag ut, dygnet runt. Normalt sett så gråter bebis, man tar upp och bebis blir nöjd. Här fortsätter det när vi tar upp bebis, i bland i timmar! Det knäcker vem som helst tillslut.

Vi har haft ungefär 2 extremt dåliga nätter på 7 veckor, jag var knäckt på de nätterna.
Tycker så synd om föräldrarna som har det såhär hela tiden, varje dag.
Känslan av att inte kunna trösta sitt barn är fruktansvärt jobbig, sen kunna komma tillbaka och fortsätta är svårt och tungt.

 

[Stålvilja]

Jag har ju barnet tvärt emot ditt. Det är skitjobbigt, ärligt talat. Otröstlig, missnöjd, sover knappt varken dag eller natt, man kan glömma att gå på toa utan det får bli en snabbkiss på sin höjd, laga mat går inte utan att någon gallskriker, jag vill helst inte gå ner och handla med honom för han kan få ett riktigt meltdown av att ligga i vagnen. Klart jag önskar att det vore lättare, att han kunde vara nöjd iallafall ibland. Men nu gråter han liksom oavsett vad vi gör. Nu har han insett att det är mer spännande att hänga på axeln än att ligga i famnen, så nu kan han även gråta av att ligga i famnen.

Han skriker sig själv till panik där han slår ut armarna och ögonen spärras upp och han nästan hyperventilerar när han gråter och får ingen luft. Ibland måste man ju lägga ner honom när man är själv, då slutar det oftast i den här paniken.

Stallkompisen har med sig sin bebis till stallet och bebis bara sover medans hon kan fixa hagar, mocka, greja med hästen osv. Jag hinner inte ens få ut en häst i hagen innan min får ett meltdown. Det hade varit drömmen att kunna ha det som henne istället för att planera efter sambons jobb när jag kan ta in och ut hästarna så bebis kan vara hemma med sambon då, och det tar liksom 10 minuter.
Nätterna blir som tortyr, och det går inte att vila ikapp på dagen heller för han är igång lika då med.

Men som du säger så får man ju inte välja, nu vart det så här och självklart älskar vi vårat lilla hjärta över allt, men det är klart det blir påfrestande och frustrerande när det är så här dag efter dag efter dag, dygnet runt. Men avundsjuka eller bittra på andra är vi då verkligen inte, men det hade såklart varit trevligare om det var lite lättare.

Jag har inget bra tips att komma med, mer än att jag verkligen lider med dom, för det är riktigt riktigt tufft. Man blir inte sig själv när man aldrig får sova eller ens vila ordentligt, och stress 24/7 för det är klart det känns i hjärtat när ens bebis skriker, och maten får man oftast kasta i sig kall. Tillslut fungerar man inte som man ska. Jag gör seriöst jättekonstiga saker bara för att hjärnan är helt slut. Igår försökte jag hyvla ost med smörkniven tex. Jag får hjärnsläpp och vet inte hur grejer fungerar, glömmer koder osv.

Tack och lov verkar deras ändå sova på nätterna när hon väl somnat. Men i vaket tillstånd har det tydligen varit så att mamman i fråga inte ens kunnat gå på toa som du beskriver. Lider med er, ska inte säga jag förstår - för det gör jag inte. Jag skickar över en varm tanke eller två, med hopp om att det snart vänder

 

[Stålvilja]

Känslan att vara värdelös eller dålig som mamma kommer nog alla i kontakt med på olika sätt.

Även om tösen är enkel och snäll så har jag som mamma väldigt mycket känslor kopplade till amning. Har ju tidigare i tråden berättat om vår trassliga start.

Nästa vecka är tösen tre månader. Från vecka 2 och till ungefär vecka 8 lyckades vi amma till största delen. Men vartefter hennes begär blivit större har jag tagit till flaskan oftare. För jag har haft en känsla av att hon inte blir nöjd och känt mig otillräcklig.

Men sen vecka 8 och fram till nu har hon tappat intresset för tutten. Ska bara ha flaska. Jag ger henne bröstet när hon är hungrig, men har inte tålamod nog att jobba lite för maten. Så det har blivit mindre och mindre amning. Och jag känner en oväntad sorg över det. Jag vill ju amma mer egentligen, men jag blir också ledsen när hon bara leker med tutten och inte verkar nöjd..

