Sexuella trakasserier i skolan.

[robl]

Här måste jag nog säga att snippor och snoppar ÄR väldigt intressanta för barn i den åldern.
Min högst personliga uppfattning/erfarenhet är att det är mest intressant hos de barn som inte får/kan tala öppet om det hemma. Om man talar om det hemma, det finns jättebra barnböcker i ämnet t.ex, så blir det hela så avdramatiserat och normalt att det inte är särskilt spännande.
Det brukar vara det "förbjudna" som är spännande, särskilt för små barn...

Okej så kanske det är
Kan inte minnas att jag tyckte andras va så intressanta. Men vet att mamma fick förklara om min eftersom den va intressant.

 

[AgentCarter]

Jag tror inte att det på något sätt kommer att drabba dig negativt att du inte var anonym. Jag tror även pojkarnas föräldrar har full förståelse. Skönt att du fick tag på kuratorn innan denne hann prata med dottern, jag var faktiskt inne på att kanske hålla henne hemma någon dag bara för att inte riskera att det blev ett samtal utan föräldrar. Under kuratorssamtalet tänker jag mig att jag själv som förälder skulle vara mycket uppmärksam och tydligt säga ifrån om jag märker att det tar en vändning som inte är positivt för mitt barn som ev. skuldbeläggande eller att hon inte sagt nej nog tydligt. Att fråga kuratorn "hur menar du här egentligen" vid minsta lilla diffusa glidning åt det hållet.

Eller "Detta var väl lite 60-tal av dig?"
"Nu skuldbelägger du en 7-åring igen" "Oj, sovit de senaste 50 åren?"

 

[cirkus]

Blä, nu kom alla känslorna på en och samma gång

Orosanmälan för pojkarna hos socialen är gjord nu precis och jag ansökte om stödinsatser för dottern samtidigt och sa även att det känns som att skolan inte vet vad dom gör utan kan behöva stöd.

Hon jag pratade med tyckte inte att det lät så bra alltihopa utan det var bra att jag ringde, speciellt när jag sa att skolan sagt att dom funderade på en anmälan men inte visste om dom skulle göra en eller inte.

Kuratorn är kontaktad och vi kommer boka en tid för att träffas tillsammans för att hon ska kunna prata med dottern.

Jag anmälde inte anonymt så nu antar jag att jag får arga föräldrar efter mig

Du är fantastisk!

Inte bara står du upp för din dotter - du är modig nog att inte gömma dig bakom en anonym anmälan - jävlars så mycket credd till dig och din man!

 

[Görel]

Blä, nu kom alla känslorna på en och samma gång

Orosanmälan för pojkarna hos socialen är gjord nu precis och jag ansökte om stödinsatser för dottern samtidigt och sa även att det känns som att skolan inte vet vad dom gör utan kan behöva stöd.

Hon jag pratade med tyckte inte att det lät så bra alltihopa utan det var bra att jag ringde, speciellt när jag sa att skolan sagt att dom funderade på en anmälan men inte visste om dom skulle göra en eller inte.

Kuratorn är kontaktad och vi kommer boka en tid för att träffas tillsammans för att hon ska kunna prata med dottern.

Jag anmälde inte anonymt så nu antar jag att jag får arga föräldrar efter mig

Jättebra gjort av dig! vem vet, kanske har pojkarna det jättejobbigt hemma hos sig och din anmälan är det som behövs för att deras föräldrar ska få stöd så att de får det bättre.

Och ännu bättre att du inte är anonym! Min erfarenhet är att många gånger hakar föräldrar upp sig på vem som kan ha anmält dem, de kommer inte vidare och utredarna når inte fram.

 

[Monstermom]

Här måste jag nog säga att snippor och snoppar ÄR väldigt intressanta för barn i den åldern.
Min högst personliga uppfattning/erfarenhet är att det är mest intressant hos de barn som inte får/kan tala öppet om det hemma. Om man talar om det hemma, det finns jättebra barnböcker i ämnet t.ex, så blir det hela så avdramatiserat och normalt att det inte är särskilt spännande.
Det brukar vara det "förbjudna" som är spännande, särskilt för små barn...

Fast från att vara nyfiken till att upprepade gånger - trots tillsägelse - tjata sig till att få ta på en tjej är inte något som verkar som normalt intresse för mig. Nyfiken ja, besatt nej.

