Sv: Separationsångest..
Allvarligt!
Helt rätt.
En blockerad häst bara går över en.
Man måste ruska om den lite- HALLÅ HÄR är Jag.
Oavsett hur upprörd den är SKA den alltid vara medveten om vem den ska rikta sin uppmärksamhet till.
Allvarligt!
Helt rätt.
En blockerad häst bara går över en.
Man måste ruska om den lite- HALLÅ HÄR är Jag.
Oavsett hur upprörd den är SKA den alltid vara medveten om vem den ska rikta sin uppmärksamhet till.
amkm
Trådstartare
Sv: Separationsångest..
Som jag redan skrivit i ett inlägg nyss,hästen är inte en hysterisk idiot dygnet runt,hon funkar för det mesta toppen,när vi är själva och får pyssla i lugn och ro,men det finns tillfällen som man önskar att man kan få komma vidare och få en stabilitet i hanteringen,för för det mesta så fungerar det ju nu för tiden,det har blivit mycket bättre,men inte bra i vissa situationer.
jag ska också skriva att det för det mesta är min dotter (16 år) som hanterar henne även om jag är med för det mesta,det är helt enkelt hennes ögonsten,det är också alltid hon som rider henne,själv har jag suttit på henne 3-4 gånger.
Ok,en kort resumé ang. Cia och hennes hoviskarriär hos mig.
Jag köpte henne mer eller mindre osedd i maj-05,då högdräktig.
Åkte och hämtade en häst som stapplade in från hagen till stallet och sen ut från stallet in i transporten,förra ägaren hade haft henne oskodd ett år pga skada (har krossat manken) och sen dräktigheten.
Anledningen till att jag köpte henne var för att både min gamla tävlingshäst och kompisens tävlingstotto blev utdömda samtidigt och vi valde att avliva de samtidigt då de trots allt gått ihop i mer än 10 år.
Så genom en köpesannons så hittades Cia,dagen efter mitt hbl avlivades så var jag iväg och kikade på ett brunt sansat fullblod i hagen,tänkte ok,det blir bra,högdräktig,fölar ungefär samtidigt som min märr hemma som var ensam och intressant pappa på fölet och fullt försäkrad utan reservationer.Så det avgjorde köpet.
Väl hemma så var hon ännu mer ömfotad än där jag hade köpt henne så jag bestämde snabbt att få på ett par skor på hennes framhovar.
Det funkade bra att sko henne,alltså inga problem då.
Sommaren gick och vi skulle smyga igång henne,börjades skritt vid hand,lite lätt tömkörning,sen uppsutten kort skrittur osv osv osv..
Funkade ända tills vi kom så pass långt i igångsättningen så vi skulle galoppera,då blev det explosioner..
Vet. check,som skyllde på "smärtminne" från mankskadan,sadelcheck som låg bra,men stoppades om.Ingen förändring.
Bytte sadel och stor förändring,det gick att galoppera..Dock så var min dotter i en svacka då och annons sattes på Cia,tanken var ju att behålla fölet.
Några kom ut och provade,ett par var endast intressead av fodervärdskontrakt vilket jag inte var intresserad av till helt okända personer.
I januari -06 fick min dotter ett totalt utbrott och sa att om inte Cia får vara kvar så vill hon inte hålla på med hästarna övht,(och nej,hon rider inte gärna mina kallblodingar,hon tycker inte de är roliga) så efter en del diskuterandes plockades annonsen bort och Cia har mer eller mindre övergått helt på hennes ansvar.(jag övervakar men lägger mig i så lite som möjligt,jag kan tömköra/longera vid läxdagar osv..jag kör givetvis till träning och sånt och jag har "stall/skötartjänsten".
i maj -06 så var det tävlingsstart och då *harkel* uppförde hon sig inte alltför väl,det står i ett inlägg tidigare om den starten.
under sommaren så påbörjades sen en spricka i hovväggen att dyka upp,jag ringde ut hovis extra 2 gånger för jag var orolig för den,men fick i princip en klapp på huvudet at tdet där är ingen fara..
i mitten av augusti så började insidan av hovväggen att "vicka löst" och åter igen ringde ut hovis som då konstaterade att näe,jag vågar inte ordna det där,ring Ultuna..
Så fram till hit,så funkade skoningarna helt ok,inte alltid helt smärtfritt,men fullt ok och utan några större grejer,det var mer att hon kunde slå ner en hov,eller rycka åt sig,men hon stod stilla och skötte sig bra.
Inne på Ultuna var hon "pilliknarkare",dvs fick domesedan för att springa på gången,fick 2 sprutor domesedan inne på röntgen när de röntgade hoven,och fick sen 4 sprutor domesedan när M. inne på smedjan fixade i ordning en sko och skodde henne och med orden,du krävde mycket du.
min hovis var med på Ultuna och fick råd om hur ett fulblod skulle skos och hur han skulle fixa med hovskadan.Så långt allt väl.
Efter detta så skulle specialskon läggas om var 3:e vecka här hemma,första vändan när den skulle läggas om så var jag inte hemma,utan min bror fick hjälpa Hovis,allt hade gått rätt bra,men visst hon var pigg som en spigg efter konvalecensen.
När jag kom hem så såg jag att hovis inte hade gjort så som han var tillsagd om på kliniken och som jag också hade påmint honom om på morgonen och som jag också hade sagt till min bror.
Fick väl ett smärre anfall på hovis och hade en diskussion per telefon med honom.
Han fick en chans till och när han då kom och var allmänt dryg och spydig över Ultunas hovis och hur han skodde och sa att fbl skulle skos,och sen gjorde på sitt egna lilla sätt trots allt då fick jag nog och letade runt efter annan hovis som en galning.Denna skoning hade Cia varit etter ännu mera pigg som en spigg,men ja,då hade hon ju stått i 6 veckor,visserligen i hagen,men i vår tråkiga platta hage (stor hage,men platt vall) för att inte fastna mellan stenar och dyl i ordinarie vinterhage.
Nästa hovis som kom och som var vettig i sina åsikter och skodde bra var en kvinnlig,dock fick hon träffa på Cia i en period då hon inte var alltför rolig att ha å göra med,hon var piggare än piggast.
Hon skrittades 2-3 gånger i veckan för huvudets skull.
Hon konstrade och slog,hoppade omkring och stegrade osv osv vid skoning..Vi provade med domesedan,sedalin och plegg,men nej hon konstrade vidare och använder då också sin egna råstyrka.
Vi provade med att lämna hovis ensam,vi bytte folk som hjälpte hovis,bytte tider på dygnet,bremsat,kedja osv osv..
Strax före jul -06 var hoven i så pass bra skick så att vi kunde börja rida henne lite i trav och vart efter tiden gått så är hon igång igen.
Snäll i gångsättning men fortfarande som hin håle vid skoning under vintern-våren,vid det här laget så tog hovis i princip ett ben i taget på olika dagar/veckor,så m a o,hovis hade också resignerat och gett upp och förmodligen blivit skrämd.
För 2 månader sen så kontaktade jag min fd hovis och bad honom komma ut och hjälpa mig med henne.Han fick sig några resor med en å annan sträckning,men han gav inte upp.
För 3 veckor sen var han ut igen och vi tänkte då prova att sko henne utomhus,eftersom hon stod så himla himla snällt när vi höll på med henne.Men ja,det gick att ta av en sko,sen så ville hon inte längre.Denna gång var hovis etter envisare än jag,så hon ställdes in i stallgången själv utan sällskap,trycktes upp mot väggen,och jag fick hålla i med en kedja över nosryggen.
Efter en del diskussioner mellan hovis och Cia som i princip går ut på att han klämmer fast ett framben mellan sina ben,och sen håller kvar,så lyckades han sko framhoven och bakhoven.Vi bytte sida och likadant där,på varje hov ska hon trassla men ger till slut upp om hovis vågar hålla kvar,hon är ju inte mer korkad än så liksom..
Så efter 45 min. var hon helskodd runt om,och jag hoppas,hoppas att detta gjort nytta till nästa gång,men då ska jag se till att alla hästar är inne vid skoning.
Så vart jag har gjort fel,det är gissningvis vid hennes hovskada,men jag vet ju för 17 inte hur vi ska ta oss ur denna cirkel,för det är skitjobbigt rent ut sagt.
Att hon har separationsångest,det bryr jag mig egentligen inte så mkt om,mer än att det hade varit skönt å kunna komma till rätta med det..
Som jag redan skrivit i ett inlägg nyss,hästen är inte en hysterisk idiot dygnet runt,hon funkar för det mesta toppen,när vi är själva och får pyssla i lugn och ro,men det finns tillfällen som man önskar att man kan få komma vidare och få en stabilitet i hanteringen,för för det mesta så fungerar det ju nu för tiden,det har blivit mycket bättre,men inte bra i vissa situationer.
jag ska också skriva att det för det mesta är min dotter (16 år) som hanterar henne även om jag är med för det mesta,det är helt enkelt hennes ögonsten,det är också alltid hon som rider henne,själv har jag suttit på henne 3-4 gånger.
Ang hovisar så VAD är det som blir problemet? Har du analyserat och försökt förstå (jag antar att du har det, ja) vad som händer och utifrån det försökt hitta lösningarna.
Ok,en kort resumé ang. Cia och hennes hoviskarriär hos mig.
Jag köpte henne mer eller mindre osedd i maj-05,då högdräktig.
Åkte och hämtade en häst som stapplade in från hagen till stallet och sen ut från stallet in i transporten,förra ägaren hade haft henne oskodd ett år pga skada (har krossat manken) och sen dräktigheten.
Anledningen till att jag köpte henne var för att både min gamla tävlingshäst och kompisens tävlingstotto blev utdömda samtidigt och vi valde att avliva de samtidigt då de trots allt gått ihop i mer än 10 år.
Så genom en köpesannons så hittades Cia,dagen efter mitt hbl avlivades så var jag iväg och kikade på ett brunt sansat fullblod i hagen,tänkte ok,det blir bra,högdräktig,fölar ungefär samtidigt som min märr hemma som var ensam och intressant pappa på fölet och fullt försäkrad utan reservationer.Så det avgjorde köpet.
Väl hemma så var hon ännu mer ömfotad än där jag hade köpt henne så jag bestämde snabbt att få på ett par skor på hennes framhovar.
Det funkade bra att sko henne,alltså inga problem då.
Sommaren gick och vi skulle smyga igång henne,börjades skritt vid hand,lite lätt tömkörning,sen uppsutten kort skrittur osv osv osv..
Funkade ända tills vi kom så pass långt i igångsättningen så vi skulle galoppera,då blev det explosioner..
Vet. check,som skyllde på "smärtminne" från mankskadan,sadelcheck som låg bra,men stoppades om.Ingen förändring.
Bytte sadel och stor förändring,det gick att galoppera..Dock så var min dotter i en svacka då och annons sattes på Cia,tanken var ju att behålla fölet.
Några kom ut och provade,ett par var endast intressead av fodervärdskontrakt vilket jag inte var intresserad av till helt okända personer.
