Sv: Skola munnen
Angående det här med tävlingsdressyr så tror jag garanterat att det finns ryttare som ser ridningen som "konst" eller åtminstone många som prioriterar ridkänslan högt. Men på en tävling, handen på hjärtat - hur lätt är det att följa ridkänslan och hästen till den nivå att det blir "konst" i den bemärkelsen när det sitter en domare och dömer att hästen följer varje steg utifrån mallen (programmet)? Inte så stora konstnärliga friheter!
Det jag ser som kan förstöra är just att hästen måste vara extremt lydig och följa mallen som ryttaren (och programmet) sätter, inget utrymme för frihet eftersom det lätt blir en ovana, och inne på banan måste det sitta. För hög disciplin kan nog förstöra lite av "konst"-känslan vilket jag TROR kan göra det svårare för en högt satsande tävlingsryttare att falla in på konstlinjen.
Poängen med konst är ju också att vara skapande, nytänkande, kreativ, även om det är svårare att vara detta inom ridning än att göra skulpturer Kür, det tycker jag faller in mer på konst, förutom den biten att man fortfarande bedöms väldigt petigt utifrån en "mall" av hur domaren vill att det ska se ut.
Ser du det som konst så är det konst. Fast kanske inte ur den allmänna defenitionen just dressyrTÄVLINGAR tycker jag personligen omöjligt kan vara konst, men ridningen i övrigt - ridkänslan, kan vara konst precis som du säger - för att det känns som en dans.
Jag kan uppleva mina stunder av "dans" trots att jag inte kommit särskilt långt med hästen ur tävlingsperspektiv (eller något perspektiv för den delen! ) och då är det lika mycket konst för mig som för vilken konstnär som helst.
Ett annat problem jag kan uppleva är att om det ska se ut på ett visst sätt - då kan känslan bortprioriteras. Det är på grund av detta jag inte ens strävar mot dressyrtävlingar, av rädsla för att prion hamnar på "fel" saker. Om det KÄNNS rätt, och det känns som att hästen har delat med sig av sig själv, då skiter jag fullständigt i hur en domare skulle se på saken. Kan tänka mig att många AR-ryttare delar den uppfattningen. För mig går det inte att förena med en yttre bedömning utan att jag skulle riskera att behöva prioritera bort min känsla och min anpassning av ridningen för hästen. För att jag vill ha en bra ridkänsla NU inte när jag börjar komma upp till LA-MSV nivå om hästen ens skulle klara det!
Men här har du FEL
Ett uttalande från dig som faktist är riktigt småsint och helt utan verklighetsförankring !
Jag skulle betona att tävlingsryttare har just hästens välbefinnande och glädje som mål eftersom vi har en domare som just bedömer lättheten och vi får ett officiellt kvitto på detta i bedömningen.
Angående det här med tävlingsdressyr så tror jag garanterat att det finns ryttare som ser ridningen som "konst" eller åtminstone många som prioriterar ridkänslan högt. Men på en tävling, handen på hjärtat - hur lätt är det att följa ridkänslan och hästen till den nivå att det blir "konst" i den bemärkelsen när det sitter en domare och dömer att hästen följer varje steg utifrån mallen (programmet)? Inte så stora konstnärliga friheter!
Det jag ser som kan förstöra är just att hästen måste vara extremt lydig och följa mallen som ryttaren (och programmet) sätter, inget utrymme för frihet eftersom det lätt blir en ovana, och inne på banan måste det sitta. För hög disciplin kan nog förstöra lite av "konst"-känslan vilket jag TROR kan göra det svårare för en högt satsande tävlingsryttare att falla in på konstlinjen.
Poängen med konst är ju också att vara skapande, nytänkande, kreativ, även om det är svårare att vara detta inom ridning än att göra skulpturer Kür, det tycker jag faller in mer på konst, förutom den biten att man fortfarande bedöms väldigt petigt utifrån en "mall" av hur domaren vill att det ska se ut.
Ser ridningen och tävlande som just KONST då jag först får balansera en träning till styrka för att sen kunna rida med mycket små hjälper med en häst som är stolt över sin uppgift !
Blir stolt över en ridning som gör mig delaktig i den dans i lätthet jag och min häst delar !
Ser du det som konst så är det konst. Fast kanske inte ur den allmänna defenitionen just dressyrTÄVLINGAR tycker jag personligen omöjligt kan vara konst, men ridningen i övrigt - ridkänslan, kan vara konst precis som du säger - för att det känns som en dans.
Jag kan uppleva mina stunder av "dans" trots att jag inte kommit särskilt långt med hästen ur tävlingsperspektiv (eller något perspektiv för den delen! ) och då är det lika mycket konst för mig som för vilken konstnär som helst.
Ett annat problem jag kan uppleva är att om det ska se ut på ett visst sätt - då kan känslan bortprioriteras. Det är på grund av detta jag inte ens strävar mot dressyrtävlingar, av rädsla för att prion hamnar på "fel" saker. Om det KÄNNS rätt, och det känns som att hästen har delat med sig av sig själv, då skiter jag fullständigt i hur en domare skulle se på saken. Kan tänka mig att många AR-ryttare delar den uppfattningen. För mig går det inte att förena med en yttre bedömning utan att jag skulle riskera att behöva prioritera bort min känsla och min anpassning av ridningen för hästen. För att jag vill ha en bra ridkänsla NU inte när jag börjar komma upp till LA-MSV nivå om hästen ens skulle klara det!