Sexuella trakasserier i skolan.

[Scata]

En sak jag tänkte på. Jag har ingen aning om när det här är lämpligt eller vem som ska ta upp det, men hon säger ju nej. Vad är det hon känner som gör att hon inte vågar stå på sig? Var ligger rädslan, för en rädsla är det ju. Kanske hon inte kan svara direkt men det väcker tanken och uppmuntrar till att prata om det.

Jag vet inte om jag ska lägga min syn på detta, men here I go... *långt*
När jag var i samma ålder som TS flicka så råkade jag ut för en jämnårig kamrat som aldrig lärt sig ordet nej öht i något sammanhang. Det handlade om något så trivialt som att vilja leka med mig, som jag inte alltid ville (har alltid haft stort behov av att få vara själv) - inget direkt allvarligt alltså, men ändå satte det spår...

I mitt fall handlade det om att JAG visste att ett nej är ett nej, alltid! men när jag själv använde ordet och det inte fungerade så blev jag handfallen och visste inte hur jag skulle agera vidare.
Jag vände mig inte till mina föräldrar (vi var inte lika kommunikativa barn med vuxna då som man är idag) utan försökte på alla sätt jag kunde komma på att slippa. Till slut upptäckte jag att det enda som hjälpte var att låtsas vara sjuk. Efter ett tag började mina föräldrar fatta misstanke och det hela uppdagades. Min pappa gick till kamratens föräldrar och talade om läget och sa till dom att lära sitt barn att respektera ett nej.
Det hela avlöpte väl och vi blev goda vänner igen när jag kunde få igenom mina nej när jag behövde få vara ifred.

Nåja, det jag vill säga är att om man är känslig, snäll och empatisk OCH har lärt sig att nej är nej - så är det mycket svårt att veta hur man ska bete sig "vidare" när det inte fungerar. Det behöver inte handla om rädsla, utan bara att man "ger upp" för att man är snäll och (tyvärr!) väluppfostrad.

 

[Badger]

Jag har frågat henne det och hennes svar var att pojkarna är dumma och kallar henne saker och svär åt henne när dom inte fått känna på henne men har lovat att vara snälla om dom får känna och sen sa hon att hon inte orkade säga nej längre för dom tjatade så mycket och hon ville att dom ska vara snälla mot henne.

Det är ju ganska uppenbart att det inte hjälper att "stå på sig" gentemot dem. Hur föreställer sig skolan att man gör då? Hon måste väl vara större och starkare och så bra på att slåss att hon kan brotta ned båda två för att "stå på sig" i det här fallet. Bara för att illustrera hur dumt det blir. Det är ju så uppenbart skolans och pojkarnas problem inte hennes.

Så hur man än vrider och vänder på det så är det ju pojkarna som måste lära sig att man inte svär, hotar, mutar och tjatar tills ett annat barn måste tillgripa våld och vara säker på att vinna (en mot två) eller ge upp.

 

[Sar]

Jag har frågat henne det och hennes svar var att pojkarna är dumma och kallar henne saker och svär åt henne när dom inte fått känna på henne men har lovat att vara snälla om dom får känna och sen sa hon att hon inte orkade säga nej längre för dom tjatade så mycket och hon ville att dom ska vara snälla mot henne.

Det är så himla uträknande att jag blir illamående...

 

[Badger]

Upprepande

 

[lil-sis]

Det är så himla uträknande att jag blir illamående...

Ja vidrigt!!

 

[Thomasine]

Jag har frågat henne det och hennes svar var att pojkarna är dumma och kallar henne saker och svär åt henne när dom inte fått känna på henne men har lovat att vara snälla om dom får känna och sen sa hon att hon inte orkade säga nej längre för dom tjatade så mycket och hon ville att dom ska vara snälla mot henne.

Någonstans måste pojkarna ha lärt sig att "utmattningsteknik" och "hot" lönar sig. Eftersom pojkarna är 7 år ligger det nära till hands att förmoda att det kommer hemifrån. Jag säger inte att det är så men det känns lite som ingen rök utan eld. Jag hoppas att en utredning ger hjälp till er familj men också till pojkarna och deras familjer så att de inte utsätter andra flickor för liknande handlingar i framtiden.

