Sommarföräldrar 2022

[Fille]

Andra dagen ensam med barnet. Första dagen gick hur bra som helst. Kunde äta lunch ute på stan och även om hon bara slumrade litegrann i vagnen så funkade sjal både ute och hemma när hon behövde somna

IDAG däremot Visserligen sov hon till 09:30 (så kunde äta frukost i lugn och ro), men sedan dess har hon sovit 1h i sjal innan lunch och 30min i sjal efter lunch. Det enda som funkat idag är en specifik sjal och utomhus, hon vaknade nu senast i sjalen när jag kommit hem av att det blev för varmt och ville dricka. "Bara" 26 grader inne, men för jävla kvavt! Gav upp nu och la mig i sängen för att liggamma bebis, hon är ju bara sex veckor så hon måste ju behöva sova tänker jag?

Nåväl, hoppas det går bättre imorgon

Hur mycket har ni med barn sedan tidigare "aktiverat" era 1-månaders förresten? Jag har ju alltid tänkt att de mest behöver sova, äta, bajsa i den åldern, men nu är hon vaken så mycket att det känns som att jag borde stimulera henne på något sätt Vi har mest kört på lite sång, sagor och färgglada saker att titta på hittills.

Vi har babygym och babysitter, samt ligger lite på mage och tränar nacken men tror inte de behöver massa stimulans sådär, men sång/sagor/ramsor tror jag är bra för språket, även om de är små så tror jag det lönar sig längre fram! Dock har jag ingen källa på det, bara känsla!

 

[Pellegnillot]

Det här med att bli tvåbarnsförälder blev ju en himla resa. Det gick väl an när vi var två vuxna hemma men vilket kaos det blev när jag skulle vara själv hemma med dem på dagarna. Grundkänsla är bara så mycket stress och frustration. I söndags och måndags grät jag typ konstant. Det kändes så otroligt övermäktigt. Det jobbigaste var/är helt klart att bebisen behöver sova/sover typ HELA tiden, samtidigt som treåringen för ett jäkla liv och röjer runt. I måndags försökte jag i fyra timmar att få bebisen att sova och jag var helt knäckt efteråt.

Jag har SÅ dåligt samvete för storebror. Jag är max 20 % så bra mamma som jag varit tidigare. Jag har inget tålamod alls, har inget utrymme kvar för strategier. Det känns som jag mest bara tjatar och skäller nu mer. Jag är absolut en sådan förälder som jag inte ville bli. Vad tufft det är att inte känna igen sig i sitt föräldraskap. Förhoppningsvis blir det väl bättre...

Bebisen är totalt olik storebror i sättet. Bebisen vill ligga och sova på madrass eller i vagnen medan storebror skulle bäras konstant. Storebror ville amma jämt och denna ammar i några få minuter tills han är mätt, sen är han totalt ointresserad. Försöker man ge honom bröstet utan att det är det han är ute efter blir han FLY förbannad.

Jag har tidigare funderat på att jag nog vill ha tre barn men nu känner jag mest bara aldrig i hela livet att vi ska ha en till. Nu är jag klar med bebisar i kombination med storasyskon.

 

[Guldaskig]

Det här med att bli tvåbarnsförälder blev ju en himla resa. Det gick väl an när vi var två vuxna hemma men vilket kaos det blev när jag skulle vara själv hemma med dem på dagarna. Grundkänsla är bara så mycket stress och frustration. I söndags och måndags grät jag typ konstant. Det kändes så otroligt övermäktigt. Det jobbigaste var/är helt klart att bebisen behöver sova/sover typ HELA tiden, samtidigt som treåringen för ett jäkla liv och röjer runt. I måndags försökte jag i fyra timmar att få bebisen att sova och jag var helt knäckt efteråt.

Jag har SÅ dåligt samvete för storebror. Jag är max 20 % så bra mamma som jag varit tidigare. Jag har inget tålamod alls, har inget utrymme kvar för strategier. Det känns som jag mest bara tjatar och skäller nu mer. Jag är absolut en sådan förälder som jag inte ville bli. Vad tufft det är att inte känna igen sig i sitt föräldraskap. Förhoppningsvis blir det väl bättre...