I januari -06 fick min dotter ett totalt utbrott och sa att om inte Cia får vara kvar så vill hon inte hålla på med hästarna övht,(och nej,hon rider inte gärna mina kallblodingar,hon tycker inte de är roliga) så efter en del diskuterandes plockades annonsen bort och Cia har mer eller mindre övergått helt på hennes ansvar.(jag övervakar men lägger mig i så lite som möjligt,jag kan tömköra/longera vid läxdagar osv..jag kör givetvis till träning och sånt och jag har "stall/skötartjänsten".
i maj -06 så var det tävlingsstart och då *harkel* uppförde hon sig inte alltför väl,det står i ett inlägg tidigare om den starten.
under sommaren så påbörjades sen en spricka i hovväggen att dyka upp,jag ringde ut hovis extra 2 gånger för jag var orolig för den,men fick i princip en klapp på huvudet at tdet där är ingen fara..
i mitten av augusti så började insidan av hovväggen att "vicka löst" och åter igen ringde ut hovis som då konstaterade att näe,jag vågar inte ordna det där,ring Ultuna..
Så fram till hit,så funkade skoningarna helt ok,inte alltid helt smärtfritt,men fullt ok och utan några större grejer,det var mer att hon kunde slå ner en hov,eller rycka åt sig,men hon stod stilla och skötte sig bra.
Inne på Ultuna var hon "pilliknarkare",dvs fick domesedan för att springa på gången,fick 2 sprutor domesedan inne på röntgen när de röntgade hoven,och fick sen 4 sprutor domesedan när M. inne på smedjan fixade i ordning en sko och skodde henne och med orden,du krävde mycket du.
min hovis var med på Ultuna och fick råd om hur ett fulblod skulle skos och hur han skulle fixa med hovskadan.Så långt allt väl.
Efter detta så skulle specialskon läggas om var 3:e vecka här hemma,första vändan när den skulle läggas om så var jag inte hemma,utan min bror fick hjälpa Hovis,allt hade gått rätt bra,men visst hon var pigg som en spigg efter konvalecensen.
När jag kom hem så såg jag att hovis inte hade gjort så som han var tillsagd om på kliniken och som jag också hade påmint honom om på morgonen och som jag också hade sagt till min bror.
Fick väl ett smärre anfall på hovis och hade en diskussion per telefon med honom.
Han fick en chans till och när han då kom och var allmänt dryg och spydig över Ultunas hovis och hur han skodde och sa att fbl skulle skos,och sen gjorde på sitt egna lilla sätt trots allt då fick jag nog och letade runt efter annan hovis som en galning.Denna skoning hade Cia varit etter ännu mera pigg som en spigg,men ja,då hade hon ju stått i 6 veckor,visserligen i hagen,men i vår tråkiga platta hage (stor hage,men platt vall) för att inte fastna mellan stenar och dyl i ordinarie vinterhage.
Nästa hovis som kom och som var vettig i sina åsikter och skodde bra var en kvinnlig,dock fick hon träffa på Cia i en period då hon inte var alltför rolig att ha å göra med,hon var piggare än piggast.
Hon skrittades 2-3 gånger i veckan för huvudets skull.
Hon konstrade och slog,hoppade omkring och stegrade osv osv vid skoning..Vi provade med domesedan,sedalin och plegg,men nej hon konstrade vidare och använder då också sin egna råstyrka.
Vi provade med att lämna hovis ensam,vi bytte folk som hjälpte hovis,bytte tider på dygnet,bremsat,kedja osv osv..
Strax före jul -06 var hoven i så pass bra skick så att vi kunde börja rida henne lite i trav och vart efter tiden gått så är hon igång igen.
Snäll i gångsättning men fortfarande som hin håle vid skoning under vintern-våren,vid det här laget så tog hovis i princip ett ben i taget på olika dagar/veckor,så m a o,hovis hade också resignerat och gett upp och förmodligen blivit skrämd.
För 2 månader sen så kontaktade jag min fd hovis och bad honom komma ut och hjälpa mig med henne.Han fick sig några resor med en å annan sträckning,men han gav inte upp.
För 3 veckor sen var han ut igen och vi tänkte då prova att sko henne utomhus,eftersom hon stod så himla himla snällt när vi höll på med henne.Men ja,det gick att ta av en sko,sen så ville hon inte längre.Denna gång var hovis etter envisare än jag,så hon ställdes in i stallgången själv utan sällskap,trycktes upp mot väggen,och jag fick hålla i med en kedja över nosryggen.
Efter en del diskussioner mellan hovis och Cia som i princip går ut på att han klämmer fast ett framben mellan sina ben,och sen håller kvar,så lyckades han sko framhoven och bakhoven.Vi bytte sida och likadant där,på varje hov ska hon trassla men ger till slut upp om hovis vågar hålla kvar,hon är ju inte mer korkad än så liksom..
Så efter 45 min. var hon helskodd runt om,och jag hoppas,hoppas att detta gjort nytta till nästa gång,men då ska jag se till att alla hästar är inne vid skoning.
Så vart jag har gjort fel,det är gissningvis vid hennes hovskada,men jag vet ju för 17 inte hur vi ska ta oss ur denna cirkel,för det är skitjobbigt rent ut sagt.
Att hon har separationsångest,det bryr jag mig egentligen inte så mkt om,mer än att det hade varit skönt å kunna komma till rätta med det..
Sv: Separationsångest..
Mm, men nu är ju 'alterneringsskadan' redan skedd så att säga, av diverse anledningar, både fysiska och matteorsakade.
Så, hur tar man det härifrån? 5 minuter ensam och sen ta in kompisen. Sen då? Alltså, om hon blir bättre så är ju 'sen' ganska givet, men när jag i två månader tagit in varenda dag, hon har varit fem minuter ensam och röjt, och kompisen kommer in. Vad gör jag då? Alltså hur kommer jag 'vidare'?
Mina vet att man inte äter gräs när man leds, men det där är ju eg bara också ett utslag för olika synsätt OCH att det finns mer än en väg till målet.
Precis som jag misstänkte, du har ingen lösning heller. Trots att du i andra tråden tyckte att det tar bara 4 dagar...
trist, men jag är inte förvånad (du är ju inte den första som gått bet på att komma med förslag)
Mm, men nu är ju 'alterneringsskadan' redan skedd så att säga, av diverse anledningar, både fysiska och matteorsakade.
Så, hur tar man det härifrån? 5 minuter ensam och sen ta in kompisen. Sen då? Alltså, om hon blir bättre så är ju 'sen' ganska givet, men när jag i två månader tagit in varenda dag, hon har varit fem minuter ensam och röjt, och kompisen kommer in. Vad gör jag då? Alltså hur kommer jag 'vidare'?
Mina vet att man inte äter gräs när man leds, men det där är ju eg bara också ett utslag för olika synsätt OCH att det finns mer än en väg till målet.
Precis som jag misstänkte, du har ingen lösning heller. Trots att du i andra tråden tyckte att det tar bara 4 dagar...
trist, men jag är inte förvånad (du är ju inte den första som gått bet på att komma med förslag)
Sv: Separationsångest..
Mm, och HUR 'rukar man om' den? Det är liksomd et som är hela kuggfrågan?
När hon inte är flippad utan 'bara' stressad och går mot en t ex, då räcker det ju med att t ex daska till henne och tycka 'hörrudu, här står jag'. Men när hon är sådär blockad skulle jag ju kunna rappa till henne utan resultat. (Ja, jag HAR provat, i rent självförsvar. Det hände inte ett skit, det var då jag insåg att hon verkligen blir blockerad i de där lägena. )
Allvarligt!
Helt rätt.
En blockerad häst bara går över en.
Man måste ruska om den lite- HALLÅ HÄR är Jag.
Oavsett hur upprörd den är SKA den alltid vara medveten om vem den ska rikta sin uppmärksamhet till.
Mm, och HUR 'rukar man om' den? Det är liksomd et som är hela kuggfrågan?
När hon inte är flippad utan 'bara' stressad och går mot en t ex, då räcker det ju med att t ex daska till henne och tycka 'hörrudu, här står jag'. Men när hon är sådär blockad skulle jag ju kunna rappa till henne utan resultat. (Ja, jag HAR provat, i rent självförsvar. Det hände inte ett skit, det var då jag insåg att hon verkligen blir blockerad i de där lägena. )
Sv: Separationsångest..
Flashlight:
Jag har ju alltid samma regler, det finns liksom ingen ursäkt för att gå på matte t ex. Men när hon är blockad så är jag tveksam till hur mycket jag ens är med i hennes sinnevärld. När hon är väldigt upprörd, och nära att flippa, men inte gjort det, så lyssnar hon fortfarande, men om hon t ex ska gå på mig, och jag daskar till henne, så trampar hon runt/iväg åt andra hållet istället. Och fokus är på allt utom mig, det sticker jag inte under stol med. Man får mentalt lust att 'ruska om' henne och tycka 'hallå, jag står här och pratar med dig!'. Just för att man inte får kontakt. Och det är ju där kruxet sitter, hur jag ska nå henne. Jag kan ju kontrollera henne i de lägena, dvs hon sliter sig inte, mejar inte ner mig etc, men uppmärksamheten är lååångt borta från mig. Jag har provat be henne om väldigt simpla saker, som 'ta ett steg ditåt' men hon rör sig ditåt jag bad om, men det är fortfarande stressat och blockat. Impulsen 'diåt' går in, men inte resten.
Och det är ju helt klart att hon INTE tycker jag är sällskap nog i de där lägena, och brister kraftigt i både hörsamhet och respekt. Kruxet är att komma åt att träna så att respekt etc ökar även i de där stressade lägena..
I det vardagliga, som inte bara innefattas av att gå från/till hagen såklart, utan jag menar också sådant som lasta och åka (till ridbanan, hovslagaren eller kliniken), ridning/promenader/etc, när hovis/veterinär/equiatriker är här osv så är hon inga problem längre. Hon var en respektlös bulldozer i mångt och mycket när hon kom. Helt inne på att få som hon ville, hur hon ville och när hon ville det. Det har vi ju jobbat med, och idag är hon inga som helst problem med hovslagare/veterinär, hanteringsmässigt eller ridmässigt. Min mamma hanterar henne utan problem när jag jobbar (trots att mamma har överdriven respekt för henne, så hästen utan problem skulle kunna utnyttja det).
Hon står lös och uppbnden utan problem, väntar på klartecken från matte innan hon går ut ur boxen (istället för att mjla ut när dörren öppnas), hon står still (även om hon grimaserar, det är ingen favorit) när man tar på täcket etc. I alla de där områdena är det JÄTTESTOR skillnad.
Förtroende/tillitsmässigt så har det ju också gått framåt. T ex på ridtur så om hon ser något 'läskigt' så numera stannar hon och tycker 'hjälp?', om jag säger 'det är okej, gå förbi' så gör hon det. Samma sak avsuttet, hon söker stöd hos mig när vi går förbi. När hon kom så om ho såg något läskigt så reagerade hon efter eget huvud, och min åsikt/mitt omdöme i frågan var henne helt irrelevant Hon söker dessutom trygghet hos mig i stressande situationer som sagt, men inte när hon blir stressad på den nivåns om ensam/risk att bli ensam innebär. Hon följer numera villigt med själv ur hagen med, och sålänge vi inte går in i stallet så är hon helt lugn (innan började hon fnatta när hon bara - i hagen - skulle gå från kompisarna)
Men hanteringsmässigt är hon inga problem id e lägen som inte innebär att hon är/kommer bli ensam. (Eller om hon samlat överenergi och ska promeneras vid hand som konavlescent då..). Tänkte på det nyss, när jag tog hem hästarna från betet. Jag tog först lilleman och släppte hem honom. Donnan kollade nyfiket men var avspänd. Sen tog jag donnan och valacken och satte grimskaft på dem. Såg att bandaget kasat ner, ber henne stå still, lägger grimskaftet över ryggen och sätter mig på huk och lindar om benet. Hon står helt still, helt lös och ser nogsamt till att inte vifta flugor med benet jag håller på med. Hade jag försökt mig på det för en 5 - 6 månader sen hade jag kunnat få en ny näsa på landstingets bekostnad.