 

[Madick]

Jag har frågat henne det och hennes svar var att pojkarna är dumma och kallar henne saker och svär åt henne när dom inte fått känna på henne men har lovat att vara snälla om dom får känna och sen sa hon att hon inte orkade säga nej längre för dom tjatade så mycket och hon ville att dom ska vara snälla mot henne.

Men så bra! Alltså att ni pratat och hon berättat. Då kan ni hjälpa henne med en strategi vad man gör om folk inte lyssnar på det första Nejet. Det lär ju inte vara de enda i hennes liv som inte fattar att nej är nej, lika bra att stärka upp henne där det går.

 

[Halali]

Tyvärr lät det tidvis som att dottern inte sa nej utan låter det hända för att hon söker uppmärksamhet och behålla sina vänner. Och så frågade kuratorn om hon inte är lite småkär i någon av pojkarna och att det här kan vara ett omvänt beteende på något vis. Jag vet inte, ungefär där slutade jag lyssna

Jag trodde jag hört det mesta men detta gör mig lika delar ursinnig och oändligt ledsen jag hade tvärvägrat att låta denna person prata med min dotter utan mig närvarande. Och jag hade (vilket jag förstår om ni inte har ork att göra i allt detta) försökt anmäla detta uppåt. Jag ser det som en katastrof att någon med denna syn på flickor får ha ett så känsligt jobb.

I övrigt vill jag bara säga att ni verkar hantera detta så bra som man kan och jag hoppas att ni får det hjälp och stöd ni behöver, allihop. Stor cyberkram!

 

[Mirre]

Hur har det gått för er?
Hur mår din dotter TS?
Det är obegripligt hur kuratorn ens kan antyda att dottern har någon skuld överhuvudtaget, förstår inte varför inte skolan anmälde till soc direkt.
Pojkarnas beteende borde ju ses som väldigt oroande tycker jag.
Skulle mina pojkar göra som pojkarna i tråden skulle jag göra allt för att reda ut var de fått det ifrån. Det känns ju inte som ett normalt beteende hos barn.

 

[aprilmaj]

Det här fallet skulle ju behöva ett NEEEEJ! vrål och en knuff. Men det kan man inte lära barn

Jag har gjort det. Jag har sagt att en får knuffa till för att freda sig om den andra inte lyssnar på nej. Sedan springer en och hämtar hjälp.

 

[Flixon]

Det här fallet skulle ju behöva ett NEEEEJ! vrål och en knuff. Men det kan man inte lära barn så hon vet inte att det är ok nu vid bara detta tillfälle

Fast varför inte? Jag förespråkar inte att lära ut till barn att det är okej att knuffas, men att vråla NEJ kan väl aldrig vara fel? Tvärtom skulle jag säga att det är användbart i många situationer. Dels i TS dotters situation, det hade kanske gjort att en lärare uppmärksammat vad som hände och kunde hjälpa dottern, dels när det gäller andra gånger då ett vanligt och upprepat nej inte räckt till (typ i ditt eget exempel från cykelförrådet). Jag tror att det är vettigt att dessutom lära sig att det är okej att höja rösten och bli arg när en inte får gehör för ett normalt nej.

Men självklart är det ju pojkarna som ska acceptera ett nej från första början!

 

[Raderad medlem 6459]

Läste ngnstans (Amerikanske iofs) att flickor inte behöver vara rädda, de kan också helt enkelt vara artiga och snälla och trevliga, inte göra någon ledsen

Jag läste en artikel om ett våldtäktsfall vid ett college i USA. En kille våldtog en ung tjej som var ny på skolan och när tjejen skulle förklara hur det hela gick till beskrev hon hur hon från början ansträngde sig för att inte göra honom ledsen eller arg när hon bad honom sluta. In i sista stund oroade hon sig över att han skulle känna sig ratad, bli generad, ledsen eller arg. Det gjorde så ont i hjärtat att läsa det för jag känner så väl igen mig och det är så jävla fel och sorgligt och värdelöst att vi gör såhär mot våra tjejer.

 

[Flixon]

Jag läste en artikel om ett våldtäktsfall vid ett college i USA. En kille våldtog en ung tjej som var ny på skolan och när tjejen skulle förklara hur det hela gick till beskrev hon hur hon från början ansträngde sig för att inte göra honom ledsen eller arg när hon bad honom sluta. In i sista stund oroade hon sig över att han skulle känna sig ratad, bli generad, ledsen eller arg. Det gjorde så ont i hjärtat att läsa det för jag känner så väl igen mig och det är så jävla fel och sorgligt och värdelöst att vi gör såhär mot våra tjejer.

