Jag är ingen ny användare, bara ett anonymt nick, då det finns saker jag inte vill prata öppet om, som sårar, som gör så ont i själen. Jag känner jag vill bolla lite med er, då jag undrar om det är jag som gör fel, eller varför det alltid blir såhär för mig. Det troliga borde vara att det är mig det hänger på, men jag ser inte själv vad jag gör för fel, kanske kan ni se detta och jag kan ändra på mig.
Att göra en analys av sig själv är ju inte lätt, men jag vill ändå beskriva mig som en person som för det mesta är glad, positiv, tänker på andra, kommer med små roliga, söta eller gulliga överraskningar där det inte förväntas av mig. Erbjuder min hjälp om det är något en person har problem med, finns för andra, ibland till och med för mycket för mitt eget bästa. Jag är vad man skulle kunna säga populär på mitt arbete, både för min energi, positiva inställning och för ett gott arbete. Jag är ganska händig, vilket bidrager till att jag ofta kan hjälpa folk. Jag är stark, pigg, aktiv, klagar sällan och är inte en person som pratar skit och sprider lögner för att såra folk. Jag är också noga med att verkligen lägga mina medmänniskors samtal på minnet, så att jag visar att jag bryr mig om dem, med att när vi ses eller hörs nästa gång kan fråga dem om det löst sig, hur det har gått med deras sjuka mamma, hur deras sista utlandssemester har vart, hur deras barn mår nu efter vattenkopporna, deras problem eller vad det nu kan vara vi har pratat om.
För att använda ett gammalt ord, jag är, om jag får säga det själv, en ganska hygglig person som vill alla väl.
Genom åren, och jag är ingen ungdom på långa vägar, har det däremot hänt att saker upprepas hela tiden.
Jag har många vänner, men de försvinner alltid för mig. Inte för att vi blir osams, inte för att jag vill, utan för att mina vänner vill träffa mina andra vänner. Jag kan inte ens räkna hur många tillställningar jag ordnat, alltifrån fester, middagsbjudningar, tjejkvällar och andra aktiviteter och det slutar med att mina vänner blir vänner med varandra och helt plötsligt finns inte jag längre. De umgås, de gör saker tillsammans och jag blir inte tillfrågad om något. Jag är glad för deras skull och säger ofta när jag får höra att de ska hitta på något tillsammans att åh, vad kul, hoppas ni får det jätteskoj, hälsa så gott, det var länge sedan vi sågs och hoppas vi kan ses snart. Jag kommer med förslag att hitta på saker, men man vill ju inte vara för på mot folk, så när man aldrig blir bjuden tillbaka, aldrig får förslag tillbaka, man tröttnar på att fråga. De flesta finns kvar som kompisar på facebook, men vi träffas inte längre, trots mina kommentarer om att det var länge sedan, vi måste ses snart och liknande. De svarar javisst, men sen ses man inte ändå.
Värre är släkten, och jag vet inte vad jag ska börja med att berätta om den. Varenda gång vi setts eller träffats blir jag så otroligt ledsen när jag kommer hem. Jag behandlas verkligen som luft, men ska ändå sitta och bekräfta dem hela tiden. Detta är allt i från syskon, föräldrar till mer avlägsna släktingar som mostrar, kusiner, farbröder, morföräldrar. Jag är en social person som inte är svår att prata med, men när jag öppnar munnen så blir jag avbruten och och det är de som ska prata. Jag nickar och låter dem prata.
Det känns bara så hemskt, när jag som åskådare får höra att hela familjen har gjort saker tillsammans, men jag var inte bjuden ens. När den ena säger till den andre att vi har vart och besökt dig x antal gånger men du har tyvärr inte vart hemma. Jag bor ca 1 km från personen, men mig har de inte sökt. När jag får höra att det delas ut nybakta bullar till hela familjen, är de inte hemma så lämnas de utanför dörren, men inte till mig, jag ska bara höra att detta har gjorts till alla andra. När de har vart ute och ätit på resturang för att fira något, men inte med mig.
En familjemedlem har bland annat börjat sticka fina värmare nu till vintern. Det delas ut till alla, det till och med skickas på posten till de som bor längre ifrån och sist vi träffades så sa personen att nu har jag stickat de sista. Jag berömde hur fina, varma och goa de såg ut att vara, och hur snällt det var att dela ut så som hon gjorde, eftersom jag sett dem just på facebook och vilka som fått dem, och får ett tack så mycket för de orden, tillbaka.
