Skaffa hund, sambo helt utan hundintresse? (Långt)

[cherie]

Hur ser ni på att skaffa hund när den ena parten i förhållandet inte alls har något hundintresse? Egna erfarenheter?

Jag älskar djur av alla dess slag, särskilt hundar, men min sambo delar inte det intresset (eller kärlek). Han är inte uppvuxen med djur och hela hans släkt är ganska ointresserade av djur.

Grejen är den - att jag längtar så mycket efter att skaffa hund! Jag känner att jag hittat en hundras som passar mig/oss, och tidsmässigt i livet så skulle det fungera så bra att ha en valp nu. Sambon och jag har pratat om detta, såklart, och han tycker också vi ska skaffa hund så länge jag inte kräver att han ska intressera sig för hunden på samma sätt som jag (träning exempelvis). MEN, för att vår vardag med hunden skulle fungera smidigt så skulle sambon behöva ta med sig hunden till jobbet - vilket gör att han per automatik kommer spendera mer tid och ha mer "vardagsansvar" för hunden. I mitt huvud så tänker jag ju att han då kommer få ta ganska mycket ansvar, och inte kan ha den där distansen som han kanske tänker sig.

När vi talar om fördelarna av att skaffa hund så pratar han om det i ett mycket större perspektiv, mycket sällan om det härliga att ha hund i sig, utan snarare: "Vi kommer komma ut så himla mycket mer i friska luften och bli friskare och gladare människor", "Det är bra att vi kommer få lära oss ta ansvar och anpassa våra liv efter en till individ, under så lång tid har vi bara fokuserat på oss själva och våra egna behov", "I framtiden när vi får barn så lär de sig att respektera andra levande individer och barnen kommer också få spendera mycket tid utomhus i och med hunden, vilket jag gillar".

Han menar också att han inte gillar hundar/djur generellt - men att han är säker på att han kommer tycka om och lära känna vår egna hund som en familjemedlem och individ. Hemma hos min mamma finns en hund som min sambo känt i 8 år, och henne tycker han mycket om. Kliar, klappar, pratar med, har varit hundvakt och ute på egna promenader när det behövdes o.s.v. Vi var ofta hundvakter till henne när vi fortfarande bodde i samma stad, och jag vet att han tyckte om att ha henne hos oss. Inte som att han kunde längta efter det som jag, men han gillade sällskapet. Andra hundar är han väldigt tafatt med, och han kan överlag väldigt lite. När jag gick igenom hur det kan vara att ha valp så sa han "Men alltså, rumsrenhet, de bajsar väl inte inne i början också?" Så det är på den nivån.

Vad tror ni om att skaffa hund på sådana premisser? Jag är också rädd för att han inte är beredd på vad det faktiskt innebär att ha hund - hur kan jag veta det? Finns det någon bra bok jag kan sätta i händerna på honom?

 

[Raderad medlem 94602]

Jag resonerar som så att man ska inte skaffa hund om det bara kan fungera på två personers ansvar, eftersom man faktiskt kan bli ensam.
Vill du ha hund och kan fixa det så ska du skaffa det. Om enda lösningen är hjälp av din sambo så skaffa den inte.
Avlastning kan ju ske i andra former som hunddagis, hundvakt, hundrastare osv.

Jag har också ett stort djurintresse. Har skaffat både hund, häst och katt i mitt fd samboförhållande utan att min sambo hade något större intresse. Men det var ju MITT intresse... det var JAG som ville vara sysselsatt med djuren. Han hade sina intressen utan inblandning från mig och jag hade mina.

Mao så anser jag att man ska kunna utöva sina intressen men man får ta ansvaret för dom själv. Man får ju liksom respektera varandras intressen och behov av att få utföra vissa saker, men man ska inte behöva vara delaktig om man inte själv vill.

Här är djuren kvar och ger mig glädje men inte sambon

 

[em-pirre]

Jag håller med Voff. Skaffa hund du bara, men då är det du som ska sköta den också. Allt får inte hänga på sambon.