Bebisen är totalt olik storebror i sättet. Bebisen vill ligga och sova på madrass eller i vagnen medan storebror skulle bäras konstant. Storebror ville amma jämt och denna ammar i några få minuter tills han är mätt, sen är han totalt ointresserad. Försöker man ge honom bröstet utan att det är det han är ute efter blir han FLY förbannad.

Jag har tidigare funderat på att jag nog vill ha tre barn men nu känner jag mest bara aldrig i hela livet att vi ska ha en till. Nu är jag klar med bebisar i kombination med storasyskon.

Minns det där, vi fick en tvåbarnschock och det var SÅ jobbigt. Ringde sambon i princip varje dag och önskade att han skulle komma hem någon timme tidigare från jobbet för det var så svårt att ha bebis o j syskon samtidigt. Min räddning var nog ändå sjal och sele men om din bebis inte gillar det är det ju svårt. Har ni familj i närheten du kan vara hos? Eller någon kompis med barn så ni kan hjälpas åt?

Det är tufft och den värsta känslan är att syskonet måste stå tillbaka och känslan att man förändrat hela dens liv genom att utöka familjen. Mycket skuldkänslor som är helt normala tänker jag. Nu minns jag inte men får syskonet vara på förskola? Eller finns det någon öppen förskola ni kan hänga på?

 

[Skrottiskrott]

Har bf på lördag och jisses vad folk ska hålla på: "Ingen bebis än?" "Några känningar?" "Inga värkar än då?" "Har inget hänt än?"... Ja ni känner säkert igen det. Så tjatigt när man själv redan går omkring och väntar. Har lust att svara typ: "Jo ta mig tusan, nu när du säger det så tror jag faktiskt att han kommer ut NU! Är du beredd?!?"

Ska på bröllop på lördag om inget annat hänt, vilket det verkligen inte känns som (räknar kallt med att gå två veckor "över tiden"). Det ska bli kul med bröllop men skitjobbigt att det enda folk kommer fråga/kommentera är magen och bf. Eller nej, de få som kanske säger något snällt och peppande är ju bara underbara! Som en fantastisk kvinna i affären häromdagen som tittade på mig och utbrast: "Vad fin du är!". Alltså det är ju precis det man behöver få höra i vecka 40! Men alla tröttsamma kommentarer om hur stor magen är och ojoj har det inte kommit någon bebis ÄN, de kan kvitta. Som grädde på moset har jag bestämt mig för att jag (och min man) ska säga nej till kramar och handslag, vill så långt det går försöka undvika någon smitta nu. Men i en väldigt kramig släkt kommer det också bli lite tröttsamt att förklara gång på gång för si sådär 50 pers.

Usch vad gnälligt det blev! Är såklart jätteglad att jag mår så bra att jag fortfarande kan ta mig ut på tillställningar. Det är en spännande och unik tid att gå omkring och vänta såhär, försöker verkligen njuta.

 

[FeatherCloud]

Skönt men skrämmande (hört att de kan ta så lång tid och utdraget) blir igångsatt inom närmsta dagarna pga början till havandeskapsförgiftning. Är det någon som har erfarenhet av att bli igångsatt utan att varit mogen ett dugg?

Jag blev igångsatt med min tvåa, bf+13 och då hade jag haft oförändrad, omogen status (och öppen typ 2cm) i två veckor trots ett par hinnsvepningar och värkar i tre dagar... Trots det sega läget kom det igång av sig självt efter att man tagit hinnorna och vattnet gått. Från inskrivning till födelse tog det ca 6 timmar men själva förlossningen i sig tog 3 timmar allt som allt.

 

[rosapantern]

Det här med att bli tvåbarnsförälder blev ju en himla resa. Det gick väl an när vi var två vuxna hemma men vilket kaos det blev när jag skulle vara själv hemma med dem på dagarna. Grundkänsla är bara så mycket stress och frustration. I söndags och måndags grät jag typ konstant. Det kändes så otroligt övermäktigt. Det jobbigaste var/är helt klart att bebisen behöver sova/sover typ HELA tiden, samtidigt som treåringen för ett jäkla liv och röjer runt. I måndags försökte jag i fyra timmar att få bebisen att sova och jag var helt knäckt efteråt.

