Snitt

[Mabuse]

Jag blev ju opererad efter min förra förlossning pga problem med moderkakan och stor blodförlust. Uppvak har jag knappt minnen av annat än att när jag öppnade ögonen så kördes jag iväg till rummet. Informationen var något bristfällig.

@Mabuse hur är det idag? Har du fått den hjälp du behövde?

Nu är det bra, har lite triggers kvar som är kopplade till sjukhus/förlossningsspecifika situationer som är svåra att träna på, men alla reaktioner på situationer jag träffar på i vardagen är släckta. Så det är skönt! Lite psykiska skador kvar i form av dissassociativt syndrom i situationer när jag har väldigt ont och känner mig utsatt/hjälplös, det är lite besvärligt såklart i vårdsituationer förstås men inget jag märker av till vardags.

Men första månaderna efteråt, innan traumatiseringen börjat läka, var riktigt tuffa. Och sen krävdes det en hel del envishet för att se till att förebygga så mycket som möjligt inför förlossning nr 2, hitta rätt ställe och rätt personal med rätt kunskap. Har man haft förlossningstrauma ökar nämligen risken att bli traumatiserad av nästa förlossning, och jag var jätterädd för det eftersom det var så jobbigt med traumat efter den första. Men förlossning nr 2 blev bra, jättebra personal som gjorde allt rätt!

Jag hade också tur och fick väldigt bra hjälp på BB, och efteråt hjälp av en skicklig terapeut specialiserad på just traumabehandling (senare förstod jag att hon räknas som en av de skickligaste i landet) som just då råkade jobba på det sjukhuset.

Fast uppvak gillar jag fortfarande inte att ligga på.

 

[Mabuse]

Fruktansvärt men otroligt intressant att höra om.
Jsg kommer ihåg att du skrivit om din ptsd förut, men har nog inte hört hur det gick till.

Det läker ju rätt långsamt, första åren efteråt kunde jag inte prata om det specifika utan att må dåligt.

Men jag kan bli lite allergisk mot prat om att "jamen en del är så känsliga, det den ena upplever som en bra förlossning får den andra ett trauma av, du kanske är ovanligt känslig helt enkelt, jag/de flesta fick minsann inga trauman av förlossningen." Nä, men de flestas förlossning går kanske heller inte till som min? Jag har efteråt varit med om flera sövningar och operationer, och fött barn igen, och då inte fått ngt trauma, men då har det också gått mer normalt till. Jag tror inte jag är extremt känslig, men jag tror situationen jag var med om var extrem.

 

[Petruska]

Med bättre eftervård, uppföljning och stöd hade det kanske gått att undvika, men jag är otroligt tacksam öven min förstående bm som direkt konstaterade att det var bästa alternativet.
Direkt efter var det säkert nån som gick igenom vad som hänt, men jag var inte mottaglig och stänger av när det blir jobbigt. Blir en högfungerade grönsak.

Det normala är att stänga av när det blir för mycket. Om de gick igenom det med dig direkt efter, arbetade de inte på bästa sätt. Dels just för att man stänger av, dels för att bästa krishantering inte sker genast. I alla fall enligt en del forskning.

 

[Mabuse]

Det normala är att stänga av när det blir för mycket. Om de gick igenom det med dig direkt efter, arbetade de inte på bästa sätt. Dels just för att man stänger av, dels för att bästa krishantering inte sker genast. I alla fall enligt en del forskning.

Bästa akuta krishantering, som jag förstått det, är att se till att folk får sova, äta, smärtlindring, och ventilera (eller vad man ska kalla det, berätta vad som hände) med en terapeut.

Att låta inblandad personal klampa in och rättfärdiga/förklara vad de gjorde låter för mig extremt olämpligt. Best case är patienten mentalt avstängd och tar inte till sig någonting, worst case får patienten en flashback, förflyttas tillbaka till den traumatiska situationen och stärks i sin känsla av att man aldrig kommer komma ur den, och att allt som hände var ens eget fel.

 

[Mearas]

Det läker ju rätt långsamt, första åren efteråt kunde jag inte prata om det specifika utan att må dåligt.

