Sommarföräldrar 2014 - tråd 2

[keilir]

Vaknade lycklig idag! Lilleman har sovit toppen inatt med ett uppvak för mat vid kl 5, han sover fortfarande Trots att han hostar!

 

[DarkInNight]

En av de få gångerna i livet det är motiverat att vara överbeskyddande mamma med separationsångest är just när dom barnen bara är små bebisar.

Så strunta i vad alla säger och håll hårt i din lilla valp

Citerar dig så slipper jag skriva själv.


Känns det inte bra att lämna ifrån sig bebis så gör inte det. Stå på er, det är er bebis och det är ni som känner dem bäst. Låt släkten gosa med bebis på ERA OCH BEBIS villkor

 

[DarkInNight]

Vaknade lycklig idag! Lilleman har sovit toppen inatt med ett uppvak för mat vid kl 5, han sover fortfarande Trots att han hostar!

Vaknar också nästan lycklig, båda barnen sov innan nio. Amning vid elva, fyra och sju.

Och nu har sambon jobbat sista natten så nu blir det inte lika barnintensivt för mig på några veckor igen.

Det blir liksom så väldans mycket barn, barn, barn och väldigt lite "mig" under nattveckorna och det är lite tungt att inte få tid att samla ihop sig på

 

[supersonic]

@supersonic ja,precis så. Dom går iväg med dom och ska försöka till den milda grad att trösta, fast jag hör på gråten att det här går inte... och även om jag försöker "jag kan ta honom" så får jag tillbaka "nejdå, det går bra". Fast jag har inte ställt någon fråga.. då har jag bara lust att skrika. Jag tror nog att dom tycker att dom avlastar, men hans gråt är ju en reaktion på något och jag är mamman. Hur ska jag kunna slappna av om han är olycklig? Jag kanske är mycket lyhörd, första barnet här med. Men det är ju bara av omsorg och kärlek.

och så små som våra än är har dom ju ingen kunskap för att fejka gråt. Det är ju deras kommunikation.

Blev så paff med när jag stötte på en gammal kollega i affären. Han hade precis somnat. Vi hälsar och sen säger hon hej högt ner i vagnen. Jag säger att han somnade så gott precis innan. Då killar hon honom på magen och pratar med honom. Jag hann liksom inte reagera... tack och lov blev han inte ledsen. Just då var jag sugen på ett hjärta min syster hade på sin vagn där det stod "rör mig ej" då hennes tjej var prematur och infektionskänslig.

Ja precis och så säger min mamma att "mormor måste också kunna trösta". Till slut gråter hon så mycket att kinderna är blöta och då säger hon nåt i stil med att klämma ut tårar inte hjälper. Kan ju tillägga att mamma och jag aldrig haft en nära relation, förrän jag i princip flyttade hemifrån.
Eller när vi var hos sambons föräldrar senast; farmor tog upp henne vilket gick bra en stund sen började hon gråta och då la hennes farmor ner henne på golvet vilket resulterade i hysteriskt skrikande... Då ville jag bara skrika GE HENNE TILL MIG FÖR TUSAN! Om inte hennes pappa kan trösta henne när hon är så ledsen vad f** får dig att tro att lägga henne på golvet ska hjälpa?? Men det gjorde jag förstås inte.
Brukar vara så "snäll" att jag aldrig säger ifrån och så en dag exploderar jag istället. Får väl lära mig att säga ifrån tidigare...
Ska göra som ni säger @DarkInNight och @Tora

 

[DarkInNight]