Jag har SÅ dåligt samvete för storebror. Jag är max 20 % så bra mamma som jag varit tidigare. Jag har inget tålamod alls, har inget utrymme kvar för strategier. Det känns som jag mest bara tjatar och skäller nu mer. Jag är absolut en sådan förälder som jag inte ville bli. Vad tufft det är att inte känna igen sig i sitt föräldraskap. Förhoppningsvis blir det väl bättre...

Bebisen är totalt olik storebror i sättet. Bebisen vill ligga och sova på madrass eller i vagnen medan storebror skulle bäras konstant. Storebror ville amma jämt och denna ammar i några få minuter tills han är mätt, sen är han totalt ointresserad. Försöker man ge honom bröstet utan att det är det han är ute efter blir han FLY förbannad.

Jag har tidigare funderat på att jag nog vill ha tre barn men nu känner jag mest bara aldrig i hela livet att vi ska ha en till. Nu är jag klar med bebisar i kombination med storasyskon.

Åh, jag har exakt samma känslor!! Jag missade tvåbarnschocken eftersom vi var hemma båda två då första halvåret, men nu när jag är själv med bebis (som fick kolikdiagnos hos läkare igår) och 2 småbarn så har jag fått känna av trebarnschock istället kan man väl lugnt säga känner också att jag ändrat mig helt i föräldraskapet och har kortare stubin osv. Har också gråtit ett par gånger denna veckan och fått ringa efter min mamma när bebis skrikit i timmar och de andra 2 vänt upp och ner på huset.
Skulle gärna försöka få en 4a i framtiden men vi båda vuxna är helt slutkörda, och jag vet inte när vi hann prata ostört i 5 min senast..

Har ni någon avlastning?

 

[Kaching]

Har bf på lördag och jisses vad folk ska hålla på: "Ingen bebis än?" "Några känningar?" "Inga värkar än då?" "Har inget hänt än?"... Ja ni känner säkert igen det. Så tjatigt när man själv redan går omkring och väntar. Har lust att svara typ: "Jo ta mig tusan, nu när du säger det så tror jag faktiskt att han kommer ut NU! Är du beredd?!?"

Haha, känner igen det där! På slutet brukade jag dra till med "där gick vattnet!!!" så fort det var ett högt ljud, lite för att jävlas på skoj

 

[Kaching]

Vi har babygym och babysitter, samt ligger lite på mage och tränar nacken men tror inte de behöver massa stimulans sådär, men sång/sagor/ramsor tror jag är bra för språket, även om de är små så tror jag det lönar sig längre fram! Dock har jag ingen källa på det, bara känsla!

Åh babysittern, den ska jag gräva fram ut förrådet igen! Vi testade tidigt men då var hon nog för liten, totalt ointresserad!

Vi kämpar på med språken här hemma. Det är tre språk i hushållet (våra respektive modersmål plus engelska när vi pratar med varandra), så känns som bebis behöver all hjälp på traven hon kan få med ramsor och sagor

 

[Skrottiskrott]

Det här med att bli tvåbarnsförälder blev ju en himla resa. Det gick väl an när vi var två vuxna hemma men vilket kaos det blev när jag skulle vara själv hemma med dem på dagarna. Grundkänsla är bara så mycket stress och frustration. I söndags och måndags grät jag typ konstant. Det kändes så otroligt övermäktigt. Det jobbigaste var/är helt klart att bebisen behöver sova/sover typ HELA tiden, samtidigt som treåringen för ett jäkla liv och röjer runt. I måndags försökte jag i fyra timmar att få bebisen att sova och jag var helt knäckt efteråt.

Jag har SÅ dåligt samvete för storebror. Jag är max 20 % så bra mamma som jag varit tidigare. Jag har inget tålamod alls, har inget utrymme kvar för strategier. Det känns som jag mest bara tjatar och skäller nu mer. Jag är absolut en sådan förälder som jag inte ville bli. Vad tufft det är att inte känna igen sig i sitt föräldraskap. Förhoppningsvis blir det väl bättre...

Bebisen är totalt olik storebror i sättet. Bebisen vill ligga och sova på madrass eller i vagnen medan storebror skulle bäras konstant. Storebror ville amma jämt och denna ammar i några få minuter tills han är mätt, sen är han totalt ointresserad. Försöker man ge honom bröstet utan att det är det han är ute efter blir han FLY förbannad.

Jag har tidigare funderat på att jag nog vill ha tre barn men nu känner jag mest bara aldrig i hela livet att vi ska ha en till. Nu är jag klar med bebisar i kombination med storasyskon.

