Sexuella trakasserier i skolan.

[Görel]

En polisanmälan av någon som inte är straffmyndig gör liten verkan. Den går iväg till socialtjänsten, och när socialtjänsten gör sin förhandsbedömning av anmälan, med syftet att se om man ska inleda utredning eller inte, får vi bara ta kontakt med anmälaren och vårdnadshavarna. Vid en polisanmälan blir det alltså polisen som vi får kontakta.

Det är bättre att göra en orosanmälan till socialtjänsten själv så kan mina kollegor i din kommun prata direkt med dig och få korrekt information och kunna ställa de frågor som behövs för att kunna göra en bättre bedömning.

 

[Sol]

Jag skulle inte skicka iväg mitt barn till den miljön innan jag fått svart på vitt från rektorn att skolan satt in extra personal för att hålla koll på pojkarna.

 

[dpmatte]

Det sägs ju att barn gör inte som man säger utan de gör som man själv gör. Jag skulle tro att något är fel i pojkarnas hem eller närhet. Kanske inte med föräldrarna utan med syskon, morföräldrar, farföräldrar eller andra släktingar som de har tät kontakt med. Det har ingen betydelse vad föräldrar och lärare säger om de ser någon annan göra så, eller rentav är utsatta för att någon gör något liknande med dem.

 

[Badger]

ändr

 

[Badger]

Det som sades var att läraren har varit i kontakt med skolans kurator och rådfrågat henne anonymt om situationen då detta inträffade första gången. Hennes råd var att koncentrera sig på dottern och nu tyckte läraren, och då även vi, att hon och även pojkarna skulle få komma till kuratorn enskilt och prata om händelserna.

Lustig reaktion från lärare och kurator. Det är väl sällan man skulle prata bara med barnet som två andra barn slog varje dag och tro att problemet löser sig på det viset.

(Y och Z slår T varje dag, det är bäst att vi pratar med T om hur det ska upphöra. Men vi behöver inte kontakta Y och Z föräldrar eller prata med dem. Eller vem vet, det är kanske så de gör. Hemskt, tänk om föräldrarna hade kunnat få stopp på det om de fått chansen att prata med pojkarna första gången.)

(Rent bortsett från att jag håller med om det andra skrivit)

 

[Mirtai]

Lustig reaktion från lärare och kurator. Det är väl sällan man skulle prata bara med barnet som två andra barn slog varje dag och tro att problemet löser sig på det viset.

(Y och Z slår T varje dag, det är bäst att vi pratar med T om hur det ska upphöra. Men vi behöver inte kontakta Y och Z föräldrar eller prata med dem. Eller vem vet, det är kanske så de gör. Hemskt, tänk om föräldrarna hade kunnat få stopp på det om de fått chansen att prata med pojkarna första gången.)

(Rent bortsett från att jag håller med om det andra skrivit)

Jag hoppas, hoppas, hoppas att de menade koncentrera sig på dottern som i att se till att hon får hjälp och stöd och skydd

Till TS: Jag vill ge dig en eloge som förälder! Att du står upp för din dotter och slåss för henne och framförallt att ni har en så bra relation att hon kan berätta!

Jag blev själv utsatt för övergrepp av jämnåriga pojkar när jag var 10 och det sätter spår som följer med. Nu vågade jag inte berätta om allt som skedde eftersom jag dels skämdes och dels för att framförallt lärarna bagatelliserade det hela. Det sades att jag fick skylla mig själv eftersom jag lekte så mycket med killarna. Hur skulle de kunna fatta var gränsen gick typ

Så slutsatsen är att det är viktigt att ni är uppmärksamma på dottern och ser till att hon får prata om det. Kanske med någon annan än skolkuratorn. Jag hade själv inte vågat berätta allt för kuratorn med risken att det kom fram till fel personer osv. Visserligen har de tystnadsplikt men ni vet, som liten kan det vara svårt att lita på det.

 

[Badger]

Jag hoppas, hoppas, hoppas att de menade koncentrera sig på dottern som i att se till att hon får hjälp och stöd och skydd

Till TS: Jag vill ge dig en eloge som förälder! Att du står upp för din dotter och slåss för henne och framförallt att ni har en så bra relation att hon kan berätta!

