Sommarföräldrar 2017 del2

[Ray]

Helt spontant så känns det jobbigt att alltid ha i bakhuvudet ett ansvar för hur andra kan tolka sånt som jag tänker på...
För mig är detta ett ställe att lufta känslor och tankar och få ta del av andras. Visst vore det fint om allt var kroppspositivt men då hade jag känt mig rätt ensam i mina känslor...
Att vara lite obekväm med hur kroppen förändras är bra att diskutera tycker jag. Skiljer buke från alla glada på FB.

Jag förstår helt dina känslor @Fritidsryttare och tycker inte att du verkar särskilt negativ mot dig själv alls- tvärtom.

 

[Fritidsryttare]

Helt spontant så känns det jobbigt att alltid ha i bakhuvudet ett ansvar för hur andra kan tolka sånt som jag tänker på...
För mig är detta ett ställe att lufta känslor och tankar och få ta del av andras. Visst vore det fint om allt var kroppspositivt men då hade jag känt mig rätt ensam i mina känslor...
Att vara lite obekväm med hur kroppen förändras är bra att diskutera tycker jag. Skiljer buke från alla glada på FB.

Jag förstår helt dina känslor @Fritidsryttare och tycker inte att du verkar särskilt negativ mot dig själv alls- tvärtom.

Jag är nog sån att jag inte reflekterar så mycket över vad jag skriver och säger, men är också väl medveten om att det kan hoppa ut grodor ur munnen på mig med jämna mellanrum. Självklart är det bara att påtala det för mig, jag inser att alla är olika och vi fokuserar på olika saker.

Att jag inte ens tänkt på att jag kan uppfattas som negativ mot min kropp i detta läget tänker jag är ett rätt tydligt tecken på att jag inte upplever det som ett "riktigt" problem. Kan ju jämföra med det här med amningen, där har jag issues. Slits mellan känslan av att jag "borde" amma, för bebis skull, det är det medicinskt bästa, det mest naturliga och ersättningen innehåller ju palmolja, osv osv. Å andra sidan så känner jag bara att jag VILL verkligen inte ha nån vid bröstet, det kommer göra ont, kännas obekvämt, och bara fel....

Inser att det mycket väl kan ändra sig när bebis är ute, men känslan av att jag inte vill amma av egoistiska skäl känns så där. Hade varit enklare om jag inte fått eller kunnat amma, då hade valet redan varit bestämt åt mig... Min BM var väldigt förstående medan min svägerska har varit rätt duktig på att skicka studiematerial som påvisar alla fördelar med amningen. Jag vet att hon bara vill väl men det är lagom kul när jag redan är kluven i frågan...

 

[Ray]

Jag är nog sån att jag inte reflekterar så mycket över vad jag skriver och säger, men är också väl medveten om att det kan hoppa ut grodor ur munnen på mig med jämna mellanrum. Självklart är det bara att påtala det för mig, jag inser att alla är olika och vi fokuserar på olika saker.

Att jag inte ens tänkt på att jag kan uppfattas som negativ mot min kropp i detta läget tänker jag är ett rätt tydligt tecken på att jag inte upplever det som ett "riktigt" problem. Kan ju jämföra med det här med amningen, där har jag issues. Slits mellan känslan av att jag "borde" amma, för bebis skull, det är det medicinskt bästa, det mest naturliga och ersättningen innehåller ju palmolja, osv osv. Å andra sidan så känner jag bara att jag VILL verkligen inte ha nån vid bröstet, det kommer göra ont, kännas obekvämt, och bara fel....

Inser att det mycket väl kan ändra sig när bebis är ute, men känslan av att jag inte vill amma av egoistiska skäl känns så där. Hade varit enklare om jag inte fått eller kunnat amma, då hade valet redan varit bestämt åt mig... Min BM var väldigt förstående medan min svägerska har varit rätt duktig på att skicka studiematerial som påvisar alla fördelar med amningen. Jag vet att hon bara vill väl men det är lagom kul när jag redan är kluven i frågan...

Jag var heller inte bekväm med amningen sist. Av många anledningar. Jag kämpade ett tag och jag fick lite snits och då var det rätt mysigt ändå. Det mest obekväma med amning är folk runt omkring . Åsikter och "sanningar". Jag har ingen större ångest över det nu- hade det förra året dock. Nu känner jag att man provar sig fram och ser vad som fungerar för oss. Amning som fungerar verkar jättebra men när det inte fungerar är det faktiskt skitjobbigt.
Vi gav mycket ersättning -redan på BB. Har många bekanta med icke ammade barn- och det är på individnivå ingen skillnad! De är lika friska och smarta och har varit det hela tiden. OM det skulle bli ersättning ska du inte ha dåligt samvete alls tycker jag!

 

[Tassetass]

/.../ Kan ju jämföra med det här med amningen, där har jag issues. Slits mellan känslan av att jag "borde" amma, för bebis skull, det är det medicinskt bästa, det mest naturliga och ersättningen innehåller ju palmolja, osv osv. Å andra sidan så känner jag bara att jag VILL verkligen inte ha nån vid bröstet, det kommer göra ont, kännas obekvämt, och bara fel....

Inser att det mycket väl kan ändra sig när bebis är ute, men känslan av att jag inte vill amma av egoistiska skäl känns så där. Hade varit enklare om jag inte fått eller kunnat amma, då hade valet redan varit bestämt åt mig... Min BM var väldigt förstående medan min svägerska har varit rätt duktig på att skicka studiematerial som påvisar alla fördelar med amningen. Jag vet att hon bara vill väl men det är lagom kul när jag redan är kluven i frågan...

Gör som du vill, eller inte vill. Det finns inget egenvärde i att vara totalt självuppoffrande bara för att man blir förälder. Och om du vill se det ur barnets perspektiv: en olycklig morsa gör ingen glad. Jag ville inte amma, så min onge fick ersättning (Hipp) från start. Någon tydlig anledning kunde jag egentligen inte identifiera, utan det var mest bara en väldigt tydlig känsla av "jag vill inte".

 

[Thalbaz]

Inser att det mycket väl kan ändra sig när bebis är ute, men känslan av att jag inte vill amma av egoistiska skäl känns så där.

Jag vill verkligen amma men det är mest av egoistiska skäl det med. Jag kommer inte att palla att hålla på och diska burkar och värma ersättning, det känns mycket smidigare för mig att maten finns färdig.

 

[em-pirre]

Jag tycker att ni ska försöka lugna er lite med ångesten för era kroppar, i alla fall på Buke. Dels är det triggande för andra och dels handlar det om kroppsförändringar som är rätt osunda att noja inför. Ni är gravida, man går upp i vikt då. Vissa blir som badbollar, andra inte. Det är inte så mycket man kan göra åt något av det.

Sen värjer jag mig också mot att det automatiskt skulle vara "finare" att vara liten än stor. Jag känner jättevackra tjockisar, mediokra tjockisar och fula smalisar, det hänger liksom inte på kroppsstorleken.

Men framför allt så tror jag att det är direkt obra att vädra de här nojorna på ett öppet forum. Ätstörningar smittar så lätt, och jag känner också själv av att jag inte mår bra av det ni skriver. Kan ni inte prata om det i PM om ni behöver? Eller kanske prata med era barnmorskor om att ni mår dåligt över det här?

Jag reagerade också på inlägget och hade tänkt skriva ett svar. Fast du hann först. Jag är alltså absolut av samma åsikt som dig och får en klump i magen av att läsa sånt.

 

[Elin_B]

Fy så obehagligt @hvala och instämmer med övriga om att det var ett väldigt konstigt byte att vara ute efter!

Precis varit på dop. Klämde mig i ett par 37or med hög klack och en klänning i storlek xs som inköptes förra året (väldigt tacksam modell för en gravid). Kände mig ändå rätt nöjd med figuren, tills jag kom till kyrkan och stötte in i kompisens kompis som också är gravid. Hon var _pytteliten_, det syntes knappt att hon var gravid och då har hon gått in i vecka 37.... Blev helt orimligt knäckt för jag ser ut som en valross i jämförelse alltså. Sambon blev också helt chockad när han såg henne, jag har nog aldrig sett en så liten och snygg figur på en höggravid förut....

Haha fast jag tycker du är lätteliten och nätt på alla bilder. Vi har varit på föräldrautbildningar och då frågade de "hur många ska föda i juni... hur många i juli" osv. och de som räckte upp handen på juni var hälften av min size. Min sambo KUNDE INTE sluta kommentera att jag nog var störst i aulan............. Tar det med ro även om 23 kg i vecka 36 inte direkt är optimal uppgång. Det har lugnat sig på slutet och det mesta sitter i magen har jag kommit fram till.

Vi åkte ut till landet i helgen. Ville passa på eftersom det kanske dröjer sen när bebbe kommer. Hade så mycket förvärkar i bilen att jag var lite nojig om jag verkligen vågade. Det finns ju förlossningsvård i värmlänska skogen också, men att vara i sommarstuga 3,5 timme hemifrån med hunden utan någon plan för hundvakt eller dylikt kändes inte superskoj om det blir skarpt läge. Men det lugnade sig.

Igår morse sipprade jag vätska så trosorna var helt dyngsura. Fick byta flera gånger under morgonen och blev åter lite orolig att vattnet gått. Det luktade inte kiss utan snarare flytning men var helt vattnigt. Det minskade dock lagom till hemfärd och har inte återkommit idag så jag antar att det var en kraftig flytning...

 

[Imogen]

Fy så obehagligt @hvala och instämmer med övriga om att det var ett väldigt konstigt byte att vara ute efter!

Precis varit på dop. Klämde mig i ett par 37or med hög klack och en klänning i storlek xs som inköptes förra året (väldigt tacksam modell för en gravid). Kände mig ändå rätt nöjd med figuren, tills jag kom till kyrkan och stötte in i kompisens kompis som också är gravid. Hon var _pytteliten_, det syntes knappt att hon var gravid och då har hon gått in i vecka 37.... Blev helt orimligt knäckt för jag ser ut som en valross i jämförelse alltså. Sambon blev också helt chockad när han såg henne, jag har nog aldrig sett en så liten och snygg figur på en höggravid förut....

Alltså, kommer du i en klänning i storlek XS i sista trimestern av en graviditet så är du verkligen inte kompatibel med begreppet valross Och jag förstår hur du menar med att känna sig som en valross och inte trivas i sin kropp osv. Men det blir inte sunt att ha komplex över att man inte är jättesmal samtidigt som man är jättegravid.

Sen tycker jag att det är så tråkigt att "pytteliten" och "liten och snygg" skulle vara något sorts ideal när man är gravid. En av mina bästa vänner var just så "jätteliten" när hon var gravid. Varken hon eller barnet gick riktigt upp som de skulle (i hennes fall handlade det ju mer om hur värdena höll sig än kilon på kroppen) och hon fick gå på extrakontroller och hade en ständig oro för att barnet inte växte som det skulle. Hon fick jämt och ständigt kommentarer om hur "fin" hon var och att det knappt syntes att hon var gravid. Hon ville väl mest skrika rätt ut varje gång.

 

[Elin_B]

Alltså, kommer du i en klänning i storlek XS i sista trimestern av en graviditet så är du verkligen inte kompatibel med begreppet valross Och jag förstår hur du menar med att känna sig som en valross och inte trivas i sin kropp osv. Men det blir inte sunt att ha komplex över att man inte är jättesmal samtidigt som man är jättegravid.

Sen tycker jag att det är så tråkigt att "pytteliten" och "liten och snygg" skulle vara något sorts ideal när man är gravid. En av mina bästa vänner var just så "jätteliten" när hon var gravid. Varken hon eller barnet gick riktigt upp som de skulle (i hennes fall handlade det ju mer om hur värdena höll sig än kilon på kroppen) och hon fick gå på extrakontroller och hade en ständig oro för att barnet inte växte som det skulle. Hon fick jämt och ständigt kommentarer om hur "fin" hon var och att det knappt syntes att hon var gravid. Hon ville väl mest skrika rätt ut varje gång.

Lite jobbigt i mitt fall är ju att både jag och bebis växer snabbare än vi borde.... Inte så att det är så mycket komplex i det hela, jag är mer orolig över en svår förlossning.

Det blir mycket skuld och skam när barnmorskan frågar om matvanor och jag tycker att jag äter nyttigare och färre snabba kolhydrater än många gravida jag känner som ÄNDÅ bara går upp sina 9 kg.

Har absolut inga diabetesvärden, äter ingen diet utan äter ungefär som vanligt. Ändå gick jag upp helt galet mycket fram till vecka 25 ungefär. Vet inte varför. På tillväxtultraljudet konstaterades en stor bebis.

Nu är jag supernojig att det kommer en femkilosklump och börjar få lite panik över att förlossningen måste starta snart så att jag får en rimlig bebis.

Och varje gång jag äter en glass eller någon frågar om jag vill ha rabarberpaj tänker jag "jag borde inte göda bebisen mer..."

Och de dagliga kommentarerna "men GUD vad stor du är!" "är du SÄKER på att det bara är en?" "nu måste det väl ändå vara dags när som helst?"

Ingen del av skalan är rolig.

 

[Imogen]

Ingen del av skalan är rolig.

Nej precis! Och det var inget annat än det jag ville få fram heller, hoppas att det inte verkade som det

 

[Elin_B]

Nej precis! Och det var inget annat än det jag ville få fram heller, hoppas att det inte verkade som det

Icke då. Ville bara ge ett perspektiv från andra änden...

 

[Fritidsryttare]

Haha fast jag tycker du är lätteliten och nätt på alla bilder. Vi har varit på föräldrautbildningar och då frågade de "hur många ska föda i juni... hur många i juli" osv. och de som räckte upp handen på juni var hälften av min size. Min sambo KUNDE INTE sluta kommentera att jag nog var störst i aulan............. Tar det med ro även om 23 kg i vecka 36 inte direkt är optimal uppgång. Det har lugnat sig på slutet och det mesta sitter i magen har jag kommit fram till.

Vi åkte ut till landet i helgen. Ville passa på eftersom det kanske dröjer sen när bebbe kommer. Hade så mycket förvärkar i bilen att jag var lite nojig om jag verkligen vågade. Det finns ju förlossningsvård i värmlänska skogen också, men att vara i sommarstuga 3,5 timme hemifrån med hunden utan någon plan för hundvakt eller dylikt kändes inte superskoj om det blir skarpt läge. Men det lugnade sig.

Igår morse sipprade jag vätska så trosorna var helt dyngsura. Fick byta flera gånger under morgonen och blev åter lite orolig att vattnet gått. Det luktade inte kiss utan snarare flytning men var helt vattnigt. Det minskade dock lagom till hemfärd och har inte återkommit idag så jag antar att det var en kraftig flytning...

Tack, nu är just den klänningen _extremt_ tacksam för den är helt lös från brösten och neråt, drar inte den storleken annars. Dock är det så att i princip allt jag gått upp ligger på magen; så det är bara mage och i övrigt ser jag ut som innan även om lite vätska börjar samlas i kroppen nu men det är jag inte orolig över.
Har en kompis som sista veckorna la på sig 10 kg(!) i ren vätska i princip, tror hon också gick upp typ 25 kg totalt. Det var borta ett par veckor efter förlossningen, helt fantastiskt vad kroppen kan åstadkomma egentligen.

Hur känner man att det är förvärkar? Har börjat få som onda sammandragningar ibland när jag går, men är osäker på om det är just det eller förvärkar, vad är skillnaden?

