Snitt

[Saigon]

Det är nog mig du syftar på
Nej, har aldrig hört talas om gas i samband med snitt. Eller som du säger över huvud taget i icke titthålsoperationer. Ville bara inte in tråden och kommentera mer .
Däremot så läggs armarna ut väldigt mycket vid snitt för att all personal ska få plats runt om. Så på vår avdelning har vi en del avvikelser på axelsmärta för att armarna helt enkelt hamnat i ett ytterläge lite för länge. Det är säkert inget som blivande mamman tänker på då en har fokus på annat. Vi är jättenoga med positioner men ibland missas det ändå av olika orsaker.

Då är det en förklaring till varför jag inte fick ont i axeln vid mitt ks men däremot vid nästa op (som började med titthål för att sedan öppna upp).

 

[Lenis]

Det är nog mig du syftar på
Nej, har aldrig hört talas om gas i samband med snitt. Eller som du säger över huvud taget i icke titthålsoperationer. Ville bara inte in tråden och kommentera mer .
Däremot så läggs armarna ut väldigt mycket vid snitt för att all personal ska få plats runt om. Så på vår avdelning har vi en del avvikelser på axelsmärta för att armarna helt enkelt hamnat i ett ytterläge lite för länge. Det är säkert inget som blivande mamman tänker på då en har fokus på annat. Vi är jättenoga med positioner men ibland missas det ändå av olika orsaker.

Vi har åxå en del sånt (ortopeden så man är ju runt o bråkar en del med kroppen) och det är ju såklart en möjlig orsak. Men tänkte nog att nja gas vid snitt, det vore första gången jag hör om det. Inte mitt arbetsområde men vi delar akutsal med gyn

 

[Lenis]

Då är det en förklaring till varför jag inte fick ont i axeln vid mitt ks men däremot vid nästa op (som började med titthål för att sedan öppna upp).

Ja för att gå lite OT så har jag gjort titthål och buken var en smal sak att palla jämfört med axelsmärtan Inte hjälpte morfin särskilt bra på den heller!

 

[Brandgul]

De brukar aldrig spruta in gas när de lägger snitt, det är ju en öppen operation, inte en laparaskopisk. Vem var det som var narkossyrra, har du nånsin sett det på ett öppet ingrepp?

Kanske för att jag är uppspättad från sida till sida? Det är ju inte direkt 12-15 cm ärr jag har och det var ännu större innan det var läkt. Jag syddes väldigt länge. Jag har inga papper framför mig, men det var inte bara en stund och jag rörde som sagt på tårna i samma ögonblick som de var färdiga.
Det var samma smärta i axeln/axlarna som vid titthål som jag också gjort, så det var inte att jag legat fel.
De sa på BB att jag hade ett ovanligt stort snitt samt att smärtan berodde på gas. Det är ju jättetråkigt om de gett mig fel information. Inte för att jag bryr mig, men jag gillar inte att folk yrar i nattmössan.

 

[Mabuse]

Det är inte meckigt för alla och alla får inte stora ärr (sen såg jag att du jämförde med 1-2 cm ärr och nej, det får man ju inte ut en bebis genom.. men imtimdelen klarar sig sällan helt utan spår heller, nånstans ska ju ungen ut). Jag var med och opererade en tjej för en annan sak och blev nervös att jag hade fel patient på bordet- visste att hon var snittad några år tidigare men jag var inte människa att se ärret. Vi stod och kikade flera personer innan vi till slut hittade den extremt svaga strimman på ca en dm som var ärret. Sen fick jag lära mig att den läkaren som lagt det snittet tydligen är galet duktig på att få till just minimala ärr. Syr som en gud och lägger små snitt.



Standard är ingen speciell sjukskrivning alls på de sjukhus jag varit- undantag vid komplikationer då givetvis, som med allt.



Händer då och då- inte ofta och jag har inga siffror i huvudet, men det händer- och då får man gå till att söva i regel. Det är samma som när de lägger eda på förlossningen, den tar inte alltid då heller men då är det ju inte lika problematiskt. Och det är samma för andra blockader där man ska slå ut en viss del.



Ja det finns en bra anledning, man söver väldigt ogärna en gravid. Narkos är generellt säkert men till högriskfallen räknas gravida. Man söver inte innan man absolut måste. Livet framför allt liksom.



