Sjukskrivning eller tjänstledig?

[Lobelia]

Jag skulle nog vilja sammanfatta min åsikt till att de åtgärder som bekostas av den allmänna Landstingsvården är något som man sjukskriver sig för.
De åtgärderna är redan väl utredda vad gäller fördelar för BÅDE individ och samhälle.
Sterilisering bekostades i mitt fall av landstinget.
Bröstförstoringar gör det inte.
Bröstrekonstruktion efter canceroperation gör det.

Så om någon bli nekad operation av meniskskada av det allmänna (jo det händer, vekligt scenario) och bekostar det själv så bör an inte få bli sjukskriven?

 

[Hermelin]

Det finns så mycket i vårt fantastiska (på riktigt) samhälle som "andra" betalar för. Det är så det funkar, och det ska vi vara glada för.
Gillar inte det där tänket "jag ska inte behöva betala för någon annans bröstförstoring/provrörsbarn/you name it". I så fall betalar jag, som inte har egna barn, dagis och skolor osv för en massa okända barn. Ska jag protestera mot det? Nä, jag betalar och deltar så gärna för att få fortsätta ha det så bra som vi har det här, med dagvård, skolor, sjukvård, åldringsvård osv.

Jo. Men det är ju precis det vi diskuterar. Var den gränsen ska dras. En del anser att skönhetsoperationer är i samma klass som andra nöjen. Tex en resa. Det handlar inte om man är intresserad av operationen själv utan om hur man ser på ingreppet. Sjukvård, ålderomsorgen och sådant tror jag att vi är överens om är en gemensam nytta som vi ställer upp på även om vi inte utnyttjar den.

 

[Lobelia]

Då så skulle jag gissa på någon genetisk orsak som du inte vet något om.
Gastric Bypass är inte den lätta vägen utan det är den svåra och komplicerade vägen.
En väg som man bara går i absoluta nödfall.

Om folk betraktar det som den lätta eller svåra vägen när de bestämmer sig är högst personligt och inget någon kan diktera.

 

[Lobelia]

Jag har inte läst någon som motsatt sig till att de som gör bröstoperationer av medicinska skäl eller som påföljd efter ex bröstcancer inte ska kunna vara sjukskrivna. Det som jag motsäger är ex bröstoperationer av enbart kosmetiska skäl, vilket inte behöver vara just bröstoperation heller.

Hur dra du gränsen mellan medicinska och av andra skäl när det gäller att påverka bröstens storlek?

 

[Miao]

Dina anhöriga lär inte ha varit "bara" överviktiga. För att få göra en överviksoperation krävs det minst fetma. För att göra en operation privat ska du ha lägst 30 i BMI, för att få göra via landstinget så minst mellan 35 och 40 beroende på landsting och eventuella sjukdomar.

Fast det går faktiskt att vara "bara" överviktig och ändå ha fetma som BMI ! Jag själv har BMI 31 (183 cm och senast jag vägde mig 104 kg) som räknas som fetma, och skulle alltså kunna få göra en överviktsoperation (privat). Men jag är "bara" överviktig och inte (eller tycker iaf inte att jag är, men jag är kanske hemmablind ) sjukligt fet och i behov av en operation, trots att jag enl BMI skulle kunna få göra en.

OBS! Med detta inlägg vill jag inget annat än att peka på vilket trubbigt verktyg BMI är när det används på individnivå! Så hoppas jag inte råkar stöta mig med någon !

 

[As_Vegas]

Hur dra du gränsen mellan medicinska och av andra skäl när det gäller att påverka bröstens storlek?

Nu var det inte mig du citerade, men jag kan kanske ge lite svar på den frågan.
Landstinget är väldigt frikostiga när det kommer till att bevilja bröstoperationer av medicinska skäl, om man inte får sin operation bekostad av landstinget så har man inga medicinska besvär helt enkelt.
Jag har flera i familjen som har fått förminskningar bekostade av landstinget, alla säger att det gick väldigt smidigt. Dessvärre görs operationerna på grund av medicinska orsaker, inte kosmetiska, och man värderar därför inte det estetiska resultatet lika högt som hos en privat plastikkirurg som lever på att det ser så snyggt ut som möjligt. Många som får sin operation av landstinget får också rätt fula ärr på köpet. Funktionella tuttar, men ofta fula.
Jag själv hade utan problem kunnat få en förminskning betalad av landstinget, om det hade varit så att jag bara brydde mig om det medicinska resultatet (alltså slippa ryggont etc). Jag valde att göra operationen privat eftersom jag dels ville ha ett snyggare resultat och dessutom lägga in silikonimplantat under bröstmusklerna istället för naturlig vävnad (bröstmusklerna "håller i" implantaten, naturlig vävnad "hänger i skinnet" så besvären med ryggont etc blir man av med men man behöver inte få små B/C-kupor som hos landstinget). Landstinget lägger av förklarliga skäl inte in silikon.