Jag har ju tvåbarnschocken att vänta, är jättenervös inför det. Tänker mycket på hur vi människor är "skapta för att leva" och hur de gör i många andra kulturer. Utifrån det tror jag verkligen inte att vi är gjorda för att en ensam vuxen ska ha hand om t.ex. en treåring och en nyfödd bebis med allt vad det innebär, utan att vi ska vara en liten flock av vuxna och äldre barn som hjälps åt med de yngre. Nu är ju det mycket sällan möjligt i vårt samhälle och jag menar verkligen inte att man ska strida för att försöka få det så, utan det jag vill få fram är att vi då verkligen inte behöva känna oss som dåliga föräldrar när vi har det tufft ensamma med flera små barn! Eller med ett barn för den delen! Det är nog fullt naturligt att det är riktigt tufft och egentligen ett uppdrag för flera att dela på.

 

[Anonym111]

Tack för alla berättelser! Det verkar verkligen individuellt (precis som alla förlossningar är unika på sitt sätt vad jag förstått)

 

[Pellegnillot]

Minns det där, vi fick en tvåbarnschock och det var SÅ jobbigt. Ringde sambon i princip varje dag och önskade att han skulle komma hem någon timme tidigare från jobbet för det var så svårt att ha bebis o j syskon samtidigt. Min räddning var nog ändå sjal och sele men om din bebis inte gillar det är det ju svårt. Har ni familj i närheten du kan vara hos? Eller någon kompis med barn så ni kan hjälpas åt?

Det är tufft och den värsta känslan är att syskonet måste stå tillbaka och känslan att man förändrat hela dens liv genom att utöka familjen. Mycket skuldkänslor som är helt normala tänker jag. Nu minns jag inte men får syskonet vara på förskola? Eller finns det någon öppen förskola ni kan hänga på?

Ja jag räknar verkligen ner minutrar tills mannen slutar jobbet. Tack och lov att det är fredag och kort dag. Jag har sovit tre timmar inatt och bebis blev övertrött så han vaknar hela tiden nu. Fortsätter bara sova om han ligger på mig så jag är helt fast i soffan. Pettson och Findus för treåringen denna förmiddag...

Borde bli bättre på att ta hjälp men ja, det tar emot att fråga för ofta.

Han går inte på förskola. Får se om han eventuellt får börja efter nyår, men jag vill helst ha honom hemma men inte till vilket pris som helst såklart. Det finns öppen förskola men vi blir sjuka typ var fjärde gång vi är där så jag vågar mig inte dit så bebisen ska smittas av något elände. Jag har ingen tidsplan dock för när bebis är "stor nog för att bli sjuk".

Åh, jag har exakt samma känslor!! Jag missade tvåbarnschocken eftersom vi var hemma båda två då första halvåret, men nu när jag är själv med bebis (som fick kolikdiagnos hos läkare igår) och 2 småbarn så har jag fått känna av trebarnschock istället kan man väl lugnt säga känner också att jag ändrat mig helt i föräldraskapet och har kortare stubin osv. Har också gråtit ett par gånger denna veckan och fått ringa efter min mamma när bebis skrikit i timmar och de andra 2 vänt upp och ner på huset.
Skulle gärna försöka få en 4a i framtiden men vi båda vuxna är helt slutkörda, och jag vet inte när vi hann prata ostört i 5 min senast..

Har ni någon avlastning?

Jag för svindel av tanken på tre barn just nu. Jag känner samma, det bara går i ett från morgon till kväll. Jag måste lägga mig samtidigt som ungarna också för att ha någon chans till några vettiga timmars sömn, så jag och mannen ses aldrig utan barn nu.

Jo det finns avlastning, måste bli bättre på att be om hjälp nu inser jag.

Jag har ju tvåbarnschocken att vänta, är jättenervös inför det. Tänker mycket på hur vi människor är "skapta för att leva" och hur de gör i många andra kulturer. Utifrån det tror jag verkligen inte att vi är gjorda för att en ensam vuxen ska ha hand om t.ex. en treåring och en nyfödd bebis med allt vad det innebär, utan att vi ska vara en liten flock av vuxna och äldre barn som hjälps åt med de yngre. Nu är ju det mycket sällan möjligt i vårt samhälle och jag menar verkligen inte att man ska strida för att försöka få det så, utan det jag vill få fram är att vi då verkligen inte behöva känna oss som dåliga föräldrar när vi har det tufft ensamma med flera små barn! Eller med ett barn för den delen! Det är nog fullt naturligt att det är riktigt tufft och egentligen ett uppdrag för flera att dela på.