Så jag ar soms agt svårt att komma åt hur jag ska - förutom se vad tiden gör, hon har varit här 8 månader nu, och ge henne 8 till så borde hon ha ännu mer förtroende för mig t ex - komma åt att hitta vägar att påverka så att hon har dels tilltro, och dels respekt för mig i de där sep.ångestlägena..
Det att de inte SKA blocka så de inte lyssnar håller jag med om. Kruxet är ju det där att skärpa tillsägelsen så man tar sig 'igenom' blockeringen. Jag har som jag skrev till axel i rent nödvärn rappat henne med ett spö (och hårt) för att förhindra att hon gick över mig i blockat läge. Hon reagerade inte ens. Nu vill jag inte använda 'spö och slag' för att ta mig igenom det, utan det var nödvärn, men bara för att visa att hon inte tycks vara medveten om spec mycket. Hon kan som sagt missa att polaren kommer in (hennes bix är mitt emot porten..), eller att jag öppnat boxdörren så hon kan gå ut om hon vill.
Så, förutom tid (som ju gett visst resultat so far, dock ingen aning 'hur långt' ren tid tar oss) har jag ganska slut på ideer, iaf tills jag hittar något där det blir 'hysterisk light' så jag kan påverka mer/bättre.
Flashlight:
Jag har ju alltid samma regler, det finns liksom ingen ursäkt för att gå på matte t ex. Men när hon är blockad så är jag tveksam till hur mycket jag ens är med i hennes sinnevärld. När hon är väldigt upprörd, och nära att flippa, men inte gjort det, så lyssnar hon fortfarande, men om hon t ex ska gå på mig, och jag daskar till henne, så trampar hon runt/iväg åt andra hållet istället. Och fokus är på allt utom mig, det sticker jag inte under stol med. Man får mentalt lust att 'ruska om' henne och tycka 'hallå, jag står här och pratar med dig!'. Just för att man inte får kontakt. Och det är ju där kruxet sitter, hur jag ska nå henne. Jag kan ju kontrollera henne i de lägena, dvs hon sliter sig inte, mejar inte ner mig etc, men uppmärksamheten är lååångt borta från mig. Jag har provat be henne om väldigt simpla saker, som 'ta ett steg ditåt' men hon rör sig ditåt jag bad om, men det är fortfarande stressat och blockat. Impulsen 'diåt' går in, men inte resten.
Och det är ju helt klart att hon INTE tycker jag är sällskap nog i de där lägena, och brister kraftigt i både hörsamhet och respekt. Kruxet är att komma åt att träna så att respekt etc ökar även i de där stressade lägena..
I det vardagliga, som inte bara innefattas av att gå från/till hagen såklart, utan jag menar också sådant som lasta och åka (till ridbanan, hovslagaren eller kliniken), ridning/promenader/etc, när hovis/veterinär/equiatriker är här osv så är hon inga problem längre. Hon var en respektlös bulldozer i mångt och mycket när hon kom. Helt inne på att få som hon ville, hur hon ville och när hon ville det. Det har vi ju jobbat med, och idag är hon inga som helst problem med hovslagare/veterinär, hanteringsmässigt eller ridmässigt. Min mamma hanterar henne utan problem när jag jobbar (trots att mamma har överdriven respekt för henne, så hästen utan problem skulle kunna utnyttja det).
Hon står lös och uppbnden utan problem, väntar på klartecken från matte innan hon går ut ur boxen (istället för att mjla ut när dörren öppnas), hon står still (även om hon grimaserar, det är ingen favorit) när man tar på täcket etc. I alla de där områdena är det JÄTTESTOR skillnad.
Förtroende/tillitsmässigt så har det ju också gått framåt. T ex på ridtur så om hon ser något 'läskigt' så numera stannar hon och tycker 'hjälp?', om jag säger 'det är okej, gå förbi' så gör hon det. Samma sak avsuttet, hon söker stöd hos mig när vi går förbi. När hon kom så om ho såg något läskigt så reagerade hon efter eget huvud, och min åsikt/mitt omdöme i frågan var henne helt irrelevant
Hon söker dessutom trygghet hos mig i stressande situationer som sagt, men inte när hon blir stressad på den nivåns om ensam/risk att bli ensam innebär. Hon följer numera villigt med själv ur hagen med, och sålänge vi inte går in i stallet så är hon helt lugn (innan började hon fnatta när hon bara - i hagen - skulle gå från kompisarna)Men hanteringsmässigt är hon inga problem id e lägen som inte innebär att hon är/kommer bli ensam. (Eller om hon samlat överenergi och ska promeneras vid hand som konavlescent då..). Tänkte på det nyss, när jag tog hem hästarna från betet. Jag tog först lilleman och släppte hem honom. Donnan kollade nyfiket men var avspänd. Sen tog jag donnan och valacken och satte grimskaft på dem. Såg att bandaget kasat ner, ber henne stå still, lägger grimskaftet över ryggen och sätter mig på huk och lindar om benet. Hon står helt still, helt lös och ser nogsamt till att inte vifta flugor med benet jag håller på med. Hade jag försökt mig på det för en 5 - 6 månader sen hade jag kunnat få en ny näsa på landstingets bekostnad.
Så jag ar soms agt svårt att komma åt hur jag ska - förutom se vad tiden gör, hon har varit här 8 månader nu, och ge henne 8 till så borde hon ha ännu mer förtroende för mig t ex - komma åt att hitta vägar att påverka så att hon har dels tilltro, och dels respekt för mig i de där sep.ångestlägena..
Det att de inte SKA blocka så de inte lyssnar håller jag med om. Kruxet är ju det där att skärpa tillsägelsen så man tar sig 'igenom' blockeringen. Jag har som jag skrev till axel i rent nödvärn rappat henne med ett spö (och hårt) för att förhindra att hon gick över mig i blockat läge. Hon reagerade inte ens. Nu vill jag inte använda 'spö och slag' för att ta mig igenom det, utan det var nödvärn, men bara för att visa att hon inte tycks vara medveten om spec mycket. Hon kan som sagt missa att polaren kommer in (hennes bix är mitt emot porten..), eller att jag öppnat boxdörren så hon kan gå ut om hon vill.
Så, förutom tid (som ju gett visst resultat so far, dock ingen aning 'hur långt' ren tid tar oss) har jag ganska slut på ideer, iaf tills jag hittar något där det blir 'hysterisk light' så jag kan påverka mer/bättre.
F
Fredrik_
Sv: Separationsångest..
jag blev nyfiken och kom in här på hsäthantering där jag sällan är...
Sånt här är ju mitt favortiämne... då jag läst psykologi och även har en egen häst emd en enorm separatiosnångest.
Min stallägare där jag har en lägenhet i stallet ville lösa det liknande som i det citerade inlägget -
Typ lär dig leva med det, det slutade med en förskärckelse och att jag inte har hästarna i det stall som jag har utanför ytterdörren utan åker till ett annat stall varje dag
Svar på din fråga DET BESTÄMMER MAN SJÄLV.
i stort kan jag säga att de "normala" metoderna som används inom hästeriet inte är särskilt psykologiska...
Hästar som reagerar så stark har nästan alltid utsatts för ett psykologiskt tramua. De är skadade i sin hästsjäl, det är inget som går att vänja sig av med.
Det kan läkas med vissa psykologiska metoder, men det tar tid.
Men alla måste bestämma själva hur och vad de vill göra med sin häst, det bästa för dig kanske är att ge upp, och lösa det på ett sätt som funkar för dig. då skall inte jag sitta här och skriva - såhär gjorde jag.
Så då gör jag inte det, men jag blir nyfiken på ditt hovslagarproblem då jag just jobbat med sånt - skall försöka läsa ikapp.
MVH din närmaste kompis
jag blev nyfiken och kom in här på hsäthantering där jag sällan är...
Sånt här är ju mitt favortiämne... då jag läst psykologi och även har en egen häst emd en enorm separatiosnångest.
Min stallägare där jag har en lägenhet i stallet ville lösa det liknande som i det citerade inlägget -
Typ lär dig leva med det, det slutade med en förskärckelse och att jag inte har hästarna i det stall som jag har utanför ytterdörren utan åker till ett annat stall varje dag
Svar på din fråga DET BESTÄMMER MAN SJÄLV.
i stort kan jag säga att de "normala" metoderna som används inom hästeriet inte är särskilt psykologiska...
Hästar som reagerar så stark har nästan alltid utsatts för ett psykologiskt tramua. De är skadade i sin hästsjäl, det är inget som går att vänja sig av med.
Det kan läkas med vissa psykologiska metoder, men det tar tid.
Men alla måste bestämma själva hur och vad de vill göra med sin häst, det bästa för dig kanske är att ge upp, och lösa det på ett sätt som funkar för dig. då skall inte jag sitta här och skriva - såhär gjorde jag.
Så då gör jag inte det, men jag blir nyfiken på ditt hovslagarproblem då jag just jobbat med sånt - skall försöka läsa ikapp.
MVH din närmaste kompis
Sv: Separationsångest..
*kl*
men det kan ju även ha med miljö att göra tycker ingen fokuserat på det? Samma häst med samma ägare kan uppföra sig väldigt annorlunda beroende på miljön.
Ett exempel på mina hästar.
När de står i små stall är båda synnerligen olyckliga över att få lov att bli lämnade själva inne. Det går för ingen av dom flippar men den ena väver sig svettig och den andra gräver hysteriskt.
När vi stod i ett stort stall (40 hästar) reagerade ingen av dom på att få lov att stanna inne, varken om det var direkt på morgonen, boxvila inne några dagar eller tas utifrån och in och få lov stå inne själv (i "sin" stallgång). jag tror det beror på att i det stora stallet fick de så mycket stimulans ändå, fanns alltid något som hände, hästar eller människor som gick förbi, radion var på nästan hela dagarna för stalltjejerna ville ha något att lyssna på.
I det lilla stallet händer nada och då vill de ut ut ut till kompisarna MEN också ut det där händer något. Stimulans helt enkelt? eller???
Fast hur ni ska prova det på era hästar det kan jag tyvärr inte komma på (annat än att ni provar stalla upp dom 1 månad på annat ställe och se om de ändrar beteende).
*kl*
men det kan ju även ha med miljö att göra tycker ingen fokuserat på det? Samma häst med samma ägare kan uppföra sig väldigt annorlunda beroende på miljön.
Ett exempel på mina hästar.
När de står i små stall är båda synnerligen olyckliga över att få lov att bli lämnade själva inne. Det går för ingen av dom flippar men den ena väver sig svettig och den andra gräver hysteriskt.
När vi stod i ett stort stall (40 hästar) reagerade ingen av dom på att få lov att stanna inne, varken om det var direkt på morgonen, boxvila inne några dagar eller tas utifrån och in och få lov stå inne själv (i "sin" stallgång). jag tror det beror på att i det stora stallet fick de så mycket stimulans ändå, fanns alltid något som hände, hästar eller människor som gick förbi, radion var på nästan hela dagarna för stalltjejerna ville ha något att lyssna på.