Fast vem vet, plötsligt kanske han blir jätteintresserad och allt funkar perfekt. Så var det väl för oss. Jag hade redan hund, och han hade noll och ingen erfarenhet. Var t.o.m. lite rädd. Efter några veckor funkade de jättebra ihop, och han sköter hunden lika mycket som jag.

 

[Fruentimber]

Håller med föregående talare och precis som @em-pirre skriver kan det gå åt andra hållet också! Jag har fortfarande inte fått tillbaka min boxer från mitt ex...

Bland det första min nuvarande sambo sa när vi började träffas var att "hundar är det äckligaste som finns"! Efter lite diskussion visade det sig att han bara hade lite dåliga erfarenheter. För mig som kommer från en hundinbiten släkt sedan flera generationer tillbaka så var det aldrig en fråga - hunden ska in, även om det bara är på mitt ansvar. Som @Voff säger så måste man ju fundera på vad som händer om man bryter upp också. Finns det hunddagis/dagmatte om det behövs? Har jag råd ensam?

Min sambo var på sin första utställning förra helgen och även om han tycker att vissa saker är helkonstiga är han numera helt med på att det kommer komma in ytterligare en hund utöver den jag smugglade med när jag flyttade in. Den är för övrigt numera hans nummer ett. Det enda bekymret vi har nu är att komma överens om en ras som passar oss båda och att han inte klarar av att plocka upp hundbajs.

När jag flyttade ihop med mitt ex tog jag med mig två hundar och trots att han var uppvuxen med hund hade han inget intresse och tyckte mest att boxern var helt dum i huvudet. Det tog inte lång tid alls innan de två blev oskiljaktiga och när vi hade brutit upp och jag flyttade till Norge ett par år var det självklart att han skulle ha henne under tiden. Jag har som sagt fortfarande inte fått tillbaka henne och de två är som skrot och korn, så jag har inga problem alls att hon stannar där! Min tik älskar honom över allt annat och hon får följa med på allting han gör - sova på hotell om han är borta på jobb, bli upphämtad av taxi från hundvakten om han varit på krogen och ska hem och saknar sin hund... ja, allt helt enkelt.

Din sambo verkar ju ha väldigt positiv inställning till hund trots allt och även om han kanske inte är införstådd med jobbet som kommer till tror jag inte att du behöver oroa dig! Däremot kanske du skulle ta dig en funderare över vad som händer med hunden vid en eventuell separation om det hänger på att sambon kan ta med hunden till jobbet.

 

[cherie]

Ja, jag har faktiskt inte reflekterat över att mitt planerande så mycket hänger på att vi är två. Det är ju för att det är så vår familj ser ut och har sett ut under lång tid nu. Intressant att jag har vänt ut och in på varenda möjliga scenario (och till slut kommit fram till att det är omöjligt att kunna veta hur framtiden artar sig, för mina scenarion blir alltid katastrofer och jag skulle aldrig kunna skaffa något djur i så fall), men inte på det faktum att jag tänker oss att vi ska vara två om den här hunden. Tack för input! Kanske tänker jag (och sambon) alldeles för mycket på att vi skaffar hunden som en familj.

Men då kvarstår ju samma faktum som alltid när jag överanalyserar och vill ha kontroll på allt i förväg. Hur VET man säkert i förväg att jag kan ta hand om hunden ensam? Självklart tänker jag spontant ja, hunden blir ju min, men huruvida jag kan få den eventuella framtiden att gå ihop beror ju på en mängd olika omständigheter. Vad jag kan få tag på för slags bostad, om jag fortfarande arbetar eller studerar, om jag är arbetslös, om jag är sjuk eller frisk. Jag blir knäpp på att jag måste veta och ha kontroll över mitt liv 10-15 år framåt. Jag vet ju inte hur det ser ut då. Jag kan försöka gå igenom möjliga scenarion i huvudet, ja, men det kommer ju ändå alltid finnas omständigheter som jag omöjligt kan förutspå...