Det förvånar mig tyvärr inte alls. Jag har gått en del självskyddskurser genom jobb, och det är genomgående vi tjejer som har svårt att ryta "NEJ" på allvar. Killarna har ofta inte alls lika svårt för det, om jag ska gissa så tror jag en del i det är att killar tillåts att vråla och vara högljudda på ett annat sätt under uppväxten. Vi tjejer ska vara så (jävla) timida och väna hela tiden. Den där snällheten som små flickor alltid får beröm för...

 

[Badger]

Jag har gjort det. Jag har sagt att en får knuffa till för att freda sig om den andra inte lyssnar på nej. Sedan springer en och hämtar hjälp.

Vad bra, jag har tyvärr varit tvungen att förbjuda det pga trassel på dagis och att personalen hoppade på A direkt i situationerna och han klarade inte av det stressmässigt. Men jag håller med i övrigt och nyanserar nog någon gång i framtiden.

 

[Badger]

Fast varför inte? Jag förespråkar inte att lära ut till barn att det är okej att knuffas, men att vråla NEJ kan väl aldrig vara fel? Tvärtom skulle jag säga att det är användbart i många situationer. Dels i TS dotters situation, det hade kanske gjort att en lärare uppmärksammat vad som hände och kunde hjälpa dottern, dels när det gäller andra gånger då ett vanligt och upprepat nej inte räckt till (typ i ditt eget exempel från cykelförrådet). Jag tror att det är vettigt att dessutom lära sig att det är okej att höja rösten och bli arg när en inte får gehör för ett normalt nej.

Men självklart är det ju pojkarna som ska acceptera ett nej från första början!

Jo därför att om ens barn ofta är utsatt av de andra barnen (tex förstöra, räcka ut tungan, säga elakheter) så blir personalen arg på ens barn, inte på de andra barnen. Eftersom det är ens barn som för oväsen och knuffas, inte de andra barnen. Då blir ens barn straffat hela tiden och stressat och de andra barnen förstår att det är ok att retas, eftersom reaktionen blir att barnet får straff inför alla. Så det kan bli en ond cirkel med mer knuffande. Bättre med dålig pedagogik att ens barn börjar storgråta så att personalen ser och räddar det, tycker synd om det och sedan placerar det som -snällt barn (tm) i sina huvuden och hjälper det istället för -utåtagerade barn (tm) och straffar det värre än barnen som retas kan göra vilket kan vara sämre psykiskt för barnet.

(Å tredje sidan, med ett barn som varken gråter eller knuffas utan lider i tysthet så skulle nog en dålig pedagog bara vara nöjd med att inget oväsen förs och vara nöjd med situationen där ett barn är utanför och tänka sig att det vill nog vara utanför. Lille X leker så fint och tyst i buskarna där borta, vilket lille X inte skulle gjort om lille X hade fått leka kull med de andra barnen.)

Men jag är övertygad om att det är en jättebra strategi om barnet är inne i gruppen och hamnar i lite dumma situationer bara någon gång i veckan och litar på fröknarna så hen springer dit och kulturen i gruppen inte straffar "skvaller". Speciellt skrika NEJ! vid dåligt gehör är nog bra, jag ska föreslå de för A om frågan om nej uppkommer igen.

 

[Amha]

@Badger har ni föräldrar diskuterat med personalen om att barnet blir retat? Det var väl du som skrev om time out/skamvrå? Låter som ett fruktansvärt sätt att hantera problemen från personalens sida?

Min mamma så alltid till oss alla syskon (2 flickor, 1 pojke) att vi skulle slå dumma barn på näsan. När min bror faktiskt började bli fysisk när hans "kompisar" var jävliga tittade lärarna åt andra hållet en liten stund då de var medvetna om situationen tack vare mamma och gav inte lillebror skulden för att andra startade bråk med honom. Inte särskilt snyggt hanterat av skolan heller egentligen men situationen blev bättre faktiskt och han blev vän med några av de besvärliga barnen efter det.

Notera att det här handlar om skolan utan några vidare handlingsplaner där mobbning haglade och lärarna säger att det inte finns mobbning på den skolan.

 

[Badger]

@Badger har ni föräldrar diskuterat med personalen om att barnet blir retat? Det var väl du som skrev om time out/skamvrå? Låter som ett fruktansvärt sätt att hantera problemen från personalens sida?

Min mamma så alltid till oss alla syskon (2 flickor, 1 pojke) att vi skulle slå dumma barn på näsan. När min bror faktiskt började bli fysisk när hans "kompisar" var jävliga tittade lärarna åt andra hållet en liten stund då de var medvetna om situationen tack vare mamma och gav inte lillebror skulden för att andra startade bråk med honom. Inte särskilt snyggt hanterat av skolan heller egentligen men situationen blev bättre faktiskt och han blev vän med några av de besvärliga barnen efter det.

Notera att det här handlar om skolan utan några vidare handlingsplaner där mobbning haglade och lärarna säger att det inte finns mobbning på den skolan.

Jodå, de trodde att han tyckte om att leka själv i ett hörn och att han var sååå intresserad av naturen. Så jag berättade rätt och slätt att visst gillar han natur men han föredrar ju att leka med andra om han bara fick för dem.

Så efter viss press har de introducerat honom för andra barn och hjälpt honom in i leken. Sådant som jag trodde pedagoger hade som arbete att göra, men som 6 personer tydligen lyckats strunta i under ett år från när han började (X får leka med pojkarna för han har varit med på förra avdelningen, men inte jag för jag är ny, sa han efter 10 månader på förskolan!). Så problemet är såvitt jag förstått löst när det gäller honom. Men nu har de tre "gängbildningar" på gården istället för ett gäng och de (uhm den) som inte får vara med och "flickorna" har jag fått veta av honom. (Utom att vi inte lyckats få till mötet med skamvråbarnskötaren och förskolechefen eftersom de blir sjuka hela tiden. Hon hävdar såklart att hon inte haft skambänk någonsin, A hävdar att han inte hamnat där igen sedan vi blev förbannade...)(han kände inte till konceptet alls innan han berättade om det och han visste inte om att vi sagt till en annan "fröken" att hon inte får.). Med lite tur är hon smart nog att inse att han slutade vara -utåtagerande när hon slutade bete sig. (Det började med att vi plötsligt fick veta att han slogs så mycket att barn blev rädda, utan att de någonsin ens sagt annat än att allt var bra varje hämtning Antingen ljuger de eller så löste vi det på en vecka med att få vara med och lova heligt att inte slåss.)

(Och jo vi borde vetat om att han inte fick vara med och att han slogs. Men han är hopplös på att säga absolut ingenting om vad som händer på förskolan. Även med lekar som vad var bäst idag och sämst osv.)

(sorry för att babbla i fel tråd, kändes bara som att jag inte ville ge alltför halvdant svar.)

 

[Novali01]

Jodå, de trodde att han tyckte om att leka själv i ett hörn och att han var sååå intresserad av naturen. Så jag berättade rätt och slätt att visst gillar han natur men han föredrar ju att leka med andra om han bara fick för dem.

Så efter viss press har de introducerat honom för andra barn och hjälpt honom in i leken. Sådant som jag trodde pedagoger hade som arbete att göra, men som 6 personer tydligen lyckats strunta i under ett år från när han började (X får leka med pojkarna för han har varit med på förra avdelningen, men inte jag för jag är ny, sa han efter 10 månader på förskolan!). Så problemet är såvitt jag förstått löst när det gäller honom. Men nu har de tre "gängbildningar" på gården istället för ett gäng och de (uhm den) som inte får vara med och "flickorna" har jag fått veta av honom. (Utom att vi inte lyckats få till mötet med skamvråbarnskötaren och förskolechefen eftersom de blir sjuka hela tiden. Hon hävdar såklart att hon inte haft skambänk någonsin, A hävdar att han inte hamnat där igen sedan vi blev förbannade...)(han kände inte till konceptet alls innan han berättade om det och han visste inte om att vi sagt till en annan "fröken" att hon inte får.). Med lite tur är hon smart nog att inse att han slutade vara -utåtagerande när hon slutade bete sig. (Det började med att vi plötsligt fick veta att han slogs så mycket att barn blev rädda, utan att de någonsin ens sagt annat än att allt var bra varje hämtning Antingen ljuger de eller så löste vi det på en vecka med att få vara med och lova heligt att inte slåss.)