I det lilla stallet händer nada och då vill de ut ut ut till kompisarna MEN också ut det där händer något. Stimulans helt enkelt? eller???
Fast hur ni ska prova det på era hästar det kan jag tyvärr inte komma på (annat än att ni provar stalla upp dom 1 månad på annat ställe och se om de ändrar beteende).
Sv: Separationsångest..
Jag kan ju inte svära vad som gäller för donnan, eftersom jag inte provat skicka iväg henne. Ska jag gå efter hur hon är på klinik så tycks hon ju bli stressad ju fler hästar som rör sig. Just det här behovet att hålla koll gör ju att hon blir väldigt 'varse' bara hon HÖR en annan häst komma/gå, och även med andra hästar kvar i boxarna runtomkring blir hon väldigt upprörd. Så spontant så KÄNNS det som att stort stall iaf initialt skulle vara värre för henne.
MEN, det är möjligt att den låggradiga men frekventa 'hästförflyttningen' som skulle vara i ett stort stall skulle göra att hon 'trubbades av' tillslut. Jag antar att det finns en gräns även för hur länge hon skulle orka försöka hålla koll på vad 39 andra hästar gör/inte gör.
OM jag hade vetat om det här med separationsångesten när jag köpte henne hade jag faktiskt sett till att flytta mina två utom syn- och hörhåll, och sen hade hon fått anlända till ett TOMT stall här, och TOMMA hagar. Och fått gå så några veckor, och SEN fått kompisarna. Jag tror det hade fungerat, iaf med ledning hur hon är när hon kommer solo till en främmande plats.
Nu 'vet' hon ju att polarna ska 'vara här' liksom, och även om jag åker en tur med henne, och polarna under tiden flyttas bort utom syn- och hörhåll så stissar hon. Men soms agt, hade jag vetat om sep.ångesten hade jag låtit henne vara helt solo ett tag. Så hon vant sig vid att vara ensam och lugn i mitt stall, och SEN tagit dit polarna. Men det är ju sent nu. (jag har för framtida bruk lekt lite med tanke att släppa henne hos pappa några veckor, helt själv. Och sen efter några veckor köra skytteltrafik, transporterna möts precis, och hon kommer hem hit SJÄLV, medan killarna får åka till pappa några veckor. Det kräver dock ett praktiskt kringarrangemang som inte fungerar nu.)
Jag kan ju inte svära vad som gäller för donnan, eftersom jag inte provat skicka iväg henne. Ska jag gå efter hur hon är på klinik så tycks hon ju bli stressad ju fler hästar som rör sig. Just det här behovet att hålla koll gör ju att hon blir väldigt 'varse' bara hon HÖR en annan häst komma/gå, och även med andra hästar kvar i boxarna runtomkring blir hon väldigt upprörd. Så spontant så KÄNNS det som att stort stall iaf initialt skulle vara värre för henne.
MEN, det är möjligt att den låggradiga men frekventa 'hästförflyttningen' som skulle vara i ett stort stall skulle göra att hon 'trubbades av' tillslut. Jag antar att det finns en gräns även för hur länge hon skulle orka försöka hålla koll på vad 39 andra hästar gör/inte gör.
OM jag hade vetat om det här med separationsångesten när jag köpte henne hade jag faktiskt sett till att flytta mina två utom syn- och hörhåll, och sen hade hon fått anlända till ett TOMT stall här, och TOMMA hagar. Och fått gå så några veckor, och SEN fått kompisarna. Jag tror det hade fungerat, iaf med ledning hur hon är när hon kommer solo till en främmande plats.
Nu 'vet' hon ju att polarna ska 'vara här' liksom, och även om jag åker en tur med henne, och polarna under tiden flyttas bort utom syn- och hörhåll så stissar hon. Men soms agt, hade jag vetat om sep.ångesten hade jag låtit henne vara helt solo ett tag. Så hon vant sig vid att vara ensam och lugn i mitt stall, och SEN tagit dit polarna. Men det är ju sent nu. (jag har för framtida bruk lekt lite med tanke att släppa henne hos pappa några veckor, helt själv. Och sen efter några veckor köra skytteltrafik, transporterna möts precis, och hon kommer hem hit SJÄLV, medan killarna får åka till pappa några veckor. Det kräver dock ett praktiskt kringarrangemang som inte fungerar nu.)
Sv: Separationsångest..
Jo så klart första dagarna skulle nog bli jobbiga men sen tror jag också att hon inte orkar.
Fast om det hjälper vet i sjutton. Mina som stått i litet stall - stort stall och nu litet stall igen har raskt gått tillbaka till att protestera när de är inne själv så hur som helst hjälper det ju bara för stunden såvida man inte ger upp och ställer sig i det stallet där det funkar, vilket faktiskt jag skulle ta mig en allvarlig funderare på OM det är ett stort problem för mig. nu är det inte det med mina hästar därför får de stå i det lilla stallet för det passar mig bäst för övrigt just nu.
Jo så klart första dagarna skulle nog bli jobbiga men sen tror jag också att hon inte orkar.
Fast om det hjälper vet i sjutton. Mina som stått i litet stall - stort stall och nu litet stall igen har raskt gått tillbaka till att protestera när de är inne själv så hur som helst hjälper det ju bara för stunden såvida man inte ger upp och ställer sig i det stallet där det funkar, vilket faktiskt jag skulle ta mig en allvarlig funderare på OM det är ett stort problem för mig. nu är det inte det med mina hästar därför får de stå i det lilla stallet för det passar mig bäst för övrigt just nu.
Sv: Separationsångest..
Har ju lagt ner men svarar med ett sista försök.
du förutsätter att det inte går att förändra hästen o säger att den har blivit bättre än sen den kom.
hur var hästen innan? den behöver inte nödvändigtvis ha varit likadan innan.
En nyinflyttad ung häst söker mer eller mindre trygghet o oftast hos flocken med andra hästar. Därför är det är lika viktigt att etablera en bra kontakt med den som ska hantera den.
därför ska man umgås mkt med den- hantera den- se till vad den har för personlighet o vilka ev. neuroser den har o träna den till att få tilltro o respekt för dig- i alla lägen.
när jag säger att mina är snälla så menar jag just i all hantering- av vikt. vid skoning, klippning, lastning eller på tävling.
För mig är allt detta viktigt eftersom jag vill klara av att hantera dem själv- även på tävling.
På klinik står de med grimskaft över halsen o kan lämnas i box eller släp utan ett pip.
Självfallet oxå en problemfri vardag. Att slippa att vara beroende av andra människor eller sällskapshästar.Lätthanterade hästar.
mitt sto tror att hon ska bli våldtagen när vi passerar hagar med främmande hästar- blev fullkomligt rabiat. Då fick hon passera där tills hon gav sig- litade på mig.
Om det så är 40 vändor.
du kan inte slå hästen om den den inte är på väg att springa över dig.
Ta tag i grimman o vänd hennes huvud mot dig o klappa den.Uppmärksamheten mot dig. Den ska titta på dig o börja slappna av.
Du ska ju vara dens ledare o måste förtjäna den rollen- inge förtroende.
I boxen får den stå 5 min. o släpp aldrig ut den direkt. Den ska utföra ngt bra- så att du kan belöna den.- därav en promenad där hon är med dig.
Menade att om hästen håller på att slå sig sönder o samman att du skulle ta in en häst, men att ta ut den är förstås bättre. du får ju mer kontakt med den ute om den inte är lika upprörd där.
Sen brukar en avrastad häst vara betydligt lugnare, men nu får man ta det lilla som går.
Borsta den, fixa till manen- håll på med den.
Klarar du inte av att få den att stå still när du är i boxen- sätt då fast den säg Stå still!
Det är bara att träna o träna o sen utöka tiden.
A o O är att belöna rätt uppförande.
PS många som säljer hästar har en tendens till att inte vilja framföra hästens ev. egenheter eller dåliga erfarenheter vilket i förlängningen drabbar hästen DS
Har ju lagt ner men svarar med ett sista försök.
du förutsätter att det inte går att förändra hästen o säger att den har blivit bättre än sen den kom.
hur var hästen innan? den behöver inte nödvändigtvis ha varit likadan innan.
En nyinflyttad ung häst söker mer eller mindre trygghet o oftast hos flocken med andra hästar. Därför är det är lika viktigt att etablera en bra kontakt med den som ska hantera den.
därför ska man umgås mkt med den- hantera den- se till vad den har för personlighet o vilka ev. neuroser den har o träna den till att få tilltro o respekt för dig- i alla lägen.
när jag säger att mina är snälla så menar jag just i all hantering- av vikt. vid skoning, klippning, lastning eller på tävling.
För mig är allt detta viktigt eftersom jag vill klara av att hantera dem själv- även på tävling.
På klinik står de med grimskaft över halsen o kan lämnas i box eller släp utan ett pip.
Självfallet oxå en problemfri vardag. Att slippa att vara beroende av andra människor eller sällskapshästar.Lätthanterade hästar.
mitt sto tror att hon ska bli våldtagen när vi passerar hagar med främmande hästar- blev fullkomligt rabiat. Då fick hon passera där tills hon gav sig- litade på mig.
Om det så är 40 vändor.
du kan inte slå hästen om den den inte är på väg att springa över dig.
Ta tag i grimman o vänd hennes huvud mot dig o klappa den.Uppmärksamheten mot dig. Den ska titta på dig o börja slappna av.
Du ska ju vara dens ledare o måste förtjäna den rollen- inge förtroende.
I boxen får den stå 5 min. o släpp aldrig ut den direkt. Den ska utföra ngt bra- så att du kan belöna den.- därav en promenad där hon är med dig.
Menade att om hästen håller på att slå sig sönder o samman att du skulle ta in en häst, men att ta ut den är förstås bättre. du får ju mer kontakt med den ute om den inte är lika upprörd där.
Sen brukar en avrastad häst vara betydligt lugnare, men nu får man ta det lilla som går.
Borsta den, fixa till manen- håll på med den.
Klarar du inte av att få den att stå still när du är i boxen- sätt då fast den säg Stå still!
Det är bara att träna o träna o sen utöka tiden.
A o O är att belöna rätt uppförande.
PS många som säljer hästar har en tendens till att inte vilja framföra hästens ev. egenheter eller dåliga erfarenheter vilket i förlängningen drabbar hästen DS
Senast ändrad:
F
flashlight
Sv: Separationsångest..
Ang just din häst så finns mycket med smärtminnen av olika slag och det är ju viktigt. Det är olyckligt att inte ha kunnat ha samma hovslagare också hela tiden.
Det handlar om att hästen ska vara lugn med att det inte ska göra ont tex. OM din gamla kan fortsätta nu och lära hästen att det går, utan stora obehag, så kan ni kanske lösa det.
Ibland finns ju inga genvägar. Det är mycket att lära om och att våga lita på. Fullblod har ofta väldigt känsliga hovar som du nog vet och den har ju haft problem i hovarna så det är inte konstigt att den tappat det förtroendet för hovisar. I kombination med en lite stressad läggning.
Det är ju utsatt jobb att vara hovis så det är inte kul att sko heller under de omständigheterna. Men jag tycker att litar du på hovisen så låt denne bestämma om ni ska fortsätta som nu sist eller prova andra sätt.
Ha en annan häst inom nära räckhåll kanske, i boxen intill där hästen är uppbunden.