Vet inte när/om det blir för sent att öka produktionen igen, för jag har en känsla av att tuttarna sinar mer för varje dag. Min bröstpump gick sönder nyligen också, den funkade bra för mig så det är skit. Tyckte inte det var värt att köpa en ny för ytterligare tvåtusen, så köpte en manuell. Och den funkar inte alls på mig

Tudelad känsla iallafall, jag vill å ena sidan inte ge upp amningen, men jag vet inte heller hur vi ska kunna komma tillbaka dit mer

 

[Poison-heart]

Vi hjälps åt mycket jag och sambon. Vi hade ju tur att han sparade sin semester och jobbade hela sommaren, så vi fick ju nästan 6 veckor hemma tillsammans. Nu har han jobbat 1,5 vecka och det går ju, han jobbar tack och lov inte måndag-fredag 7-16, utan jobbar kväll i bland, ledig mitt i veckan osv, och jobbar oftast tre pass på rad, sen är han ledig en dag eller två så då blir det lättare att genomlida när jag vet att det är bara idag och i morgon jag behöver klara mig själv under dagen/kvällen, sen är vi båda hemma igen.

Sen gör ju det så att vi kan dela på nätterna mer också. Jobbar sambon kväll så kan han ta natten tex. Som det är nu så sover en nere på soffan och en uppe med sonen, just för att en ska få sova ordentligt utan att bli väckt. Vi har försökt hitta lösningar.

Vi har min mamma som kan ta han lite, men jag vill ärligt talat inte belasta henne längre stunder. Nu på onsdag tex har jag utsläpp i stallet och tänkte fel (trodde sambon jobbade kväll) så jag kommer behöva lämna sonen hos mamma innan jag åker till stallet... Det hade kunnat funka om det skulle vara bra väder så hästarna går nakna, då det bara är tre hästar som ska ut, hö finns redan i hagen så det går ju snabbt och bilen hade kunnat vara igång för att lugna han lite, men nu ska det regna så jag behöver täcka, då finns det inte på världskartan att jag kan ha med sonen dit utan att han skriker sig till panik.

Det näst värsta är nog känslan av att vi belastar andra, och vi blir nästan isolerade här pga det. Vi vill som sagt inte handla med honom. Jag vill/kan inte ha han med till stallet, vi vill knappt gå promenader med vagnen för han är nöjd i 10 minuter, sen skriks det. Jag skäms nästan när han skriker som han gör, det känns som om man är en dålig förälder som inte kan trösta sitt barn? Vi kan inte åka iväg på något iallafall för han går bananas i bilstolen. Därför så håller vi oss hemma och planerar allt det går för att inte behöva ta han utanför huset typ. Så illa blir det tillslut.

När jag var föräldrarledig med äldre sonen gick vi långa promenader, han var med i stallet och låg i vagnen och var så nöjd, vi kunde åka runt och hälsa på kompisar/föräldrar för han var så nöjd att åka bil. Jag och mamma fikade ofta på stan och vi kunde gå runt och shoppa bebiskläder med han i vagnen. Nu vill jag inte ens springa in och köpa en mjölk på Hemköp.

På lördag ska vi åka och hälsa på min pappa, något jag verkligen dragit på. Tar en timme att åka dit, och jag vet att resan kommer bli helt kaos, sen kommer han vara helt otröstlig där borta för han blev så upprörd under bilfärden så han kommer inte ner igen. Det kommer bli en helvetesdag, men pappa är gammal och skröplig så jag vet inte alls hur länge till han är med, och jag kommer ångra mig hela livet om jag inte såg till så pappa fick träffa sonen. Annars så hade jag aldrig åkt.

Nu har det ändå blivit liiiite bättre efter vi gick över till mjölkfri ersättning, och det är som jag skrev innan, att vi tänker att vi hela tiden kommer en dag närmare när det vänder. Varenda skitdag vi har är en skitdag mindre.

Är det kolik så brukar det ju ofta vända runt 3-4 månader. Är det bara att han är så frustrerad hela tiden så kanske det lugnar sig när han hittar intresse i saker och vi kan lägga ifrån han i babygymmet tex. Eller när han börjar kunna ta sig fram själv/sitta. Hur som helst så vet vi att han inte kommer hålla på så här när han är 15 år så någongång så kommer vi nå slutet av denna prövning också. Men det kommer ju aldrig bli en mysig bebistid vi kan se tillbaka på, tyvärr, utan det kommer nog bli en tillbakablick med frågan hur fan vi överlevde.

Du kanske skrivit det någonstans men har du provat sjal eller sele? Sonen har varit väldigt gnällig och har inte gått att lägga ifrån sig sen han fick rotavirus i torsdags. Har kunnat ha honom i sjal eller sele iaf så man kunnat få gjort nånting hemma.

