Sommarföräldrar 2024

[julgrisen]

Var på vägning nyss. Sköterskan tyckte inte att hon gått upp tillräckligt mycket, 75 gram, 6 dagar sedan mätning. Fick återigen rådet att väcka mer, få henne att äta mer. 3235 gram vägde hon nu. Känns lite jobbigt faktiskt, känner mig dålig :/

Hon la pennan på skärmen och pekade "ni ser ju, fortsätter det gå såhär sakta kommer kurvan plana ut och då blir det inte bra".

Tycker verkligen att många BVC-sköterskor skulle behöva tänka på hur de lägger fram saker, man är så skör i början! Vår sköterska sa också liknande saker och jag bröt ihop, vi hade också barn som gärna sov längre stunder men de åt dåligt och kompenserade inte för de långa sovstunderna. Tycker inte du ska känna dig dålig men jag vet hur lätt det är, det är så känsligt när ens barn inte får i sig tillräckligt! Men hon är ju så liten än, så väck henne du och se om det hjälper, hon verkar ju äta bra när hon är vaken! Vi hade andra svårigheter och blev inlagda på sjukhus när våra bebisar var 10 dagar, tror det hade kunnat undvikas om vi fått bättre hjälp från början men det blev ju bra efter sjukhusvistelse än i allafall!

 

[Fibusen]

Jag tror jag fått ischias! Började för någon dag sen att kännas på en punkt bak i ena skinkan, sen har det eskalerat så nu känns det från ländryggen ner hela vägen fram till halva vaden ungefär. Ilar, strålar och ibland hugger det till så förbannat så benet nästan viker sig. Konstig känsla när man sen känner sig halvt förlamad i någon sekund.

Alla krämpor som verkar gå att få har jag snart prickat in! Det var lättare att vara gravid när en var 25 år, än nu när en är 37…

Jag protesterade genom att ligga i rabatterna halva dagen och rensa ogräs, hoppades på att det skulle gå att vräka ut den lilla. Hände ingenting.

 

[Fibusen]

Tycker verkligen att många BVC-sköterskor skulle behöva tänka på hur de lägger fram saker, man är så skör i början! Vår sköterska sa också liknande saker och jag bröt ihop, vi hade också barn som gärna sov längre stunder men de åt dåligt och kompenserade inte för de långa sovstunderna. Tycker inte du ska känna dig dålig men jag vet hur lätt det är, det är så känsligt när ens barn inte får i sig tillräckligt! Men hon är ju så liten än, så väck henne du och se om det hjälper, hon verkar ju äta bra när hon är vaken! Vi hade andra svårigheter och blev inlagda på sjukhus när våra bebisar var 10 dagar, tror det hade kunnat undvikas om vi fått bättre hjälp från början men det blev ju bra efter sjukhusvistelse än i allafall!

Håller helt med! Det finns en anledning till att jag kommer vägra amning med lillen i magen, och det är att det var en sån EXTREM press och stress över det när jag fick sonen. Han kom ju lite för tidigt, hade dåliga sugreflexer, och jag hade verkligen nästan NOLL mat. Eftersom han var lite tidig så blev vi kvar ett tag på bb, och som jag berättat tidigare så var det under renovering så vi bodde minst 4 mammor (och bebisar) i samma rum med skynke emellan. Hela grejen var ju skitjobbig som den var, och att han också kom för tidigt då jag inte alls var mentalt förberedd, och en skitlång förlossning eftersom de skulle prova att stoppa den först, men utan resultat mer än att det gick på halvfart istället och drog ut på tiden. Så allt var ju jobbigt redan. På det så pressades det för fullt med amningen, ”han måste upp i vikt” ”amma konstant så kommer det igång” ”pumpa hela tiden” ”han måste öva vid bröstet för att lära sig suga” ”tänk på det, tänkt på det, och tänk på det” medans dom stod och slet i både mig och sonen.

På sin höjd att jag tillslut kunde täcka botten (knappt) i flaskan när jag pumpade, då var det från båda brösten. Jag hade ont, var ledsen och frustrerad att jag inte lyckades, sonen var hungrig och ja, allt var verkligen bara skit och så här i efterhand så inser jag att det där gav mig så mycket ångest tillslut så jag mådde verkligen skit konstant, hela dagarna, och jag kände mig så dålig, och det gick nästan till att jag inte tyckte om att vara mamma, för jag hade bara ångest över att han skulle vakna igen så vi skulle behöva börja om.