 

[Amha]

Jättebra gjort av dig! vem vet, kanske har pojkarna det jättejobbigt hemma hos sig och din anmälan är det som behövs för att deras föräldrar ska få stöd så att de får det bättre.

Och ännu bättre att du inte är anonym! Min erfarenhet är att många gånger hakar föräldrar upp sig på vem som kan ha anmält dem, de kommer inte vidare och utredarna når inte fram.

Det där att ge föräldrarna stöd tror jag är något många glömmer. Alltså, jag kan ju själv erkänna att jag inte hade koll på allt soc kan göra innan de eventuellt omhändertar men har förstått på senare tid att de kan göra väldigt mycket. Det finns nog en gammal rädsla för att det enda soc gör är att placerar och att ilskan föräldrar kan känna genom anmälan är grundat i den rädslan.

Jag pratade med min mamma om just det där för ett par veckor sedan. Hon (vi) hade verkligen behövt stöd av soc för att få ordning på livet när min pappa var svårt sjuk. Hade det varit jag idag hade jag ringt och bett om hjälp med det jag inte mäktat med och räknat med att soc kunnat stå till tjänst men det var ingenting hon hade i tanken ens en gång. Det här var på 90-talet och tidigt 00-tal.

 

[Scata]

Fast från att vara nyfiken till att upprepade gånger - trots tillsägelse - tjata sig till att få ta på en tjej är inte något som verkar som normalt intresse för mig. Nyfiken ja, besatt nej.

Absolut. Det är stor skillnad på det.
Mitt svar var generellt och riktat till en specifik fråga om 7-åringar i allmänhet.
Icke att beblandas med det TS flicka har råkat ut för.

 

[westernsuzie]

Men precis!
Det var så vi kände, att varför ska hon behöva lära sig säga nej när det är dom som inte borde fråga från första början!

Dom började dividera om varför hon inte säger nej och hur ska jag veta det?
Jag sa att jag gissar att hon känner sig trängd i ett hörn av två pojkar, att dom är just två och hon är en och att hon låter sig falla för övertalan och grupptryck. Det är knappast första gången någon inte klarar av att säga nej utan att egentligen veta varför. Hon känner sig troligen inte tillräckligt starkt för att klara av det som så många många andra som varit i samma situation.
Min make sa även att hon säkert gått med på det efter allt tjat från pojkarnas sida för att bli av med dom. Att hon kanske tänkt att om dom får känna en gång så slutar dom sen. Men det gjorde dom ju inte...

Blir verkligen mörkrädd när jag läser tråden. Undrar om de skulle ställa samma frågor om det var en kvinnlig lärare som blivit sexuellt trakasserad av två manliga lärare? Jag hade särskilt farit i taket av att kuratorn skulle "träna flickan att säga nej". Herregud! Börja med att träna pojkarna att ta ett nej!

Bra att ni har anmält till socialen och att du eller din man ska vara med när hon pratar med kuratorn (det kanske till och med vore ännu bättre om ni försökte få tag på någon annan kurator/psykolog till dottern, kuratorn på skolan verkar inte särskilt vettig).

Jag tror inte pojkarnas föräldrar kommer bli arga på dig, de borde snarare bli tacksamma över att du anmäler något som faktiskt kan bero på att pojkarna själva blivit utsatta för något.

 

[uppgivenmamma]

Tack så hemskt mycket för erat stöd i den här vidriga situationen, buke ställer alltid upp

Jag kände bara att nej, varför ska jag vara anonym för. Det hade blivit rätt löjligt för alla hade ju vetat att det var vi ändå och hon i telefonen hade ju fattat vem jag var redan i telefonen även om jag inte presenterat mig. Så bättre att köra med öppna kort och vill föräldrarna halshugga mig så får dom väl göra det. I denna situationen går min dotter först av allt!
Och det hjälper min dotter om pojkarna får den hjälp dom behöver, för uppenbarligen behöver dom minst lära sig vad ett nej betyder och att man inte får tjata sig till att få tafsa på någon som inte vill.

Angående kuratorn så är jag tveksam till att låta henne prata med dottern alls efter vad hon sa på mötet. Men vi kan gå dit en gång och så får jag ta med mig lite jävlar anamma om hon på något vis försöker lägga över ansvaret på dottern igen.