 

[Fibusen]

Du kanske skrivit det någonstans men har du provat sjal eller sele? Sonen har varit väldigt gnällig och har inte gått att lägga ifrån sig sen han fick rotavirus i torsdags. Har kunnat ha honom i sjal eller sele iaf så man kunnat få gjort nånting hemma.

Ja, vi har sele som han börjar acceptera iallafall en stund.

 

[VLMF]

@Stålvilja Pumpen kanske du kan reklamera om den gått sönder så fort?

Om du verkligen vill amma mer finns det oftast sätt. Jag har en kompis som gick från 100% amning till 100% flaska och sedan 100% amning igen, men hon fick lägga en del tid på att få upp produktionen igen. Nu vill du kanske inte helamma ändå men det är nog lite jobb för att få till det om bebisen börjat fasa ut brösten (de är lata! flaskan är alltid snabbare och mindre jobb för dem). Min kompis tipsar om bloggen Babybaby tillbaka till helamning (tips om nedtrappningsschema osv som går att följa till den nivå du vill) m.m och bloggen Sagogrynet om delamning. Men fundera på om du verkligen vill amma och hur viktigt det är för dig att delamma

Jag tipsar om amningsmottagningen som är kopplad till ditt sjukhus, de kan ge bra stöttning och tips om grepp osv om barnet bara leker vid bröstet.

 

[VLMF]

@Stålvilja Pumpen kanske du kan reklamera om den gått sönder så fort?

Om du verkligen vill amma mer finns det oftast sätt. Jag har en kompis som gick från 100% amning till 100% flaska och sedan 100% amning igen, men hon fick lägga en del tid på att få upp produktionen igen. Nu vill du kanske inte helamma ändå men det är nog lite jobb för att få till det om bebisen börjat fasa ut brösten (de är lata! flaskan är alltid snabbare och mindre jobb för dem). Min kompis tipsar om bloggen Babybaby tillbaka till helamning (tips om nedtrappningsschema osv som går att följa till den nivå du vill) m.m och bloggen Sagogrynet om delamning. Men fundera på om du verkligen vill amma och hur viktigt det är för dig att delamma

Jag tipsar om amningsmottagningen som är kopplad till ditt sjukhus, de kan ge bra stöttning och tips om grepp osv om barnet bara leker vid bröstet.

Kort så tipsar bloggen om att istället för att ge få men stora flaskor ersättning per dygn så ska man ge fler gånger men mindre mängd, dock samma mängd per dygn. Och så ammar du innan och efter varje sådan liten flaska, och börjar minska ersättningsmängden mycket lite i taget. Men det är ju mer jobb såklart ett tag!

 

[Madde_padde]

Känslan att vara värdelös eller dålig som mamma kommer nog alla i kontakt med på olika sätt.

Även om tösen är enkel och snäll så har jag som mamma väldigt mycket känslor kopplade till amning. Har ju tidigare i tråden berättat om vår trassliga start.

Nästa vecka är tösen tre månader. Från vecka 2 och till ungefär vecka 8 lyckades vi amma till största delen. Men vartefter hennes begär blivit större har jag tagit till flaskan oftare. För jag har haft en känsla av att hon inte blir nöjd och känt mig otillräcklig.

Men sen vecka 8 och fram till nu har hon tappat intresset för tutten. Ska bara ha flaska. Jag ger henne bröstet när hon är hungrig, men har inte tålamod nog att jobba lite för maten. Så det har blivit mindre och mindre amning. Och jag känner en oväntad sorg över det. Jag vill ju amma mer egentligen, men jag blir också ledsen när hon bara leker med tutten och inte verkar nöjd..

Vet inte när/om det blir för sent att öka produktionen igen, för jag har en känsla av att tuttarna sinar mer för varje dag. Min bröstpump gick sönder nyligen också, den funkade bra för mig så det är skit. Tyckte inte det var värt att köpa en ny för ytterligare tvåtusen, så köpte en manuell. Och den funkar inte alls på mig

Tudelad känsla iallafall, jag vill å ena sidan inte ge upp amningen, men jag vet inte heller hur vi ska kunna komma tillbaka dit mer

Jag rekommenderar tillmatningsset istället för flaska. Om du vill amma!

Vår storebror åt 50/50 i perioder bröstmjölk/ ersättning pga svag viktuppgång. Bara tiölmattningset så han vägrade flaskan.
Lillebror nu ger jag extra ersättning när jag ska iväg eller så, då kan jag lämna honom 2-3 timmar med pappan (vi vågar inte ge honom honom flaska så han blir förvirrad