Fast nej, en stor bukoperation är så meckig att läka ihop efteråt. Och sen ska man ha ett stort ärr resten av livet.
Det är inte meckigt för alla och alla får inte stora ärr (sen såg jag att du jämförde med 1-2 cm ärr och nej, det får man ju inte ut en bebis genom.. men imtimdelen klarar sig sällan helt utan spår heller, nånstans ska ju ungen ut). Jag var med och opererade en tjej för en annan sak och blev nervös att jag hade fel patient på bordet- visste att hon var snittad några år tidigare men jag var inte människa att se ärret. Vi stod och kikade flera personer innan vi till slut hittade den extremt svaga strimman på ca en dm som var ärret. Sen fick jag lära mig att den läkaren som lagt det snittet tydligen är galet duktig på att få till just minimala ärr. Syr som en gud och lägger små snitt.
Jag minns inte tiden efteråt som särskilt trevlig. Blev sjukskriven ett par månader har jag för mig, åkte hem efter fem dagar kanske men då med en lång medicinlista. Första veckan hade jag väl säkert 15-20 tabletter (sju olika mediciner) jag skulle ta varje dag, för smärtlindring och komplikationer och biverkningar. .
Standard är ingen speciell sjukskrivning alls på de sjukhus jag varit- undantag vid komplikationer då givetvis, som med allt.
Hur ofta går det snett med bedövningen under kejsarsnitt, nån som vet?
Händer då och då- inte ofta och jag har inga siffror i huvudet, men det händer- och då får man gå till att söva i regel. Det är samma som när de lägger eda på förlossningen, den tar inte alltid då heller men då är det ju inte lika problematiskt. Och det är samma för andra blockader där man ska slå ut en viss del.
De lyckades inte ta bort/minska ont av värkar trots epidural och lustgas och inte heller stoppa/minska värkarna trots maxdos bricanyl så man kan ju undra lite varför de inte sövde direkt för säkerhets skull. Min mage var redan tom eftersom jag hade spytt ner en stackars sköterska två gånger så för den delens skull var det ju lugnt. Men det fanns säkert någon bra anledning. Allt gick ju ändå bra i efterhand så.
Ja det finns en bra anledning, man söver väldigt ogärna en gravid. Narkos är generellt säkert men till högriskfallen räknas gravida. Man söver inte innan man absolut måste. Livet framför allt liksom.
Eller så gjorde de en felbedömning, helt enkelt?
Det är intressant, för jag känner igen det sätt du formulerar dig från annan vårdpersonal jag pratat med, att standardresponsen är att det var tråkigt att det blev fel, men personalen gjorde säkert rätt även om det blev dåligt.
Av nyfikenhet, får man lära sig det svaret i utbildningen, eller är det att det känns otänkbart att någon sjukvårdskollega skulle kunna ha en dålig dag på jobbet någon gång? Helt enkelt göra lite fel?
Nej det får man givetvis inte. Det är inte en felbedömning att försöka med ryggbedövning och ha narkos som sista utväg, se mitt svar ovan. (Och sedan är vi alla medvetna om att vissa kollegor är kassa på sitt jobb och det gör det inte lättare när man själv ska föda och helst skulle vilja säga till bebis att gud INTE NU när X jobbar
.. tror inte det finns någon som tror att alla inom vården är skitbra på det de gör men samtidigt vinner man ju inget på att kasta skit på nån, det är deras chef som ska ta ansvaret där)
-----------------------------------------------
Funderar lite över att många i tråden uttalar sig som att alla snitt är såhär för att deras var det, eller att alla vaginala är sådär för att deras var det. Man kan ju aldrig uttala sig mer än om sin egen? Snitt är alltid si o vaginalt är alltid så.. nope. Det skiljer sig. Sedan är det likväl väldigt intressant att läsa om allas upplevelser såklart, men man kanske kan tänka på hur man för fram sina erfarenheter ibland? Och vad som är än mer intressant är att upplevelsen av ett förlopp kan färgas väldigt mycket av hur man är som person, tidigare erfarenheter etc. Vad som är en lyckad förlossning på papperet kanske inte alls upplevs så av mamman, och vad vården kan se som en komplicerad kan vara något föräldrarna uppfattade som helt ok. Det är så enormt omtumlande och emotionellt alltihop att det finns en väldig diskrepans på hur samma scenario kan uppfattas av olika människor.