Ska genomgå snitt och är nyfiken på er upplevelse. Planerade, akuta eller spontana. Och ot är helt välkommet om det är en bra sådan.

Min förra vända var en naturlig förlossning med tuffa komplikationer så det blir på mitt önskemål planerat snitt denna gång .
Båda mina är födda med snitt. Den första efter igångsättning (3 dagar, ons-fre) där hjärtljuden på bebis sjönk hela tiden när jag fick värkstimulerande dropp. De avbröt igångsättningen men jag hade värkar utan dess like hela helgen och de trodde att hon skulle komma av sig själv men inget hände. Först på onsdagen, en vecka efter första försöket blev jag snittad. Det var en "behaglig" födsel. Hon är för tidigt född så de försvann med henne direkt, hörde henne aldrig gråta. Efter några timmar fick de skjutsa upp mig i sängen till neo avdelningen.

Andra barnet var ett planerat snitt. Bedövningen tog inte trots minst 10 försök att bedöva.(min sambo räknade stickhålen i ryggen) Jag ar helt väck av alla som ryckte och slet i mig. Till sist började de skära och narkosläkaren utbrister "Oj, hon känner visst, vi måste söva. Pappa får gå ut för det kan se obehagligt ut" Då svimmade jag.
Jag vet inte hur länge jag låg på uppvaket och det var skitjobbigt att inte veta om det ens fanns något barn eller veta var min sambo var. Det tog evigheter innan de kom (kändes det som iaf)
Nu blir det inga mer barn för min del.
 
Ska genomgå snitt och är nyfiken på er upplevelse. Planerade, akuta eller spontana. Och ot är helt välkommet om det är en bra sådan.

Min förra vända var en naturlig förlossning med tuffa komplikationer så det blir på mitt önskemål planerat snitt denna gång .

Jag har vaginala förlossningar och visst har jag varit lite mörbultad. Men framförallt hel. Alltså kroppen har ändå varit hel och har fungerat efteråt.

Men efter ett helt odramatiskt akutsnitt så var kroppen inte hel. Det gjorde sjukt ont och de ville att jag skulle duscha varje gång jag kissat. Det gjorde enormt ont att klä av och på mig före och efter varje dusch. Min kropp var ledsen många veckor efteråt och jag kände mig nästan lite deprimerad. Jag är dessutom en sådan som får enorma smärtor i axeln efter gasen de sprutar in i magen så jag fick sitta och sova de två första veckorna efter snittet eftersom det gjorde för ont att lägga mig ned.

Att klämma ut en unge ger iaf värsta adrenalinkicken. Detta gav ju ingenting förutom massa smärta och extrajobb lång tid efteråt.
 
Jag tror inte att det är vanligt men inte heller ovanligt. En tjejkompis fick snitt nu i höstas med fjärde barnet, aldrig tidigare snittad. Redan under ingreppet kunde hon röra på tårna, och vid lunch stod hon på benen. Bebisen är född vid 05-tiden. Dagen efter åkte hon hem mot barnmorskorna rekommendationer, men då hade hon redan hunnit duscha samt vandrat flertal vändor i korridoren på BB.

Jag som är snittad tre gånger har kunnat röra på tårna först några timmar efter ingrepp, och inte kunnat stå upp förrän tidigast runt midnatt. Två barn är födda runt 15-tiden, med det tredje och yngsta så fick jag inte gå upp förrän dagen därpå fast han är född vid 11-tiden. Jag är som sagt ytterst tveksam till att min bedövning släppte, utan jag tror faktiskt på narkosläkaren gällande falska smärtimpulser. Vid mina två tidigare snitt så har det räckt med alvedon och spinalbedövning vid ingreppet. Nu med tredje barnet så fick de ge mer smärtlindring under ingreppet.

På tal om läkning så är det individuellt. Mina ärr har läkt snyggt men de syns. Mellersta barnets ärr hade läkt väldigt fult men det var det ärret som de skar i nu sista gången då jag önskade att de "snyggade" till det om de kunde. Har två bikinisnitt.
Jag rörde på tårna inför de som precis sytt ihop mig. Ojdå, sa de. Jag låg någon timme på uppvaket. Jag har svårt att minnas hur länge. 2-3 timmar tror jag och jag kunde själv gå över till sängen direkt jag kom till rummet.
 