Jag blev själv utsatt för övergrepp av jämnåriga pojkar när jag var 10 och det sätter spår som följer med. Nu vågade jag inte berätta om allt som skedde eftersom jag dels skämdes och dels för att framförallt lärarna bagatelliserade det hela. Det sades att jag fick skylla mig själv eftersom jag lekte så mycket med killarna. Hur skulle de kunna fatta var gränsen gick typ

Så slutsatsen är att det är viktigt att ni är uppmärksamma på dottern och ser till att hon får prata om det. Kanske med någon annan än skolkuratorn. Jag hade själv inte vågat berätta allt för kuratorn med risken att det kom fram till fel personer osv. Visserligen har de tystnadsplikt men ni vet, som liten kan det vara svårt att lita på det.

Nej jag hoppas det inte var så, men det lät i ts som att läraren hade ringt flickans föräldrar men inte pojkarnas. En av pojkarnas föräldrar hade hört det pga misstag från barnet självt flera dagar senare och den andra pojkens föräldrar blivit kontaktade först efter det.

 

[mooi]

Jag jobbar som skolkurator, hela spannet av årskurser F-9.
Ett råd är att vända er till rektor på skolan, inte bara klassläraren, och göra väldigt klart för rektor att det inte är en trygg situation för er dotter och att skolan får fixa fram en plan för detta, "hur ska de garantera säkerheten och tryggheten i skolan" -för att ni ska kunna släppa iväg dottern till skolan.
Alla barnen i den här situationen behöver stöttning och hjälp, men av olika slag. Er dotter måste skyddas från att utsättas igen och få samtalsstöd för att bearbeta vad som hänt.
Detta är jätteallvarligt och något som ska anmälas från skolans sida, och jag hade nog gjort en egen anmälan från er sida med, och pratat med socialtjänsten för att få hjälp till rätt samtalsstöd (finns olika alternativ i kommunerna). Jag tänker att detta inte är något för enbart skolkuratorn att samtala så mycket om, däremot att finnas som ett stöd i skolsituationen om dottern har ett (eller kan tänkas få) förtroende för kuratorn.

TS -väl hanterat!

 

[uppgivenmamma]

En polisanmälan av någon som inte är straffmyndig gör liten verkan. Den går iväg till socialtjänsten, och när socialtjänsten gör sin förhandsbedömning av anmälan, med syftet att se om man ska inleda utredning eller inte, får vi bara ta kontakt med anmälaren och vårdnadshavarna. Vid en polisanmälan blir det alltså polisen som vi får kontakta.

Det är bättre att göra en orosanmälan till socialtjänsten själv så kan mina kollegor i din kommun prata direkt med dig och få korrekt information och kunna ställa de frågor som behövs för att kunna göra en bättre bedömning.

Tack för tipset, det hade jag ingen aning om

 

[uppgivenmamma]

Idag har vi haft möte på skolan och nu vet jag inte riktigt var någon står.

Det var jag, min make, skolsköterskan och kuratorn. Vi föräldrar hade givetvis sett att även rektorn var med men det var hon inte.

Det är iaf uppenbart att dom aldrig varit med om något sånt här förut eftersom dom saknade en handlingsplan. Dom höll fortfarande på att utarbeta en, och det känns väl fel? Borde dom inte redan veta vad dom ska göra i ett sånt här läge?

Dom ville mest fokusera på sista händelsen och vad dottern hade berättat för mig så jag återberättade hennes händelse och kuratorn sa att det är vad hon fick återberättat för sig i fredags då dom träffade någon av pojkarnas föräldrar. I stora drag var det samma berättelse, det är ju tre olika sanningar från barnen så allt stämmer givetvis inte ihop när man pratar med dom olika.

Det som skulle hända nu var att rektorn skulle ordna med punktbevakning av barnen utan deras vetskap och detta skulle pågå en månad i alla fall sa dom, så får dom se hur dom gör sen.