Jag saknar en flock eller stam något oerhört nu. Detta känns helt orimligt. Hoppas du slipper någon chock.

 

[Klura]

Har bf på lördag och jisses vad folk ska hålla på: "Ingen bebis än?" "Några känningar?" "Inga värkar än då?" "Har inget hänt än?"... Ja ni känner säkert igen det. Så tjatigt när man själv redan går omkring och väntar. Har lust att svara typ: "Jo ta mig tusan, nu när du säger det så tror jag faktiskt att han kommer ut NU! Är du beredd?!?"

Ska på bröllop på lördag om inget annat hänt, vilket det verkligen inte känns som (räknar kallt med att gå två veckor "över tiden"). Det ska bli kul med bröllop men skitjobbigt att det enda folk kommer fråga/kommentera är magen och bf. Eller nej, de få som kanske säger något snällt och peppande är ju bara underbara! Som en fantastisk kvinna i affären häromdagen som tittade på mig och utbrast: "Vad fin du är!". Alltså det är ju precis det man behöver få höra i vecka 40! Men alla tröttsamma kommentarer om hur stor magen är och ojoj har det inte kommit någon bebis ÄN, de kan kvitta. Som grädde på moset har jag bestämt mig för att jag (och min man) ska säga nej till kramar och handslag, vill så långt det går försöka undvika någon smitta nu. Men i en väldigt kramig släkt kommer det också bli lite tröttsamt att förklara gång på gång för si sådär 50 pers.

Usch vad gnälligt det blev! Är såklart jätteglad att jag mår så bra att jag fortfarande kan ta mig ut på tillställningar. Det är en spännande och unik tid att gå omkring och vänta såhär, försöker verkligen njuta.

Jag tycker faktiskt om när folk frågar, tycker bara det visar att de bryr sig och önskar att få träffa bebis . Gick över 2 veckor senast och satt bara och väntade och då var det skönt att ha många som checkade in och kollade läget tycker jag. Men har förstått att många tycker det är jobbigt så brukar aldrig fråga själv, men är alltid orolig att personen ska tro att man inte bryr sig då.

 

[trofé]

Jag tror det ligger ngt/mkt i att det är inte "tänkt" att man ska vara så ensam i allt. Vi har inte mkt support alls, svårt att få någon avlastning/hjälp. Det är tufft av och till. Ffa som nu när jag mår sämre än vanligt både psykiskt och fysiskt. Vet inte alls vad jag ska vänta mig ang ev 2 barns chock. Just nu känner jag ingenting inför att bebis ska komma. Men tänker att det också är ok.

Blir mest ledsen när vi har mor- och farföräldrar och våra syskon inom kort avstånd, och engagemanget ändå är så lågt. Ok om de inte vill hjälpa oss med ngt, men hade hoppats att de värderar en relation med sonen mer.

 

[Guldaskig]

Ja jag räknar verkligen ner minutrar tills mannen slutar jobbet. Tack och lov att det är fredag och kort dag. Jag har sovit tre timmar inatt och bebis blev övertrött så han vaknar hela tiden nu. Fortsätter bara sova om han ligger på mig så jag är helt fast i soffan. Pettson och Findus för treåringen denna förmiddag...

Borde bli bättre på att ta hjälp men ja, det tar emot att fråga för ofta.

Han går inte på förskola. Får se om han eventuellt får börja efter nyår, men jag vill helst ha honom hemma men inte till vilket pris som helst såklart. Det finns öppen förskola men vi blir sjuka typ var fjärde gång vi är där så jag vågar mig inte dit så bebisen ska smittas av något elände. Jag har ingen tidsplan dock för när bebis är "stor nog för att bli sjuk".

Lider verkligen med dig. Sömnbrist är inte bra för hälsan, och så bebis och syskon på det. Jag sov som en kratta med första barnet för hon skulle amma varannan timme plus att hon gick upp 05 på morgonen. Min sambo var bortrest flera veckor under en period och jag gick och la mig typ kl 19-20 för att få några timmars sömn extra.