Men jag kan bli lite allergisk mot prat om att "jamen en del är så känsliga, det den ena upplever som en bra förlossning får den andra ett trauma av, du kanske är ovanligt känslig helt enkelt, jag/de flesta fick minsann inga trauman av förlossningen." Nä, men de flestas förlossning går kanske heller inte till som min? Jag har efteråt varit med om flera sövningar och operationer, och fött barn igen, och då inte fått ngt trauma, men då har det också gått mer normalt till. Jag tror inte jag är extremt känslig, men jag tror situationen jag var med om var extrem.

Blir illa berörd av din berättelse, förstår mycket väl att du utvecklade ptsd. Kan se hur det gick till från andra sidan utifrån din beskrivning. Tyvärr har vi en och annan ur personalgruppen som också skulle kunna agera sådär i ren stress och obetänksamhet.
Anmälde du det förresten?

 

[Lenis]

Tack för att du skriver här och förklarar! Nu fick jag lite mer förklaring till mina konstiga minnen vid mitt urakuta snitt. Det enda jag kommer ihåg är att en personal skrek att "nu är det bråttom!" och att de rycker tag i sängen och kör iväg. Någon minut senare är det någon som trycker i mig vätska ur en liten flaska, och jag är helt övertygad om att nu håller de på att förgifta mig, vilket jag faktiskt brydde mig förvånansvärt lite om, det hade varit helt ok att dö där och då... Sen bara försvann jag och vaknade helt groggy på uppvaket.

Hua, men allt gick bra med dig o bebis sen? Urakut är verkligen NU-NU och när man tryckt på knappen är det att bebis ska vara ute på minuter. Man hinner inte informera, man släcker bara mamman så fort det går och skär liksom. Det är ju enbart när det är akut fara för liv så det har sina förklaringar, och egentligen fantastiskt att det ens går att lösa på så kort tid, men jag avundas inte någon mamma den upplevelsen som sådan.

 

[Mabuse]

Blir illa berörd av din berättelse, förstår mycket väl att du utvecklade ptsd. Kan se hur det gick till från andra sidan utifrån din beskrivning. Tyvärr har vi en och annan ur personalgruppen som också skulle kunna agera sådär i ren stress och obetänksamhet.
Anmälde du det förresten?

Nej, det kändes inte meningsfullt. Alla inblandade hade gjort vad de upplevde som sitt bästa, och det var väl inte bättre än sådär i vissa fall. Jag ville fokusera på att bli frisk och ta hand om min bebis, att hjälpa vården med kvalitetsförbättringar kändes inte prioriterat i sammanhanget.

 

[Petruska]

Bästa akuta krishantering, som jag förstått det, är att se till att folk får sova, äta, smärtlindring, och ventilera (eller vad man ska kalla det, berätta vad som hände) med en terapeut.

Att låta inblandad personal klampa in och rättfärdiga/förklara vad de gjorde låter för mig extremt olämpligt. Best case är patienten mentalt avstängd och tar inte till sig någonting, worst case får patienten en flashback, förflyttas tillbaka till den traumatiska situationen och stärks i sin känsla av att man aldrig kommer komma ur den, och att allt som hände var ens eget fel.

Ja, hela grejen när patienten - du! - upplevt övergrepp, våld och vanmakt - och så kommer förövarna för att på sitt initiativ, sina villkor och sin hemmaplan prata om saken. Man behöver inte specialutbildning för att se det tveksamma i upplägget.

Även om alla de begångna felen är misstag, inte avsiktliga, så är det ju ett upplägg som inte kan annat än förstärka vanmakten hos den drabbade.

Nu hade jag ju turen att inte direkt reagera negativt på min vansinnigt jobbiga förlossning, så jag var ju en enkel patient att prata med ett par dagar senare. Men det visste ju inte personalen. Så de hade nog också tur.

 

[Bexzor]

Jag blev sjukskriven efter snitt, men det var pga sömnstörning, ptsd, svår postoperativ smärta samt svår puppp med djupa infekterade sårkratrar över hela kroppen (allt utom ansikte, hårbotten, handflator och fotsulor). Hudläkarna tyckte jag var jätteintressant.

Men fy, varför allt det?
Med den bakgrunden förstår jag sjukskrivningen, och vid andra komplikationer. Men jag fattade det som sagt på att den personen jag citerade hade fått för att barnet var stort, vilket för mig var konstigt eftersom jag fått 2 st 5 kg bebisar utan sjukskrivning. Med tanke på att jag inte alls är nöjd med sjukhuset jag fått mina 3 barn på så blev jag nyfiken om de gjort mer "fel".