En vacker dag bestämde jag mig för att sluta försöka, och det var det bästa beslut jag tagit. Hade inte ont och fick ingen mjölkstockning, utan det var bara att sluta rakt av, utan det minsta problemet. Efter det kunde jag börja njuta av bebisen.

Idag får jag krypningar i hela kroppen av att bara höra andra prata om amning. Ångesten bara sköljer över mig och den där klumpen i magen är där direkt. Tanken på att behöva göra det själv igen ger mig fullständig panik. I början sa jag att går det smärtfritt så kan jag tänka mig att försöka, dvs att det bara rinner på och bebis blir mätt, men det kändes inte rättvist mot mig själv iallafall. Tillslut så sa jag att ”nej, jag vill verkligen inte, jag mår jättedåligt av bara tanken” så det står inskrivet nu att jag inte kommer amma, och jag kommer bli erbjuden en tablett på bb för att stoppa mjölkproduktionen (OM den nu skulle komma igång)

Det är det bästa beslutet jag tagit! Jag tänker att det hade säkert sett annorlunda ut om det inte var en sån extrem hets över mat, vikt och grejer där i början. Självklart ska bebis inte rasa och koll lär dom ha, men man kan ge råd på ett fint och peppande sätt också, istället för kort och nästan dömande. Det var aldrig någon fråga om jag ville testa något annat, eller hur jag kände eller tänkte, utan bara att jag skulle sitta där helt utsatt med antingen han eller pumpen, medans dom grejade och ändrade läge, suckade och beklagade sig, och med tre andra mammor inne på rummet som det bara flöt på bra för.

 

[Stålvilja]

Håller helt med! Det finns en anledning till att jag kommer vägra amning med lillen i magen, och det är att det var en sån EXTREM press och stress över det när jag fick sonen. Han kom ju lite för tidigt, hade dåliga sugreflexer, och jag hade verkligen nästan NOLL mat. Eftersom han var lite tidig så blev vi kvar ett tag på bb, och som jag berättat tidigare så var det under renovering så vi bodde minst 4 mammor (och bebisar) i samma rum med skynke emellan. Hela grejen var ju skitjobbig som den var, och att han också kom för tidigt då jag inte alls var mentalt förberedd, och en skitlång förlossning eftersom de skulle prova att stoppa den först, men utan resultat mer än att det gick på halvfart istället och drog ut på tiden. Så allt var ju jobbigt redan. På det så pressades det för fullt med amningen, ”han måste upp i vikt” ”amma konstant så kommer det igång” ”pumpa hela tiden” ”han måste öva vid bröstet för att lära sig suga” ”tänk på det, tänkt på det, och tänk på det” medans dom stod och slet i både mig och sonen.

På sin höjd att jag tillslut kunde täcka botten (knappt) i flaskan när jag pumpade, då var det från båda brösten. Jag hade ont, var ledsen och frustrerad att jag inte lyckades, sonen var hungrig och ja, allt var verkligen bara skit och så här i efterhand så inser jag att det där gav mig så mycket ångest tillslut så jag mådde verkligen skit konstant, hela dagarna, och jag kände mig så dålig, och det gick nästan till att jag inte tyckte om att vara mamma, för jag hade bara ångest över att han skulle vakna igen så vi skulle behöva börja om.

En vacker dag bestämde jag mig för att sluta försöka, och det var det bästa beslut jag tagit. Hade inte ont och fick ingen mjölkstockning, utan det var bara att sluta rakt av, utan det minsta problemet. Efter det kunde jag börja njuta av bebisen.