Alla barnen skulle få komma till kuratorn och prata och hon skulle ritprata med dom och gå igenom händelsen. Detta är frivilligt från barnens sida, vill ingen så behöver dom inte.

Sedan skulle kuratorn träna med dottern på att säga nej. Hitta ett sätt för henne så hon vågar säga nej och inte gå med på sånt hon inte vill.

Sedan, det som känns väldigt olustigt var att dom hade haft uppe på sitt egna möte om dom skulle anmäla till socialen eller inte. Dom visste inte hur dom skulle göra där så dom skulle fundera men sa sen att självklart meddelas vi innan eller efter det är gjort i så fall och ärligt talat, på dom så lät det som att VI hade något att oroa oss för. Jag vet inte hur dom kommer lägga fram en sådan anmälan men det kom väldigt mycket frågor om dotterns självförtroende, om hon vill vara andra till lags, om hon har lätt/svårt att få vänner m.m. och helt plötsligt kändes det som att vi diskuterade hennes hemsituation.
Det om kändes olustigt för oss var att dom inte visste om dom skulle anmäla eller inte. Har man haft uppe tanken så är det väl ett tecken på att man ska anmäla?

Det verkade även lite som att dom tog lite lätt på om dottern kunde må dåligt psykiskt av det här men vi fick dom att fatta allvaret då jag började storgråta där inne och berättade som det var. Att i fredags kände hon sig tveksam till att åka till skolan och idag på morgonen så fick hon plötsligt ont i magen och ville stanna hemma och till råga på allt har hon sedan i torsdags kommit in till oss varje natt strax efter midnatt och krupit ner tätt intill mig för att hon haft mardrömmar och inte kunnat sova.

Hela den här skiten får mig att må så illa

Vi har inte gjort en egen anmälan till socialen än eftersom vi visste om detta mötet och ville gå på det först.

 

[cirkus]

Alltså - jag känner hur det kryper i mig att de på något vis lägger över någon form av ansvar på er dotter - kanske låter det så med ert perspektiv - det kanske låter annorlunda när de pratar med de andra föräldrarna. Men att öht börja i änden att hon ska lära sig säga nej känns...awkward. Hon ska fan inte behöva vara tydligare än vad hon är. Det är pojkarna som ska lära sig TA ETT NEJ.

Och detta med socialen fattade jag inte riktigt, varför INTE göra en orosanmälan liksom? Grabbarna har ju problem och nånstans kommer det ifrån .

 

[Kamomilla]

Redan i den åldern så fokuseras det på vad den utsatta (tjejen) ska göra för att undvika att det händer igen och inte på att få de som utsätter att sluta.

Katastrof att rektorn inte tar detta på allvar!!!

 

[cirkus]

Redan i den åldern så fokuseras det på vad den utsatta (tjejen) ska göra för att undvika att det händer igen och inte på att få de som utsätter att sluta.

Katastrof att rektorn inte tar detta på allvar!!!

Det är ingenting annat än rent skandalöst.

 

[mooi]

Idag har vi haft möte på skolan och nu vet jag inte riktigt var någon står.

Det var jag, min make, skolsköterskan och kuratorn. Vi föräldrar hade givetvis sett att även rektorn var med men det var hon inte.

Det är iaf uppenbart att dom aldrig varit med om något sånt här förut eftersom dom saknade en handlingsplan. Dom höll fortfarande på att utarbeta en, och det känns väl fel? Borde dom inte redan veta vad dom ska göra i ett sånt här läge?

Dom ville mest fokusera på sista händelsen och vad dottern hade berättat för mig så jag återberättade hennes händelse och kuratorn sa att det är vad hon fick återberättat för sig i fredags då dom träffade någon av pojkarnas föräldrar. I stora drag var det samma berättelse, det är ju tre olika sanningar från barnen så allt stämmer givetvis inte ihop när man pratar med dom olika.

Det som skulle hända nu var att rektorn skulle ordna med punktbevakning av barnen utan deras vetskap och detta skulle pågå en månad i alla fall sa dom, så får dom se hur dom gör sen.