(Apropå sambons jobb är det absolut inte enda lösningen, men den smidigaste som sagt Han kommer ju med största sannolikhet byta jobb någon gång under hundens livstid, eller så kanske det börjar en pälsdjursallergiker på hans avdelning. Det hänger inte på att sambon kan ta med till jobbet, men både jag och han vill gärna det så länge det funkar.)

 

[cherie]

Men jag förstår vad ni menar, jag läste vad jag skrivit igen och hör att det låter som att jag vill och förutsätter att sambon ska vara lika delaktig (och ta lika mycket ansvar, om inte mer) som jag. Så är det inte riktigt menat, men jag är rädd att han ska vantrivas i framtiden för att hunden t.ex. tar upp mycket av min/vår tid och att det blir mycket anpassningar som han inte var beredd på. Hunden är ju absolut mitt intresse och jag kräver inte att han ska vara intresserad av det på samma sätt som jag, men faktum är att en hund skulle förändra vår vardag mycket (även om jag själv tog närmast allt ansvar) från hur den ser ut idag.

 

[Monstermom]

En liten annan fundering lite på kanten: skaffa inte hund i förhoppning att den ska förändra dig/er! En hund tar inte med dig ut, håller dig igång och ser till att du får frisk luft och håller dig aktiv. Det är istället vad du gör med/för hunden.

Är man inte särskilt aktiv och gillar att vara ute kan inte en hund förändra en. Däremot kan det skapa konflikter och frustration att ha en hund som behöver vara ute och igång mer än man själv egentligen känner för. Bara i all välmening.

Det finns fler än en förstahundsköpare som skaffat sig en "motionskompis" för nyårslöftena. Det är dåliga förutsättningar för att bli lycklig som hundägare...

 

[cherie]

En liten annan fundering lite på kanten: skaffa inte hund i förhoppning att den ska förändra dig/er! En hund tar inte med dig ut, håller dig igång och ser till att du får frisk luft och håller dig aktiv. Det är istället vad du gör med/för hunden.

Är man inte särskilt aktiv och gillar att vara ute kan inte en hund förändra en. Däremot kan det skapa konflikter och frustration att ha en hund som behöver vara ute och igång mer än man själv egentligen känner för. Bara i all välmening.

Det finns fler än en förstahundsköpare som skaffat sig en "motionskompis" för nyårslöftena. Det är dåliga förutsättningar för att bli lycklig som hundägare...

Tack för input och jag håller med dig, och förstår precis vad du menar. Jag tänkte nästan att den här kommentaren skulle komma när jag skrev som jag gjorde

Jag och sambon älskar att vara ute, han springer massor, jag åker inlines och vi promenerar långt och länge tillsammans i princip varje dag. Jag är uppvuxen med hund, och hunden som bor hos mamma nu skaffade min familj under mina tonår och jag har varit väldigt engagerad i den hunden. Jag och sambon har varit hundvakter (längre perioder alltså) och alltid älskat att få dela våra promenader med en hund.

Det min sambo menade när han t.ex. uttrycker att vi kommer vara ute mer betyder INTE att vi är soffpotatisar som tror att vi kommer bli aktiva människor om vi skaffar hund. I de sammanhangen han uttryckt sig som ovan är angående de kortare rastningspromenaderna varje dag - han har till exempel problem med torra ögon på jobbet och mår bra av att komma ut på lunchrasterna men han tar sig inte alltid tiden att komma ut. Kvällskissrundan och få lite frisk luft innan man ska lägga sig, tycker inte det finns något skönare än att komma ut och sträcka lite på benen men jag gör det inte alltid per automatik. Sådana små stunder utomhus som faktiskt blir fler när man har hund. Jag tror få hundägare var utomhus lika mycket innan som efter de skaffade hund, men jag kanske har fel

Vi är alltså ute mycket och rör oss massor. Men mer frisk luft och ännu fler aktiviteter utomhus tror jag ändå att en hund kommer få oss till Men vi tycker som sagt om det i grunden, och jag håller med om att det är en förutsättning. Jag vet absolut att man kan bli frustrerad som hundägare om aktiviteten inte matchar ens egen, men i mitt fall brukar det vara motsatt - jag blir frustrerad av hundar som är för sega och inte vill/orkar hänga med på mina aktiviteter och mitt tempo.