Idag får jag krypningar i hela kroppen av att bara höra andra prata om amning. Ångesten bara sköljer över mig och den där klumpen i magen är där direkt. Tanken på att behöva göra det själv igen ger mig fullständig panik. I början sa jag att går det smärtfritt så kan jag tänka mig att försöka, dvs att det bara rinner på och bebis blir mätt, men det kändes inte rättvist mot mig själv iallafall. Tillslut så sa jag att ”nej, jag vill verkligen inte, jag mår jättedåligt av bara tanken” så det står inskrivet nu att jag inte kommer amma, och jag kommer bli erbjuden en tablett på bb för att stoppa mjölkproduktionen (OM den nu skulle komma igång)

Det är det bästa beslutet jag tagit! Jag tänker att det hade säkert sett annorlunda ut om det inte var en sån extrem hets över mat, vikt och grejer där i början. Självklart ska bebis inte rasa och koll lär dom ha, men man kan ge råd på ett fint och peppande sätt också, istället för kort och nästan dömande. Det var aldrig någon fråga om jag ville testa något annat, eller hur jag kände eller tänkte, utan bara att jag skulle sitta där helt utsatt med antingen han eller pumpen, medans dom grejade och ändrade läge, suckade och beklagade sig, och med tre andra mammor inne på rummet som det bara flöt på bra för.

Fy vilken upplevelse! Min upplevelse är inte i närheten av din, men jag kan verkligen förstå ditt val att inte amma nu.

Jag hade ju graviditetsdiabetes, vilket gjorde att de ville mata vår tjej var tredje timme på BB. Samtidigt ville de att jag skulle öva på att amma mellan varven, men tösen blev så trött och mätt av all ersättning att vi aldrig riktigt lyckades amma på BB. Så min känsla är ju att min egen produktion blev lidande de första dagarna. De kom in med en pump som inte alls passade mig, som mest ledde till frustration. När vi väl hade lyckats få till amningen blev vi alltid störda, för då skulle tillmatning ske. Så bort med tösen från bröstet som äntligen lyckats få grepp för att mata med kopp.

Det senare misstänker jag har bidragit till något som försvårat för oss. För hon är väldigt otålig, kan inte vänta på att mjölken ska rinna till. Det är som att hon blivit van vid att maten bara öser in i munnen.

Ibland funkar amningen jättebra också ska sägas, så ska inte bara gnälla.

Efter besöket igår hade jag iallafall en riktigt dålig kväll. Var så himla ledsen, flesta gången sen hon föddes. Jag grät mest hela kvällen, för det kändes som att jag svält henne. Som att jag gör fel och inte räcker till. Under en stund hulkade jag bara fram att nej, vi får väl gå över till ersättning om mina bröst inte ger mer.

Känns lite bättre idag, hon har ammat fint på morgonen och jag har emellan fått ut bra med mjölk med pump.. Så ska väl kanske inte kasta in handduken än och ge upp även om det är lockande..

Hade inte föreställt mig att just amningen skulle bli min stora prövning i detta. Jag trodde inte att jag skulle tycka såhär om mig själv heller, men jo tydligen..

Man lär sig mycket om sig själv också när man har ett nytt liv att ta hand om och lära känna samtidigt, det är klart och tydligt.

 

[Linn-Nora]

Håller helt med! Det finns en anledning till att jag kommer vägra amning med lillen i magen, och det är att det var en sån EXTREM press och stress över det när jag fick sonen. Han kom ju lite för tidigt, hade dåliga sugreflexer, och jag hade verkligen nästan NOLL mat. Eftersom han var lite tidig så blev vi kvar ett tag på bb, och som jag berättat tidigare så var det under renovering så vi bodde minst 4 mammor (och bebisar) i samma rum med skynke emellan. Hela grejen var ju skitjobbig som den var, och att han också kom för tidigt då jag inte alls var mentalt förberedd, och en skitlång förlossning eftersom de skulle prova att stoppa den först, men utan resultat mer än att det gick på halvfart istället och drog ut på tiden. Så allt var ju jobbigt redan. På det så pressades det för fullt med amningen, ”han måste upp i vikt” ”amma konstant så kommer det igång” ”pumpa hela tiden” ”han måste öva vid bröstet för att lära sig suga” ”tänk på det, tänkt på det, och tänk på det” medans dom stod och slet i både mig och sonen.

