samsova med barnen - eller inte?

[_Marie_]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Min dotter är två och ett halvt (drygt), och hon sover i sin egen säng hela natten, men hennes säng står i vårat sovrum. Det kommer den nog att göra ett bra tag till, och jag tycker att det känns tryggast så!

 

[acke]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Jag är själv likadan så jag antar att hon har ärvt det av mig. Hennes pappa har det inte lätt... ;-)

Jag är övertygad om att barnen har sin personlighet med sig sedan de föds, inget tvivel om det. Men jag tror också att föräldrar och miljö sätter stor prägel på dem. Jag tvivlar inte på att inkonsekvens, yttre omständigheter som syskon, familjekriser, omogenhet (obs, ej baserat på ålder) hos föräldrar, ensamstående o därmed extra hårt belastade föräldrar osv spelar in. Obs, därmed inte sagt att det har att göra med hur don son har varit, spec med tanke på att de andra varit så annorlunda.

Men ändå, rätt intressant detta, har du på något sätt (ärligt nu) behandlat honom annorlunda än de andra? Har du (liksom alla andra :-) haft mer principer, tid och uppmärksamhet till det första barnet? Har något ändrat sig i relevant i ditt/ert liv sedan/precis innan han kom? Förutom att det blev jobbigare för er i vardagen med ett barn till (beundrar er som orkar, tycker det är jobbigt med EN liten!) förstås :-)

Kul om du vill svara :-)

 

[Enya]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Jag är så avundsjuk på er som tvärsäkert kan säga att mitt barn låg i spjälis från dag 1 bara för att jag hade bestämt det. Jag säger att det inte var föräldrarna som bestämt det - det var ungen. Min son var INTE sån att han accepterade att ligga ensam.

Han låg förvisso i spjälis - men under STORA protester och vaknade hur ofta som helst under natten, var någon av oss vaken så gick man inte stoppade om och tröstade lite, om vi inte var vakna utan väcktes så blev det ungeför samma sak. Så fort han var stor nog (sådär 10 månader...eftersom han var rätt bestämd på den saken så blev det väldigt tidigt) så klev han ur sängen. Han VILLE INTE sova där. Och följdaktligen vaknade han ungeför 10-20 gånger per natt och kom och kröp upp i vår säng om vi inte hann vakna och komma till honom och trycka ner honom i sin säng igen. Vi bar tillbaka honom. Och höll väl på så i två år ungefär. Vi var väl inte tillräckligt konsekventa eller uthålliga antaligen. Men vi hade FAN bestämt att ungen inte skulle bosätta sig i vår säng. Tillslut så ORKAR man inte och dessutom inser man att han har väl något behov av närhet på nätterna som är viktigt för honom. Skall vi missunna honom det ? Skall vi lära honom att sova dåligt ? Skulle vi med berätt mod låta en ensam kille ligga och vara rädd och ledsen ? Nej, det var inte värt det, varken för honom eller för oss. Så vi lät honom ligga kvar i vår säng tillslut, själv gick jag gärna till hans säng och sov.

Han kommer till vår säng fortfarande när han har mardrömmar, men smyger ner mellan oss utan att vi märker det numera. Och som psykologen sa till oss - det är inga 15-åringar som sover i föräldrars säng....

Min lillasyster som är 16 år kryper ner i mammas dubbelsäng när hon har mardrömmar. Det tycker jag är lite häftigt, är deti nte pinsamt att sova hos föräldrarna? Hon är annars tuff och kaxig dagtid.

 

[lil-sis]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

Jag och brorsan har fått sova inne hos mamma och pappa så länge vi ville. Typ efter mardrömmar och sånt så var det en trygghet som gjorde att man kunde somna igen. Men jag tror inte att vi somnade där från start.

 

[escodobe]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

*knapplån* OM jag får barn...
Jag tror jag kommer låta barnen sova i sängen(eller i precis brevid så jag bara kan stoppa ner handen) det känns tryggast så.
jag tror att det är likadant som med hundvalpar - får de MYCKET trygghet i början så blir de tryggare och har lättare att klara av att vara ensamma i fortsättningen med.
Vi fick alltid krypa ner till mamma och pappa som små, och vi var de som ALDRIG längtade hem när vi var på läger eller sov över hos vänner - inte ens när vi var väldigt små.

Det ironiska är att jag å syrran var jättebra på att gå å lägga oss utan tjatj ect som små -och idag har jag sömnsvårigheter, och pojkvänenn har otroliga problem - så skaffar vi barn så vill jag att de känner sig så trygga som möjligt

 

[Björk]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

*knapplån* OM jag får barn...
Jag tror jag kommer låta barnen sova i sängen(eller i precis brevid så jag bara kan stoppa ner handen) det känns tryggast så.
jag tror att det är likadant som med hundvalpar - får de MYCKET trygghet i början så blir de tryggare och har lättare att klara av att vara ensamma i fortsättningen med.

Fast frågan är ju hur länge man ska anse dem behöva den "extra tryggheten". Om de fortsätter tills de är 9-10-14-18....?? Ska man som förälder aldrig sätta ett stopp för samsovning?

Jag är av åsikten att var o en naturligtvis ska göra som de känner är bäst, men min erfarenhet av "barn i sängen" är inte positiv (som jag skrev tidigare). Jag o brorsan sov alltid i våra egna sängar; visst kröp vi ner hos mamma o pappa ibland vid mardrömmar eller för mys, men på det stora hela så kan jag inte minnas annat än att vi sov i våra egna rum.

Vi fick alltid krypa ner till mamma och pappa som små, och vi var de som ALDRIG längtade hem när vi var på läger eller sov över hos vänner - inte ens när vi var väldigt små.

Och precis så var det för mig och brorsan också! Så; slutsatsen att fritt sovande i föräldrarnas säng är vad som får barn trygga tror jag inte man kan dra. Tjejen som jag skrev om tidigare (7 år - sover i föräldrasängen och kan inte sova i egen) är ju tvärtom; jätteosäker för att sova borta hos kompisar o klarar inte ens sova i egna rummet när vänner sover över. Så; jag tror det där med trygghet och självständighet är något som föräldrar påverkar på långt fler sätt än genom samsovning. Vissa barn tror jag säkert mår bra av att samsova, men jag tror också alla barn mår bra av att klara "utmaningar" - det får barnen att känna stolthet och att man "mognar". Att kunna sova i egen säng kan vara en sån sak. Sen tror jag säkert att en del föräldrar som samsover har andra "utmaningar" för sina barn. Medan en del inte har några alls... så var man sover är ju inte allena saliggörande.

Själv kommer jag undvika samsova med eventuella barn som det känns nu.

 

[escodobe]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

jag syftar på när de är riktigt små - upp till 1½året ungefär.

 

[Björk]

Sv: samsova med barnen - eller inte?

jag syftar på när de är riktigt små - upp till 1½året ungefär.

Jaja - det är väl inga större problem om man vill det. Om man däremot (som tex mitt ex) inte ens provar lära barnet sova själv, inte ens när hon är 7 så riskerar man att det blir onödigt jobbigt både för en själv och barnet.