 

[kryddelydd]

@Miao
fetma och "bara" övervikt är samma företeelse fast på en skala.
Cut-off-gränserna ligger på BMI 30.
Så "sjuklig fetma" jämfört med "normal övervikt" - tja.
De flesta människor med fetma har nog inte "sjuklig fetma" vad ditt begrepp nu ska anses rymma.

Själv är jag bara lite överviktig - eller ja, enligt BMI ligger jag på rätt sida gränsen och är normalviktig i övre spannet (70 kg på 170 cm) och har inga problem med att hålla med om definitionerna. Mer än att jag nog anser att jag väger 3-5kg för mycket och mitt fett sitter mest på låren.

 

[Lobelia]

Nu var det inte mig du citerade, men jag kan kanske ge lite svar på den frågan.
Landstinget är väldigt frikostiga när det kommer till att bevilja bröstoperationer av medicinska skäl, om man inte får sin operation bekostad av landstinget så har man inga medicinska besvär helt enkelt.
Jag har flera i familjen som har fått förminskningar bekostade av landstinget, alla säger att det gick väldigt smidigt. Dessvärre görs operationerna på grund av medicinska orsaker, inte kosmetiska, och man värderar därför inte det estetiska resultatet lika högt som hos en privat plastikkirurg som lever på att det ser så snyggt ut som möjligt. Många som får sin operation av landstinget får också rätt fula ärr på köpet. Funktionella tuttar, men ofta fula.
Jag själv hade utan problem kunnat få en förminskning betalad av landstinget, om det hade varit så att jag bara brydde mig om det medicinska resultatet (alltså slippa ryggont etc). Jag valde att göra operationen privat eftersom jag dels ville ha ett snyggare resultat och dessutom lägga in silikonimplantat under bröstmusklerna istället för naturlig vävnad (bröstmusklerna "håller i" implantaten, naturlig vävnad "hänger i skinnet" så besvären med ryggont etc blir man av med men man behöver inte få små B/C-kupor som hos landstinget). Landstinget lägger av förklarliga skäl inte in silikon.

Min fråga var var man drar gränsen, det har du inte ens berört.

När det gäller medicinska skäl kan man få igenom det i ett landsting (eller med en viss läkare) när ett annat säger blankt nej. Ska folk i landsting X få betald sjukskrivning men de i landsting y både ska bekosta operation och ledighet?

 

[Speciella_tina]

@Miao
Enligt BMI har du fetma (håller med dig om att det är ett trubbigt verktyg) och hade fått göra en operation privat. Eftersom det kostar rätt mycket pengar och är en rätt jobbig grej att göra är det nog få som väljer att göra det med en kropp som ser ut som din trots att de hade fått, det finns ju de med 30 i BMI som ser betydligt fetare ut.

Sjuklig fetma är när BMI är minst 35, för mig (160 cm) är det när jag väger 95 kg.

Jag tänker inte säga om du är fet eller överviktig, dels är det inte min sak att avgöra och dels är det svårt att göra en bedömning baserat på de bilderna du lagt upp.

 

[Miao]

@Miao
Enligt BMI har du fetma (håller med dig om att det är ett trubbigt verktyg) och hade fått göra en operation privat. Eftersom det kostar rätt mycket pengar och är en rätt jobbig grej att göra är det nog få som väljer att göra det med en kropp som ser ut som din trots att de hade fått, det finns ju de med 30 i BMI som ser betydligt fetare ut.

Sjuklig fetma är när BMI är minst 35, för mig (160 cm) är det när jag väger 95 kg.

Jag tänker inte säga om du är fet eller överviktig, dels är det inte min sak att avgöra och dels är det svårt att göra en bedömning baserat på de bilderna du lagt upp.

Haha, nä jag var inte ute efter en bedömning ! Som jag skrev längst ner, det var bara en reflektion över hur trubbigt verktyget är, jag tycker det blir så fel när man bara sätter en/pratar om en siffergräns (även om läkare som pratar med patienter givetvis måste väga in mer än bara en BMI-gräns).

Ett mer OT inlägg än vad tråden kanske behövde, så vi kan lämna det spåret .

 

[As_Vegas]

Min fråga var var man drar gränsen, det har du inte ens berört.

När det gäller medicinska skäl kan man få igenom det i ett landsting (eller med en viss läkare) när ett annat säger blankt nej. Ska folk i landsting X få betald sjukskrivning men de i landsting y både ska bekosta operation och ledighet?

Njae, frågan var hur drar DU gränsen. Jag svarade med min personliga erfarenhet, att landstinget är såpass generösa att om man inte får operationen betalad så har man inga större medicinska problem. Jag tycker att det framgår att jag anser att gränsen går där landstinget drar den.
Det är självklart att det kan finnas läkare som väljer att inte bevilja en operation trots att patienten har tydliga besvär, och då har man ju rätt till en second opinion.
Alla landsting är dock (så vitt jag vet, ingen garanti) såpass generösa med operationer att de som får nej till operation i ett landsting och ja i ett annat troligtvis är gränsfall där det inte är självklart att man har tillräckliga medicinska besvär för att rättfärdiga ett kirurgiskt ingrepp, med riskerna och kostnaderna det innebär. Då kan det ju bli så som du beskriver, men samma problem finns ju för alla medicinska ingrepp/behandligar osv.
Sen finns det naturligtvis patienter som hamnar i kläm och inte får operation fast de borde, men jag tror att dessa är få. Och i de fallen är nog arbetsgivaren betydligt mer förstående när det kommer till att betala ut sjuklön.

 

[Kilauea]

Nej, jag tycker inte det är ok att sjukskriva sig efter en bröstförstoring (om det inte finns medicinsk bakgrund till den). Likaså blir jag väldigt arg när folk sjukskriver sig för att deras hund är sjuk (tex). I de fallen får man ta semester eller tjänstledigt utan lön!

 

[Lobelia]

Det är knivigt det här med ledighet/sjukskrivning för inge medicinskt motiverade åtgärder.

Dels så finns det problemet med gränsdragning och dels så är denna typ av sjukskrivning långt ifrån den enda självförvållade.

Vi människor har olika riskbeteenden och olika stor risk för att tvingas sjukskriva oss pga sjukdom och skador. Det finns ingen skarp gräns mellan vad som är självförvållat och vad som är en olycka/sjukdom där men inte själv bidragit på något vis.

Den personen som har skönhet och perfekta tuttar/hy som intresse kanske är extremt riskmedveten i alla andra sammanhang och har statistiskt mycket lägre risk för sjukdom än den som har äventyr som intresse och utsätter sig för allehanda faror och tar stora risker att bli sjuk/skada genom sitt sätt att leva.

Jag är definitivt ingen förespråkare av bröstförstoring och andra ingrepp i syfte att bli vackrare och är i de flesta grad motståndare till att man utför dem även på egen bekostnad (som företeelse och inte på individnivå) men just för att det är så orimligt svårt att dra klara gränser för vad som är etiskt riktigt eller inte så landar jag ändå på att de allmänna bör betala. Ska samhället betala om man bara har ett bröst, om man är född med en krokig näsa eller ett fult men ofarligt märke i skinnet? Eller när man råkat ut för cancer och blivit av med ett bröst? Varför ska cancerpatienten få sina bröst ersatta men den som föddes utan ska leva med platta och betala själv? Det finns otaliga exempel och till råga på allt så görs det olika bedömningar på vad som är tillräckligt onormalt.

Alternativet vore att man i rättvisans namn utvärdera alla skador/sjukdomar som folk drar på sig för att utvärdera nyttan av aktiviteten kontra risken för kostnad, hur ska arbetsgivaren annars veta att man är hemma för magsjuka eller bröstoperation? Håller man på med extremsport eller elitidrott så är inte frågan om man blir skadad utan snarare när och då ligger man på sätt och vis mycket nära hunken med liten penis som utför en förstoring.