På sin höjd att jag tillslut kunde täcka botten (knappt) i flaskan när jag pumpade, då var det från båda brösten. Jag hade ont, var ledsen och frustrerad att jag inte lyckades, sonen var hungrig och ja, allt var verkligen bara skit och så här i efterhand så inser jag att det där gav mig så mycket ångest tillslut så jag mådde verkligen skit konstant, hela dagarna, och jag kände mig så dålig, och det gick nästan till att jag inte tyckte om att vara mamma, för jag hade bara ångest över att han skulle vakna igen så vi skulle behöva börja om.

En vacker dag bestämde jag mig för att sluta försöka, och det var det bästa beslut jag tagit. Hade inte ont och fick ingen mjölkstockning, utan det var bara att sluta rakt av, utan det minsta problemet. Efter det kunde jag börja njuta av bebisen.

Idag får jag krypningar i hela kroppen av att bara höra andra prata om amning. Ångesten bara sköljer över mig och den där klumpen i magen är där direkt. Tanken på att behöva göra det själv igen ger mig fullständig panik. I början sa jag att går det smärtfritt så kan jag tänka mig att försöka, dvs att det bara rinner på och bebis blir mätt, men det kändes inte rättvist mot mig själv iallafall. Tillslut så sa jag att ”nej, jag vill verkligen inte, jag mår jättedåligt av bara tanken” så det står inskrivet nu att jag inte kommer amma, och jag kommer bli erbjuden en tablett på bb för att stoppa mjölkproduktionen (OM den nu skulle komma igång)

Det är det bästa beslutet jag tagit! Jag tänker att det hade säkert sett annorlunda ut om det inte var en sån extrem hets över mat, vikt och grejer där i början. Självklart ska bebis inte rasa och koll lär dom ha, men man kan ge råd på ett fint och peppande sätt också, istället för kort och nästan dömande. Det var aldrig någon fråga om jag ville testa något annat, eller hur jag kände eller tänkte, utan bara att jag skulle sitta där helt utsatt med antingen han eller pumpen, medans dom grejade och ändrade läge, suckade och beklagade sig, och med tre andra mammor inne på rummet som det bara flöt på bra för.

Det låter helt fruktansvärt och jag förstår verkligen att du inte vill amma
Det jag läser låter som ett klockrent trauma och du borde verkligen få prata med någon som kan traumabearbetning. Inte för att amma den här bebisen, den kommer må toppen med flaskan.. men det du beskriver är ju ett övergrepp av vården!

 

[vemsomhelst123]

Håller helt med! Det finns en anledning till att jag kommer vägra amning med lillen i magen, och det är att det var en sån EXTREM press och stress över det när jag fick sonen. Han kom ju lite för tidigt, hade dåliga sugreflexer, och jag hade verkligen nästan NOLL mat. Eftersom han var lite tidig så blev vi kvar ett tag på bb, och som jag berättat tidigare så var det under renovering så vi bodde minst 4 mammor (och bebisar) i samma rum med skynke emellan. Hela grejen var ju skitjobbig som den var, och att han också kom för tidigt då jag inte alls var mentalt förberedd, och en skitlång förlossning eftersom de skulle prova att stoppa den först, men utan resultat mer än att det gick på halvfart istället och drog ut på tiden. Så allt var ju jobbigt redan. På det så pressades det för fullt med amningen, ”han måste upp i vikt” ”amma konstant så kommer det igång” ”pumpa hela tiden” ”han måste öva vid bröstet för att lära sig suga” ”tänk på det, tänkt på det, och tänk på det” medans dom stod och slet i både mig och sonen.

På sin höjd att jag tillslut kunde täcka botten (knappt) i flaskan när jag pumpade, då var det från båda brösten. Jag hade ont, var ledsen och frustrerad att jag inte lyckades, sonen var hungrig och ja, allt var verkligen bara skit och så här i efterhand så inser jag att det där gav mig så mycket ångest tillslut så jag mådde verkligen skit konstant, hela dagarna, och jag kände mig så dålig, och det gick nästan till att jag inte tyckte om att vara mamma, för jag hade bara ångest över att han skulle vakna igen så vi skulle behöva börja om.

En vacker dag bestämde jag mig för att sluta försöka, och det var det bästa beslut jag tagit. Hade inte ont och fick ingen mjölkstockning, utan det var bara att sluta rakt av, utan det minsta problemet. Efter det kunde jag börja njuta av bebisen.

