Sv: Sommarföräldrar 2011 del 2
*kl*
Så nu börjar krafterna så sakteligen återkomma.
Sammanfattning av förlossningen, värkstart den 3/8 kvällstid, åkte in på fm den 4/8 och det visade sig att jag var öppen 6cm. Skitbra tänkte vi det här går nog fort! Tjiiii....
Tre skiftbyten hann vi med, fick bättre barnmorskor vid varje byte.
Allt gick jättebra, utan bedövning och med lustgas fram till halv tio på kväll 2. Barnmorskan vi hade då fortsatte peppa och jag var under intrycket att vi närmade oss krystningen.
Så kom skiftbytet och barnmorska två gör en undersökning och säger "du är öppen 8cm, jag ska inte ljuga för dig, det här kommer att ta några timmar till". Då beslöt jag mig för att ta ryggbedövning. Den var smärtfri att få och tog precis som den skulle. I väntan på narkosläkaren hade jag riktigt on men vid en punkt kunde jag känna det som dykmetoden går ut på, jag accepterade smärtan och då blev den uthärdlig. Var frestad att avboka EDA:an... Tog den ändå och kunde känna trycket men smärtan var borta och återkom till verkligheten. Värkarna innan var oerhört kraftiga. Vilade och sen kom nattskiftet och barnmorska nr 3 som rätt direkt satte igång att få fart på krystandet.
En kant på livmodermunnen satt fortfarande kvar över bebis huvud och hindrade att bebis sjönk ner i förlossningskanalen. Jag fick höra att jag var tvungen att slappna av för att det skulle lossna (och inte svälla istället) vilket lät helt jävla omöjligt när hela kroppen skrek "tryck på för faaaaan". Men BM och sambo hjälpte mig att slappna av och tills slut så lossnade det och jag kände bebis sjunka. Jag var oerhört trött men BM "utmanade" mig på dragkamp med handduk och jag hörde i bakgrunden att "hon är så stark!", BM blev svettig.
Vi kämpade i tre timmar utan större resultat, jag var så rädd för smärtan att jag inte vågade (eller orkade) ta vad som behövdes, jag erkänner, jag gav upp. De insåg att jag var slut så läkaren kom med sugklocka och två krystningar var bebis ute. Det var det bästa de kunde göra, snabbt och effektivt, även om det innebar mer smärta för mig. Utan EDA:n hade jag aldrig pallat så länge. Just i stunden var jag redo att döda men nu i efterhand så förstår jag varför de var så snabba. Alternativet att ta det långsamt hade inte fungerat. Så lilleman föddes 5/8 kl:01.20. 4085gr och 53cm lång.
Bebis mådde kanon från första stund och lades på min mage. Det tog en stund innan jag förstod vad det var för något. Min son.
Jag syddes 6-8 stygn, fick först bedövningsspray och sedan lokalbedövning. Kände ingen smärta. Toabesöken går förvånansvärt bra, de var jag nervös för. Amningen funkar bra och vi börjar lära oss hans signaler och de små knep som funkar för honom. Första timmarna vågade vi knappt röra honom, han kunde ju gå sönder...
Nu vilar vi upp oss på BB hotell och min trollunge är helt ljuvlig. Aldrig igen sa jag där och då, "jag glömmer fan inte den här smärtan!", men nu bara en dag senare... Vore det ju trevligt med en dotter också. Jag måste vara galen.