 

[Jenka]

Visst kan man skaffa hund om partnern är ointresserad, så länge den inte tycker illa om det. Typ.

Hur ställer sig sambon till att ha med hunden på jobbet? Kruxet är ju att det sällan funkar prickfritt i början, beroende på hur ung/ny den är när den ska börja följa med.

Man kan inte planera allt 15 år framåt. Det man kan göra är att ha bra förutsättningar i dagsläget och vara beredd på att anpassa framtiden även efter hunden; att man är beredd på att skaffa (och betala) dagmatte, är beredd på att hunden behöver sitt även när det inte är kul, att man inte kan åka iväg lika spontant eftersom man måste fixa hundvalp osv.

 

[Jenka]

Min sambo är inte särskilt intresserad för övrigt men tycker det är självklart att jag ska ha hund när det är ett så stort intresse. Han har tidigare haft svårt att planera och känt sig låst av att vara hemma med hundarna när jag jobbar och han inte har något planerat. Fast nu funkar det rätt bra.

 

[yennork]

Visst kan man skaffa hund om partnern är ointresserad, så länge den inte tycker illa om det. Typ.

Hur ställer sig sambon till att ha med hunden på jobbet? Kruxet är ju att det sällan funkar prickfritt i början, beroende på hur ung/ny den är när den ska börja följa med.

Man kan inte planera allt 15 år framåt. Det man kan göra är att ha bra förutsättningar i dagsläget och vara beredd på att anpassa framtiden även efter hunden; att man är beredd på att skaffa (och betala) dagmatte, är beredd på att hunden behöver sitt även när det inte är kul, att man inte kan åka iväg lika spontant eftersom man måste fixa hundvalp osv.

Nej, just att räkna med att sambon ska ha med hunden på jobbet i TS läge tycker jag är väl optimistiskt! Annars tycker jag förutsättningarna är helt OK, hunden blir TS ansvar och sen får man se hur engagerad sambon blir.

 

[MiniLi]

Min sambo har visserligen något slags teoretiskt intresse för hund men i verkligheten så har han alldeles för lite tid för att hinna. Nu när jag köpte en ny valp har vi haft MÅNGA diskussioner hemma då han inte riktigt velat. För min del har det varit viktigt att han är med på tåget sas eftersom jag, precis som du, behövde hans hjälp med hunden på dagarna.
Jag har alltså köpt valp helt utifrån att min sambo har den med på sitt jobb när jag är på mitt. Samtidigt är jag helt övertygad om att jag hade kunnat lösa det på annat sätt om jag inte haft min sambo. Då hade jag fått betala någon för att hjälpa mig helt enkelt.

Jag ser inga problem med att skaffa hund när sambon är ointresserad, och jag tycker heller inte att det behöver vara ett problem att du behöver hans hjälp. Det viktiga är ju att han är med på det hela, att han inser vilket ansvar det innebär och att ni helt plötsligt inte står där med skägget i brevlådan för att han kommer på att det var jäkligt jobbigt att ha en galen valp med sig till jobbet.