Nej det får man givetvis inte. Det är inte en felbedömning att försöka med ryggbedövning och ha narkos som sista utväg, se mitt svar ovan. (Och sedan är vi alla medvetna om att vissa kollegor är kassa på sitt jobb och det gör det inte lättare när man själv ska föda och helst skulle vilja säga till bebis att gud INTE NU när X jobbar .. tror inte det finns någon som tror att alla inom vården är skitbra på det de gör men samtidigt vinner man ju inget på att kasta skit på nån, det är deras chef som ska ta ansvaret där)



-----------------------------------------------

Funderar lite över att många i tråden uttalar sig som att alla snitt är såhär för att deras var det, eller att alla vaginala är sådär för att deras var det. Man kan ju aldrig uttala sig mer än om sin egen? Snitt är alltid si o vaginalt är alltid så.. nope. Det skiljer sig. Sedan är det likväl väldigt intressant att läsa om allas upplevelser såklart, men man kanske kan tänka på hur man för fram sina erfarenheter ibland? Och vad som är än mer intressant är att upplevelsen av ett förlopp kan färgas väldigt mycket av hur man är som person, tidigare erfarenheter etc. Vad som är en lyckad förlossning på papperet kanske inte alls upplevs så av mamman, och vad vården kan se som en komplicerad kan vara något föräldrarna uppfattade som helt ok. Det är så enormt omtumlande och emotionellt alltihop att det finns en väldig diskrepans på hur samma scenario kan uppfattas av olika människor.

Fast det finns ju mycket forskning och kunskap om exempelvis vilken sorts situation som kan ge ptsd. Jag sövdes t ex med våld, och ingen på psyk var efteråt det minsta förvånad över att det lett till psykiska skador. Narkosläkaren var väl den enda som var överraskad, hon hade inte tänkt på att det kunde vara olämpligt utan bara lärt sig att om patienten inte är bedövad när man opererar måste man omedelbart söva, för annars kan patienten få psykiska men av att bli opererad utan bedövning.

Eftersom hon var trött och det var sent (och jag så medtagen att jag inte frågade något utan bara hängde med) så glömde hon innan att informera om att hon skulle söva och hur det skulle gå till ifall bedövningen inte tog. I mitt omtöcknade tillstånd blev min upplevelse att när jag skrek för att det gjorde ont, så försökte de kväva mig. När jag förtvivlat försökte kämpa mig loss för att få luft höll de fast mina armar och fortsatte kväva mig. Jag hann inte uppfatta att de höll på att söva, för de glömde prata med mig, och jag fattade inte att det var en syrgasmask de tryckte ner över mitt ansikte, bara att de försökte kväva mig så att jag inte kunde andas. Det hela blev väldigt överraskande och skrämmande, varför blev personalen plötsligt galen och försökte döda mig? Det är precis sånt som ger trauma, därför ska man helst inte söva skräckslagna patienter med våld utan att de fattar vad det är man försöker göra. Men det visste inte narkosläkaren.

När jag sen vaknade på uppvak fattade jag inte var jag var, för de glömde informera om det (på operationen hade de såklart inte berättat eftersom planen inte var att söva, och på uppvak tog de för givet att de hade informerat innan operationen), och jag var för borta för att fråga utan låg bara och grät. Barnmorskan som kom för att kolla mig berättade sen att hennes jobb var bara att titta på min mage, inte på mitt ansikte, så hon noterade inte hur jag mådde.

Alltså, det är rena skolboksexemplet på hur man traumatiserar en patient. Överläkaren på narkosavdelningen som jag träffade senare tyckte det var ett så bra exempel att hon ville att jag skulle skriva ner det så att de kunde använda det i sin internutbildning på avdelningen.

 

[Badger]

Jag blev snittad på en helg så jag var nästan ensam på uppvaket och hade en "ledig" personal inom synhåll nästan hela tiden. Hon sa att hade det varit vardag hade det varit proppfullt.