När en person frågar alla i sällskapet om vi inte ska åka lite skidor tillsammans en dag och jag utbrister att ja, det skulle verkligen vara kul, det var så längesedan jag åkte, det skulle vara så kul att göra något tillsammans. Ingen mer ville detta och inte mer prat om det.
Eller när jag, tillsammans med min bror blev bortbjudna på middag till en familjemedlem. Jag tackade ja, men middagen blev inställd, för min bror kunde inte. Varför kunde inte bara jag fått komma och känna mig uppskattad?
För någon vecka sedan var jag på kalas då en familjemedlem fyllde år. Eftersom jag redan blivit så sågad innan var jag ganska tyst, bara trevlig och öppen mot de som sa något till mig. Jag observerade lite och la märke till att inte ett endaste samtal fördes direkt till mig. Öppnade jag munnen så avbröts jag. Ingen ställde en fråga till mig om hur jag mår, hur det är, de pratade inte ens med mig utöver det jag la mig i själv och avbröts där. Jag grät när jag åkte hem.
Jag hade köpt en ganska dyr present, trots att jag inte hade råd egentligen, som jag visste födelsedagsbarnet verkligen ville ha, och jag var glad på vägen dit att jag verklig hittat något bra och trodde det skulle uppskattas. Jag fick ett kort tack tillbaka. Eftersom jag hade lite bråttom hem, så tackade jag födelsedagsbarnet för inbjudan, berömde den goda smörgåstårtan och sa att jag tyvärr var tvungen att åka lite tidigare idag än var de andra gjorde. Ingen reste sig och tackade att jag kommit, ingen sa hej då när jag gick. Jag stängde tyst dörren och grät igen. Nästa vecka är det dags för nästa kalas och jag har redan ont i magen. När jag fyller år kanske de ringer, om de kommer ihåg, men nåde mig om jag glömmer någon eller inte kan komma.
Vad gör jag för fel, varför blir jag inte en av mina egna vänner och familj? Varför sviker mina vänner, min familj, varför räknas alla utan jag och framförallt, vad gör jag för fel? Jag är så trött på att gråta och vara ledsen, och samtidigt alltid vara tillmötesgående, glad och hjälpsam utan att få något mer än tystnad tillbaka.
Att göra en analys av sig själv är ju inte lätt, men jag vill ändå beskriva mig som en person som för det mesta är glad, positiv, tänker på andra, kommer med små roliga, söta eller gulliga överraskningar där det inte förväntas av mig. Erbjuder min hjälp om det är något en person har problem med, finns för andra, ibland till och med för mycket för mitt eget bästa. Jag är vad man skulle kunna säga populär på mitt arbete, både för min energi, positiva inställning och för ett gott arbete. Jag är ganska händig, vilket bidrager till att jag ofta kan hjälpa folk. Jag är stark, pigg, aktiv, klagar sällan och är inte en person som pratar skit och sprider lögner för att såra folk. Jag är också noga med att verkligen lägga mina medmänniskors samtal på minnet, så att jag visar att jag bryr mig om dem, med att när vi ses eller hörs nästa gång kan fråga dem om det löst sig, hur det har gått med deras sjuka mamma, hur deras sista utlandssemester har vart, hur deras barn mår nu efter vattenkopporna, deras problem eller vad det nu kan vara vi har pratat om.
För att använda ett gammalt ord, jag är, om jag får säga det själv, en ganska hygglig person som vill alla väl.
Genom åren, och jag är ingen ungdom på långa vägar, har det däremot hänt att saker upprepas hela tiden.
Jag har många vänner, men de försvinner alltid för mig. Inte för att vi blir osams, inte för att jag vill, utan för att mina vänner vill träffa mina andra vänner. Jag kan inte ens räkna hur många tillställningar jag ordnat, alltifrån fester, middagsbjudningar, tjejkvällar och andra aktiviteter och det slutar med att mina vänner blir vänner med varandra och helt plötsligt finns inte jag längre. De umgås, de gör saker tillsammans och jag blir inte tillfrågad om något. Jag är glad för deras skull och säger ofta när jag får höra att de ska hitta på något tillsammans att åh, vad kul, hoppas ni får det jätteskoj, hälsa så gott, det var länge sedan vi sågs och hoppas vi kan ses snart. Jag kommer med förslag att hitta på saker, men man vill ju inte vara för på mot folk, så när man aldrig blir bjuden tillbaka, aldrig får förslag tillbaka, man tröttnar på att fråga. De flesta finns kvar som kompisar på facebook, men vi träffas inte längre, trots mina kommentarer om att det var länge sedan, vi måste ses snart och liknande. De svarar javisst, men sen ses man inte ändå.