Idag får jag krypningar i hela kroppen av att bara höra andra prata om amning. Ångesten bara sköljer över mig och den där klumpen i magen är där direkt. Tanken på att behöva göra det själv igen ger mig fullständig panik. I början sa jag att går det smärtfritt så kan jag tänka mig att försöka, dvs att det bara rinner på och bebis blir mätt, men det kändes inte rättvist mot mig själv iallafall. Tillslut så sa jag att ”nej, jag vill verkligen inte, jag mår jättedåligt av bara tanken” så det står inskrivet nu att jag inte kommer amma, och jag kommer bli erbjuden en tablett på bb för att stoppa mjölkproduktionen (OM den nu skulle komma igång)

Det är det bästa beslutet jag tagit! Jag tänker att det hade säkert sett annorlunda ut om det inte var en sån extrem hets över mat, vikt och grejer där i början. Självklart ska bebis inte rasa och koll lär dom ha, men man kan ge råd på ett fint och peppande sätt också, istället för kort och nästan dömande. Det var aldrig någon fråga om jag ville testa något annat, eller hur jag kände eller tänkte, utan bara att jag skulle sitta där helt utsatt med antingen han eller pumpen, medans dom grejade och ändrade läge, suckade och beklagade sig, och med tre andra mammor inne på rummet som det bara flöt på bra för.

Ja fy sjutton, det kommer jag också ihåg hur det liksom slets i både barn och bröst på bb. Som sagt så otroligt tacksam över vår BVCsköterska som aldrig la någon värdering i några val vi gjorde (om de inte hade varit skadliga för barnet såklart, då hoppas jag hon reagerat). Och tog det med ro att barnet sov långa stunder (har haft kompisar vars barn också växte precis som de skulle men som ändå fick råd att väcka och sen hade problem länge med mat på natten) sen @Stålvilja är det såklart skillnad om de inte ökar, tror vårt barn ökat drygt 200 gr vid en dryg vecka, men vid första besöket efter några dagar hade hon gått ner drygt 100 g. Hon har alltid varit liten, ligger ungefär en kurva under på längd och vikt och lär fortfarande göra det vid kontrollen för fem år i höst

 

[Stålvilja]

Pratade av mig med mamma, det var skönt. Hon hjälpte mig att analysera detta lite.

Min tös, när amningen funkar bra - är mest intensiv precis i början. Jag får kittla henne mm för att hon aktivt ska suga bra.

Så det kan ju ha en del i detta. Jag har tyckt att det varit väldigt skönt att pumpa ut och haft i kylen, för då har även min sambo kunnat mata. Och hon äter bra med kopp eller flaska..

Så frågan är om inte ska prova att pumpa ut och ge mest i flaska fram till nästa vägning på måndag, för då är det ju lättare att veta hur mycket hon får i sig också..

Kanske blir svårare att amma igen sen eller när vi gör det, men då skulle jag ju iallafall veta vad hon fått i sig på ett dygn.

Vad tror ni?

 

[VLMF]

Kanske blir svårare att amma igen sen eller när vi gör det, men då skulle jag ju iallafall veta vad hon fått i sig på ett dygn.

Vad tror ni?

Det spelar ingen större roll om du vet vad hon fått i sig per dygn, du vet ju inte hur mycket hon behöver per dygn oavsett. Och matbehovet ökar ju för varje dag i början så även om man visste det är ju den siffran snabbt daterad.

 

[cirkus]

Fy vilken upplevelse! Min upplevelse är inte i närheten av din, men jag kan verkligen förstå ditt val att inte amma nu.

Jag hade ju graviditetsdiabetes, vilket gjorde att de ville mata vår tjej var tredje timme på BB. Samtidigt ville de att jag skulle öva på att amma mellan varven, men tösen blev så trött och mätt av all ersättning att vi aldrig riktigt lyckades amma på BB. Så min känsla är ju att min egen produktion blev lidande de första dagarna. De kom in med en pump som inte alls passade mig, som mest ledde till frustration. När vi väl hade lyckats få till amningen blev vi alltid störda, för då skulle tillmatning ske. Så bort med tösen från bröstet som äntligen lyckats få grepp för att mata med kopp.