Får jag fråga vad som hände vid ditt urakuta snitt? Svara givetvis bara om du vill.
En komplcerad graviditet. Först tvillingar där den ena dog i tredje månaden men blev liggande kvar.
Sedan total placenta praevia dvs moderkakan låg heltäckande för livmodermunnen. På det så visade det sig att den växt fast i livmodertappen och växt ihop med urinblåsa. Så en percreta dvs när moderkakan växt igenom livmodermuskulaturen. Så fick blödningar som renderade i urakut snitt som sedan tog fem timmar, fyra läkare, två från förlossningen och två kärlkirurger, nästan nio liter blod och ett uppvak i respirator ett halvt dygn senare, utan livmoder. För att få stopp på blödningarna under operationen lades en artärballong, det innbar att man ströp blodflödet så kraftigt att jag fick syrebrist i vävnaderna, samt en ärrvävnad i artären där ballongen låg. Det sistnämnda gör att jag inte får ned tillräckligt med syresatt blod tillräckligt fort så vid rörelse somnar benet. Jag har också fått dåliga pulsationer i ben och fot. Med träning kan man ibland få bort det då kroppen kompenserar med att skapa nya vägar för blodet, tyvärr har det inte hjälpt.

Har inte återhämtat mig fysiskt sen den förlossningen. Har varit konstant fysiskt trött sedan dess. Har även ehlers danlos syndrom så det är väldigt troligt att den är en orsak till händelsen. De upptäckte att mina blodkärl inte fungerar som de ska nämligen.
 
Båda mina är födda med snitt. Den första efter igångsättning (3 dagar, ons-fre) där hjärtljuden på bebis sjönk hela tiden när jag fick värkstimulerande dropp. De avbröt igångsättningen men jag hade värkar utan dess like hela helgen och de trodde att hon skulle komma av sig själv men inget hände. Först på onsdagen, en vecka efter första försöket blev jag snittad. Det var en "behaglig" födsel. Hon är för tidigt född så de försvann med henne direkt, hörde henne aldrig gråta. Efter några timmar fick de skjutsa upp mig i sängen till neo avdelningen.

Andra barnet var ett planerat snitt. Bedövningen tog inte trots minst 10 försök att bedöva.(min sambo räknade stickhålen i ryggen) Jag ar helt väck av alla som ryckte och slet i mig. Till sist började de skära och narkosläkaren utbrister "Oj, hon känner visst, vi måste söva. Pappa får gå ut för det kan se obehagligt ut" Då svimmade jag.
Jag vet inte hur länge jag låg på uppvaket och det var skitjobbigt att inte veta om det ens fanns något barn eller veta var min sambo var. Det tog evigheter innan de kom (kändes det som iaf)
Nu blir det inga mer barn för min del.

Jag har inte heller bra minnen från uppvaket, jag hatar att ligga där. Man är förvirrad, mår dåligt, ingen vet nåt och det finns ingen personal, oklart egentligen varför man ska vara där, utöver att man är ur vägen. Vidrigt ställe.
 
Jag blev sjukskriven så att maken kunde utnyttja föräldradagarna. Men visst lyfte jag honom ändå ;), kanske därför infektionen blev kvar längre, däremot fick han rulla mycket i vagnen, men att sitta och hålla kändes bättre. Glömde att skriva att jag har en rygg och nackskada också som troligen gjorde sjukskrivningen lättare.

Jag hoppas att du uppfattade mitt inlägg enbart som nyfiken, och inte dömande. Skriver sällan på mobilen. Jag blev mest förvånad över att ni är flera som blivit sjukskrivna för snitt, jag fattade det som på dig att du fick din sjukskrivning för att bebisen var stor. Men ser att så var troligtvis inte fallet, utan att dina skador gjorde det lättare att bli sjukskriven. Ja, de påfrestar en del på snittet när de är så tunga speciellt om de fortsätter öka i samma viktkurva.
 
Jag har inte heller bra minnen från uppvaket, jag hatar att ligga där. Man är förvirrad, mår dåligt, ingen vet nåt och det finns ingen personal, oklart egentligen varför man ska vara där, utöver att man är ur vägen. Vidrigt ställe.
Jag blev snittad på en helg så jag var nästan ensam på uppvaket och hade en "ledig" personal inom synhåll nästan hela tiden. Hon sa att hade det varit vardag hade det varit proppfullt.
 
Jag har vaginala förlossningar och visst har jag varit lite mörbultad. Men framförallt hel. Alltså kroppen har ändå varit hel och har fungerat efteråt.

Men efter ett helt odramatiskt akutsnitt så var kroppen inte hel. Det gjorde sjukt ont och de ville att jag skulle duscha varje gång jag kissat. Det gjorde enormt ont att klä av och på mig före och efter varje dusch. Min kropp var ledsen många veckor efteråt och jag kände mig nästan lite deprimerad. Jag är dessutom en sådan som får enorma smärtor i axeln efter gasen de sprutar in i magen så jag fick sitta och sova de två första veckorna efter snittet eftersom det gjorde för ont att lägga mig ned.