 

[Lobelia]

Njae, frågan var hur drar DU gränsen. Jag svarade med min personliga erfarenhet, att landstinget är såpass generösa att om man inte får operationen betalad så har man inga större medicinska problem. Jag tycker att det framgår att jag anser att gränsen går där landstinget drar den.
Det är självklart att det kan finnas läkare som väljer att inte bevilja en operation trots att patienten har tydliga besvär, och då har man ju rätt till en second opinion.
Alla landsting är dock (så vitt jag vet, ingen garanti) såpass generösa med operationer att de som får nej till operation i ett landsting och ja i ett annat troligtvis är gränsfall där det inte är självklart att man har tillräckliga medicinska besvär för att rättfärdiga ett kirurgiskt ingrepp, med riskerna och kostnaderna det innebär. Då kan det ju bli så som du beskriver, men samma problem finns ju för alla medicinska ingrepp/behandligar osv.
Sen finns det naturligtvis patienter som hamnar i kläm och inte får operation fast de borde, men jag tror att dessa är få. Och i de fallen är nog arbetsgivaren betydligt mer förstående när det kommer till att betala ut sjuklön.

Och fortfarande undrar jag var du drar gränsen och ber samtidigt om ursäkt för att jag inte kollade upp mitt exakta ordval.

Var landstinget drar gränsen är ganska ointressant för någons personliga uppfattning.

 

[Similitude]

Då har vi otroligt olika upplevelser av samma landsting. Han som jag nämnde som fick gå ner 35 kg går efter 6 år på kontroller och får hjälp på olika vis. Även den andra personen (lite över året eftet op) har inte heller lämnats vind för våg. Dra inte alla fall över samma kant.

Fetma är en sjukdom och det är långt ifrån självförvållat i alla fall. Bröstförstoring är knappast sjukdom.

Av dom jag känner så är det ingen som har någon uppföljning efter 5 år. Inte en enda. Och det är fler än dom 6 jag redan nämnt. Det är rätt många fler. Och alla bor i Västra Götaland.
Min egen sambo har gjort en gastric bypass. Han är nu inne på drygt 5 år. Han har inte haft en enda kontroll på över 3 år. Inte EN. Han får själv sköta sin årliga kontakt med VC för att få sina vitaminer. Hade jag inte påminnt honom så hade han nog helt glömt av det med. Han tänker helt enkelt inte på det. Vården har lämnat honom helt vind för våg. Han har efterfrågat uppföljning men fått till svar att det inte finns. Och han har *många* kollegor i sin bransch som gjort samma operation. Inte heller de får någon uppföljning. Eller så ljuger allihop av någon anledning.

Jag skulle vilja säga att det är din bekant/vän som är "annorlunda". och som har en osannolik tur som får den uppföljning han förtjänar.

 

[cirkus]

Det är knivigt det här med ledighet/sjukskrivning för inge medicinskt motiverade åtgärder.

Dels så finns det problemet med gränsdragning och dels så är denna typ av sjukskrivning långt ifrån den enda självförvållade.

Vi människor har olika riskbeteenden och olika stor risk för att tvingas sjukskriva oss pga sjukdom och skador. Det finns ingen skarp gräns mellan vad som är självförvållat och vad som är en olycka/sjukdom där men inte själv bidragit på något vis.

Den personen som har skönhet och perfekta tuttar/hy som intresse kanske är extremt riskmedveten i alla andra sammanhang och har statistiskt mycket lägre risk för sjukdom än den som har äventyr som intresse och utsätter sig för allehanda faror och tar stora risker att bli sjuk/skada genom sitt sätt att leva.

Jag är definitivt ingen förespråkare av bröstförstoring och andra ingrepp i syfte att bli vackrare och är i de flesta grad motståndare till att man utför dem även på egen bekostnad (som företeelse och inte på individnivå) men just för att det är så orimligt svårt att dra klara gränser för vad som är etiskt riktigt eller inte så landar jag ändå på att de allmänna bör betala. Ska samhället betala om man bara har ett bröst, om man är född med en krokig näsa eller ett fult men ofarligt märke i skinnet? Eller när man råkat ut för cancer och blivit av med ett bröst? Varför ska cancerpatienten få sina bröst ersatta men den som föddes utan ska leva med platta och betala själv? Det finns otaliga exempel och till råga på allt så görs det olika bedömningar på vad som är tillräckligt onormalt.

Alternativet vore att man i rättvisans namn utvärdera alla skador/sjukdomar som folk drar på sig för att utvärdera nyttan av aktiviteten kontra risken för kostnad, hur ska arbetsgivaren annars veta att man är hemma för magsjuka eller bröstoperation? Håller man på med extremsport eller elitidrott så är inte frågan om man blir skadad utan snarare när och då ligger man på sätt och vis mycket nära hunken med liten penis som utför en förstoring.