Ja precis och så säger min mamma att "mormor måste också kunna trösta". Till slut gråter hon så mycket att kinderna är blöta och då säger hon nåt i stil med att klämma ut tårar inte hjälper. Kan ju tillägga att mamma och jag aldrig haft en nära relation, förrän jag i princip flyttade hemifrån.
Eller när vi var hos sambons föräldrar senast; farmor tog upp henne vilket gick bra en stund sen började hon gråta och då la hennes farmor ner henne på golvet vilket resulterade i hysteriskt skrikande... Då ville jag bara skrika GE HENNE TILL MIG FÖR TUSAN! Om inte hennes pappa kan trösta henne när hon är så ledsen vad f** får dig att tro att lägga henne på golvet ska hjälpa?? Men det gjorde jag förstås inte.
Brukar vara så "snäll" att jag aldrig säger ifrån och så en dag exploderar jag istället. Får väl lära mig att säga ifrån tidigare...
Ska göra som ni säger @DarkInNight och @Tora

Det här med morföräldrar är inte.lätt...
Jag fick till slut nog och röt i EN gång. Vår relation var åt helvete någon månad men blev sen bra igen och efter det har de skärpt sig

 

[Hiddeous]

En av de få gångerna i livet det är motiverat att vara överbeskyddande mamma med separationsångest är just när dom barnen bara är små bebisar.

Så strunta i vad alla säger och håll hårt i din lilla valp

Ja, om det upphör efter bebistiden. Inte alldeles självskrivet.

 

[Moonwalk]

Ett tips om man skanågonstans där man vet att de kommer vara väldigt "på" är att stoppa i bebisen i sjalen/selen så fort man kommer fram. Då blir det svårare för dem att rycka barnet ur händerna iaf.

Jag bröt faktiskt med en nära vän när hon inte slutade tjata om att få ta dottern en timme så vi sskulle kunna gå ner till poolen på hotellet där vi bodde. Dottern var åtta månader och i värsta separationsfasen, inte ens min man dög.
Hon dumförklarade mig helt och det slutade med att jag bara gick från frukostbordet.

 

[supersonic]

Ja, om det upphör efter bebistiden. Inte alldeles självskrivet.

När är bebistiden slut? Vid ett års ålder? Har ingen aning

 

[supersonic]

Ett tips om man skanågonstans där man vet att de kommer vara väldigt "på" är att stoppa i bebisen i sjalen/selen så fort man kommer fram. Då blir det svårare för dem att rycka barnet ur händerna iaf.

Jag bröt faktiskt med en nära vän när hon inte slutade tjata om att få ta dottern en timme så vi sskulle kunna gå ner till poolen på hotellet där vi bodde. Dottern var åtta månader och i värsta separationsfasen, inte ens min man dög.
Hon dumförklarade mig helt och det slutade med att jag bara gick från frukostbordet.

Vad tråkigt med din vän

Bra tips! När dottern inte ens var ett dygn kom mina svärisar på besök på BB och det dröjde inte länge innan frågan kom om svärmor fick hålla... Svaret gav sig själv med en hungrig bebis. Nu är jag lite egen men jag tog det som ett övertramp in i min personliga sfär, ungefär som att svärmor envisades med att ta på min gravidmage varenda gång vi träffades. Till nästa barn ska jag ha elstängsel och taggtråd runt magen

 

[Pilo]

Ont i magen! Just skickat in ansökan till en tjänst här på orten vi bor. Jag har fast 100% i en annan kommun, ca 45 min restid enkel väg. Men jag älskar mitt arbetslag och vi har en sån otroligt go stämning på jobbet och hur förskolan ligger med närhet till natur (landsbygdsförskola).

Men, det gör ju ca 2 timmar extra sen när han ska börja efter nästa jul... =( Och jag vet ju hur det är för dessa små att gå långa dagar. Vi vet ju inte hur min man kommer att arbeta då, men ändå...Just nu arbetar han också i en annan kommun och han reser med kollektivtrafik..
Och det skulle ju göra en del i kassan att ha cykelavstånd till jobbet och vi skulle kunna skaffa hund. Saknar djur så otroligt mycket!