 

[Fritidsryttare]

Lite jobbigt i mitt fall är ju att både jag och bebis växer snabbare än vi borde.... Inte så att det är så mycket komplex i det hela, jag är mer orolig över en svår förlossning.

Det blir mycket skuld och skam när barnmorskan frågar om matvanor och jag tycker att jag äter nyttigare och färre snabba kolhydrater än många gravida jag känner som ÄNDÅ bara går upp sina 9 kg.

Har absolut inga diabetesvärden, äter ingen diet utan äter ungefär som vanligt. Ändå gick jag upp helt galet mycket fram till vecka 25 ungefär. Vet inte varför. På tillväxtultraljudet konstaterades en stor bebis.

Nu är jag supernojig att det kommer en femkilosklump och börjar få lite panik över att förlossningen måste starta snart så att jag får en rimlig bebis.

Och varje gång jag äter en glass eller någon frågar om jag vill ha rabarberpaj tänker jag "jag borde inte göda bebisen mer..."

Och de dagliga kommentarerna "men GUD vad stor du är!" "är du SÄKER på att det bara är en?" "nu måste det väl ändå vara dags när som helst?"

Ingen del av skalan är rolig.

Men fy vad jobbigt att få den typen av kommentarer, då hade jag verkligen blivit ledsen. Ok om det påverkar på något vis, typ att blodsockret eller så svajar, men vätska osv kan man ju inte rå för över huvud taget. Jag känner väl lite att så länge jag skojar om det själv så är det lugnt, men det innebär inte att jag vill att andra ska lägga sig i. En av mina bästa vänner välkomnade mig härom veckan med "helvete vad tjock du är!", kan säga att det inte mottogs väl, trots att vi kör en rätt hård och hjärtlig jargong sinsemellan i vanliga fall.

Om det är nån tröst så tror jag inte storleken på bebisen nödvändigtvis hänger ihop eller följer varken vikten eller SF-måttet, kompisen som gick upp 25 kg plockade de ut en nätt 3-kilos bebis på, medan den som gick upp 11 kg fick en 4,5-kilosklump (trots att "alla" enligt henne sa att hon skulle få en så liten bebis, hon är fortfarande förbannad över det).

 

[Imogen]

Om det är nån tröst så tror jag inte storleken på bebisen nödvändigtvis hänger ihop eller följer varken vikten eller SF-måttet, kompisen som gick upp 25 kg plockade de ut en nätt 3-kilos bebis på, medan den som gick upp 11 kg fick en 4,5-kilosklump (trots att "alla" enligt henne sa att hon skulle få en så liten bebis, hon är fortfarande förbannad över det).

Nej sf-mått och viktuppgång behöver inte hänga ihop med bebisens storlek. Men @Elin_B hade ju fått det konstaterat på TUL Sen vet jag inte om "nätt" och "klump" är så bra ord att beskriva folks helt normalstora bebisar med. Jag är övertygad om du inte menar någoting alls med det, men faktum är att det är värderande ord och att det här i tråden med all sannolikhet kommer födas ett gäng "klumpar"..

 

[Elin_B]

Hur känner man att det är förvärkar? Har börjat få som onda sammandragningar ibland när jag går, men är osäker på om det är just det eller förvärkar, vad är skillnaden?

Jag har haft sammandragningar vid ansträngning och när jag går för fort/långt osv. från typ v 20. Känns lite som håll och att det drar i livmodern. Känner man på den är den hård som en boll. Stannar jag och tar det lugnt går det över och det känns inte heller när jag är stilla.

Sen från vecka 32 ca har min livmoder börjat dra ihop sig spontant även om jag ligger ner i soffan och tar det lugnt. Det kan komma flera stycken under någon timme och de känns som mensvärk med lite varierande intensitet. Aldrig jätteont men lite så krampaktig molvärk så att man känner att man måste "andas" genom dom lite. Tycker de kommer allt oftare och blir allt kraftigare så jag tolkar dem som förvärkar.