(Och jo vi borde vetat om att han inte fick vara med och att han slogs. Men han är hopplös på att säga absolut ingenting om vad som händer på förskolan. Även med lekar som vad var bäst idag och sämst osv.)

(sorry för att babbla i fel tråd, kändes bara som att jag inte ville ge alltför halvdant svar.)

Känner igen detta precis då det var exakt samma för ett av mina barn i förskolan o småklasserna sen. Han var oerhört lättretad vilket de andra barnen tyckte var skitkul men de var så lagom glada när de sen åkte på stryk för han var stor o stark o plötsligt var det han som var den elake o fick straffas hela tiden...varje gång jag frågade varför han slagits så var det pga att han var retad. Timeout på stol var också lösningen på vårt dagis så det verkar ju vara nåt flera tar till.

Och våra två berättelser visar ju att det ofta är "offret" som på ett eller annat sätt straffas, så även i TS fall när de tycker att tösen ska tränas i att säga nej...jag mår riktigt dåligt av att höra att det ens går till så, stackars lilla tjej.

 

[Flixon]

Jo därför att om ens barn ofta är utsatt av de andra barnen (tex förstöra, räcka ut tungan, säga elakheter) så blir personalen arg på ens barn, inte på de andra barnen. Eftersom det är ens barn som för oväsen och knuffas, inte de andra barnen. Då blir ens barn straffat hela tiden och stressat och de andra barnen förstår att det är ok att retas, eftersom reaktionen blir att barnet får straff inför alla. Så det kan bli en ond cirkel med mer knuffande. Bättre med dålig pedagogik att ens barn börjar storgråta så att personalen ser och räddar det, tycker synd om det och sedan placerar det som -snällt barn (tm) i sina huvuden och hjälper det istället för -utåtagerade barn (tm) och straffar det värre än barnen som retas kan göra vilket kan vara sämre psykiskt för barnet.

(Å tredje sidan, med ett barn som varken gråter eller knuffas utan lider i tysthet så skulle nog en dålig pedagog bara vara nöjd med att inget oväsen förs och vara nöjd med situationen där ett barn är utanför och tänka sig att det vill nog vara utanför. Lille X leker så fint och tyst i buskarna där borta, vilket lille X inte skulle gjort om lille X hade fått leka kull med de andra barnen.)

Men jag är övertygad om att det är en jättebra strategi om barnet är inne i gruppen och hamnar i lite dumma situationer bara någon gång i veckan och litar på fröknarna så hen springer dit och kulturen i gruppen inte straffar "skvaller". Speciellt skrika NEJ! vid dåligt gehör är nog bra, jag ska föreslå de för A om frågan om nej uppkommer igen.

Det låter ju som en rent ut sagt skitdålig pedagogik på den förskolan, men jag förstår hur du menar. Som sagt, jag förespråkar ju inte att lära ut till barn att de ska knuffas egentligen, men att våga ta plats och freda sig själv genom att höja rösten borde aldrig vara fel!

 

[cirkus]

Känner igen detta precis då det var exakt samma för ett av mina barn i förskolan o småklasserna sen. Han var oerhört lättretad vilket de andra barnen tyckte var skitkul men de var så lagom glada när de sen åkte på stryk för han var stor o stark o plötsligt var det han som var den elake o fick straffas hela tiden...varje gång jag frågade varför han slagits så var det pga att han var retad. Timeout på stol var också lösningen på vårt dagis så det verkar ju vara nåt flera tar till.

Och våra två berättelser visar ju att det ofta är "offret" som på ett eller annat sätt straffas, så även i TS fall när de tycker att tösen ska tränas i att säga nej...jag mår riktigt dåligt av att höra att det ens går till så, stackars lilla tjej.

Min unge var också lättretad och det hände att han sopade till andra barn. Dels hade han två antagonister i skolan som retade honom till förbannelse. Tackochlov så visste både jag, deras föräldrar och även skolan om att så var fallet så tillsammans försökte vi hantera det så gott vi kunde. Det var svårare med det subtila retandet som kom från annat håll, det där som bara tär, en gränslöshet som var svår att ta på och för honom att förklara, men det handlade om att inte ta ett nej (ivrigt understödd av föräldrarna) - och sen var det ju förstås min unge som gjorde fel när han till slut sa ifrån, han var både elak och okamratlig och gud vet allt.