Jag fick faktiskt tummen ur nu så tack för påputtningen
Den är skriven i mobilen så lite stolpigt och kortfattat ibland kanske.
(Får inte till spoilerfunktionen?)
Vid midnatt gick vattnet på toaletten, sa plopp och forsade efter att jag kissat klart. Blev konstigt nog tveksam till om det verkligen var vattnet, men det var det. Värkstart ca 00.30 och de var direkt regelbundna var femte minut, ca 1 minut långa.
Ringde förlossningen 01.30 och de ville ha in mig för att konstatera vattenavgång + eftersom bebisen ej var fixerad. Åkte kl 02, lämnade hunden hos mamma på vägen. Värkarna tilltog fort på vägen in, både i intensitet och intervall. Sitter med vetekudde på magen och är glad att de ville ha in oss redan nu eftersom det hade varit jobbigare att sitta i bilen när värkarna kommer tätare.
CTG på förlossningen visar värkar ca 3 på 10 minuter men ganska korta. Vattenavgång konstateras och ultraljud bekräftar huvudändläge på bebis. Först tal om hemgång pga nyligen startat förlossningsarbete vilket inte känns bra med tanke på hur fort värkarna intensifierats.
Vi går ut på kort promenad där värkarna snabbt blir allt kraftigare och när vi kommer in igen är de riktigt intensiva och kommer tätt. Vi hann nog gå ungefär 100 meter innan vi vände och det tog nog ungefär en halvtimme pga värkarna. När vi kommer tillbaka möter en barnmorska oss i dörren och säger att hon sett mig genom fönstret och att hon ser att det är jobbigt och att hon ska undersöka mig. Jag blir tacksam eftersom jag sagt till sambon under promenaden att detta går nog fort.
Undersökning visar utplånad tapp och öppen 5 cm. Efter ny CTG får jag gå in i duschen vilket är en dröm. Varmt vatten på mage och rygg ca 1 timme sen blir det för jobbigt, både pga värmen och värkarnas intensitet. Kräks upp det mesta dricka jag får i mig. Duschar ca 4.20 - 5.20.
In på förlossningssal och undersökning visar 7 cm öppen- det går fint framåt vilket jag hela tiden känt på mig, det är nästan ingen vila mellan värkarna. Börjar med lustgas vilket fungerar över förväntan, smärtan känns genast "längre bort". Sambon håller i masken vi har ett fint samarbete med lustgasen och hans stöd är fantastiskt.
Står upp i gåbordet ett tag vilket ger kännbar effekt på värkarna som ger mer och mer tryck nedåt. Vid toabesök lyckas jag inte kissa. Nattbarnmorskan nämner epidural på förslag eftersom det är så intensivt. Jag tvekar, om det fortsätter framåt lika fort ska det nog gå ändå. Jag förstår inte hur jag ska orka med att få den satt och är rädd att det ska stanna av. Tycker att det än så länge är fullt hanterbart men blir det långdraget kommer jag nog inte orka.
Morgonskiftet tar över. Först gillar jag inte barnmorskan alls som kommer in och börjar med att säga att jag får i mig för mycket lustgas och att det är bättre att jag sköter masken själv (Jag blir rätt sur. Inte en enda gång har jag känt mig hög på den, däremot är jag så inne i min egen bubbla att jag nog kan uppfattas som lite "borta". Dessutom känns det skönt att sambon hjälper till med den). Hon blir dock bättre sen.
Vätskedropp kopplas eftersom jag inte fått i mig någon vätska och de försöker tappa mig på urin, vilket det dock inte finns någon (rejält uttorkad alltså). Det börjar trycka på rejält och jag får nästan panik av att halvligga i sängen eftersom trycket blir så kraftigt. Undersökning visar 8 cm öppen vilket känns klent med tanke på tryckkänslan. Jag ligger på sidan och står på alla fyra vilket går mycket bättre. När jag ligger på sidan börjar plötsligt helt galna krystvärkar komma. De börjar som vanliga värkar men avslutas med att hela kroppen krystar helt av sig själv, helt sjuk känsla. Barnmorskan säger bara att det är för tidigt att krysta och lämnar rummet men då säger jag ifrån att jag behöver guidning för kroppen lever sitt eget liv och jag vet inte hur jag ska hantera det om jag inte får krysta.
Vid nästa undersökning är jag helt öppen men bebis är inte nere vid bäckenbotten ännu. Fortsatt galna krystvärkar och här nånstans slutar jag med lustgasen, den gör ingen nytta längre. Försöker andas igenom värkarna och låter kroppen trycka på när den vill. Mäktigt! När vi sen börjar provkrysta lite mer ordentligt tar kraften i värkarna nästan helt slut. Dom är korta och klena och mer som vanliga värkar än krystvärkar. Barnmorskan uttrycker det som mycket jobb men dåligt betalt och vi beslutar oss för en paus och ev kopplande av värkstimulerande dropp. Jag andas återigen lustgas genom några värkar och barnmorskan krånglar med att få in fungerande infart då den andra slutat fungera. Värkarna blir allt kraftigare igen och vi prövar åter att krysta. Går sakta framåt men snart återigen klena värkar.
Bebisen gled länge fram och tillbaka vilket visade sig bero på att ena handen följde med huvudet ut och kan ha orsakat det lite sega slutskedet. Tacksamt med detta är dock de mycket få och små bristningarna. När halva huvudet var ute fick jag vänta och avvakta en värk vilket var vidrigt ur smärtsynpunkt men ändå inte lika illa som jag föreställt mig. På nästa värk fick jag trycka på och då kom hela kroppen på en gång.
På klena värkar, fantastiskt stöd och mycket vilja krystas en flicka ut kl 10.16 den 12 juli. 3960 gram och 51 cm. Sammanfattningsvis var det en mäktig och häftig upplevelse som jag gärna gör om.