Jag tycker det är ganska bra besvarat av lite olika personer i tråden. Visst finns riskbeteenden i form av tex hästsport eller skidåkning - men det är ju ändå så att en olycka som kräver sjukfrånvaro är inget som någon kalkylerar med till skillnad från en bröstförstoring av enbart kosmetiska skäl.

 

[cirkus]

jag tycker det är förvånande att så många verkar vara för att samhället/arbetsgivare ska beskosta (i form av sjukfrånvaro) folks skönhetsoperationer. Jag tycker mig se en förskjutning i nån sorts normalisering av att *alla* har rätt att operera sig så de ser bra ut och det är en rättighet att vara sjukskriven också.

 

[lil-sis]

Av dom jag känner så är det ingen som har någon uppföljning efter 5 år. Inte en enda. Och det är fler än dom 6 jag redan nämnt. Det är rätt många fler. Och alla bor i Västra Götaland.
Min egen sambo har gjort en gastric bypass. Han är nu inne på drygt 5 år. Han har inte haft en enda kontroll på över 3 år. Inte EN. Han får själv sköta sin årliga kontakt med VC för att få sina vitaminer. Hade jag inte påminnt honom så hade han nog helt glömt av det med. Han tänker helt enkelt inte på det. Vården har lämnat honom helt vind för våg. Han har efterfrågat uppföljning men fått till svar att det inte finns. Och han har *många* kollegor i sin bransch som gjort samma operation. Inte heller de får någon uppföljning. Eller så ljuger allihop av någon anledning.

Jag skulle vilja säga att det är din bekant/vän som är "annorlunda". och som har en osannolik tur som får den uppföljning han förtjänar.

Jag kallas årligen till kontroller och dietistbesök av min vårdcentral.

Och operation är inte en bot nej, det är ett hjälpmedel. Man måste fortfarande göra hela arbetet men det blir lite lättare.

 

[Similitude]

Dina anhöriga lär inte ha varit "bara" överviktiga. För att få göra en överviksoperation krävs det minst fetma. För att göra en operation privat ska du ha lägst 30 i BMI, för att få göra via landstinget så minst mellan 35 och 40 beroende på landsting och eventuella sjukdomar.

Du får tro vad du vill. Dom har inga sjukdomar. Äter inga mediciner. Är inte särskilt överviktiga. Jag vill inte visa bilder, men tänk dig Anna Book som "medeltjock". Hon är då tjockare än minst hälften av de jag känner som gjort sin operation. Så kanske du får en bild av hur smala de egentligen var. Innan operation. Och någon nådde möjligen upp till 35 i BMI. Min sambo gjorde det och en bra bit över, men det var också han som tog längst tid från första kontakt till op var gjord.
Man kan faktiskt få till rätt mycket genom att ha ett välsmort munläder. Jag känner någon som ville prova på att bli opererad och valde en artroskopi på knät. Det var inte minsta lilla fel på knät, men säger du rätt saker så kan man lyckas med det mesta. Personen har i efterhand erkänt att det inte var något fel på knät. En artroskopi är ingalunda gratis... Den personen mådde dåligt på annat sätt, men det var inte i knät.

 

[Lobelia]

Jag tycker det är ganska bra besvarat av lite olika personer i tråden. Visst finns riskbeteenden i form av tex hästsport eller skidåkning - men det är ju ändå så att en olycka som kräver sjukfrånvaro är inget som någon kalkylerar med till skillnad från en bröstförstoring av enbart kosmetiska skäl.

Om det bara rört sig om bröstförstoring av estetiska skäl och det inte funnits något närliggande som man kan dra paralleller med såsom ersätta bröst bortopererade pga cancer, bröstförstoring av psykologiska skäl eller bröstförstoring för att man inte har några bröst alls.

Du får det att låta enkelt men det är ganska komplext och samtidigt har vi folk med diverse riskbeteende som också själv förorsakar sina skador med mer eller mindre stort förutseende förväntas få vård helt naturligt. Det kan se så enkelt ut men det är därför jag tjatat lite om gränsdragningen. Den är rätt komplex och säkert därför folk har olika erfarenhet inom sjukvården. Det en part anser är kosmetiskt anser en annan vara medicinskt berättigat. Exakt var går gränsen för vad som är kosmetiskt?