@Görel
Hur lång tid brukar det ta innan socialen tar kontakt med dom som eventuellt ska utredas? En dag, en vecka, en månad?
Bör jag säga till skolan att jag gjort en egen anmälan eller ska jag bara låta socialen ringa dom? Dom ville ha klassföreståndarens namn och nummer så jag antar att dom kommer kontakta henne.







Min dotter kom in till mig inatt igen strax efter ett och sen ville hon sova nära och hålla handen hela natten. Mitt lilla hjärta
Jag hoppas hon kan få ro att sova själv snart igen.

 

[Görel]

En förhandsbedömning ska vara gjord inom två veckor så kontakt tas med dem de närmaste dagarna.

Gör det som känns bäst vad gäller att berätta för skolan. De kommer inte att kontakta klassföreståndaren gällande din anmälan innan de fattat beslut om att inleda utredning, det får de inte göra.

 

[uppgivenmamma]

En förhandsbedömning ska vara gjord inom två veckor så kontakt tas med dem de närmaste dagarna.

Gör det som känns bäst vad gäller att berätta för skolan. De kommer inte att kontakta klassföreståndaren gällande din anmälan innan de fattat beslut om att inleda utredning, det får de inte göra.

Okej, då vet jag vad som kommer hända.
Jag kom mig aldrig för att fråga i telefonen.

 

[Shaggy]

Bör jag säga till skolan att jag gjort en egen anmälan eller ska jag bara låta socialen ringa dom? Dom ville ha klassföreståndarens namn och nummer så jag antar att dom kommer kontakta henne.

Jag skulle nog inte göra det. Om du gör det nu kan de snabbt lämna in en egen anmälan och ursäkta sig för dröjesmålet med att de ville ha en klarare bild eller annat dravel. Vänta några dagar så att det tydligt syns hur oförberedda de var på att något kunde hända och hur de försökt dölja det.

Angående att lära dottern säga nej och stå fast vid det så tror jag att det kan vara bra om saken läggs fram på rätt sätt (tvivlar på att skolans kurator kan det). Jag tänker på att man måste stärka hennes självkänsla så att hon verkligen ser sitt egenvärde och vågar/orkar stå upp för sina egna behov. Det är ju tyvärr något vårt samhälle är dåligt på att lära flickor.

 

[Madick]

En sak jag tänkte på. Jag har ingen aning om när det här är lämpligt eller vem som ska ta upp det, men hon säger ju nej. Vad är det hon känner som gör att hon inte vågar stå på sig? Var ligger rädslan, för en rädsla är det ju. Kanske hon inte kan svara direkt men det väcker tanken och uppmuntrar till att prata om det.

 

[Badger]

En sak jag tänkte på. Jag har ingen aning om när det här är lämpligt eller vem som ska ta upp det, men hon säger ju nej. Vad är det hon känner som gör att hon inte vågar stå på sig? Var ligger rädslan, för en rädsla är det ju. Kanske hon inte kan svara direkt men det väcker tanken och uppmuntrar till att prata om det.

Läste ngnstans (Amerikanske iofs) att flickor inte behöver vara rädda, de kan också helt enkelt vara artiga och snälla och trevliga, inte göra någon ledsen. Dvs otränad att gå över gränsen och ge ett otrevligt nej, dvs vet inte vad man gör efteråt om någon ignorerar ens nej, hur går man vidare därifrån och acceptera att någon blir stött och ledsen och besviken över att inte få sin vilja fram.

 

[Badger]

Någon (tex en kurator) vill lära någon annan att säga Nej, men personen säger redan Nej och det går inte fram. Man kanske måste skrika NEJ! eller knuffas eller säga Nu blev jag RÄDD! för att få folk att fatta (Det lär inte kuratorn lära ut). Att lära sig säga nej räcker inte så långt om ingen lärt sig ta ett nej.

Jag har haft det problemet med mitt barn nu, han har varit utanför, någon har förstört och räckt ut tungan (hela dagen när fröken tittar bort), det där Nej:et med hand som dagis tjatar om fungerar inte (Nej betyder jaA säger barn då). Varvid de fått en smäll (av min son). Som sedan fått åka raka vägen i skambänken (av barnskötaren) varvid det accelererade därifrån. (Problem nära nog löst nu, speciellt problemet med barnskötaren... och med utanför, varvid resten löste sig självt...). Men då krävdes det att jag helt enkelt sa till barnet att du får bara säga Nej, du får inte slåss, knuffas, kasta, alls, någonsin. (Med den ev förstärkningen -inte ens om de slår dig mycket. Vilket jag inte gillar men nyanser kanske går att ordna när han är äldre.) Även när han sedan på eftermiddagen säger -Mamma det där nejet, det fungerar Aldrig. -Du får säga nej ändå och träna på att säga nej med fröken i så fall. Inget annat, någonsin.