 

[Kilauea]

Min sambo var helt med på att skaffa hund nummer två. Han skulle "ta över" första hunden (som jag redan hade när vi träffades) och köra ditten och datten med henne.
Hund två kom, jag blev sjuk och tja...intresset hos min sambo har så att säga svalnat. Han tycker om att ta promenader, men det är allt i stort sett.
Så även om det låter bra behöver det inte bli så bra som man trott

Om din sambo är med på att ha hunden med sig på jobbet så tycker jag det låter som om du har läget under kontroll och säger: hitta en ny familjemedlem för er

 

[Red_Chili]

En liten annan fundering lite på kanten: skaffa inte hund i förhoppning att den ska förändra dig/er! En hund tar inte med dig ut, håller dig igång och ser till att du får frisk luft och håller dig aktiv. Det är istället vad du gör med/för hunden.

Är man inte särskilt aktiv och gillar att vara ute kan inte en hund förändra en. Däremot kan det skapa konflikter och frustration att ha en hund som behöver vara ute och igång mer än man själv egentligen känner för. Bara i all välmening.

Jag förstår absolut vad du menar, och i många fall stämmer det nog bra, MEN det måste inte bli så. Jag själv tex, jag har inte rört mig många millimeter när jag varit hundlös. Det gjorde bland annat att jag under det halvår jag var utan hund vägde ca 20(!)kg mer än vad jag gör idag. Anledningen till att jag började röra på mig var just "Hunden måste få röra på sig, så jag tvingar ut mig", aldrig att jag tänkte "Jag vill ut och gå, så jag gör det med sällskap av en hund".

Med hjälp av hundarna har jag dock insett hur skönt det är att ta hand om sig själv, hur bra man kan må av det osv och idag älskar jag att hålla igång både med och utan hund. Men hade jag köpt en hund som passade min "utan hund-aktivitetsnivå", ja då hade nog folk sagt åt mig att köpa ett gosedjur istället.

 

[cherie]

@Red_Chili Det med! Det ÄR ju roligare att komma ut med en hund faktiskt. Min mamma var inte särskilt aktiv innan vi skaffade vår hund, men nu klättrar hon närmare på väggarna om hon inte får komma ut. När jag brukade vara hundvakt kunde hon ringa och säga "Jag måste gå ut trots att jag inte har Troja här, det blir så tomt utan promenaderna!"

@MinLi Tack, skönt att höra att det är någon mer som räknat med sambons avlastning/hjälp. Det är ju just det jag vill att han ska försöka förstå, d.v.s. vilket ansvar det är att ha hund (även om jag kommer vara den som är mer engagerad i hund). Jag vill gärna att vi fattar beslutet tillsammans och att han vet om vad han säger ja till, min sambo är oändligt snäll och jag är rädd att han säger ja på grund av det utan att tänka igen ordentligt. Men som du, och många andra, nämner så finns det många andra lösningar på t.ex. jobbsituationen

@hemlig Ja, det är väl ungefär promenadnivån och ge mat till hunden som det kommer ligga på här också. Mer än så är jag helt övertygad om att det aldrig bli! Men min förhoppning är att han i alla fall kommer tycka att livet blir liiiite roligare/mysigare (och inte tvärtom) med hund men det kanske är för mycket att hoppas på

 

[cherie]

@Jenka Skönt att det fungerar någorlunda för er nu! Min sambo har sagt att han gärna vill ha med hunden, och tycker det ska bli mysigt med en kontorshund. Och att han ska få komma ut under dagarna (gå till och från jobbet gör han redan). Han har ett eget rum och arbetskollegor som är hundkära som redan sagt att de gärna har hand om hunden om han t.ex. ska iväg på ett möte och hunden ännu inte kan lämnas själv. Jag försöker få honom att förstå vad det kommer innebära med en ung hund på kontoret men det är ju fortfarande svårt att föreställa sig tror jag, eftersom han nästan aldrig haft en längre kontakt med en valp. Jag vet ju inte heller, mammas hund som följde med till kontoret har alltid skött sig exemplariskt. Men vi får ha en backup-plan om sambon inte känner att det fungerar. Det jag tagit upp med honom är rumsrenhet, lekfull valp som vill nafsa och bita i sladdar, som inte kan lämnas ensam. Vad kan jag mer ta upp?