Att slå rytmiskt med en mjuk trasa/handduk i pannan eller knacka lite lätt där, är distraherande Det låter knäppt, men så är det. Man slår inte hårt men inte heller alltför lätt, det lugnar och distraherar. Du kan prova. Det tar inte bort alla reaktioner, men det kan göra att den flyttar fokus från hovis, och just pannan är ett område hästar mår bra av att klias/beröras på.
Sen är det en allvarlig skada den hade (manken) vet man till hundra att den inte känner av tex nerver där, det är ju ett område med mycket nerver och ömtåligt. Just såna saker kan ju ge ett "knäppt" och obegripligt beteende. Att något känns av i vissa lägen tex.
Ang just din häst så finns mycket med smärtminnen av olika slag och det är ju viktigt. Det är olyckligt att inte ha kunnat ha samma hovslagare också hela tiden.
Det handlar om att hästen ska vara lugn med att det inte ska göra ont tex. OM din gamla kan fortsätta nu och lära hästen att det går, utan stora obehag, så kan ni kanske lösa det.
Ibland finns ju inga genvägar. Det är mycket att lära om och att våga lita på. Fullblod har ofta väldigt känsliga hovar som du nog vet och den har ju haft problem i hovarna så det är inte konstigt att den tappat det förtroendet för hovisar.
I kombination med en lite stressad läggning. Det är ju utsatt jobb att vara hovis så det är inte kul att sko heller under de omständigheterna. Men jag tycker att litar du på hovisen så låt denne bestämma om ni ska fortsätta som nu sist eller prova andra sätt.
Ha en annan häst inom nära räckhåll kanske, i boxen intill där hästen är uppbunden.
Att slå rytmiskt med en mjuk trasa/handduk i pannan eller knacka lite lätt där, är distraherande
Det låter knäppt, men så är det. Man slår inte hårt men inte heller alltför lätt, det lugnar och distraherar. Du kan prova. Det tar inte bort alla reaktioner, men det kan göra att den flyttar fokus från hovis, och just pannan är ett område hästar mår bra av att klias/beröras på. Sen är det en allvarlig skada den hade (manken) vet man till hundra att den inte känner av tex nerver där, det är ju ett område med mycket nerver och ömtåligt.
Just såna saker kan ju ge ett "knäppt" och obegripligt beteende. Att något känns av i vissa lägen tex.
F
flashlight
Sv: Separationsångest..
Att hon ville köra över dej helt från start behöver ju inte bero på att hon var ouppfostrad då, bara att varje människa får sätta upp sina regler och visa vad som gäller. Jag tycker spec ston ofta är så.
Tiden kan nog göra sitt, men även att träna kort kort, som axel skriver om, att lätta tid på det.
Mitt sto som var likadan första halvåret slog i stort sett hovarna i takbjälkarna när hon stod på huvudet, pga galen för att bli kvar sist Eller ensam in först. När inackorderingarna eller min inte så hästkunniga man skulle hantera henne kom de springande i panik för att hon inte gick att nå, och hämtade mej.
Vi vande henne med minuter i taget, precis som axel skriver. För hennes del handlade det också om att hon hade ett föl som vi vande av under den perioden och hon ville till fölet och gick en gång genom staket för att lyckas.
Men en sak när dom är blockerade, ofta stannar dom upp kanske bara en halv sekund för att kolla om man är påstridig coh det gäller att den halva sekunden hålla kvar hästens uppmärksamhet och fokus, och nå fram - svårt att beskriva Det är det jag menar med tajming osv. Men om det inte går, om du blir översprungen ändå, så kan jag inte säga emot dej. Hon kanske är ett alldeles speciellt fall...
Jag tror det är bra med duktiga medhjälpare i ditt fall, så att du kan stå vid henne när ni börjar vänja medan medhjälparen tar in de andra. Hon SKA börja se dej som en trygghet. Det gör hon ju inte nu. Det är där det brister men om hon gör det i andra sammanhang kanske det bara handlar om träning nu och att vara konsekvent. Det är viktigast.
Att hon ville köra över dej helt från start behöver ju inte bero på att hon var ouppfostrad då, bara att varje människa får sätta upp sina regler och visa vad som gäller. Jag tycker spec ston ofta är så.
Tiden kan nog göra sitt, men även att träna kort kort, som axel skriver om, att lätta tid på det.
Mitt sto som var likadan första halvåret slog i stort sett hovarna i takbjälkarna när hon stod på huvudet, pga galen för att bli kvar sist Eller ensam in först. När inackorderingarna eller min inte så hästkunniga man skulle hantera henne kom de springande i panik för att hon inte gick att nå, och hämtade mej.
Vi vande henne med minuter i taget, precis som axel skriver. För hennes del handlade det också om att hon hade ett föl som vi vande av under den perioden och hon ville till fölet och gick en gång genom staket för att lyckas.
Men en sak när dom är blockerade, ofta stannar dom upp kanske bara en halv sekund för att kolla om man är påstridig
coh det gäller att den halva sekunden hålla kvar hästens uppmärksamhet och fokus, och nå fram - svårt att beskriva Det är det jag menar med tajming osv. Men om det inte går, om du blir översprungen ändå, så kan jag inte säga emot dej. Hon kanske är ett alldeles speciellt fall...Jag tror det är bra med duktiga medhjälpare i ditt fall, så att du kan stå vid henne när ni börjar vänja medan medhjälparen tar in de andra. Hon SKA börja se dej som en trygghet. Det gör hon ju inte nu. Det är där det brister men om hon gör det i andra sammanhang kanske det bara handlar om träning nu och att vara konsekvent. Det är viktigast.
Sv: Separationsångest..
Kan så vara, svårt att säga utan att fråga hästen. Men med ledning av hur hon hanterades och hur hon var och ffa hur hon fick uppföra sig i tidigare hem så är det i min värld bristande uppfostran/avsaknad av det. Som naturligtvis säkerligen inte 'förbättrades' av att det är en Dam, med åsikter.
Men i min värld så en häst som utan åtgärd får sparka efter människor som rör/lyfter bakbenen, som binds upp för att inte bitas när hon hanteras, som de var noga med att stänga boxdörren kvickt om när de gick in i boxen, och samtidigt knuffa in hästen igen, och som fritt fick bita/dra i folks kläder - den har brister i uppfostran. Oavsett kön och 'karaktär'.
Under dessa minuter, var hon då onäbar och 'härjade'? Eller lugnade hon sig lite? Det jag 'far efter' är om hon under dessa minuter trappade upp 'protesterna' eller vad man ska kalla det över att vara ensam, och så kom fölet/kompisen tillbaka?
Det jag inte vill hamna i med donnan (som ingalunda är dum) är att hon drar kopplingen 'om jag bara härjar tillräckligt så kommer kompisen'. Alltså att det stressade beteendet t ex ersätts med 'argt' beteende, för att få tillbaka kompisen. Minns inte om det var axel eller du som skrev det, men det att 'de kan lära sig dumheter av rädsla med'.
Nu är det ju ett bra tag sen jag övht hade henne ensam, så jag ska inte svära, jag måste studera henne 'in action' för att kunna ge etts äkert svar, men det som hon 'stannat upp' eller 'stannat till' har varit för att lyssna efter kompisarna. Nu talar vi när hon är i boxen och jag utanför. När jag har henne på stallgången för att göra iordning t ex (då hon bliv väldigt stressad men inte blockar) så känner jag igen det du beskriver, att hon liksom 'kollar in om jag fortfarande är kvar/med'.
Utveckla gärna. Stå vid sidan av hennes box, eller stå och hålla i henne etc?
Finns förresten en bildserie från en ensamhetsträning utomhus. Där har det ju varit lättare att få framsteg även om det är lång väg kvar att gå.
Det som är intressant i bildserien är hästens ansiktsuttryck i första hand och kroppspråk i det andra. Hon kommer ut på betet och första reaktionen är GRÄS! (det är första dagen på gräs för året). Sen 'kommer hon på' att hon är själv, och ser sig om efter kompisen. (Som är utom synhåll men inte hörhåll, han är dock tyst än). Hon vandrar runt lite oroligt och ser honom inte, och börjar springa. Det är fortfarande tämligen lugnt och lååångt från flipp/hysteri.
När han fortfarande inte kommit när hon sprungit omkring, så blir hon upprörd och börjar stresspringa lite. Fortfarande tämligen lugna reaktioner, men när han fortfarande inte kommit så blir hon ARG. Kör lite explosioner och irritationsutbrott, och ställer sig sen vid grinden för att kolla om han kommer ('det hjälpte'..).
Ingen polare i syne, och det kommer ytterligare ett argt utbrott. Sen kommer stressen krypande, och staketspringer - stannar och spanar - staketspringer - spanar. Det är fortfarande inget extraordinärt i situationen (och jag stod och log glatt bredvid eftersom det gick så bra). Men, gradvis under spring - spana - springfasen så ser man tydligt hur hästen blir mer och mer bekymrad.
När ingen kompis kommer, så ställer hon sig och betar. Inte avslappnat, men ändock (jag höll på att tappa kameran!). Har bara ro ta någon munfull gräs, men ändock. Finner ingen ro, och börjar springa igen, och kör ett nytt ilskeutbrott, och efter det tar stressen överhand, och hon trissar sig själv igen. Men efter lite springande tar gräset överhanden en stund. Där ger jag 'order' om att det är dags för valacken att komma. Jag hinner dock knappt uttala orden så GNÄGGAR han, och där brister det för donnan, som tappar koncepterna alldeles och stressar upp sig enormt. Hålle rpå att krascha in i stängslet flera ggr, men upptäcker det i sista stund. Är inte blockad, men nära nog.
Valacken kommer ut och det är lugnt. Dock blev den gången TYVÄRR en så 'vråla och skrik så kommer han', och vi fick ett bakslag i ensamhetsträningen, och fick backa några steg och ta nya tag därifrån. Det är det jag är rädd för med fem minuter sen ta in kompisen, att det blir associationen att man kan 'bråka in kompisen'. Det var nämligen så tydligt att hon blev ARG när det inte fungerade att springa och ropa oroligt. Och att hon sen triggade sig själv 'över gränsen'.
Jag TROR, men observera TROR att det man ser i boxen är ungefär samma beteendekedja, men i MYCKET snabbare format. Dvs hon är/blir ensam, och blir orolig (men inte hysto) av det, spinner runt lite och ropar, och när hon då inte släpps ut blir hon ARG, och där kommer bockningarna och sparkningarna in. Men att hon triggar sig själv genom att bocka och sparka, antagligen påspätt av att hon inte vet hur hon ska hantera situationen, och där tar hysterin överhanden på riktigt och hon är varken orolig eller arg längre, hon är blockad och hysterisk i sin egen lilla 'ångestbubbla' (om nu hästar kan känna ångest så men du förstår).
Jag är INTE säker på att det är en korrekt tolkning, det går så överjävligt snabbt mellan 'hallå jag är ensam' och 'totalflipp'. Men med ledning av det jag sett under träningen ute. Jag vet INTE om hon kommit ur/lärt sig hantera stressituationer med ilska, ingen aning, men det är inte omöjligt. Säg att det finns 5 hästar i ett stall, hon tas ut som nummer tre. Häst ett går ut, hon blir orolig, häst två går ut, hon tar till 'ilskereaktionen', och sen kommer hon ut.