Att klämma ut en unge ger iaf värsta adrenalinkicken. Detta gav ju ingenting förutom massa smärta och extrajobb lång tid efteråt.
Adrenalinkick är väl att ta i, men annars delar jag din bild av att vara förhållandevis hel efter vaginal förlossning.

Visst, det tog (mycket) tid för underlivet att läka ihop, är nog först nu, fyra år senare, som jag inte längre får smärthugg vid vissa rörelser. Men det var samma efter snittet, bara att huggen satt i magen istället, plus mycket svårare konvalescens precis efter.
 
Jag hoppas att du uppfattade mitt inlägg enbart som nyfiken, och inte dömande. Skriver sällan på mobilen. Jag blev mest förvånad över att ni är flera som blivit sjukskrivna för snitt, jag fattade det som på dig att du fick din sjukskrivning för att bebisen var stor. Men ser att så var troligtvis inte fallet, utan att dina skador gjorde det lättare att bli sjukskriven. Ja, de påfrestar en del på snittet när de är så tunga speciellt om de fortsätter öka i samma viktkurva.

Jag blev sjukskriven efter snitt, men det var pga sömnstörning, ptsd, svår postoperativ smärta samt svår puppp med djupa infekterade sårkratrar över hela kroppen (allt utom ansikte, hårbotten, handflator och fotsulor). Hudläkarna tyckte jag var jätteintressant.:p
 
Jag är dessutom en sådan som får enorma smärtor i axeln efter gasen de sprutar in i magen så jag fick sitta och sova de två första veckorna efter snittet eftersom det gjorde för ont att lägga mig ned.
Vadå för gas? Och hur kan den ge ont i axeln? Jag fick också helt vansinnigt ont i axeln efter min senaste buköppning (ej ks). Men jag tog för givet att jag legat konstigt på den eller fått en smäll under op.
 
Jag blev snittad på en helg så jag var nästan ensam på uppvaket och hade en "ledig" personal inom synhåll nästan hela tiden. Hon sa att hade det varit vardag hade det varit proppfullt.

Jag har legat på uppvak tre gånger, första var jag helt själv, sista full avdelning men ingen gång har jag känt mig övergiven. Behövde bara röra lite på mig så var någon där. Fick smärtlindring och muskelavslappnande på två röda bara jag andades att jag var obekväm (hade inte direkt ont någon av gångerna).

Skulle det bli snitt är det på samma sjukhus med samma uppvak, så det känns tryggt. För mig då.
 
Vadå för gas? Och hur kan den ge ont i axeln? Jag fick också helt vansinnigt ont i axeln efter min senaste buköppning (ej ks). Men jag tog för givet att jag legat konstigt på den eller fått en smäll under op.

De fyller buken (koldioxid tror jag) när man gör titthål etc så det är lättare att se. Och en del får spänningar i muskulatur etc efter det (jag slipper). Vanlig biverkning.
 
De fyller buken (koldioxid tror jag) när man gör titthål etc så det är lättare att se. Och en del får spänningar i muskulatur etc efter det (jag slipper). Vanlig biverkning.
Jag googlade precis och det verkar ju vara ganska vanligt. Men übermärkligt fenomen tycker jag!
 
Fast nej, en stor bukoperation är så meckig att läka ihop efteråt. Och sen ska man ha ett stort ärr resten av livet.

Det är inte meckigt för alla och alla får inte stora ärr (sen såg jag att du jämförde med 1-2 cm ärr och nej, det får man ju inte ut en bebis genom.. men imtimdelen klarar sig sällan helt utan spår heller, nånstans ska ju ungen ut). Jag var med och opererade en tjej för en annan sak och blev nervös att jag hade fel patient på bordet- visste att hon var snittad några år tidigare men jag var inte människa att se ärret. Vi stod och kikade flera personer innan vi till slut hittade den extremt svaga strimman på ca en dm som var ärret. Sen fick jag lära mig att den läkaren som lagt det snittet tydligen är galet duktig på att få till just minimala ärr. Syr som en gud och lägger små snitt.

Jag minns inte tiden efteråt som särskilt trevlig. Blev sjukskriven ett par månader har jag för mig, åkte hem efter fem dagar kanske men då med en lång medicinlista. Första veckan hade jag väl säkert 15-20 tabletter (sju olika mediciner) jag skulle ta varje dag, för smärtlindring och komplikationer och biverkningar. .

Standard är ingen speciell sjukskrivning alls på de sjukhus jag varit- undantag vid komplikationer då givetvis, som med allt.