Det senare misstänker jag har bidragit till något som försvårat för oss. För hon är väldigt otålig, kan inte vänta på att mjölken ska rinna till. Det är som att hon blivit van vid att maten bara öser in i munnen.

Ibland funkar amningen jättebra också ska sägas, så ska inte bara gnälla.

Efter besöket igår hade jag iallafall en riktigt dålig kväll. Var så himla ledsen, flesta gången sen hon föddes. Jag grät mest hela kvällen, för det kändes som att jag svält henne. Som att jag gör fel och inte räcker till. Under en stund hulkade jag bara fram att nej, vi får väl gå över till ersättning om mina bröst inte ger mer.

Känns lite bättre idag, hon har ammat fint på morgonen och jag har emellan fått ut bra med mjölk med pump.. Så ska väl kanske inte kasta in handduken än och ge upp även om det är lockande..

Hade inte föreställt mig att just amningen skulle bli min stora prövning i detta. Jag trodde inte att jag skulle tycka såhär om mig själv heller, men jo tydligen..

Man lär sig mycket om sig själv också när man har ett nytt liv att ta hand om och lära känna samtidigt, det är klart och tydligt.

Du är den allra bästa mamman.
Just detta som du skriver om hur allt ska manipuleras hit och dit stör mig som fan. Kan man inte titta på dynamik och harmoni mellan barn och förälder? Som detta med tillmatningen. I den situationen är man så himla skör och livrädd för att göra dåligt för sin bebis att man lyssnar på alla som "vet bättre". Jag tycker det är synd för jag tror vi har en stark inre röst som är värd att lyssna på även om man är osäker.

Jag tror bebin kommer amma eller äta ersättning och gå upp som hon ska på sin egen kurva vad det lider.
Nu kommer ett oombett tips - om du vill amma så skulle jag göra så att jag ammade först och gav flaska uppepå tills hon inte vill ha mer. Så gjorde jag och det gjorde mig trygg i att bebisarna fick i sig vad de skulle ha

 

[vemsomhelst123]

Pratade av mig med mamma, det var skönt. Hon hjälpte mig att analysera detta lite.

Min tös, när amningen funkar bra - är mest intensiv precis i början. Jag får kittla henne mm för att hon aktivt ska suga bra.

Så det kan ju ha en del i detta. Jag har tyckt att det varit väldigt skönt att pumpa ut och haft i kylen, för då har även min sambo kunnat mata. Och hon äter bra med kopp eller flaska..

Så frågan är om inte ska prova att pumpa ut och ge mest i flaska fram till nästa vägning på måndag, för då är det ju lättare att veta hur mycket hon får i sig också..

Kanske blir svårare att amma igen sen eller när vi gör det, men då skulle jag ju iallafall veta vad hon fått i sig på ett dygn.

Vad tror ni?

Vi delammade/pumpade första tre månaderna. Det var inga problem. Sen var jag på konferens 3 dagar och började jobba 3 dagar i veckan och det blev ärligt talat för meckigt att hålla igång produktionen som behövdes, så då slutade vi. Men hade jag fortsatt pumpa hade vi säkert ammat längre men som sagt så vet man ju ändå inte vad de behöver få i sig på ett dygn. Jag tyckte man redan tidigt kunde känna att iaf mitt barn är lite som en orm i sitt matintag (och är fortfarande) ibland åts/äts det groteska mängder och ibland knappt något
Och kan väl tillägga, hon kommer absolut inte svälta ihjäl så länge hon erbjuds mat. Jag hade samma oro som du kommer jag ihåg då dottern som sagt gick ner första dygnen men vi vägde henne på hushållsvågen bara för att lugna mig lite, och sen hade vi som sagt världens bästa stöd från BVC. Som lugnt sa när jag var orolig för hur lite barnet kunde äta ibland när hon var större ”inga barn svälter ihjäl i Sverige om de erbjuds 3 mål mat och 3 mellanmål/dag” tror faktiskt det är en del i att maten aldrig blivit ett krig för oss som man ser att det blivit för många andra. Men det rör ju större barn

 

[Stålvilja]

Du är den allra bästa mamman.
Just detta som du skriver om hur allt ska manipuleras hit och dit stör mig som fan. Kan man inte titta på dynamik och harmoni mellan barn och förälder? Som detta med tillmatningen. I den situationen är man så himla skör och livrädd för att göra dåligt för sin bebis att man lyssnar på alla som "vet bättre". Jag tycker det är synd för jag tror vi har en stark inre röst som är värd att lyssna på även om man är osäker.