Hon såg/ser iaf UT som att hon under träningen utomhus först blir orolig, och inser att 'hallå, det här är inte trevligt/okej', och när situationen inte ändras av det, ta hon till 'nu blir jag arg, nu släpper du ut mig/tar hit kompisen/etc'. Och när det, hennes beprövade (om det nu är det) sätt att hantera situationen inte fungerar så är hon i en situation hon inte kan/vet hur hon ska hantera, och där blir det hysteriskt.
Som sagt, det är bara en tanke grundat på iaktaggelser som är för få för att dra några slutsatser, men där är anledningen att jag är extra 'motvillig' att 'ge henne kompisen' förrän hon visar något tecken på att lugna sig. (I boxen skulle det räcka med att stå vid boxdörren istället för att fara runt)
Kan så vara, svårt att säga utan att fråga hästen. Men med ledning av hur hon hanterades och hur hon var och ffa hur hon fick uppföra sig i tidigare hem så är det i min värld bristande uppfostran/avsaknad av det. Som naturligtvis säkerligen inte 'förbättrades' av att det är en Dam, med åsikter.
Men i min värld så en häst som utan åtgärd får sparka efter människor som rör/lyfter bakbenen, som binds upp för att inte bitas när hon hanteras, som de var noga med att stänga boxdörren kvickt om när de gick in i boxen, och samtidigt knuffa in hästen igen, och som fritt fick bita/dra i folks kläder - den har brister i uppfostran. Oavsett kön och 'karaktär'.
Under dessa minuter, var hon då onäbar och 'härjade'? Eller lugnade hon sig lite? Det jag 'far efter' är om hon under dessa minuter trappade upp 'protesterna' eller vad man ska kalla det över att vara ensam, och så kom fölet/kompisen tillbaka?
Det jag inte vill hamna i med donnan (som ingalunda är dum) är att hon drar kopplingen 'om jag bara härjar tillräckligt så kommer kompisen'. Alltså att det stressade beteendet t ex ersätts med 'argt' beteende, för att få tillbaka kompisen. Minns inte om det var axel eller du som skrev det, men det att 'de kan lära sig dumheter av rädsla med'.
Men en sak när dom är blockerade, ofta stannar dom upp kanske bara en halv sekund för att kolla om man är påstridig
Nu är det ju ett bra tag sen jag övht hade henne ensam, så jag ska inte svära, jag måste studera henne 'in action' för att kunna ge etts äkert svar, men det som hon 'stannat upp' eller 'stannat till' har varit för att lyssna efter kompisarna. Nu talar vi när hon är i boxen och jag utanför. När jag har henne på stallgången för att göra iordning t ex (då hon bliv väldigt stressad men inte blockar) så känner jag igen det du beskriver, att hon liksom 'kollar in om jag fortfarande är kvar/med'.
Utveckla gärna. Stå vid sidan av hennes box, eller stå och hålla i henne etc?
Finns förresten en bildserie från en ensamhetsträning utomhus. Där har det ju varit lättare att få framsteg även om det är lång väg kvar att gå.
Det som är intressant i bildserien är hästens ansiktsuttryck i första hand och kroppspråk i det andra. Hon kommer ut på betet och första reaktionen är GRÄS! (det är första dagen på gräs för året). Sen 'kommer hon på' att hon är själv, och ser sig om efter kompisen. (Som är utom synhåll men inte hörhåll, han är dock tyst än). Hon vandrar runt lite oroligt och ser honom inte, och börjar springa. Det är fortfarande tämligen lugnt och lååångt från flipp/hysteri.
När han fortfarande inte kommit när hon sprungit omkring, så blir hon upprörd och börjar stresspringa lite. Fortfarande tämligen lugna reaktioner, men när han fortfarande inte kommit så blir hon ARG. Kör lite explosioner och irritationsutbrott, och ställer sig sen vid grinden för att kolla om han kommer ('det hjälpte'..).
Ingen polare i syne, och det kommer ytterligare ett argt utbrott. Sen kommer stressen krypande, och staketspringer - stannar och spanar - staketspringer - spanar. Det är fortfarande inget extraordinärt i situationen (och jag stod och log glatt bredvid eftersom det gick så bra). Men, gradvis under spring - spana - springfasen så ser man tydligt hur hästen blir mer och mer bekymrad.
När ingen kompis kommer, så ställer hon sig och betar. Inte avslappnat, men ändock (jag höll på att tappa kameran!). Har bara ro ta någon munfull gräs, men ändock. Finner ingen ro, och börjar springa igen, och kör ett nytt ilskeutbrott, och efter det tar stressen överhand, och hon trissar sig själv igen. Men efter lite springande tar gräset överhanden en stund. Där ger jag 'order' om att det är dags för valacken att komma. Jag hinner dock knappt uttala orden så GNÄGGAR han, och där brister det för donnan, som tappar koncepterna alldeles och stressar upp sig enormt. Hålle rpå att krascha in i stängslet flera ggr, men upptäcker det i sista stund. Är inte blockad, men nära nog.
Valacken kommer ut och det är lugnt. Dock blev den gången TYVÄRR en så 'vråla och skrik så kommer han', och vi fick ett bakslag i ensamhetsträningen, och fick backa några steg och ta nya tag därifrån. Det är det jag är rädd för med fem minuter sen ta in kompisen, att det blir associationen att man kan 'bråka in kompisen'. Det var nämligen så tydligt att hon blev ARG när det inte fungerade att springa och ropa oroligt. Och att hon sen triggade sig själv 'över gränsen'.
Jag TROR, men observera TROR att det man ser i boxen är ungefär samma beteendekedja, men i MYCKET snabbare format. Dvs hon är/blir ensam, och blir orolig (men inte hysto) av det, spinner runt lite och ropar, och när hon då inte släpps ut blir hon ARG, och där kommer bockningarna och sparkningarna in. Men att hon triggar sig själv genom att bocka och sparka, antagligen påspätt av att hon inte vet hur hon ska hantera situationen, och där tar hysterin överhanden på riktigt och hon är varken orolig eller arg längre, hon är blockad och hysterisk i sin egen lilla 'ångestbubbla' (om nu hästar kan känna ångest så men du förstår).
Jag är INTE säker på att det är en korrekt tolkning, det går så överjävligt snabbt mellan 'hallå jag är ensam' och 'totalflipp'. Men med ledning av det jag sett under träningen ute. Jag vet INTE om hon kommit ur/lärt sig hantera stressituationer med ilska, ingen aning, men det är inte omöjligt. Säg att det finns 5 hästar i ett stall, hon tas ut som nummer tre. Häst ett går ut, hon blir orolig, häst två går ut, hon tar till 'ilskereaktionen', och sen kommer hon ut.
Hon såg/ser iaf UT som att hon under träningen utomhus först blir orolig, och inser att 'hallå, det här är inte trevligt/okej', och när situationen inte ändras av det, ta hon till 'nu blir jag arg, nu släpper du ut mig/tar hit kompisen/etc'. Och när det, hennes beprövade (om det nu är det) sätt att hantera situationen inte fungerar så är hon i en situation hon inte kan/vet hur hon ska hantera, och där blir det hysteriskt.
Som sagt, det är bara en tanke grundat på iaktaggelser som är för få för att dra några slutsatser, men där är anledningen att jag är extra 'motvillig' att 'ge henne kompisen' förrän hon visar något tecken på att lugna sig. (I boxen skulle det räcka med att stå vid boxdörren istället för att fara runt)
F
flashlight
Sv: Separationsångest..
Jag stod hos henne i boxen först och hade henne i grimskaft och (blunda alla blöthjärtade) klippte till henne om hon inte höll sej från mej och höll huvudet still. Och pratade och pratade förstås. Sen bara fanns jag i närheten inne i stallet. Hon började se mej som nån att "kommunicera med" och jag pratade och gav lite godis. (Jag pratar med hästarna jämnt,)
Hon fick inte sällskap förrän hon lyssnat lite, inte genom att trappa upp. Men den första tiden måste det vara ytterst korta stunder så att det inte finns tid att trappa upp. Ungefär som med barn vänja vid att man kommer tillbaka Eller kompisarna o fölet i det är fallet.
Det tog som sagt tid, men sen var hon lugn o trygg och kunde stå ensam ute eller inne. Det enda som var kvar var att hon kunde bli lite upprörd om man red med andra och sen gick skilda vägar, men där var kompisens halvblod som ajg red med mycket värre. Hon hade f ö alla de här sidorna också som unghäst, när de bara hade två hästar i stallet, och hon var som sagt halvblod.
Men hon fick inga vinster av att stöka, var hon sist så var hon sist och fick trots bråk gå ut sist, för att vänja sej. Då måste man veta att man har lite pondus och kan se till att de itne bockar sej till hagen utan går någotsänår. De lär sig av det också att jag får komma ut, det är ingen fara.
Hon var rätt tokig på flera sätt, ville inte in i stallet ett tag (var ju inte van vid litet stall, och konstrade på alla vis. Panik vid besiktningen första gången och sånt. Men allt detta försvann med tiden. Hon var väldigt cool då. Såg hennes dotter på TÄby en gång som var en rätt stressad dam också. Slog huvudet i krubban och panikade och sånt. De kan ju vara lite så. Då hade hon precis bytt stall. Vårt föl var en helsyster till den tokiga dottern men hon fölet var aldrig sån.
Jo ang duktiga medhjälpare tänker jag andra än "familjen", som kan varva med dej att vara hos henne och leda kompisarna in igen osv. Som kan hantera hästar och fatta lite vad dom ska göra.
Så ser du ju också om hon gör skillnad på dej och andra i det läget tex.
Jag stod hos henne i boxen först och hade henne i grimskaft och (blunda alla blöthjärtade) klippte till henne om hon inte höll sej från mej och höll huvudet still. Och pratade och pratade förstås. Sen bara fanns jag i närheten inne i stallet. Hon började se mej som nån att "kommunicera med" och jag pratade och gav lite godis. (Jag pratar med hästarna jämnt,
) Hon fick inte sällskap förrän hon lyssnat lite, inte genom att trappa upp. Men den första tiden måste det vara ytterst korta stunder så att det inte finns tid att trappa upp. Ungefär som med barn vänja vid att man kommer tillbaka
Eller kompisarna o fölet i det är fallet.Det tog som sagt tid, men sen var hon lugn o trygg och kunde stå ensam ute eller inne. Det enda som var kvar var att hon kunde bli lite upprörd om man red med andra och sen gick skilda vägar, men där var kompisens halvblod som ajg red med mycket värre. Hon hade f ö alla de här sidorna också som unghäst, när de bara hade två hästar i stallet, och hon var som sagt halvblod.
Men hon fick inga vinster av att stöka, var hon sist så var hon sist och fick trots bråk gå ut sist, för att vänja sej. Då måste man veta att man har lite pondus och kan se till att de itne bockar sej till hagen utan går någotsänår. De lär sig av det också att jag får komma ut, det är ingen fara.
Hon var rätt tokig på flera sätt, ville inte in i stallet ett tag (var ju inte van vid litet stall, och konstrade på alla vis. Panik vid besiktningen första gången och sånt. Men allt detta försvann med tiden. Hon var väldigt cool då. Såg hennes dotter på TÄby en gång som var en rätt stressad dam också. Slog huvudet i krubban och panikade och sånt. De kan ju vara lite så. Då hade hon precis bytt stall.
