Jag har precis gråtit floder av ångest.
Bebis sov bredvid mig i sitt nest i soffan. Plötsligt såg jag hur han spärrade upp ögonen och så skek han - i panik. Han fick ingen luft genom näsan. Kände igen blicken och skriket från när han var ännu mindre och ibland kräktes så det kom genom näsan. Känslan över att han hade panik, även om han snabbt kom ur den när jag tog upp honom, var fruktansvärd. Han betyder så oerhört mycket för mig. Han är mitt allt!
Tur pappan var hemma och kunde trösta mamman.
Bebis näsa har nu fått näsdroppar och vi fick ut lite snor med snorsugen och nu sover han intill mig i sängen. Gissar på förkylning, då jag plockat grönaktiga snorblobbar ur näsan tidigare idag. Stackars liten
.
Det förklarar i så fall varför han varit lite gnällig och trött senaste dagarna, även om han inte haft feber.