Så till saken. Det är vad jag lär mitt barn nu. Skulle det fungerat på fylltratten som anföll mig i ett cykelrum klockan fyra en morgon och ville kramas och hångla lite? Tio stycken Nej fungerade inte. Bara ett Vrål NEEEEEJ! och en rejäl knuff och -Jag blir ju RÄDD! GÅ! fungerade -ojdå blev du rädd, förlåt.

Det här fallet skulle ju behöva ett NEEEEJ! vrål och en knuff. Men det kan man inte lära barn så hon vet inte att det är ok nu vid bara detta tillfälle, så när nejet inte accepteras finns bara två saker att göra, springa till fröken om man lyckas ta sig ut från det trängda läget (två barn framför ryggen mot en vägg), eller ge med sig och låta någon få sin vilja fram för att bli av med dem.

Invecklat men ändå. Jag har funderat på de där icke fungerande Nejen och förbudet att sedan göra någonting om de inte fungerar. Lösningen hur man än vrider och vänder på det är ju att lärare och förskolepedagoger är mer noga med att Nej! efterlevs, inte att barn lär sig säga det. Vem vet det kanske sitter i tills de blir 15 och fulla på en fest.

 

[Novali01]

Jag har inget nytt att tillföra i tråden men jag blir helt mållös av att läsa om TS dotter! HUR kan detta få förekomma i dagens samhälle??? Herregud, hade det varit nån av mina pojkar som gjort nåt sånt här hade jag själv kontaktat socialen för hjälp.

 

[Madick]

Läste ngnstans (Amerikanske iofs) att flickor inte behöver vara rädda, de kan också helt enkelt vara artiga och snälla och trevliga, inte göra någon ledsen. Dvs otränad att gå över gränsen och ge ett otrevligt nej, dvs vet inte vad man gör efteråt om någon ignorerar ens nej, hur går man vidare därifrån och acceptera att någon blir stött och ledsen och besviken över att inte få sin vilja fram.

Jamen såklart! Så långt tänkte inte jag, bara att gå till sig själv ju.

 

[uppgivenmamma]

En sak jag tänkte på. Jag har ingen aning om när det här är lämpligt eller vem som ska ta upp det, men hon säger ju nej. Vad är det hon känner som gör att hon inte vågar stå på sig? Var ligger rädslan, för en rädsla är det ju. Kanske hon inte kan svara direkt men det väcker tanken och uppmuntrar till att prata om det.

Jag har frågat henne det och hennes svar var att pojkarna är dumma och kallar henne saker och svär åt henne när dom inte fått känna på henne men har lovat att vara snälla om dom får känna och sen sa hon att hon inte orkade säga nej längre för dom tjatade så mycket och hon ville att dom ska vara snälla mot henne.

 

[uppgivenmamma]

Jag skulle nog inte göra det. Om du gör det nu kan de snabbt lämna in en egen anmälan och ursäkta sig för dröjesmålet med att de ville ha en klarare bild eller annat dravel. Vänta några dagar så att det tydligt syns hur oförberedda de var på att något kunde hända och hur de försökt dölja det.

Angående att lära dottern säga nej och stå fast vid det så tror jag att det kan vara bra om saken läggs fram på rätt sätt (tvivlar på att skolans kurator kan det). Jag tänker på att man måste stärka hennes självkänsla så att hon verkligen ser sitt egenvärde och vågar/orkar stå upp för sina egna behov. Det är ju tyvärr något vårt samhälle är dåligt på att lära flickor.

Vet du, jag tänker exakt samma sak. Blir det att dom öppnar upp en utredning så kan skolan få stå där och försöka förklara varför dom själva inte anmält det.
Så jag kommer inte säga något.

 

[Ackio]

Jag vet inte vad jag ska skriva.. hade blivit så arg så deras föräldrar hade varit blåslagna
(ja man får faktiskt inte slå barn även om dessa två verkar behöva en omgång vett inbankat )