Vårt föl var en helsyster till den tokiga dottern men hon fölet var aldrig sån. Jo ang duktiga medhjälpare tänker jag andra än "familjen", som kan varva med dej att vara hos henne och leda kompisarna in igen osv. Som kan hantera hästar och fatta lite vad dom ska göra.
Så ser du ju också om hon gör skillnad på dej och andra i det läget tex.
Senast ändrad av en moderator:
Sv: Separationsångest..
Nej, jag har aldrig sagt att det inte går att förändra hästen. Tvärtom har jag ju sagt att det blivit skillnad sen hon kom, och jag räknar med att det är ännu mer skillnad om lika lång tid till, om 2 år och så vidare.
Däremot har jag lite svårt att hitta ett sätta att förutom rent 'ge det tid' påverka/påskynda det hela.
Hon har aldrig varit ensam innan. Jag har aldrig sett hur det gick till vid uttag där hon stod förr, men jag såg flera intag. Hon togs in som nummer två, efter bästa kompisen som stod i boxen mittemot. När hon var inne så hon stod och åt, men lämnade maten och gick ett varv och spanade efter 'nästa kompis' och när den dök upp återgick hon till maten och tog en tugga, gick ett till varv och spanade efter nästa kompis. När alla var inne ställde hon sig och åt, och när hon ätit klart tyckte hon 'tjena, vad är du för en prick' till mig och började tugga på min jacka och bita mig i armen.. Inga hästar lämnade stallet medan jag var där.
Trevligt. Och så har alla mina andra varit/så är mina andra två (inkl åringen, exklusive lös då, inte långa stunder iaf). Och jag har ju god förhoppning om att donnan ska klara iaf allt det utan att vara ensam. Hon är en god bit på väg.
Menar du med inte beroende av andra människor att inte behöva hjälp vid lastning och sådant? Exakt så gör jag med, och mina hästar fungerar med det. Jag lastar själv, lastar av själv, åker själv med dem och både tränar/tävlar samt till klinik. (Däremot är jag beroende av någon annan (= mamma) när jag jobbar kväll/natt)
Har jag heller inte gjort, och skulle inte göra.
Inga problem i det vardagliga där, hon är tvärtom mycket kontaktsökande. När hon är inne själv på stallgången får vi kämpa en del för det. Det tar ett tag innan hon 'kopplar upp kontaktn'. Dock är den mycket skör och lättstörd i de lägena. Det räcker polarna låter därute för hon ska tappa fokus igen. (Även där är det dock framsteg från tidigare då hon var helt bortkopplad, nu kan man etablera kontakt men det tar tid och är skört som sagt).
Det där är en av de saker jag tidigt kräver av mina hästar i förväntanssituationer btw. åringen håller precis på och lär sig den 'långa vägen' det där med fokus på matte. Grimman tas inte av och man släpps inte t ex förrän man har fokus på matte, och inte på det frestande gräset t ex. Han är rätt bra på att titta på pippifåglarna, kossorna, gräset och ungefär allt annat, men fattar snabbare och snabbare galoppen.
När donnan är ensam i boxen kan jag inte etablera någon kontakt tyvärr. Ta i grimman går bra, men man får passa sig så man inte far som en vante när hon slänger runt med huvudet och ska snurra/stissa. Nu är det som sagt månader sen vi tränade, men då fick jag övht inte 'kontakt' med henne. Är hon lös i boxen och hinner når blockerat läge så får man försöka ta grimman 'i farten' och sen far man som en vante, hon är inte ens medveten om att man är där. Och det är ju i de där lägena jag verkligen skulle vilja hitta ett sätt att 'nå' henne.
Det finns just i ensamhetsdelen en gräns, och när den 'överskrids', då fallerar exakt allt. Hon blir blind, döv och respektlös för att uttrycka det förenklad. Och när det gäller boxen så gränsen passeras i samma ögonblick som hon inser hon är själv. På stallgången har man längre tid på sig (därför har vi tränat mest på stallgång och inte stå i box). Ute är det inga problem längre.
5 min i boxen, sen ta ut oavsett hur hon 'skött sig' gå en promenad och berömma när hon då sköter sig. Och sen släppa ut. Fullt rimligt, och kan ju kombineras med marthas bildäck med. Ska jag definitivt prova så snart knäet är läkt.
Mycket lugnare ute ja. Är lite stressad och orolig på stallplanen, men långt ifrån hysteri. och så snart vi kommit en bit är hon sitt vanliga jag. Dvs det är inga problem att gå en promenad med henne, få fokus etc på mig och berömma. Om det var så du menade?
Talar vi ensam nu? Hon är ingen skillnad om hon är rastad eller ej tyvärr (dvs ingen skillnad på beteende innan/efter ridtur). Men hålla på med henne inne har jag ju gjort (men inte dagligen mer än tre veckor i sträck), och det gav skillnad, men det kom till en 'platå' och sen syntes ingen mer förbättring. Sen fick vi avbryta pga hälsoskäl. Men det är den linjen jag kört, ta in själv, borsta, pyssla och dona, och sen promenad eller ridtur. Sen har vi ju klätt av och pysslat klart efteråt i stallet. Frågan är om man kanske ska ta den delen utanför stallet, och släppa direkt ut.. Och undvika nytt stressmoment efter promenaden/ridturen..
Mm, och där jag har problem ensam i box, det inträffar aldrig. Ensam på stallgången har jag berömt såfort hon stått still om så bara för fem sekunder.
Just separationsångesten kände ju ingen till, hon har aldrig varit ensam. Vilket säljaren också sa. Jag frågade hur hon var att ha ensam i stallet/hagen, och säljaren svarade att hon har aldrig varit inne ensam, i hagen går hon ju ensam men ser andra hästar, hon har inte varit ute helt själv någon gång, det händer liksom inte här. Men hon är inga problem att rida själv eller så, så jag tror inte det ska vara något problem, men som sagt jag vet inte.
Och jag trodde inte heller det skulle det. Idealet är ju köpa en häst som kan vara ensam redan och är tränad i det. Men 'näst bäst' ansåg/anser jag det är att köpa en som inte varit det och alltså inte rotat någon 'fobi'. Och jag trodde inte heller det skulle vara problem faktiskt, just för hon inte är något problem att t ex rida själv.
Som sagt, hade jag vetat om separationsångesten hade jag gjort annorlunda vid hennes ankomst, men det är ju för sent nu =/
PS Att jag skriver långa svar är för att ge så mkt information som möjligt. DS
Nej, jag har aldrig sagt att det inte går att förändra hästen. Tvärtom har jag ju sagt att det blivit skillnad sen hon kom, och jag räknar med att det är ännu mer skillnad om lika lång tid till, om 2 år och så vidare.
Däremot har jag lite svårt att hitta ett sätta att förutom rent 'ge det tid' påverka/påskynda det hela.
Hon har aldrig varit ensam innan. Jag har aldrig sett hur det gick till vid uttag där hon stod förr, men jag såg flera intag. Hon togs in som nummer två, efter bästa kompisen som stod i boxen mittemot. När hon var inne så hon stod och åt, men lämnade maten och gick ett varv och spanade efter 'nästa kompis' och när den dök upp återgick hon till maten och tog en tugga, gick ett till varv och spanade efter nästa kompis. När alla var inne ställde hon sig och åt, och när hon ätit klart tyckte hon 'tjena, vad är du för en prick' till mig och började tugga på min jacka och bita mig i armen.. Inga hästar lämnade stallet medan jag var där.
Trevligt. Och så har alla mina andra varit/så är mina andra två (inkl åringen, exklusive lös då, inte långa stunder iaf). Och jag har ju god förhoppning om att donnan ska klara iaf allt det utan att vara ensam. Hon är en god bit på väg.
Menar du med inte beroende av andra människor att inte behöva hjälp vid lastning och sådant? Exakt så gör jag med, och mina hästar fungerar med det. Jag lastar själv, lastar av själv, åker själv med dem och både tränar/tävlar samt till klinik. (Däremot är jag beroende av någon annan (= mamma) när jag jobbar kväll/natt)
Har jag heller inte gjort, och skulle inte göra.
Inga problem i det vardagliga där, hon är tvärtom mycket kontaktsökande. När hon är inne själv på stallgången får vi kämpa en del för det. Det tar ett tag innan hon 'kopplar upp kontaktn'. Dock är den mycket skör och lättstörd i de lägena. Det räcker polarna låter därute för hon ska tappa fokus igen. (Även där är det dock framsteg från tidigare då hon var helt bortkopplad, nu kan man etablera kontakt men det tar tid och är skört som sagt).
Det där är en av de saker jag tidigt kräver av mina hästar i förväntanssituationer btw. åringen håller precis på och lär sig den 'långa vägen' det där med fokus på matte. Grimman tas inte av och man släpps inte t ex förrän man har fokus på matte, och inte på det frestande gräset t ex. Han är rätt bra på att titta på pippifåglarna, kossorna, gräset och ungefär allt annat, men fattar snabbare och snabbare galoppen.
När donnan är ensam i boxen kan jag inte etablera någon kontakt tyvärr. Ta i grimman går bra, men man får passa sig så man inte far som en vante när hon slänger runt med huvudet och ska snurra/stissa. Nu är det som sagt månader sen vi tränade, men då fick jag övht inte 'kontakt' med henne. Är hon lös i boxen och hinner når blockerat läge så får man försöka ta grimman 'i farten' och sen far man som en vante, hon är inte ens medveten om att man är där. Och det är ju i de där lägena jag verkligen skulle vilja hitta ett sätt att 'nå' henne.
Det finns just i ensamhetsdelen en gräns, och när den 'överskrids', då fallerar exakt allt. Hon blir blind, döv och respektlös för att uttrycka det förenklad. Och när det gäller boxen så gränsen passeras i samma ögonblick som hon inser hon är själv. På stallgången har man längre tid på sig (därför har vi tränat mest på stallgång och inte stå i box). Ute är det inga problem längre.
5 min i boxen, sen ta ut oavsett hur hon 'skött sig' gå en promenad och berömma när hon då sköter sig. Och sen släppa ut. Fullt rimligt, och kan ju kombineras med marthas bildäck med. Ska jag definitivt prova så snart knäet är läkt.
Mycket lugnare ute ja. Är lite stressad och orolig på stallplanen, men långt ifrån hysteri. och så snart vi kommit en bit är hon sitt vanliga jag. Dvs det är inga problem att gå en promenad med henne, få fokus etc på mig och berömma. Om det var så du menade?
Talar vi ensam nu? Hon är ingen skillnad om hon är rastad eller ej tyvärr (dvs ingen skillnad på beteende innan/efter ridtur). Men hålla på med henne inne har jag ju gjort (men inte dagligen mer än tre veckor i sträck), och det gav skillnad, men det kom till en 'platå' och sen syntes ingen mer förbättring. Sen fick vi avbryta pga hälsoskäl. Men det är den linjen jag kört, ta in själv, borsta, pyssla och dona, och sen promenad eller ridtur. Sen har vi ju klätt av och pysslat klart efteråt i stallet. Frågan är om man kanske ska ta den delen utanför stallet, och släppa direkt ut.. Och undvika nytt stressmoment efter promenaden/ridturen..
Mm, och där jag har problem ensam i box, det inträffar aldrig. Ensam på stallgången har jag berömt såfort hon stått still om så bara för fem sekunder.