Hur ofta går det snett med bedövningen under kejsarsnitt, nån som vet?

Händer då och då- inte ofta och jag har inga siffror i huvudet, men det händer- och då får man gå till att söva i regel. Det är samma som när de lägger eda på förlossningen, den tar inte alltid då heller men då är det ju inte lika problematiskt. Och det är samma för andra blockader där man ska slå ut en viss del.

De lyckades inte ta bort/minska ont av värkar trots epidural och lustgas och inte heller stoppa/minska värkarna trots maxdos bricanyl så man kan ju undra lite varför de inte sövde direkt för säkerhets skull. Min mage var redan tom eftersom jag hade spytt ner en stackars sköterska två gånger så för den delens skull var det ju lugnt. Men det fanns säkert någon bra anledning. Allt gick ju ändå bra i efterhand så.

Ja det finns en bra anledning, man söver väldigt ogärna en gravid. Narkos är generellt säkert men till högriskfallen räknas gravida. Man söver inte innan man absolut måste. Livet framför allt liksom.

Eller så gjorde de en felbedömning, helt enkelt?

Det är intressant, för jag känner igen det sätt du formulerar dig från annan vårdpersonal jag pratat med, att standardresponsen är att det var tråkigt att det blev fel, men personalen gjorde säkert rätt även om det blev dåligt.

Av nyfikenhet, får man lära sig det svaret i utbildningen, eller är det att det känns otänkbart att någon sjukvårdskollega skulle kunna ha en dålig dag på jobbet någon gång? Helt enkelt göra lite fel?

Nej det får man givetvis inte. Det är inte en felbedömning att försöka med ryggbedövning och ha narkos som sista utväg, se mitt svar ovan. (Och sedan är vi alla medvetna om att vissa kollegor är kassa på sitt jobb och det gör det inte lättare när man själv ska föda och helst skulle vilja säga till bebis att gud INTE NU när X jobbar :arghh:.. tror inte det finns någon som tror att alla inom vården är skitbra på det de gör men samtidigt vinner man ju inget på att kasta skit på nån, det är deras chef som ska ta ansvaret där)



-----------------------------------------------

Funderar lite över att många i tråden uttalar sig som att alla snitt är såhär för att deras var det, eller att alla vaginala är sådär för att deras var det. Man kan ju aldrig uttala sig mer än om sin egen? Snitt är alltid si o vaginalt är alltid så.. nope. Det skiljer sig. Sedan är det likväl väldigt intressant att läsa om allas upplevelser såklart, men man kanske kan tänka på hur man för fram sina erfarenheter ibland? Och vad som är än mer intressant är att upplevelsen av ett förlopp kan färgas väldigt mycket av hur man är som person, tidigare erfarenheter etc. Vad som är en lyckad förlossning på papperet kanske inte alls upplevs så av mamman, och vad vården kan se som en komplicerad kan vara något föräldrarna uppfattade som helt ok. Det är så enormt omtumlande och emotionellt alltihop att det finns en väldig diskrepans på hur samma scenario kan uppfattas av olika människor.
 
Jag har vaginala förlossningar och visst har jag varit lite mörbultad. Men framförallt hel. Alltså kroppen har ändå varit hel och har fungerat efteråt.

Men efter ett helt odramatiskt akutsnitt så var kroppen inte hel. Det gjorde sjukt ont och de ville att jag skulle duscha varje gång jag kissat. Det gjorde enormt ont att klä av och på mig före och efter varje dusch. Min kropp var ledsen många veckor efteråt och jag kände mig nästan lite deprimerad. Jag är dessutom en sådan som får enorma smärtor i axeln efter gasen de sprutar in i magen så jag fick sitta och sova de två första veckorna efter snittet eftersom det gjorde för ont att lägga mig ned.

Att klämma ut en unge ger iaf värsta adrenalinkicken. Detta gav ju ingenting förutom massa smärta och extrajobb lång tid efteråt.