Jag var också nästan ensam, några till fanns men jag såg dem knappt. Men de hade bara en sjuksköterska som såg till alla, bortsett från att hon inte hann och inte var så noga. Så hon märkte inte förrän ganska sent att jag låg i ett hav av blod. Själv kände jag ju ingenting nedanför midjan så jag märkte det inte heller. (hon drog upp täcket, skrek till och tryckte på en knapp, sedan kom plötsligt 6 personer springandes. Varav två väste till varandra att man kan väl för i helvete inte ha bara en person på vakt på uppvaket.) Sedan hade iofs förlossningen glömt att skicka upp någon också för att kontrollera.

Nästa gång på uppvak för brutet ben så var det fullt med patienter och folk som kollade ganska ofta, säkert någon gång i halvtimman. Så det känns som att det nästan är bättre när det är lite folk.

Tycker också att det är ett sådär kul ställe, man borde ha en podcast med .

 

[Girasol]

Det är nog mig du syftar på
Nej, har aldrig hört talas om gas i samband med snitt. Eller som du säger över huvud taget i icke titthålsoperationer. Ville bara inte in tråden och kommentera mer .
Däremot så läggs armarna ut väldigt mycket vid snitt för att all personal ska få plats runt om. Så på vår avdelning har vi en del avvikelser på axelsmärta för att armarna helt enkelt hamnat i ett ytterläge lite för länge. Det är säkert inget som blivande mamman tänker på då en har fokus på annat. Vi är jättenoga med positioner men ibland missas det ändå av olika orsaker.

Min axel vreds ur led när andra ungen föddes... fast får nog skylla det på min ehlers danlos och inte bara på att jag låg i ytterläge samt tippad i 45 innan läkaren väl kom, ja eller läkaren var på plats, men det var andra gången någonsin hon skulle snitta, så handledaren skulle ju vara med. mina axlar har glapp i leden och hade det bara varit pga ytterläget så torde jag varit helt mör efter sista gången med fem timmar...

 

[Ray]

Fast det finns ju mycket forskning och kunskap om exempelvis vilken sorts situation som kan ge ptsd. Jag sövdes t ex med våld, och ingen på psyk var efteråt det minsta förvånad över att det lett till psykiska skador. Narkosläkaren var väl den enda som var överraskad, hon hade inte tänkt på att det kunde vara olämpligt utan bara lärt sig att om patienten inte är bedövad när man opererar måste man omedelbart söva, för annars kan patienten få psykiska men av att bli opererad utan bedövning.

Eftersom hon var trött och det var sent (och jag så medtagen att jag inte frågade något utan bara hängde med) så glömde hon innan att informera om att hon skulle söva och hur det skulle gå till ifall bedövningen inte tog. I mitt omtöcknade tillstånd blev min upplevelse att när jag skrek för att det gjorde ont, så försökte de kväva mig. När jag förtvivlat försökte kämpa mig loss för att få luft höll de fast mina armar och fortsatte kväva mig. Jag hann inte uppfatta att de höll på att söva, för de glömde prata med mig, och jag fattade inte att det var en syrgasmask de tryckte ner över mitt ansikte, bara att de försökte kväva mig så att jag inte kunde andas. Det hela blev väldigt överraskande och skrämmande, varför blev personalen plötsligt galen och försökte döda mig? Det är precis sånt som ger trauma, därför ska man helst inte söva skräckslagna patienter med våld utan att de fattar vad det är man försöker göra. Men det visste inte narkosläkaren.

När jag sen vaknade på uppvak fattade jag inte var jag var, för de glömde informera om det (på operationen hade de såklart inte berättat eftersom planen inte var att söva, och på uppvak tog de för givet att de hade informerat innan operationen), och jag var för borta för att fråga utan låg bara och grät. Barnmorskan som kom för att kolla mig berättade sen att hennes jobb var bara att titta på min mage, inte på mitt ansikte, så hon noterade inte hur jag mådde.

Alltså, det är rena skolboksexemplet på hur man traumatiserar en patient. Överläkaren på narkosavdelningen som jag träffade senare tyckte det var ett så bra exempel att hon ville att jag skulle skriva ner det så att de kunde använda det i sin internutbildning på avdelningen.

Men fy!

 

[Kattennizze]

Fast det finns ju mycket forskning och kunskap om exempelvis vilken sorts situation som kan ge ptsd. Jag sövdes t ex med våld, och ingen på psyk var efteråt det minsta förvånad över att det lett till psykiska skador. Narkosläkaren var väl den enda som var överraskad, hon hade inte tänkt på att det kunde vara olämpligt utan bara lärt sig att om patienten inte är bedövad när man opererar måste man omedelbart söva, för annars kan patienten få psykiska men av att bli opererad utan bedövning.

Eftersom hon var trött och det var sent (och jag så medtagen att jag inte frågade något utan bara hängde med) så glömde hon innan att informera om att hon skulle söva och hur det skulle gå till ifall bedövningen inte tog. I mitt omtöcknade tillstånd blev min upplevelse att när jag skrek för att det gjorde ont, så försökte de kväva mig. När jag förtvivlat försökte kämpa mig loss för att få luft höll de fast mina armar och fortsatte kväva mig. Jag hann inte uppfatta att de höll på att söva, för de glömde prata med mig, och jag fattade inte att det var en syrgasmask de tryckte ner över mitt ansikte, bara att de försökte kväva mig så att jag inte kunde andas. Det hela blev väldigt överraskande och skrämmande, varför blev personalen plötsligt galen och försökte döda mig? Det är precis sånt som ger trauma, därför ska man helst inte söva skräckslagna patienter med våld utan att de fattar vad det är man försöker göra. Men det visste inte narkosläkaren.

När jag sen vaknade på uppvak fattade jag inte var jag var, för de glömde informera om det (på operationen hade de såklart inte berättat eftersom planen inte var att söva, och på uppvak tog de för givet att de hade informerat innan operationen), och jag var för borta för att fråga utan låg bara och grät. Barnmorskan som kom för att kolla mig berättade sen att hennes jobb var bara att titta på min mage, inte på mitt ansikte, så hon noterade inte hur jag mådde.

Alltså, det är rena skolboksexemplet på hur man traumatiserar en patient. Överläkaren på narkosavdelningen som jag träffade senare tyckte det var ett så bra exempel att hon ville att jag skulle skriva ner det så att de kunde använda det i sin internutbildning på avdelningen.

Det där var bland det värsta jag nånsin hört. Herregud.

 

[Lenis]

Fast det finns ju mycket forskning och kunskap om exempelvis vilken sorts situation som kan ge ptsd. Jag sövdes t ex med våld, och ingen på psyk var efteråt det minsta förvånad över att det lett till psykiska skador. Narkosläkaren var väl den enda som var överraskad, hon hade inte tänkt på att det kunde vara olämpligt utan bara lärt sig att om patienten inte är bedövad när man opererar måste man omedelbart söva, för annars kan patienten få psykiska men av att bli opererad utan bedövning.

Eftersom hon var trött och det var sent (och jag så medtagen att jag inte frågade något utan bara hängde med) så glömde hon innan att informera om att hon skulle söva och hur det skulle gå till ifall bedövningen inte tog. I mitt omtöcknade tillstånd blev min upplevelse att när jag skrek för att det gjorde ont, så försökte de kväva mig. När jag förtvivlat försökte kämpa mig loss för att få luft höll de fast mina armar och fortsatte kväva mig. Jag hann inte uppfatta att de höll på att söva, för de glömde prata med mig, och jag fattade inte att det var en syrgasmask de tryckte ner över mitt ansikte, bara att de försökte kväva mig så att jag inte kunde andas. Det hela blev väldigt överraskande och skrämmande, varför blev personalen plötsligt galen och försökte döda mig? Det är precis sånt som ger trauma, därför ska man helst inte söva skräckslagna patienter med våld utan att de fattar vad det är man försöker göra. Men det visste inte narkosläkaren.

När jag sen vaknade på uppvak fattade jag inte var jag var, för de glömde informera om det (på operationen hade de såklart inte berättat eftersom planen inte var att söva, och på uppvak tog de för givet att de hade informerat innan operationen), och jag var för borta för att fråga utan låg bara och grät. Barnmorskan som kom för att kolla mig berättade sen att hennes jobb var bara att titta på min mage, inte på mitt ansikte, så hon noterade inte hur jag mådde.

Alltså, det är rena skolboksexemplet på hur man traumatiserar en patient. Överläkaren på narkosavdelningen som jag träffade senare tyckte det var ett så bra exempel att hon ville att jag skulle skriva ner det så att de kunde använda det i sin internutbildning på avdelningen.

Så fruktansvärt Jag beklagar verkligen, fy sjutton vilken upplevelse och verkligen ett skolboksexempel på hur man INTE ska göra. Här sitter jag och förklarar för folk precis vad jag ska göra när det gäller de mest triviala ingrepp och så får man höra hur en del beter sig ang sånt här.. jag hade haft extremt svårt att lita på vården efter en sån sak som du gick igenom. Nu är urakut snitt en annan femma- där är det liv eller död och de flesta blir hellre traumatiserade med överlevande bebis än informerade i lugn och ro och med död bebis. Men det är extremt få tillfällen i vården där det är så bråttom. Återigen kan jag bara beklaga, har sällan läst så mycket fel i en och samma berättelse. Saknar ord

 

[Lenis]

Kanske för att jag är uppspättad från sida till sida? Det är ju inte direkt 12-15 cm ärr jag har och det var ännu större innan det var läkt. Jag syddes väldigt länge. Jag har inga papper framför mig, men det var inte bara en stund och jag rörde som sagt på tårna i samma ögonblick som de var färdiga.
Det var samma smärta i axeln/axlarna som vid titthål som jag också gjort, så det var inte att jag legat fel.
De sa på BB att jag hade ett ovanligt stort snitt samt att smärtan berodde på gas. Det är ju jättetråkigt om de gett mig fel information. Inte för att jag bryr mig, men jag gillar inte att folk yrar i nattmössan.

Nä, gas använder man för att blåsa upp vävnaden när man inte ser- ett stort snitt då ser man ju vad man gör, hade de dragit på med gas där hade den ju bara försvunnit direkt ut i luften via snittet. Så det använder man på titthålsoperationer där man inte kan se in annars. Så så fort man har öppnat upp försvinner hela vinsten/poängen med gas. Men säger de att det beror på gas så.. men jag kan verkligen inte för mitt liv begripa hur. Känner mig lite förvirrad, men det är ju inte mitt område som sagt, jag opererar men helt andra delar. Så jag kan va ute o cykla!

Nä jag är likadan, det stör mig om folk babblar om fel grejer, inte för att det i praktiken spelar ngn roll men man vill ju ha korrekt information!

 

[Brandgul]

Nä, gas använder man för att blåsa upp vävnaden när man inte ser- ett stort snitt då ser man ju vad man gör, hade de dragit på med gas där hade den ju bara försvunnit direkt ut i luften via snittet. Så det använder man på titthålsoperationer där man inte kan se in annars. Så så fort man har öppnat upp försvinner hela vinsten/poängen med gas. Men säger de att det beror på gas så.. men jag kan verkligen inte för mitt liv begripa hur. Känner mig lite förvirrad, men det är ju inte mitt område som sagt, jag opererar men helt andra delar. Så jag kan va ute o cykla!

Nä jag är likadan, det stör mig om folk babblar om fel grejer, inte för att det i praktiken spelar ngn roll men man vill ju ha korrekt information!

Ja jag förstår hur du menar. Jag har alltid tänkt att det hade något med när de sydde att göra. Jag var ju vaken under snittet, så det var inget med någon sövning att göra heller. Men kanske något smärtstillande? Det är i så fall den enda gemensamma jag hittar mellan KS och mitt titthål. Förutom att jag fick sova sittande sen

 

[Hyacinth]

Det är inte meckigt för alla och alla får inte stora ärr (sen såg jag att du jämförde med 1-2 cm ärr och nej, det får man ju inte ut en bebis genom.. men imtimdelen klarar sig sällan helt utan spår heller, nånstans ska ju ungen ut). Jag var med och opererade en tjej för en annan sak och blev nervös att jag hade fel patient på bordet- visste att hon var snittad några år tidigare men jag var inte människa att se ärret. Vi stod och kikade flera personer innan vi till slut hittade den extremt svaga strimman på ca en dm som var ärret. Sen fick jag lära mig att den läkaren som lagt det snittet tydligen är galet duktig på att få till just minimala ärr. Syr som en gud och lägger små snitt.



Standard är ingen speciell sjukskrivning alls på de sjukhus jag varit- undantag vid komplikationer då givetvis, som med allt.



Händer då och då- inte ofta och jag har inga siffror i huvudet, men det händer- och då får man gå till att söva i regel. Det är samma som när de lägger eda på förlossningen, den tar inte alltid då heller men då är det ju inte lika problematiskt. Och det är samma för andra blockader där man ska slå ut en viss del.



Ja det finns en bra anledning, man söver väldigt ogärna en gravid. Narkos är generellt säkert men till högriskfallen räknas gravida. Man söver inte innan man absolut måste. Livet framför allt liksom.



Nej det får man givetvis inte. Det är inte en felbedömning att försöka med ryggbedövning och ha narkos som sista utväg, se mitt svar ovan. (Och sedan är vi alla medvetna om att vissa kollegor är kassa på sitt jobb och det gör det inte lättare när man själv ska föda och helst skulle vilja säga till bebis att gud INTE NU när X jobbar .. tror inte det finns någon som tror att alla inom vården är skitbra på det de gör men samtidigt vinner man ju inget på att kasta skit på nån, det är deras chef som ska ta ansvaret där)



-----------------------------------------------

Funderar lite över att många i tråden uttalar sig som att alla snitt är såhär för att deras var det, eller att alla vaginala är sådär för att deras var det. Man kan ju aldrig uttala sig mer än om sin egen? Snitt är alltid si o vaginalt är alltid så.. nope. Det skiljer sig. Sedan är det likväl väldigt intressant att läsa om allas upplevelser såklart, men man kanske kan tänka på hur man för fram sina erfarenheter ibland? Och vad som är än mer intressant är att upplevelsen av ett förlopp kan färgas väldigt mycket av hur man är som person, tidigare erfarenheter etc. Vad som är en lyckad förlossning på papperet kanske inte alls upplevs så av mamman, och vad vården kan se som en komplicerad kan vara något föräldrarna uppfattade som helt ok. Det är så enormt omtumlande och emotionellt alltihop att det finns en väldig diskrepans på hur samma scenario kan uppfattas av olika människor.

Jag som har det framför mig känner mig lugnad av alla olika versioner. Bäst och värst. Jsg vet mer hur det kan bli, och personliga berättelser ger mer även om jag tar reda på fakta. Toppen med olika vinklar, även från de inom sjukvården!

 

[Saija]

Så fruktansvärt Jag beklagar verkligen, fy sjutton vilken upplevelse och verkligen ett skolboksexempel på hur man INTE ska göra. Här sitter jag och förklarar för folk precis vad jag ska göra när det gäller de mest triviala ingrepp och så får man höra hur en del beter sig ang sånt här.. jag hade haft extremt svårt att lita på vården efter en sån sak som du gick igenom. Nu är urakut snitt en annan femma- där är det liv eller död och de flesta blir hellre traumatiserade med överlevande bebis än informerade i lugn och ro och med död bebis. Men det är extremt få tillfällen i vården där det är så bråttom. Återigen kan jag bara beklaga, har sällan läst så mycket fel i en och samma berättelse. Saknar ord

Tack för att du skriver här och förklarar! Nu fick jag lite mer förklaring till mina konstiga minnen vid mitt urakuta snitt. Det enda jag kommer ihåg är att en personal skrek att "nu är det bråttom!" och att de rycker tag i sängen och kör iväg. Någon minut senare är det någon som trycker i mig vätska ur en liten flaska, och jag är helt övertygad om att nu håller de på att förgifta mig, vilket jag faktiskt brydde mig förvånansvärt lite om, det hade varit helt ok att dö där och då... Sen bara försvann jag och vaknade helt groggy på uppvaket.

 

[Hyacinth]

Jag blev ju opererad efter min förra förlossning pga problem med moderkakan och stor blodförlust. Uppvak har jag knappt minnen av annat än att när jag öppnade ögonen så kördes jag iväg till rummet. Informationen var något bristfällig.

@Mabuse hur är det idag? Har du fått den hjälp du behövde?

 

[TeamLundVer]

Jag skrev inte färdigt tror jag...
Jag har alltså diskuterat förlossningar och kejsarsnitt i (drygt) 15 år och innan jag hörde talas om Er här på buke, så har jag aldrig hört någon annan som råkat ut för att bedövningen inte funkat som den ska.
Självklart har det hänt en massa gånger utan att jag känner till det.
Men efter 15 års diskussioner på olika ställen utan att ha läst det en enda gång tidigare, säger säger det mig att det inte kan vara särskilt vanligt.