Jag tror bebin kommer amma eller äta ersättning och gå upp som hon ska på sin egen kurva vad det lider.
Nu kommer ett oombett tips - om du vill amma så skulle jag göra så att jag ammade först och gav flaska uppepå tills hon inte vill ha mer. Så gjorde jag och det gjorde mig trygg i att bebisarna fick i sig vad de skulle ha

Tack
Jag fick höra att alla barn där mamman haft graviditetsdiabetes skulle tillmatas var tredje timme för att barnets blodsocker skulle hållas jämt. Men jag förstod aldrig varför man inte kontrollerade att hennes blodsocker faktiskt svajade. Ett blodsockertest togs och det var precis när hon föddes, som inte visade något galet. Jag trodde detta skulle kontrolleras med jämna mellanrum för att försäkra sig om att tillmatning var tvungen att ske, men nej..rutin sa man, att tillmata.

Var först under sista timmarna på BB som en äldre sköterska som kändes mer normal att prata med. Berättade för henne hur stressad jag blev av alla avbrott i vår amning och hon skakade på huvudet och sa "det är inte meningen, tillmatningen är inte på liv eller död. Ligger hon och ammar bra finns det ingen anledning att störa er. Men tyvärr är det lite så att våra unga sköterskor här gärna går efter exakta tider". Jag hade behövt träffa henne tidigare under vistelsen.

Tar emot tipset! Jag tänkte tanken igår med, så jag köpte lite ersättning som jag faktiskt gav lite av efter amningen inatt. Hon tog detta med glädje, trots att hon ammat i 45 minuter. Så det kan helt klart vara en bra väg att gå, mindre press och oro för mig.

 

[cirkus]

Tar emot tipset! Jag tänkte tanken igår med, så jag köpte lite ersättning som jag faktiskt gav lite av efter amningen inatt. Hon tog detta med glädje, trots att hon ammat i 45 minuter. Så det kan helt klart vara en bra väg att gå, mindre press och oro för mig.

Vad fint att du redan tänkt tanken själv. Jag kände mig också trygg när jag gjorde så

 

[Fibusen]

Idag brast det helt med alla gravidhormoner i kroppen. Vi hade varit iväg och ätit glass i värmen i grannkommunen där det just nu är classic carweek, massa folk, massa bilar, och köer. När vi är på väg mot bilen igen så kommer det en slaktbil ute på vägen som såklart också fastnar i kön, och tjurarna står där inne och råmar och råmar. Jag bröt ihop totalt alltså bland alla folk där ute, tårarna bara sprutade över att de antagligen fått spendera hela sina korta liv i en mörk ladugård, och idag när solen sken från en klarblå himmel och de stod stopp där alldeles bredvid vattnet, och det egentligen var en riktig sommaridyll, så var det deras sista timmar i livet, och de skrek som om dom visste vad som väntade bara en mil bort. Stackars sambon som fick ta hand om mig där i folkmassan.

Och sen känner man sig så jävla falsk när man sen går och köper ett paket köttfärs på Hemköp. (Inte i dag dock, idag blev det vegetariskt)

 

[Poison-heart]

Idag brast det helt med alla gravidhormoner i kroppen. Vi hade varit iväg och ätit glass i värmen i grannkommunen där det just nu är classic carweek, massa folk, massa bilar, och köer. När vi är på väg mot bilen igen så kommer det en slaktbil ute på vägen som såklart också fastnar i kön, och tjurarna står där inne och råmar och råmar. Jag bröt ihop totalt alltså bland alla folk där ute, tårarna bara sprutade över att de antagligen fått spendera hela sina korta liv i en mörk ladugård, och idag när solen sken från en klarblå himmel och de stod stopp där alldeles bredvid vattnet, och det egentligen var en riktig sommaridyll, så var det deras sista timmar i livet, och de skrek som om dom visste vad som väntade bara en mil bort. Stackars sambon som fick ta hand om mig där i folkmassan.