Hunden kommer vara ca 4-5 månader när sambons jobb börjar bli aktuellt som förvaring Jag kommer studera de två första åren av hundens liv och ha ett ganska glest schema, så det handlar inte om alla dagar i veckan och vi skulle också ha möjlighet att vänja både valp och sambo med enbart några timmar/dag ett par-tre dagar i veckan till att börja med.

 

[Monstermom]

Jag förstår absolut vad du menar, och i många fall stämmer det nog bra, MEN det måste inte bli så. Jag själv tex, jag har inte rört mig många millimeter när jag varit hundlös. Det gjorde bland annat att jag under det halvår jag var utan hund vägde ca 20(!)kg mer än vad jag gör idag. Anledningen till att jag började röra på mig var just "Hunden måste få röra på sig, så jag tvingar ut mig", aldrig att jag tänkte "Jag vill ut och gå, så jag gör det med sällskap av en hund".

Med hjälp av hundarna har jag dock insett hur skönt det är att ta hand om sig själv, hur bra man kan må av det osv och idag älskar jag att hålla igång både med och utan hund. Men hade jag köpt en hund som passade min "utan hund-aktivitetsnivå", ja då hade nog folk sagt åt mig att köpa ett gosedjur istället.

Ja, jag blir själv totaldeppig och mer eller mindre fastlimmad i soffan om jag är utan hund! Att ha hund hjälper mig absolut att vara aktiv. Men jag tycker det är skillnad på det och på att hoppas/tro att man blir aktiv bara för att man måste, om man har hund. Jag tror man i grunden måste tycka att det är kul, inte en plikt, att vara ute med hunden.

Nu har ju @cherie förklarat att det inte var så hon menade, utan de är redan aktiva människor så då får de förmodligen den effekten att det bara blir roligare med hund - och lättare att komma ihåg och ta sig tid. Det är jättebra!

 

[Ready]

Jag tycker att du/ni verkar ha planerat ert hundköp bra Som de andra skriver är det viktiga att du är beredd att ta huvudansvaret men så länge din sambo tycker att det är ok med hund samt att ni stöttar varandra borde det inte bli några problem. Kanske en fördel tom. att den ena är lite mer engagerad för att slippa att man blir oense om regler för hunden osv.

Min sambo och jag har en hund, det är jag som har det stora hundintresset dvs. tränar hund, har koll på foder, veterinär osv. men min sambo har utvecklat lika stor kärlek till hundar som jag med tiden. Han hade väl ungefär samma inställning som din sambo verkar ha - att hundar är mysiga men visste inte riktigt vad de kräver. Jag brukar erbjuda min sambo att följa med på hundträning vilket han uppskattar men vill inte att aktiviering utöver vardagsmotion ska ligga på honom. När jag jobbade utomlands två veckor förra året hade min sambo ensamt ansvar för hunden vilket gick galant, han hade övat in nya trix, tagit med henne på sina dagliga löprundor, klippt klor osv.

 

[Dandylinn]

Jag tycket sånt där är svårt...men jag håller nog med om att se till att sambon inte är enda alternativet för avlastning.

Samtidigt som det finns många sambosar som i princip vägrar hund för att sedan ha hunden som deras gullegris och har den typ jämt..Fast denne absolut iiinte skulle vara involverad alls

Så mitt råd är väl att båda minst ska vara medvetna om vad det innebär, att man vare sig man vill eller inte kommer att bli involverad på något sätt.
Jag hade pratat mer om det, bollat olika lösningar, funderat om det känns bra eller inte..

 

[Askur]

Min och sambons vovve är på dagis på dagarna. Fungerar jättebra. Dock är det dyrt och troligen inget jag skulle ha råd med om vi gick isär. Men hade vi gjort det hade det fungerat ändå tack vare mina goa arbetstider.