Jag har EDS och på en del (mig inkluderat) med den sjukdomen går bedövning ur kroppen väldigt snabbt. Finns flera just med eds som vittnar om smärtsamma kejsarsnitt

 

[Hyacinth]

Fast det finns ju mycket forskning och kunskap om exempelvis vilken sorts situation som kan ge ptsd. Jag sövdes t ex med våld, och ingen på psyk var efteråt det minsta förvånad över att det lett till psykiska skador. Narkosläkaren var väl den enda som var överraskad, hon hade inte tänkt på att det kunde vara olämpligt utan bara lärt sig att om patienten inte är bedövad när man opererar måste man omedelbart söva, för annars kan patienten få psykiska men av att bli opererad utan bedövning.

Eftersom hon var trött och det var sent (och jag så medtagen att jag inte frågade något utan bara hängde med) så glömde hon innan att informera om att hon skulle söva och hur det skulle gå till ifall bedövningen inte tog. I mitt omtöcknade tillstånd blev min upplevelse att när jag skrek för att det gjorde ont, så försökte de kväva mig. När jag förtvivlat försökte kämpa mig loss för att få luft höll de fast mina armar och fortsatte kväva mig. Jag hann inte uppfatta att de höll på att söva, för de glömde prata med mig, och jag fattade inte att det var en syrgasmask de tryckte ner över mitt ansikte, bara att de försökte kväva mig så att jag inte kunde andas. Det hela blev väldigt överraskande och skrämmande, varför blev personalen plötsligt galen och försökte döda mig? Det är precis sånt som ger trauma, därför ska man helst inte söva skräckslagna patienter med våld utan att de fattar vad det är man försöker göra. Men det visste inte narkosläkaren.

När jag sen vaknade på uppvak fattade jag inte var jag var, för de glömde informera om det (på operationen hade de såklart inte berättat eftersom planen inte var att söva, och på uppvak tog de för givet att de hade informerat innan operationen), och jag var för borta för att fråga utan låg bara och grät. Barnmorskan som kom för att kolla mig berättade sen att hennes jobb var bara att titta på min mage, inte på mitt ansikte, så hon noterade inte hur jag mådde.

Alltså, det är rena skolboksexemplet på hur man traumatiserar en patient. Överläkaren på narkosavdelningen som jag träffade senare tyckte det var ett så bra exempel att hon ville att jag skulle skriva ner det så att de kunde använda det i sin internutbildning på avdelningen.

Fruktansvärt men otroligt intressant att höra om.
Jsg kommer ihåg att du skrivit om din ptsd förut, men har nog inte hört hur det gick till.

 

[Hyacinth]

Tack för att du skriver här och förklarar! Nu fick jag lite mer förklaring till mina konstiga minnen vid mitt urakuta snitt. Det enda jag kommer ihåg är att en personal skrek att "nu är det bråttom!" och att de rycker tag i sängen och kör iväg. Någon minut senare är det någon som trycker i mig vätska ur en liten flaska, och jag är helt övertygad om att nu håller de på att förgifta mig, vilket jag faktiskt brydde mig förvånansvärt lite om, det hade varit helt ok att dö där och då... Sen bara försvann jag och vaknade helt groggy på uppvaket.

Mitt var nåt liknande, men bebis var ute, det sade "splasch" när hon drog i navelsträngen, sen skrek hon på hjälp och allt blev svart. En man sade godnatt- sen inget förrän på uppvak.

 

[Saija]

Mitt var nåt liknande, men bebis var ute, det sade "splasch" när hon drog i navelsträngen, sen skrek hon på hjälp och allt blev svart. En man sade godnatt- sen inget förrän på uppvak.

Kan förstå att du väljer planerat snitt med den upplevelsen!

 

[Hyacinth]

Kan förstå att du väljer planerat snitt med den upplevelsen!

Med bättre eftervård, uppföljning och stöd hade det kanske gått att undvika, men jag är otroligt tacksam öven min förstående bm som direkt konstaterade att det var bästa alternativet.
Direkt efter var det säkert nån som gick igenom vad som hänt, men jag var inte mottaglig och stänger av när det blir jobbigt. Blir en högfungerade grönsak.