 

[Mabuse]

Men fy, varför allt det?
Med den bakgrunden förstår jag sjukskrivningen, och vid andra komplikationer. Men jag fattade det som sagt på att den personen jag citerade hade fått för att barnet var stort, vilket för mig var konstigt eftersom jag fått 2 st 5 kg bebisar utan sjukskrivning. Med tanke på att jag inte alls är nöjd med sjukhuset jag fått mina 3 barn på så blev jag nyfiken om de gjort mer "fel".

Varför? Tja, sviter av graviditet och förlossning. Puppp är en graviditetskomplikation.

 

[Bexzor]

Kom på en "rolig händelse" nu när jag läser om sjukskrivning.

Pratade i somras med en släkting som berättade att min lillebror turades om tillsammans med andra kompisar att sköta en tjejkompis bebis. När jag frågade varför så fick jag höra -" Hon är snittad, och får inte lyfta på minst en månad. Ett kejsarsnitt är faktiskt ett stort ingrepp om du inte visste det! ".

Jojo , men att jag gjort mitt tredje snitt under våren samt burit redan dagen efter snitt fast mina två yngsta varit tyngre kom aldrig på tal

 

[Hyacinth]

Det normala är att stänga av när det blir för mycket. Om de gick igenom det med dig direkt efter, arbetade de inte på bästa sätt. Dels just för att man stänger av, dels för att bästa krishantering inte sker genast. I alla fall enligt en del forskning.

Det kom någon och pratade lite snabbt på kvällen, men efter det inget. Jag har inte kollat journalen, kan inte se att det skulle hjälpa nämnvärt.
Det låter logiskt att man ska avvakta lite, om
Inte annat för att jag var tämligen matt och slut och satt med en bebis jag knappt visste var den kom ifrån. Det blev mycket där ett tag.

 

[Hyacinth]

Bästa akuta krishantering, som jag förstått det, är att se till att folk får sova, äta, smärtlindring, och ventilera (eller vad man ska kalla det, berätta vad som hände) med en terapeut.

Att låta inblandad personal klampa in och rättfärdiga/förklara vad de gjorde låter för mig extremt olämpligt. Best case är patienten mentalt avstängd och tar inte till sig någonting, worst case får patienten en flashback, förflyttas tillbaka till den traumatiska situationen och stärks i sin känsla av att man aldrig kommer komma ur den, och att allt som hände var ens eget fel.

Åh så sunt! Och vad skönt att de hjälpte dig så bra ändå.

 

[Mabuse]

Det kom någon och pratade lite snabbt på kvällen, men efter det inget. Jag har inte kollat journalen, kan inte se att det skulle hjälpa nämnvärt.
Det låter logiskt att man ska avvakta lite, om
Inte annat för att jag var tämligen matt och slut och satt med en bebis jag knappt visste var den kom ifrån. Det blev mycket där ett tag.

"Inget"? Fick du ingen samtalsterapi efteråt?

 

[Hyacinth]

"Inget"? Fick du ingen samtalsterapi efteråt?

Nej. Jag fick veta att jag kunde ringa rosendahls sjukhus, som tydligen jobbar med dylikt eftersom jag var så ledsen och mest bara fick som en robot.
När jag gjorde det möttes jag av en rejält otrevlig tant i luren, och jag berättade för min dåvarande bm sade hon "ja, de kan vara lite sådär". Ok...
Jag ringde aldrig tillbaka, och pratade inte med någon. Partnern var tämligen omskakad hen också, och förstod nog inte då hur illa det var, jag blir nämligen väldigt "glad" när jag mår dåligt som ett sätt att slippa frågor... numer vet hen det och ser igenom. Men det var en dålig start. Och jag bölar fortfarande av att ens tänka på det.

 

[vallhund]

Nej. Jag fick veta att jag kunde ringa rosendahls sjukhus, som tydligen jobbar med dylikt eftersom jag var så ledsen och mest bara fick som en robot.
När jag gjorde det möttes jag av en rejält otrevlig tant i luren, och jag berättade för min dåvarande bm sade hon "ja, de kan vara lite sådär". Ok...
Jag ringde aldrig tillbaka, och pratade inte med någon. Partnern var tämligen omskakad hen också, och förstod nog inte då hur illa det var, jag blir nämligen väldigt "glad" när jag mår dåligt som ett sätt att slippa frågor... numer vet hen det och ser igenom. Men det var en dålig start. Och jag bölar fortfarande av att ens tänka på det.

