För att fortsätta på förövar-spåret.
En stor del i att förövare kan ägna sig åt övergrepp utan att identifiera det som övergrepp är att det finns strukturer i samhället som ursäktar övergrepp, som ursäktar förövare och på olika sätt skuldbelägger offer. Många av dessa felaktiga antaganden om övergrepp kommer sig av sexism och vår syn på könsroller (som både män och kvinnor lider av), man kan kalla det för våldtäktskultur, man kan beskriva det som en utbredd förövar-mentalitet, man kan se det som ett systematiskt bagatelliserande av alla sexualbrott som inte passar in i den stereotypa mallen för vad ett övergrepp är, vad man än kallar det finns det strukturer i samhället som underlättar för förövare att begå övergrepp.
Motsatsen till att falla för stereotypen där förövare betraktas som väsensskilda monster, är att problematisera sig själv och sin omgivning. Det handlar inte bara om att se hur man själv skulle kunna ha rollen av en förövare, det handlar också om att se hur man själv skulle kunna vara del i det system som underlättar för förövare att begå övergrepp.
Har jag någon gång fallit för felaktiga föreställningar om övergrepp, offer och förövare?
Ja. Jag har ett exempel här från buke faktiskt, tråden handlade om hur en användare blivit tafsad på av någon i sitt jobb, en medarbetare eller kanske chef, och jag resonerade helt fel. Det här var flera år sedan så jag minns inte min exakta formulering men jag undrade om hon kunde vara säker på att den här mannen verkligen hade förstått att hon inte var intresserad. Jag var ute och cyklade, milt sagt. Jag hade köpt den sexistiska stereotypen som utgår från att man är sexuellt tillgänglig tills man kommunicerar något annat, istället för att problematisera förövarens agerande.
Steg 1 är alltså att inse att det här är ett problem som du själv troligtvis vid ett eller annat tillfälle har varit eller är en del av. Det som utmärker destruktiva samhällsstrukturer är just att det inte handlar om enskilda företeelser och enskilda individer, det här är mönster som vi alla påverkas av vare sig vi vill eller inte. Steg 2 är att inse exakt vad du gjorde fel, vilken felaktig föreställning du föll för. Att se problemet tydligt gör det enklare att inte göra samma misstag igen.
Båda dessa steg är svåra för många eftersom det går tvärtemot bilden vi vill ha av oss själva, det kräver förutom villigheten att reflektera över sin egen ofullkomlighet också en medvetenhet om vilka fallgroparna är och hur man tar sig ur dem. Fallgroparna är många. När vi påverkas av samhällsstrukturer, tar till oss märkliga normer och antaganden, blir felaktigheterna ofta något vi sällan ifrågasätter eller ens är medvetna om.
Man måste alltid protestera mot de här destruktiva strukturerna när de dyker upp, man måste dessutom vara öppen för att de kan dyka upp betydligt närmare än man kanske tror.