Och sen känner man sig så jävla falsk när man sen går och köper ett paket köttfärs på Hemköp. (Inte i dag dock, idag blev det vegetariskt)

Med risk för att gå off topic så var det en liknande sådan situation som fick mig att bli vegetarian för 17 år sedan. Majoriteten av köttätare kan nog inte stå för den process det innebär för djuren att hamna i köttdisken när de ser med egna ögon. Och då har ändå Sverige en av världens bästa lagstiftning vad gäller krav, tänk när man köper danskt och tyskt kött

 

[Poison-heart]

Här sliter jag med förkylning som hållit i sig ca två veckor nu. Börjar bli fruktansvärt jobbigt faktiskt och hostan är helt jävlig, dessutom hostar jag mycket nattetid. Halsontet har också kört igång igen och i denna värmen också. Finns ju typ inte halstabletter man kan ta som gravid heller. Det va mitt dagens gnäll 20 dagar kvar..

 

[Fibusen]

Med risk för att gå off topic så var det en liknande sådan situation som fick mig att bli vegetarian för 17 år sedan. Majoriteten av köttätare kan nog inte stå för den process det innebär för djuren att hamna i köttdisken när de ser med egna ögon. Och då har ändå Sverige en av världens bästa lagstiftning vad gäller krav, tänk när man köper danskt och tyskt kött

Ja, jag hade jävligt svårt att stå för det idag. Och kommer säkert inte äta det i morgon heller.

Nu äter inte jag kött dagligen, och de dagar jag äter kött så äter jag väldigt lite av det, men det hjälper ju inte, eftersom jag ändå äter det. Däremot så gör det så att det köps hem väldigt lite kött mängdmässigt. Men jag kommer nog byta ut en ”köttdag” till en fiskdag eller helt vegetariskt.

Jag hade mycket hellre köpt gårdskött, men det är oftast flera flera kilo kött i minsta lådan, och som sagt så äter inte vi så mycket så det skulle bara ligga och bli förstört i frysen.

 

[Fibusen]

Här sliter jag med förkylning som hållit i sig ca två veckor nu. Börjar bli fruktansvärt jobbigt faktiskt och hostan är helt jävlig, dessutom hostar jag mycket nattetid. Halsontet har också kört igång igen och i denna värmen också. Finns ju typ inte halstabletter man kan ta som gravid heller. Det va mitt dagens gnäll 20 dagar kvar..

Men fy vad drygt! Hoppas det vänder snart!

 

[VLMF]

Idag fyller lillasyster 8 dagar. Det rullar på, hon sover mycket även på nätterna men är ännu inte uppe på födelsevikt. Storebror är nyfiken på henne och klappar och känner men inga större ömhetsbetygelser
Vi börjar landa i ett namn, vi hade inga flicknamn förberedda men det känns mycket enklare än ett till pojknamn.

Tyvärr hänger lite av foglossningen kvar men jag har å andra sidan rört mig väldigt mycket sedan förlossningen. Och varit starkt rörelsebegränsad i 7-8 månader varav i stort sett orörlig de sista 3 mån så det finns väl noll styrka och muskler kvar

Har helt tappat koll på hur många bebisar det är kvar att komma i tråden?

 

[Bufera]

Har helt tappat koll på hur många bebisar det är kvar att komma i tråden?

Min verkar inte vilja flytta hemifrån alla fall
8 dagar till bf

 

[Madde_padde]

Didrik är 4 veckor idag! Galet va tiden går. Ska in på extra vägning i morgon, han hade bara ökat 180 gram på 6 dagar så vi fick tid för extra vägning, huvudet har växt mer än kurvan säger att de ska och han var lite lite gul. Tur de är fjärde barnet och jag kan ta de hela med ro.

Vikten stressar mig, jag ammar och ger tillägg med tillmatningsset, väger regelbundet hemma så jag har koll och känner mig nöjd över vikten, de gjrode läkaren också men den tillfälliga BVC sköterskan var orolig så läkaren tyckte vi kan väll passa på att väga när de andra ska kollas.

Vår storebror röntgades för stort huvud och den andra storebrorsan låg inne med gulsot som nyfödd.