 

[Saija]

Hua, men allt gick bra med dig o bebis sen? Urakut är verkligen NU-NU och när man tryckt på knappen är det att bebis ska vara ute på minuter. Man hinner inte informera, man släcker bara mamman så fort det går och skär liksom. Det är ju enbart när det är akut fara för liv så det har sina förklaringar, och egentligen fantastiskt att det ens går att lösa på så kort tid, men jag avundas inte någon mamma den upplevelsen som sådan.

Allt gick bra! Är verkligen glad att vi hade sån tur och vilket kanonteam som jobbade. Min man hann inte ens byta om innan bebis var ute och barnläkaren hade satt igång att jobba med honom, få igång honom och få honom stabil. Bakjouren kom också galopperande i samma ögonblick som de hade fått igång sonen, så allt måste ha gått jättesnabbt. Att jag sen fick infektion i såret skulle jag väl gissa berodde på att de inte hann tvätta så noga innan snittet.
Tack och lov att han hade skalpelektrod, annars hade han inte klarat sig. De hade bestämt sig för att det skulle snittas så snart morgonpersonalen kom, så jag låg i värsta Bricanylfrossan och kunde inte ha någon ctg-övervakning. Han är född två timmar innan de skulle börja.
Blev kvar längre än vanligt på uppvaket då narkosläkaren nog haft lite för bråttom att intubera och skadat halsväggen på ena sidan, blödde, hostade och lät som jag rökt i minst två livstider.
Sonen har idag inga men alls mer än sin astma, så vi är så tacksamma över personalen den dagen!

 

[Saija]

Det kom någon och pratade lite snabbt på kvällen, men efter det inget. Jag har inte kollat journalen, kan inte se att det skulle hjälpa nämnvärt.
Det låter logiskt att man ska avvakta lite, om
Inte annat för att jag var tämligen matt och slut och satt med en bebis jag knappt visste var den kom ifrån. Det blev mycket där ett tag.

Känner verkligen igen det där med att sitta med en bebis som man inte har en aning om hur den kom dit! Dessutom hade tydligen mannen och jag bestämt namn någon gång under kvällen någon gång emellan alla värkar. Namnet hade han sagt till personalen så när de pratade om lilla J så hade jag inte den blekaste aning om vem de pratade om... 

 

[Mabuse]

Nej. Jag fick veta att jag kunde ringa rosendahls sjukhus, som tydligen jobbar med dylikt eftersom jag var så ledsen och mest bara fick som en robot.
När jag gjorde det möttes jag av en rejält otrevlig tant i luren, och jag berättade för min dåvarande bm sade hon "ja, de kan vara lite sådär". Ok...
Jag ringde aldrig tillbaka, och pratade inte med någon. Partnern var tämligen omskakad hen också, och förstod nog inte då hur illa det var, jag blir nämligen väldigt "glad" när jag mår dåligt som ett sätt att slippa frågor... numer vet hen det och ser igenom. Men det var en dålig start. Och jag bölar fortfarande av att ens tänka på det.

Sök vård! Den superduktiga terapeuten jag fick hjälp av jobbar numer på Liljeholmens vårdcentral, så där kan du få bra hjälp. Det är definitivt inte så att det bara går att få hjälp precis efter, det är verkligen värt det att se till att få hjälp så att man blir frisk, allt blir så mycket lättare.

Det är ju för att jag fick vård och professionell hjälp som jag blev såpass bra igen.

 

[Hyacinth]

Sök vård! Den superduktiga terapeuten jag fick hjälp av jobbar numer på Liljeholmens vårdcentral, så där kan du få bra hjälp. Det är definitivt inte så att det bara går att få hjälp precis efter, det är verkligen värt det att se till att få hjälp så att man blir frisk, allt blir så mycket lättare.

Det är ju för att jag fick vård och professionell hjälp som jag blev såpass bra igen.

Vill du Pm:a namn på läkaren? Det är ju föredömligt nära och bra