Men jag är så vemodig för att byta arbete.. att hamna någonstans där stämningen sitter i väggarna. Där barn, personal och föräldrar vantrivs =( Men jag vill ju inte ha 1 timmas resväg om nånting hänt honom

@Moonwalk Det låter som hur jag har det med en av mina väninnor just nu =(

 

[Hiddeous]

När är bebistiden slut? Vid ett års ålder? Har ingen aning

Äsch, jag vet inte, när barnet behöver utvecklas socialt och få mer imput än vad bara mamma och pappa kan ge. Jag har verkligen sett skräckexempel på attachment parenting av överbeskyddande föräldrar. Det hör säkert inte till det vanliga, men det är ingen rolig syn.

 

[DarkInNight]

Jag är nog ganska beskyddande, men ändå inte.
Jag lämnar gärna iväg bebis bara det sker på mina/våra villkor.

Ogillar starkt när folk tror de har någon slags rättighet att få hålla/bära mitt barn. De har de inte.

Men jag har inga problem att redan tidigt lämna dem hos barnvakt. Om det är barnvakter jag litar på.

Imorgon ska vi iväg på julgala jag och sambon. Barnen lämnas alltså hos barnvakt hela kvällen.

Dottern var nog bara någon vecka när hennes gammelmormor var barnvakt en hel förmiddag. Men just min mormor litar jag 100% på när det gäller barn, när hon är barnvakt så är verkligen hennes fulla uppmärksamhet på barnet. Hela tiden.
Efter alla timmar dottern och hon spenderat tillsammans har de ett så fint band.

 

[Hiddeous]

Jag är nog ganska beskyddande, men ändå inte.
Jag lämnar gärna iväg bebis bara det sker på mina/våra villkor.

Nu talar jag inte om bebisar, men föräldrar som beter sig så när barnen blir äldre är en mardröm att förhålla sig till. Vad man än gör, bryter man mot någon regel som föräldrarna har satt upp och som gäller överallt där barnet råkar befinna sig. Jag har ett grannpar som har en lång lista på regler som gäller deras barn och när de kommer hem till mig gäller dessa tyvärr fortfarande. Oh, I shan't get started on this.

 

[Tora]

Ja, om det upphör efter bebistiden. Inte alldeles självskrivet.

Vadå upphör? Skall man sluta vara en mamma när barnet fyller ett år?

 

[keilir]

När är bebistiden slut? Vid ett års ålder? Har ingen aning

Jag skulle väl säga att man väl kanske kan släppa lite på det när barnet är så pass stor så det antingen kan uttrycka sin vilja i ord eller att den helt enkelt kan ta sig från någon och dit den vill. Mina barn har två farbröder som är betydligt yngre än oss och innan dottern kunde uttrycka sin känsla själv av när det räckte så tyckte jag det var jobbigt. Dom var så på och så intensiva runt henne så man riktigt såg hur slut hon blev bara av att titta på dom. Nu är dom större och det funkar betydligt bättre med bebis den här gången.

 

[Hiddeous]

Vadå upphör? Skall man sluta vara en mamma när barnet fyller ett år?

Nej, man bör sluta vara överbeskyddande och börja lita på andra människors kompetens. Svårt att lämna barnet på förskola annars.

 

[Hiddeous]

Jag skulle väl säga att man väl kanske kan släppa lite på det när barnet är så pass stor så det antingen kan uttrycka sin vilja i ord eller att den helt enkelt kan ta sig från någon och dit den vill.

Ja, det låter klokt. Min erfarenhet av mammorna som vill styra allt är att de inte bryr sig särskilt mycket egentligen om vad barnen vill. Det handlar om mödrarnas behov att få detaljstyra. Jag sitter och håller på med kalasinbjudningar nu och det känns som ett minfält. de flesta föräldrarna känner jag ju, men inte alla. Tar folk illa upp om jag bjuder på korv? Är tårta okej för sockerfobikerna? Kan man erbjuda lite ponnyridning utan att det blir ramaskri om faror och risker? Kan man tänka sig en skattletarjakt i mörkret med ficklampa utan att föräldrarna tror att barnen ska ha ihjäl sig?

