Sluta amma - era bästa tips!

[Apollo 13]

Vad kul att det gick så bra och vad duktig du var!!! Verkligen!!
Jag har med vår etta inte alls haft svårt att va tuff och hålla på det jag sagt, hur mycket hon än skrikit och tjatat... Men nu sen ett par veckor tillbaka, efter att vår tvåa kom, så sätter det sig i hjärtat på ett helt annat sätt när hon sätter igång. Jag har blivit nojig över att hon inte ska veta att vi älskar henne och att hon ska känna sig övergiven (fått problem med de annars perfekta nattningarna).. Så nu fattar jag verkligen hur gräsligt det är och hur otroligt duktig du varit

 

[westernsuzie]

Måste rapportera igen för nu svävar jag som på moln! Den här natten gick strålande bra! Hon somnade redan runt sju, sedan vaknade hon första gången vid tio och sedan ytterligare några gånger, men inte så fasligt många! Och hon verkar helt ha accepterat att det inte blir amning på natten, för hon har inte försökt slita i mina kläder och bara gråtit litegrann precis när hon vaknat. Sedan har hon bara gosat sig intill mig och somnat om! Dessutom gick sambon upp med henne i morse när hon ville ha frukost vid halv sex, så jag fick sova två ljuvliga timmar till. Hon kommer säkert att ifrågasätta det här fler gånger och vi har ju fortfarande kvällsamningen kvar, men just nu känns det helt fantastiskt bra! Vi kommer att klara det här!!

 

[westernsuzie]

Vad kul att det gick så bra och vad duktig du var!!! Verkligen!!
Jag har med vår etta inte alls haft svårt att va tuff och hålla på det jag sagt, hur mycket hon än skrikit och tjatat... Men nu sen ett par veckor tillbaka, efter att vår tvåa kom, så sätter det sig i hjärtat på ett helt annat sätt när hon sätter igång. Jag har blivit nojig över att hon inte ska veta att vi älskar henne och att hon ska känna sig övergiven (fått problem med de annars perfekta nattningarna).. Så nu fattar jag verkligen hur gräsligt det är och hur otroligt duktig du varit

Åhh tack! Det där värmer verkligen! Och så skönt att någon förstår mig! Jag vet att hon inte dör av att gråta lite och att hon säkert inte tar skada av det på något sätt heller, men som du säger, det sätter sig i hjärtat! Jag tycker att det är jättehemskt när hon gråter för att hon gjort illa sig eller för att jag måste åka till jobbet, men sådant kan jag ju inte helt hindra och jag måste ju jobba. När hon gråter för något jag gör avsiktligt känns det en miljard gånger värre. Till och med nu, när jag samtidigt är jättenöjd för att vi haft en bra natt har jag samtidigt någon liten gnagande röst i bakhuvudet som ger mig jättedåligt samvete för att jag fått henne att "ge upp". Gah jag är en sån hönsmamma!
Även om jag inte har två barn kan jag verkligen ana hur det känns för dig. Första tiden är ju så otroligt intensiv med en liten nyfödd, men det kanske kommer att lugna ner sig när lillan blir lite större, börjar sova längre stunder och kan sysselsätta sig själv en aning?