Just separationsångesten kände ju ingen till, hon har aldrig varit ensam. Vilket säljaren också sa. Jag frågade hur hon var att ha ensam i stallet/hagen, och säljaren svarade att hon har aldrig varit inne ensam, i hagen går hon ju ensam men ser andra hästar, hon har inte varit ute helt själv någon gång, det händer liksom inte här. Men hon är inga problem att rida själv eller så, så jag tror inte det ska vara något problem, men som sagt jag vet inte.
Och jag trodde inte heller det skulle det. Idealet är ju köpa en häst som kan vara ensam redan och är tränad i det. Men 'näst bäst' ansåg/anser jag det är att köpa en som inte varit det och alltså inte rotat någon 'fobi'. Och jag trodde inte heller det skulle vara problem faktiskt, just för hon inte är något problem att t ex rida själv.
Som sagt, hade jag vetat om separationsångesten hade jag gjort annorlunda vid hennes ankomst, men det är ju för sent nu =/
PS Att jag skriver långa svar är för att ge så mkt information som möjligt. DS
Sv: Separationsångest..
Hmm, det skulle nog urarta till slagsmål är jag rädd. Se svaret till axel med. Däremot skulle den ju kunna fungera på stallgången rent teoretiskt, utom att hon hitills iaf blivit MER uppstressad av korrigering (inget klippa till, utan jag har daskat till henne om hon trängt mig t ex. Hon flyttar undan då men blir mer stressad. I boxen vill jag inte vara med henne än, det är för stor skaderisk)
Okej, talar vi i 'början nu' eller efter X tids träning? Tänker på godiset, damen har inte tid med godis när hon är stressad, och ratar det helt (tyvärr, annars är ju det ett alternativ. Kom ins jälv, ät extragod mat, gå ut igen. Så ökar man på nån minut i taget innan det är gå ut dags igen. Fast hon rörde inte maten alls. )
Precis, och precis så jag tränat innan. Att 'avbryta' situationen INNAN de hinner bli hysteriska. Kruxet med den här damen i just boxen är ju att det sker direkt och blixtsnabbt. I stallgången är det som som sagt lättare.
Hmm.. när hon är frisk nog för det igen så skulle man ju kunna köra en kombo av ditt, axels och marthas knep sen. Med början att fortsätta där vi var, dvs ta in på stallgången (inte boxen), pyssla och prata (och ge godis om hon står still och vill ha t ex), sen gå promenad och berömma när hon sköter sig då. Och sen släppa ut. Och när/om det fungerar köra en stund i boxen med innan vi går ut, men marthas bildäck..
Ah, då är jag med. Tyvärr bor jag ju in the middle of nowhere i bushen, så ont om sådana dock. Går ju att passa på när någon är här och hälsar på, men svårt få kontinuitet... Handlar det bara om att stå i stallet och småprata kan ju mamma göra det, men när det kommer till hålla i elle rliknande i de lägena så eh, näe
.
Hmm, det skulle nog urarta till slagsmål är jag rädd. Se svaret till axel med. Däremot skulle den ju kunna fungera på stallgången rent teoretiskt, utom att hon hitills iaf blivit MER uppstressad av korrigering (inget klippa till, utan jag har daskat till henne om hon trängt mig t ex. Hon flyttar undan då men blir mer stressad. I boxen vill jag inte vara med henne än, det är för stor skaderisk)
Och pratade och pratade förstås. Sen bara fanns jag i närheten inne i stallet. Hon började se mej som nån att "kommunicera med" och jag pratade och gav lite godis. (Jag pratar med hästarna jämnt,
Okej, talar vi i 'början nu' eller efter X tids träning? Tänker på godiset, damen har inte tid med godis när hon är stressad, och ratar det helt (tyvärr, annars är ju det ett alternativ. Kom ins jälv, ät extragod mat, gå ut igen. Så ökar man på nån minut i taget innan det är gå ut dags igen. Fast hon rörde inte maten alls. )
Hon fick inte sällskap förrän hon lyssnat lite, inte genom att trappa upp. Men den första tiden måste det vara ytterst korta stunder så att det inte finns tid att trappa upp. Ungefär som med barn vänja vid att man kommer tillbaka
Precis, och precis så jag tränat innan. Att 'avbryta' situationen INNAN de hinner bli hysteriska. Kruxet med den här damen i just boxen är ju att det sker direkt och blixtsnabbt. I stallgången är det som som sagt lättare.
Hmm.. när hon är frisk nog för det igen så skulle man ju kunna köra en kombo av ditt, axels och marthas knep sen. Med början att fortsätta där vi var, dvs ta in på stallgången (inte boxen), pyssla och prata (och ge godis om hon står still och vill ha t ex), sen gå promenad och berömma när hon sköter sig då. Och sen släppa ut. Och när/om det fungerar köra en stund i boxen med innan vi går ut, men marthas bildäck..
Jo ang duktiga medhjälpare tänker jag andra än "familjen", som kan varva med dej att vara hos henne och leda kompisarna in igen osv. Som kan hantera hästar och fatta lite vad dom ska göra.
Ah, då är jag med. Tyvärr bor jag ju in the middle of nowhere i bushen, så ont om sådana dock. Går ju att passa på när någon är här och hälsar på, men svårt få kontinuitet... Handlar det bara om att stå i stallet och småprata kan ju mamma göra det, men när det kommer till hålla i elle rliknande i de lägena så eh, näe
Sv: Separationsångest..
*kl*
Varför inte personligen åka hem till Alex och dels se hur hennes hästar fungerar i verkliga livet och "ge hjälp på plats"? Flera användare verkar ju vara på det klara med vad Alex hästar behöver för hantering...
*kl*
Varför inte personligen åka hem till Alex och dels se hur hennes hästar fungerar i verkliga livet och "ge hjälp på plats"? Flera användare verkar ju vara på det klara med vad Alex hästar behöver för hantering...
Sv: Separationsångest..
Så sant. Jag tränar på det än idag. Den vackra vita, har ju inte varit riktigt konsekvent i sin separationsångest. I första stallet, vi stod när jag köpte damen, så var hon ju i stort sett TACKSAM för att hon fick lämna kompisarna i hagen ibland. Dels för att hon fick äta mat i fred och dels, för att hon inte blev "vallad" med i övrigt och att någon brydde sig om henne... Sen när vi kom till nuvarande stall, fick hon sin älskade sambo...
och det kan ju alla se, varför hon föll för hans charm...
Och som du säger, det tog sin rundliga tid, läs... ett ANTAL ÅR, innan jag fick henne längre än 600 m från stallet (paddocken gick ganska OK)... uppsuttet, utan honom. Men tålamod, envishet och en stor kärlek till sin häst räcker långt.
Men min dam, var ju något äldre än Lilla Blå, när jag köpte henne. Och hon hade en lång brokig historia, som varken jag eller förra ägaren vet så mycket om. Förra ägaren rotade i Timas historia första två åren, då hon hade samma besvär som mig att få Tima att lita på sig. Men hon slutade leta i historie, när hon kom till TIONDE NAMNGIVNA ÄGAREN innan Tima fyllt sju år... Då förstår man nog att "Timas barndom" troligtvis inte varit SÅ rolig alla gånger.
Men om jag då får skryta lite med dagens äventyr tillsammans med stallgänget, så kände jag att damen och jag i alla fall har funnit varann i och med att damen som i alla år stressat, studsat och dragit när stallkompisen dressyrdam galopperat, piaffat, galoppat, trimmat och ökat galopp och vad det nu varit. Idag, tränade Tima och jag halter, övergångar till skritt och trav JÄMSIDES med dressyrdamen som samlade, trimmade, galoppade och hade sig. Tima viftade inte på ett öra mot dressyrdamen utan var HELT koncentrerad på vad JAG bad om. Jag är SÅÅÅÅÅ jäkla lycklig
. Ursäkta språket! 
Så sant. Jag tränar på det än idag.
Den vackra vita, har ju inte varit riktigt konsekvent i sin separationsångest. I första stallet, vi stod när jag köpte damen, så var hon ju i stort sett TACKSAM för att hon fick lämna kompisarna i hagen ibland. Dels för att hon fick äta mat i fred och dels, för att hon inte blev "vallad" med i övrigt och att någon brydde sig om henne... Sen när vi kom till nuvarande stall, fick hon sin älskade sambo...
och det kan ju alla se, varför hon föll för hans charm...
Och som du säger, det tog sin rundliga tid, läs... ett ANTAL ÅR, innan jag fick henne längre än 600 m från stallet (paddocken gick ganska OK)... uppsuttet, utan honom. Men tålamod, envishet och en stor kärlek till sin häst räcker långt.
Men min dam, var ju något äldre än Lilla Blå, när jag köpte henne. Och hon hade en lång brokig historia, som varken jag eller förra ägaren vet så mycket om. Förra ägaren rotade i Timas historia första två åren, då hon hade samma besvär som mig att få Tima att lita på sig. Men hon slutade leta i historie, när hon kom till TIONDE NAMNGIVNA ÄGAREN innan Tima fyllt sju år... Då förstår man nog att "Timas barndom" troligtvis inte varit SÅ rolig alla gånger.
Men om jag då får skryta lite med dagens äventyr tillsammans med stallgänget, så kände jag att damen och jag i alla fall har funnit varann i och med att damen som i alla år stressat, studsat och dragit när stallkompisen dressyrdam galopperat, piaffat, galoppat, trimmat och ökat galopp och vad det nu varit. Idag, tränade Tima och jag halter, övergångar till skritt och trav JÄMSIDES med dressyrdamen som samlade, trimmade, galoppade och hade sig. Tima viftade inte på ett öra mot dressyrdamen utan var HELT koncentrerad på vad JAG bad om. Jag är SÅÅÅÅÅ jäkla lycklig
. Ursäkta språket! Liknande trådar
Senast: Whoever
·
Relationer
Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
Senast: ledsenfundering
·
Senast: Hanna Mattsson
·
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Kim C Lundin: ”Skarpt läge för dressyrbedömningen av kontakt”
- Hästnyheter När jag tittat på dressyr på TV och sett hästar som sett rejält obekväma ut med gapande mun, piskande svans och öronen tätt bakåtstrukna...
- ufot
- Svar: 9
- Visningar: 911
- Hästnyheter
-
”En viskande revolution i TR”
- Hästnyheter Vissa har ju sina grejer dom gör tänker jag, var i ett stall där en häst stod så i boxen när han tittade ut. Stod och lät som bara den...
- Grazing
- Svar: 34
- Visningar: 2 492
- Hästnyheter
Allmänt, Barn, Dagbok
-
Vad gör vi? Del CCV
- Tjatter Så tydlig vår ungkatt är; skulle ta ut honom i selen ikväll, han satt och jamade högt åt både mig och sambon; han ville ju helst gå ut...
- Fjordfrälst
- Svar: 164
- Visningar: 4 244
- Allmänt
Hästrelaterat
-
Equiband Pro System och Fir-Tech Allroundschabrak m. Elastiska Band?- Utrustning Nej för dom har helt missat det viktigaste, gummibandet. Tanken med gummibandet är ju att det ska fastna lite i skinnet sas och därmed...
- super
- Svar: 5
- Visningar: 97
- Utrustning
-
WE-tråden
- Övr. Grenar Det är så fint att det uppmärksammas mer och mer hur we ger så mycket med relationen mellan häst och ryttare ❤️
- AbCdE
- Svar: 506
- Visningar: 46 761
- Grenar