 

[Tora]

Nej, man bör sluta vara överbeskyddande och börja lita på andra människors kompetens. Svårt att lämna barnet på förskola annars.

Fast var går gränsen för överbeskydda? Det som jag tycker är normalt är kanske överbeskyddande för någon annan och tvärtom.

 

[Hiddeous]

Fast var går gränsen för överbeskydda? Det som jag tycker är normalt är kanske överbeskyddande för någon annan och tvärtom.

För min del går gränsen när föräldrar börjar detaljstyra relationer mellan barnet och den som ska ta hand om/leka med barnet. Just för att gränserna faktiskt är olika.

Jag kan ge ett exempel:
Mina grannars flickor kommer gärna över till oss och leker med vår pojke. Vilket jag uppmuntrar. Då har deras föräldrar (som inte gillar att inte ha kontrollen över tjejerna) satt upp en lång rad med regler och principer som ska gälla även i vårt hus. Bland annat bör vår ipad inte ligga framme när de här här och leker, för det är inte bra för flickorna. (Detta struntar jag högaktningsfullt i).

En annan fix idé är att tjejerna inte får gå in i huset utan sina föräldrars godkännande. De får alltså stå på tröskeln, men inte gå in. Regeln motiveras med att man vill lära barnen "hyfs" och att man frågar först innan man kliver på. Men min överenskommelse med tjejerna ser annorlunda ut. Jag har sagt till dem att det är okej att gå in om dörren är öppen, att de är välkomna att leka. En gång sa jag till en av dem: "Kan du gå och hämta en bunke i köket, så vi kan plocka in äpplena?" Varpå pappan dyker upp och talar om för mig och döttrarna - tydligt - att de inte får gå in i vårt hus. Tala om att lägga sig i relationer och subtil kommunikation utan att det är befogat över huvud taget! Att vara överbeskyddande handlar om att vara kontrollerande. Och det skadar mer än det gör nytta.

 

[supersonic]

För min del går gränsen när föräldrar börjar detaljstyra relationer mellan barnet och den som ska ta hand om/leka med barnet. Just för att gränserna faktiskt är olika.

Jag kan ge ett exempel:
Mina grannars flickor kommer gärna över till oss och leker med vår pojke. Vilket jag uppmuntrar. Då har deras föräldrar (som inte gillar att inte ha kontrollen över tjejerna) satt upp en lång rad med regler och principer som ska gälla även i vårt hus. Bland annat bör vår ipad inte ligga framme när de här här och leker, för det är inte bra för flickorna. (Detta struntar jag högaktningsfullt i).

En annan fix idé är att tjejerna inte får gå in i huset utan sina föräldrars godkännande. De får alltså stå på tröskeln, men inte gå in. Regeln motiveras med att man vill lära barnen "hyfs" och att man frågar först innan man kliver på. Men min överenskommelse med tjejerna ser annorlunda ut. Jag har sagt till dem att det är okej att gå in om dörren är öppen, att de är välkomna att leka. En gång sa jag till en av dem: "Kan du gå och hämta en bunke i köket, så vi kan plocka in äpplena?" Varpå pappan dyker upp och talar om för mig och döttrarna - tydligt - att de inte får gå in i vårt hus. Tala om att lägga sig i relationer och subtil kommunikation utan att det är befogat över huvud taget! Att vara överbeskyddande handlar om att vara kontrollerande. Och det skadar mer än det gör nytta.

Så fruktansvärt! Skulle aldrig göra så. Är själv uppvuxen med att hemma gäller mina föräldrars regler, borta gäller andra regler (förutom att man alltid ska uppföra sig etc etc). Stackars tjejer blir ju helt förvirrade hade en kurskamrat på högskolan som inte ville låta sina framtida barn se på Disney öht. Inte ens hos andra barn.