 

[Fritidsryttare]

Nej sf-mått och viktuppgång behöver inte hänga ihop med bebisens storlek. Men @Elin_B hade ju fått det konstaterat på TUL Sen vet jag inte om "nätt" och "klump" är så bra ord att beskriva folks helt normalstora bebisar med. Jag är övertygad om du inte menar någoting alls med det, men faktum är att det är värderande ord och att det här i tråden med all sannolikhet kommer födas ett gäng "klumpar"..

Ursäkta det är inte mitt ordval med klump, utan kompisens egna när hon beskrev honom. Men absolut, verkar inte vara många rätt för mig idag när det kommer till att uttrycka mig...

 

[Fritidsryttare]

Jag har haft sammandragningar vid ansträngning och när jag går för fort/långt osv. från typ v 20. Känns lite som håll och att det drar i livmodern. Känner man på den är den hård som en boll. Stannar jag och tar det lugnt går det över och det känns inte heller när jag är stilla.

Sen från vecka 32 ca har min livmoder börjat dra ihop sig spontant även om jag ligger ner i soffan och tar det lugnt. Det kan komma flera stycken under någon timme och de känns som mensvärk med lite varierande intensitet. Aldrig jätteont men lite så krampaktig molvärk så att man känner att man måste "andas" genom dom lite. Tycker de kommer allt oftare och blir allt kraftigare så jag tolkar dem som förvärkar.

Ok, tack för svar

 

[Imogen]

Ursäkta det är inte mitt ordval med klump, utan kompisens egna när hon beskrev honom. Men absolut, verkar inte vara många rätt för mig idag när det kommer till att uttrycka mig...

Det framgick inte av inlägget att det var kompisarnas sätt att beskriva sina bebisar

 

[Ray]

Lite jobbigt i mitt fall är ju att både jag och bebis växer snabbare än vi borde.... Inte så att det är så mycket komplex i det hela, jag är mer orolig över en svår förlossning.

Det blir mycket skuld och skam när barnmorskan frågar om matvanor och jag tycker att jag äter nyttigare och färre snabba kolhydrater än många gravida jag känner som ÄNDÅ bara går upp sina 9 kg.

Har absolut inga diabetesvärden, äter ingen diet utan äter ungefär som vanligt. Ändå gick jag upp helt galet mycket fram till vecka 25 ungefär. Vet inte varför. På tillväxtultraljudet konstaterades en stor bebis.

Nu är jag supernojig att det kommer en femkilosklump och börjar få lite panik över att förlossningen måste starta snart så att jag får en rimlig bebis.

Och varje gång jag äter en glass eller någon frågar om jag vill ha rabarberpaj tänker jag "jag borde inte göda bebisen mer..."

Och de dagliga kommentarerna "men GUD vad stor du är!" "är du SÄKER på att det bara är en?" "nu måste det väl ändå vara dags när som helst?"

Ingen del av skalan är rolig.

Kan peppa dig med att hur snabbt de där extra kg försvinner inte verkar ha något att göra med hur många de är!

 

[Elin_B]

Kan peppa dig med att hur snabbt de där extra kg försvinner inte verkar ha något att göra med hur många de är!

Nej jag är inte så jätteorolig över det faktiskt. Längtar mest över att få tillbaka min kropp så att jag kan ta i och träna osv igen. Det börjar bli ruskigt tungt nu och typ varenda kroppsdel värker känns det som.

I förrgår insåg jag att jag fått bristningar på magen. Inte heller något jag våndas jättemycket över men jag var lite nöjd med att ha sluppit. Bristningar på lår och bröst kom rätt tidigt men magen klarade sig trots att den vuxit helt galet mycket. Jag har smort med olja varje dag trots att det inte finns några belägg för att det skulle hjälpa.

Sen kliade det lite extra mycket igår nedanför naveln och då såg jag att det har kommit ett gäng lila ränder där nu. Måste skett på några timmar bara...