Alla barnen skulle få komma till kuratorn och prata och hon skulle ritprata med dom och gå igenom händelsen. Detta är frivilligt från barnens sida, vill ingen så behöver dom inte.

Sedan skulle kuratorn träna med dottern på att säga nej. Hitta ett sätt för henne så hon vågar säga nej och inte gå med på sånt hon inte vill.

Sedan, det som känns väldigt olustigt var att dom hade haft uppe på sitt egna möte om dom skulle anmäla till socialen eller inte. Dom visste inte hur dom skulle göra där så dom skulle fundera men sa sen att självklart meddelas vi innan eller efter det är gjort i så fall och ärligt talat, på dom så lät det som att VI hade något att oroa oss för. Jag vet inte hur dom kommer lägga fram en sådan anmälan men det kom väldigt mycket frågor om dotterns självförtroende, om hon vill vara andra till lags, om hon har lätt/svårt att få vänner m.m. och helt plötsligt kändes det som att vi diskuterade hennes hemsituation.
Det om kändes olustigt för oss var att dom inte visste om dom skulle anmäla eller inte. Har man haft uppe tanken så är det väl ett tecken på att man ska anmäla?

Det verkade även lite som att dom tog lite lätt på om dottern kunde må dåligt psykiskt av det här men vi fick dom att fatta allvaret då jag började storgråta där inne och berättade som det var. Att i fredags kände hon sig tveksam till att åka till skolan och idag på morgonen så fick hon plötsligt ont i magen och ville stanna hemma och till råga på allt har hon sedan i torsdags kommit in till oss varje natt strax efter midnatt och krupit ner tätt intill mig för att hon haft mardrömmar och inte kunnat sova.

Hela den här skiten får mig att må så illa

Vi har inte gjort en egen anmälan till socialen än eftersom vi visste om detta mötet och ville gå på det först.

Det låter jättekonstigt att det inte tas riktigt på allvar och att man inte från skolans sida gjort en orosanmälan. Det som har hänt är en sån sak som här där jag jobbar självklart hade inneburit en orosanmälan. Och vaddå fundera på det? Det är bara att skriva ihop en anmälan där det står vad som hänt, vad som hänt de tillfällena -att det hänt mer än en gång... och att det finns oro för både den utsatta eleven och för eleverna som utsätter eftersom de betett sig på ett oroande sätt (och inte omedelbart lagt ner vid tillsägelse osv). Sedan är det upp till socialtjänsten att avgöra om det ska leda till något -det är INTE upp till skolan att fundera fram och tillbaka, är man orolig så gör man en anmälan.

Det bör på skolan finnas handlingsplaner för våld- eller kränkningssituationer, blanketter för incidentrapportering som skolan fyller i och skickar in till kommunen, dessa ska även följas upp (återigen -HÄR är det såhär i alla fall).

Sedan så tycker jag personligen (och utifrån mitt jobb) att "de inte varit med om detta innan" -är helt förkastligt. Nej, man SKA inte ha varit med om detta innan men man ska ha en plan för OM sånt här händer.
Dessutom ska inte dottern tränas i att säga nej, dottern ska ha stöd för att bearbeta något som hon uppenbarligen mår dåligt av.
Finns det någon form av "Familjehus" i kommunen?

 

[Squie]

Det låter jättekonstigt att det inte tas riktigt på allvar och att man inte från skolans sida gjort en orosanmälan. Det som har hänt är en sån sak som här där jag jobbar självklart hade inneburit en orosanmälan. Och vaddå fundera på det? Det är bara att skriva ihop en anmälan där det står vad som hänt, vad som hänt de tillfällena -att det hänt mer än en gång... och att det finns oro för både den utsatta eleven och för eleverna som utsätter eftersom de betett sig på ett oroande sätt (och inte omedelbart lagt ner vid tillsägelse osv). Sedan är det upp till socialtjänsten att avgöra om det ska leda till något -det är INTE upp till skolan att fundera fram och tillbaka, är man orolig så gör man en anmälan.

Min spontan tanke, som INTE tar ifrån TS dotter det ohyggliga som hon varit med om, är rädsla. "Om vi stoppar huvudet i sanden så har det inte hänt". "Om vi skuldbelägger offret, så har vi löst problemet".

Undrar om skolan tror att de kommer att råka illa ut om en orosanmälan kommer in? Är det så, ni som vet?

 

[uppgivenmamma]

Alltså - jag känner hur det kryper i mig att de på något vis lägger över någon form av ansvar på er dotter - kanske låter det så med ert perspektiv - det kanske låter annorlunda när de pratar med de andra föräldrarna. Men att öht börja i änden att hon ska lära sig säga nej känns...awkward. Hon ska fan inte behöva vara tydligare än vad hon är. Det är pojkarna som ska lära sig TA ETT NEJ.

Och detta med socialen fattade jag inte riktigt, varför INTE göra en orosanmälan liksom? Grabbarna har ju problem och nånstans kommer det ifrån .

Men precis!
Det var så vi kände, att varför ska hon behöva lära sig säga nej när det är dom som inte borde fråga från första början!

Dom började dividera om varför hon inte säger nej och hur ska jag veta det?
Jag sa att jag gissar att hon känner sig trängd i ett hörn av två pojkar, att dom är just två och hon är en och att hon låter sig falla för övertalan och grupptryck. Det är knappast första gången någon inte klarar av att säga nej utan att egentligen veta varför. Hon känner sig troligen inte tillräckligt starkt för att klara av det som så många många andra som varit i samma situation.
Min make sa även att hon säkert gått med på det efter allt tjat från pojkarnas sida för att bli av med dom. Att hon kanske tänkt att om dom får känna en gång så slutar dom sen. Men det gjorde dom ju inte...

 

[uppgivenmamma]

Min spontan tanke, som INTE tar ifrån TS dotter det ohyggliga som hon varit med om, är rädsla. "Om vi stoppar huvudet i sanden så har det inte hänt". "Om vi skuldbelägger offret, så har vi löst problemet".

Undrar om skolan tror att de kommer att råka illa ut om en orosanmälan kommer in? Är det så, ni som vet?

Vad lustigt, precis samma tankar som min make fick upp!

Att skolan på något vis ska utredas i en sån här situation. Men det borde väl bara bli värre om vi tex själva gör en anmälan och skolan inte gör det? Är det inte i skolans intresse att anmäla och utreda och ta detta på allvar?

 

[mooi]

Min spontan tanke, som INTE tar ifrån TS dotter det ohyggliga som hon varit med om, är rädsla. "Om vi stoppar huvudet i sanden så har det inte hänt". "Om vi skuldbelägger offret, så har vi löst problemet".

Undrar om skolan tror att de kommer att råka illa ut om en orosanmälan kommer in? Är det så, ni som vet?

Min ena skola hade t ex en händelse i våras där det var väldigt oklart vad som hade hänt -väldigt skilda historier från de inblandade och andra som hade "sett saker", så resonerade vi såhär: Det är inte upp till oss att göra någon "brottsutredning" och avgöra vad det är som är sant, vi anmäler. För tänk om vi inte anmäler och så var det som sas ha hänt sant, och någon råkar riktigt illa ut sen. Då är det bättre att vi gjort en anmälan i första skedet.
Och hellre en anmälan "i onödan" än att det händer något ännu allvarligare och så kommer det fram att skolan känt till att det hänt saker och så har man inte anmält....

 

[cirkus]

Ofta vet man i efterhand vad man borde ha sagt och gjort.

Säg till skolan både att ni gör en orosanmälan om de inte gör det.
Säg till skolan att ni inte tycker det är acceptabelt att handlingsplanen är totalt åt helvete - det är inte hon som ska lära sig säga nej, det är pojkarna som ska respektera ett nej.

 

[Ninnurur]

Vad lustigt, precis samma tankar som min make fick upp!

Att skolan på något vis ska utredas i en sån här situation. Men det borde väl bara bli värre om vi tex själva gör en anmälan och skolan inte gör det? Är det inte i skolans intresse att anmäla och utreda och ta detta på allvar?

I och med skolans bristande respons så tycker jag att en kontakt med skolinspektionen kan vara på plats.