Värre är släkten, och jag vet inte vad jag ska börja med att berätta om den. Varenda gång vi setts eller träffats blir jag så otroligt ledsen när jag kommer hem. Jag behandlas verkligen som luft, men ska ändå sitta och bekräfta dem hela tiden. Detta är allt i från syskon, föräldrar till mer avlägsna släktingar som mostrar, kusiner, farbröder, morföräldrar. Jag är en social person som inte är svår att prata med, men när jag öppnar munnen så blir jag avbruten och och det är de som ska prata. Jag nickar och låter dem prata.
Det känns bara så hemskt, när jag som åskådare får höra att hela familjen har gjort saker tillsammans, men jag var inte bjuden ens. När den ena säger till den andre att vi har vart och besökt dig x antal gånger men du har tyvärr inte vart hemma. Jag bor ca 1 km från personen, men mig har de inte sökt. När jag får höra att det delas ut nybakta bullar till hela familjen, är de inte hemma så lämnas de utanför dörren, men inte till mig, jag ska bara höra att detta har gjorts till alla andra. När de har vart ute och ätit på resturang för att fira något, men inte med mig.
En familjemedlem har bland annat börjat sticka fina värmare nu till vintern. Det delas ut till alla, det till och med skickas på posten till de som bor längre ifrån och sist vi träffades så sa personen att nu har jag stickat de sista. Jag berömde hur fina, varma och goa de såg ut att vara, och hur snällt det var att dela ut så som hon gjorde, eftersom jag sett dem just på facebook och vilka som fått dem, och får ett tack så mycket för de orden, tillbaka.
När en person frågar alla i sällskapet om vi inte ska åka lite skidor tillsammans en dag och jag utbrister att ja, det skulle verkligen vara kul, det var så längesedan jag åkte, det skulle vara så kul att göra något tillsammans. Ingen mer ville detta och inte mer prat om det.
Eller när jag, tillsammans med min bror blev bortbjudna på middag till en familjemedlem. Jag tackade ja, men middagen blev inställd, för min bror kunde inte. Varför kunde inte bara jag fått komma och känna mig uppskattad?
För någon vecka sedan var jag på kalas då en familjemedlem fyllde år. Eftersom jag redan blivit så sågad innan var jag ganska tyst, bara trevlig och öppen mot de som sa något till mig. Jag observerade lite och la märke till att inte ett endaste samtal fördes direkt till mig. Öppnade jag munnen så avbröts jag. Ingen ställde en fråga till mig om hur jag mår, hur det är, de pratade inte ens med mig utöver det jag la mig i själv och avbröts där. Jag grät när jag åkte hem.
Jag hade köpt en ganska dyr present, trots att jag inte hade råd egentligen, som jag visste födelsedagsbarnet verkligen ville ha, och jag var glad på vägen dit att jag verklig hittat något bra och trodde det skulle uppskattas. Jag fick ett kort tack tillbaka. Eftersom jag hade lite bråttom hem, så tackade jag födelsedagsbarnet för inbjudan, berömde den goda smörgåstårtan och sa att jag tyvärr var tvungen att åka lite tidigare idag än var de andra gjorde. Ingen reste sig och tackade att jag kommit, ingen sa hej då när jag gick. Jag stängde tyst dörren och grät igen. Nästa vecka är det dags för nästa kalas och jag har redan ont i magen. När jag fyller år kanske de ringer, om de kommer ihåg, men nåde mig om jag glömmer någon eller inte kan komma.
Vad gör jag för fel, varför blir jag inte en av mina egna vänner och familj? Varför sviker mina vänner, min familj, varför räknas alla utan jag och framförallt, vad gör jag för fel? Jag är så trött på att gråta och vara ledsen, och samtidigt alltid vara tillmötesgående, glad och hjälpsam utan att få något mer än tystnad tillbaka.
Vad trött man blir på folk ibland. Kanske är du "för" snäll så de tar dig för givet?