Jag har dock mina föräldrar på väldigt nära håll och de är oerhört hjälpsamma. Vi kan hänga där om vi vill eller så kommer de förbi på en fika eller liknande. Tror det har gjort mycket att jag har kunnat prata med vuxna människor under dagarna också Tycker absolut att du ska be om hjälp! Ibland krävs det inte mycket för att man ska få ladda batterierna, och kan inte folk så säger de nej.

Förstår att du är orolig för smittor, vårt andra barn blev förkyld och åkte på magsjuka redan vid 4 månader men det gick liksom inte att värja sig ifrån. Stora syskonen går på förskola här, hade varit väldigt tufft att ha alla hemma samtidigt fem dagar i rad så förstår att du är sliten.

Min sambo brukar dra iväg med de äldre barnen på helgen om jag är sliten. Så kan jag och bebis mysa i soffan eller sängen och ta igen oss. Det är guld värt! Plus att de äldre barnen såklart älskar att åka iväg och leka med pappa.

 

[Skrottiskrott]

Jag tycker faktiskt om när folk frågar, tycker bara det visar att de bryr sig och önskar att få träffa bebis . Gick över 2 veckor senast och satt bara och väntade och då var det skönt att ha många som checkade in och kollade läget tycker jag. Men har förstått att många tycker det är jobbigt så brukar aldrig fråga själv, men är alltid orolig att personen ska tro att man inte bryr sig då.

Ska absolut tänka på det imorgon när jag kommer att träffa en massa folk och få höra alla kommentarer! Såklart att de inte frågar för att vara jobbiga utan för att visa engagemang. Tycker bara att det är så konstigt att fråga det uppenbara, "Ingen bebis än?". Så mycket finare när folk frågar "Hur mår du?" eller liknande. Så det går att visa att man bryr sig ändå!

Men jag vet att jag ÄR känslig för hur folk uttrycker sig och innerst inne vet jag ju som sagt att de verkligen inte menar något illa! Så jag gör absolut ingen grej av det mer än inuti mitt eget huvud. Ska försöka att bara se det som omtanke!

 

[Guldaskig]

Inatt slog bebis sömnrekord och sov utan uppvak mellan 19-03.30! Då skulle han äta lite snabbt och sen somnade han om.Själv var jag klarvaken efter att ha fått så lång sammanhängande sömn Nu har han precis ätit igen och somnat om. Och här ligger jag, klarvaken igen

 

[Fille]

Inatt slog bebis sömnrekord och sov utan uppvak mellan 19-03.30! Då skulle han äta lite snabbt och sen somnade han om.Själv var jag klarvaken efter att ha fått så lång sammanhängande sömn Nu har han precis ätit igen och somnat om. Och här ligger jag, klarvaken igen

Gud vad lyxigt! Jag tror cajsa skulle kunna sova rätt länge utan uppvak, carl är mer hungrig så han vaknar efter ca 3 h och då matar vi cajsa också, så de är synkade!

 

[Fille]

Vi har skogspremiär! Jag hade ett barn i sjal, sambon fick andra barnet i sele och femåringen gick! Dels gick vi en liten runda och nu har vi grillat korv! Så skönt att vara ute i naturen, jag har ju knappt varit ute senaste halvåret pga foglossning/högt blodtryck/svullna ben och sen tvillingar på det. Har tagit en stund att hitta någon form av rutiner och liknande. Men nu, äntligen

 

[Guldaskig]

Vi har skogspremiär! Jag hade ett barn i sjal, sambon fick andra barnet i sele och femåringen gick! Dels gick vi en liten runda och nu har vi grillat korv! Så skönt att vara ute i naturen, jag har ju knappt varit ute senaste halvåret pga foglossning/högt blodtryck/svullna ben och sen tvillingar på det. Har tagit en stund att hitta någon form av rutiner och liknande. Men nu, äntligen

Måste varit en härlig känsla Skön att ni hittat era knep för att få det att fungera.

 

[Klura]

Varit på sista kontrollen hos mvc innan BF. Bara 9 dagar kvar nu, ensiffrigt!! Allt såg bra ut med bebis och livmodern följer sin nya kurva. Hoppas verkligen att jag inte går över denna gången