De brukar aldrig spruta in gas när de lägger snitt, det är ju en öppen operation, inte en laparaskopisk. Vem var det som var narkossyrra, har du nånsin sett det på ett öppet ingrepp? :confused:
 
En komplcerad graviditet. Först tvillingar där den ena dog i tredje månaden men blev liggande kvar.
Sedan total placenta praevia dvs moderkakan låg heltäckande för livmodermunnen. På det så visade det sig att den växt fast i livmodertappen och växt ihop med urinblåsa. Så en percreta dvs när moderkakan växt igenom livmodermuskulaturen. Så fick blödningar som renderade i urakut snitt som sedan tog fem timmar, fyra läkare, två från förlossningen och två kärlkirurger, nästan nio liter blod och ett uppvak i respirator ett halvt dygn senare, utan livmoder. För att få stopp på blödningarna under operationen lades en artärballong, det innbar att man ströp blodflödet så kraftigt att jag fick syrebrist i vävnaderna, samt en ärrvävnad i artären där ballongen låg. Det sistnämnda gör att jag inte får ned tillräckligt med syresatt blod tillräckligt fort så vid rörelse somnar benet. Jag har också fått dåliga pulsationer i ben och fot. Med träning kan man ibland få bort det då kroppen kompenserar med att skapa nya vägar för blodet, tyvärr har det inte hjälpt.

Har inte återhämtat mig fysiskt sen den förlossningen. Har varit konstant fysiskt trött sedan dess. Har även ehlers danlos syndrom så det är väldigt troligt att den är en orsak till händelsen. De upptäckte att mina blodkärl inte fungerar som de ska nämligen.
O fy vilken hemskt händelse, hoppas du återhämtat dig psykiskt i alla fall! Vad var det för fel på dina blodkärl om du vill svara alltså. Sorry för OT men jag har en kompis med samma sjukdom som också är gravid så därför undrar jag!
 
O fy vilken hemskt händelse, hoppas du återhämtat dig psykiskt i alla fall! Vad var det för fel på dina blodkärl om du vill svara alltså. Sorry för OT men jag har en kompis med samma sjukdom som också är gravid så därför undrar jag!
Jag är diagnosticerad med eds klassisk och ht dvs överrörlighetstypen. Men vad de noterade under snittet är att mina blodkärl inte svarar på kärlsammandragande, de har också sköra kärlväggar. Det finns en vaskulär typ av eds och den är mycket ovanlig. De flesta lever typ halva sitt liv sedan dör de av att något större blodkärl brister. Förr saan att man bara kunde ärva en form då eds är autosomalt dominant. Nu börjar det där ändras. Tilläggas ska väl att både mamma och morfar har eds. Min biologiska pappas sida känner jag inte alls. Men de är från finskryska karelen som är överrepresenterat vad gäller eds och både min farfar och faster dog i brustet aneurysm i 45 årsåldern.
De har ultraljudat min bukaorta och nöjt sig med att inte finna något bråck. Så det kom lite som en överraskning att mina kärl uppför sig så här. Ja sen ärrbildningen i artären som blev pga för hårt tryck från ballongen är tydligen också onormalt.

En del mödravårdcentraler vill ultraljuda hjärta samt ögonbottenlysa under graviditet. Men det struntade dom på mig med motiveringen att första graviditeten gick ju bra... då hade jag inte fått diagnosen.
 
De brukar aldrig spruta in gas när de lägger snitt, det är ju en öppen operation, inte en laparaskopisk. Vem var det som var narkossyrra, har du nånsin sett det på ett öppet ingrepp? :confused:
Det är nog mig du syftar på :)
Nej, har aldrig hört talas om gas i samband med snitt. Eller som du säger över huvud taget i icke titthålsoperationer. Ville bara inte in tråden och kommentera mer :angel:.
Däremot så läggs armarna ut väldigt mycket vid snitt för att all personal ska få plats runt om. Så på vår avdelning har vi en del avvikelser på axelsmärta för att armarna helt enkelt hamnat i ett ytterläge lite för länge. Det är säkert inget som blivande mamman tänker på då en har fokus på annat. Vi är jättenoga med positioner men ibland missas det ändå av olika orsaker.
 

Liknande trådar

  • Artikel Artikel
Dagbok För några dagar sedan skapade jag en tråd i det "allmäna" forumet, om en plötslig och oväntad längtan efter ett till barn, som dykt upp...
Svar
2
· Visningar
854
Senast: MML
·
Gravid - 1år Jag visste inte om jag skulle fortsätta i min första tråd "vem tar du med till förlossningen?" eller om jag skulle skapa en helt ny...
2
Svar
22
· Visningar
3 929
Senast: Milosari
·
Gravid - 1år Det här kan bli lite rörigt, jag ber om ursäkt på förhand. Jag och maken har en dotter på 1.5 år. Hon är det bästa som hänt oss och...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
11 066
Senast: gulakatten
·
Hästhantering Hej alla, långt inlägg och jag ber om ursäkt men har mycket att skriva. Jag har redan ett konto här på buke, men då detta känns alltför...
2
Svar
22
· Visningar
3 296
Senast: lirco11
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Valet i USA
  • Västeråsträffstråden
  • Vad gör vi? Del CCVIII

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp