Samhällets förväntningar vs. ditt tycke?

Jag tror att det är väldigt svårt ibland att skilja på vad man gör för att det ger gruppens medgivande (norm) och vad som är fullt ut ens egen vilje. Jag är väldigt normativ på många plan, men mår också väldigt bra i mina val. En stor del i det handlar säkerligen om att jag får samhällets uppskattning när jag gör "rätt" och det känns bra. Men jag försöker också utmana normer så ofta jag kan. Skaver någon norm hos mig tar jag varje tillfälle att strida emot den. Jag ifrågasätter även många normer som jag själv följer för att skapa debatt och kanske underlätta för andra som inte vill följa just den normen.

Läste en bok för några år sedan (ska leta upp vad den hette) som handlade just om människans behov av att få medgivande av gruppen. En psykolog som skrivit och den handlade främst om kulturkrockar, hur svårt det kunde vara att komma in i ett samhälle där dina val och det du lärt dig är bra saker ignoreras eller inte får medhåll av gruppen. Vi människor har behov av det. Sen om man följer samhällsnormen eller har hittat andra grupper som bekräftar än kan ju variera.
 
Har funderat ganska mycket på just det senaste veckorna. Gör du någonting bara för att någon annan/samhället förväntar sig att du ska göra det, eller för att du själv faktiskt vill det?

Bara för att ta några övertydliga exempel:
- Sminkar du dig, för att man som kvinna "ska" göra det?
- Är du helrakad överallt, för att man som kvinna "förväntas" vara det?
- Ska du vara alltid vara "den duktiga flickan" för att du förväntas vara det?
- Klär du dig på ett visst sätt för att kanske ev. partner eller liknande "vill" det?
- Säger du det som folk förväntar sig att du ska säga, även om det egentligen inte riktigt är din åsikt?
Kort och gott, hur mycket tar du åt dig av samhällets/omgivningens normer?

Själv var jag väldigt mycket så förut, egentligen fram tills för bara något halvår/några månader sedan eller så. Jag försökte att alltid göra/vara som det förväntades av mig. Jag skulle alltid utåt vara den timida "duktiga, rara lilla flickan", rakade mig överallt fast jag fick hemska utslag, klä mig på ett visst sätt för att jag ansåg att det "förväntades" av mig/för att "passa in i normen", säga "rätt saker" för att det förväntades av mig etc. etc. Kort och gott, jag försökte vara/se ut på så sätt som omgivningen "ville" att jag skulle vara.
Men så började jag gradvis att smyga ifrån allt det där, och gå mer efter vad jag kände mig bekväm med, vad jag faktiskt tyckte och tänkte om saker. Och jag har faktiskt fått förvånansvärt lite hat. Visst, jag har absolut fått hat för det, men jag har kunnat stå emot det och (allt som oftast) dumpat hatarna också.

Så, hur tänker ni kring samhällets och omgivningens normer? Skiter ni i det eller följer ni det? :)
Jag tror som @Singoalla att det är svårt att skilja på normer och fri vilja i många avseenden. Det finns väl också en motståndsrörelse där det är norm att göra på ett visst sätt (då tänker jag tex på starkt uttalade feminister "ska" inte raka sig under armarna... det i sig blir också en typ av norm om man vill identifiera sig med övriga i den gruppen).

Jag sminkar mig dels för att jag tycker det är ganska kul och dels för att det förväntas av mig.. jag ser trött(are) ut utan och det kommenteras iom att jag förväntas se pigg och glad ut jämt.

Jag rakar mig på många ställen på kroppen, men har heller inga problem att gå orakad om jag inte orkar eller inte har lust. Jag går i de kläder jag själv vill, jag har aldrig passat in i skola osv och om min partner skulle tycks sig ha rätt att bestämma vad jag ska klä mig i sp hade det inte varit vi längre. Jag har varit den duktiga flickan hela mitt liv, eftersom det är så jag formats och uppfostras. Men jag är nog mindre "duktig flicka" idag än jag varit och försöker göra saker för att jah vill och inte för att det förväntas av mig. Kan uppfattas som timid, men är inte rädd att säga vad jag tycker och gör det också och inte särskilt konflikträdd vilket inte passar in i mallen "duktig flicka".
 
Sminkar mig gör jag till den grad att jag har mascara. Mina fransar är så ljusa så dom syns i te annars samt att jag håller en del delar på kroppen hårlösa genom rakning och vaxning. Jag känner mig fräschare så. Aldrig någon som nämnt något och min pv bryr sig inte alls om varken smink, hår eller 'semesterkilon' :angel:

Uppväxt med 3 storebröder och jag har alltid ärvt deras kläder som yngre. Idag klär jag mig 'bekvämt'.

Duktig flicka vet jag inte vad du menar med. Jag är intelligent och 'streetsmart' och lyckas ofta med vad jag vill. Kan samarbeta men gillar att ha koll på ALLT.

Däremot säger jag inte alltid vad jag vill. Det blir så dålig stämning då.
Pratar enbart ärligt med några få utvalda, för att vara exakt är det 2 st :)
 
Har funderat ganska mycket på just det senaste veckorna. Gör du någonting bara för att någon annan/samhället förväntar sig att du ska göra det, eller för att du själv faktiskt vill det?

Bara för att ta några övertydliga exempel:
- Sminkar du dig, för att man som kvinna "ska" göra det?
- Är du helrakad överallt, för att man som kvinna "förväntas" vara det?
- Ska du vara alltid vara "den duktiga flickan" för att du förväntas vara det?
- Klär du dig på ett visst sätt för att kanske ev. partner eller liknande "vill" det?
- Säger du det som folk förväntar sig att du ska säga, även om det egentligen inte riktigt är din åsikt?
Kort och gott, hur mycket tar du åt dig av samhällets/omgivningens normer?

Själv var jag väldigt mycket så förut, egentligen fram tills för bara något halvår/några månader sedan eller så. Jag försökte att alltid göra/vara som det förväntades av mig. Jag skulle alltid utåt vara den timida "duktiga, rara lilla flickan", rakade mig överallt fast jag fick hemska utslag, klä mig på ett visst sätt för att jag ansåg att det "förväntades" av mig/för att "passa in i normen", säga "rätt saker" för att det förväntades av mig etc. etc. Kort och gott, jag försökte vara/se ut på så sätt som omgivningen "ville" att jag skulle vara.
Men så började jag gradvis att smyga ifrån allt det där, och gå mer efter vad jag kände mig bekväm med, vad jag faktiskt tyckte och tänkte om saker. Och jag har faktiskt fått förvånansvärt lite hat. Visst, jag har absolut fått hat för det, men jag har kunnat stå emot det och (allt som oftast) dumpat hatarna också.

Så, hur tänker ni kring samhällets och omgivningens normer? Skiter ni i det eller följer ni det? :)
Kul att läsa om din utveckling på området och att du börjat tänka igenom vad som du egentligen vill göra! Sen tror jag precis som t ex @Singoalla och @starcraft varit inne på att det är mycket svårt att på djupet skilja sin egen vilja från samhällets normer. Man skulle ju bli galen av att gå runt och utvärdera varje norm på ett medvetet plan så istället internaliserar vi många av dem. Mina favoritexempel på normer som jag följer för att jag vill är att ha långt hår och sminka mig när jag ska vara fin. "Det tycker jag är snyggast, helt enkelt" kan jag ju tänka. Samtidigt är det knappast något jag själv skulle ha hittat på om jag vuxit upp i ett annat samhälle där folk (av alla kön) hade praktiska frisyrer och inte börjat fylla i sina ansiktsdrag.
 
Kul att läsa om din utveckling på området och att du börjat tänka igenom vad som du egentligen vill göra! Sen tror jag precis som t ex @Singoalla och @starcraft varit inne på att det är mycket svårt att på djupet skilja sin egen vilja från samhällets normer. Man skulle ju bli galen av att gå runt och utvärdera varje norm på ett medvetet plan så istället internaliserar vi många av dem. Mina favoritexempel på normer som jag följer för att jag vill är att ha långt hår och sminka mig när jag ska vara fin. "Det tycker jag är snyggast, helt enkelt" kan jag ju tänka. Samtidigt är det knappast något jag själv skulle ha hittat på om jag vuxit upp i ett annat samhälle där folk (av alla kön) hade praktiska frisyrer och inte börjat fylla i sina ansiktsdrag.

Tack! Några med huvudet på skaft i alla fall. Det finns hopp för det kvinnliga släktet.
 
Jag tycker det är jättesvårt att svara på frågorna.. Många normativa beteenden sitter ju så djupt att det påverkar min känsla av vad jag själv vill..

Jag sminkar mig. Jag känner aldrig "nu står jag här och sminkar mig fast jag inte vill", tvärtom. Men jag fattar ju att mitt beteende ändå är påverkat av normer.
Likaså med rakning. Jag är absolut inte helrakad men jag rakar vissa kroppsdelar regelbundet. Jag känner mig bekväm utan hår i armhålor och på smalben. Jag klarar att bryta mot normen såpass att det inte gör mig ngt att jag rakar sällan (att det växer ut stubb), men vill jag känna mig "fin" så rakar jag mig.
Både smink och rakning är väl exempel på högst normativa beteenden som jag är medveten om men som jag ändå låter vara eftersom det känns skönare för mig.

Jag är normbrytare på andra sätt :)
 
Jag svarade lite snabbt för att jag egentligen ska jobba nu men en sak behöver jag ändå tillägga.

Just eftersom gruppen har så stor inverkan på individer så uppskattar jag verkligen den här typen av trådar. De påminner alla läsare om att vi har större valmöjligheter än vad vi vanligtvis ser omkring oss. För några år sedan var det jätteviktigt för mig att läsa coola inlägg av Buke-feminister och gradvis förstå att jag kanske inte måste lägga en massa pengar på att på olika sätt göra mig "perfekt" inför t ex en semester eller en dejt. (Jag brukade se tjejtidningars skönhetstips som en att göra-lista och det var ju helt crazy men jag trodde att det var så det skulle vara.) Efter färre tjejtidningar och fler Buke-tips har jag insett att jag själv kan styra vilka normer jag både utsätter mig för och väljer att acceptera och det i sig ger en stor frihetskänsla. Sen finns det vissa som jag egentligen inte vill följa men gör ändå - t ex att inte konstant gå runt i mjukiskläder - men jag får väl skriva ett bättre inlägg senare. :)
 
Och jo det fanns några fler frågor men det ligger mig inte för att säga saker och ting för att omgivningen ( män som du?) ska tycka att jag är social och passar i normen.

Ändå vet man vad du ska skriva innan du börjat trycka på tangentbordet. Jag kan vara snäll och säga att din tro beror på okunskap. Precis som TygerTyger säger internaliserar människan i hög utsträckning normer och gör det till dennes vilja.

Hade du växt upp för 100 år sedan, i ett annat land eller i en annan socialgrupp hade du sett annorlunda ut och du hade haft andra åsikter.
 
Senast ändrad:
Jag sminkar mig ibland och ibland inte alls, idag är jag helt osminkad på jobbet. Helt orakad för närvarande, ibland rakar jag mig under armarna men aldrig någon annanstans. Jag klär mig efter vad jag tycker är bekvämt och gillar, när någon manlig kollega haft något att säga så får de till svar att om de fixar ett klädkonto åt mig och anställer lite snyggingar så ska jag klä upp mig för att åka till jobbet. Representerar jag företaget utåt så klär jag mig dock annorlunda än nu men har aldrig brytt mig i hur jag är klädd på jobbet i övrigt och har alltid haft mansdominerade yrken.

Jag säger vad jag tycker, inte alltid allt jag tycker men jag står för mina åsikter även när det är obekvämt för en del av mina kollegor. Jag är helt enkelt inte så brydd i att vara alla andra till lags och allas åsikter är inget som jag bryr mig om heller utan det viktas utifrån vem det är.
 
- Sminkar du dig, för att man som kvinna "ska" göra det?
Nej. Vill jag sminka mig nån dag så gör jag det men jag kan lika gärna vara osminkad både hemma och ute bland folk.

- Är du helrakad överallt, för att man som kvinna "förväntas" vara det?

Huruvida jag är rakad eller inte finns det ju inte en kotte som ser, så jag rakar där jag rakar för att jag trivs bättre så.

- Ska du vara alltid vara "den duktiga flickan" för att du förväntas vara det?

Nej. Jag är den jag är. Duger inte det så kan man dra.

- Klär du dig på ett visst sätt för att kanske ev. partner eller liknande "vill" det?

Skulle aldrig falla mig in att klä mig på annat sätt än jag trivs med.

- Säger du det som folk förväntar sig att du ska säga, även om det egentligen inte riktigt är din åsikt?

Nej. Vilket jag hyfsat ofta får en del förvånade reaktioner på faktiskt. Inte ogillande dock, bara förvånade och oftast är det dessutom uppskattat.

Kort och gott, hur mycket tar du åt dig av samhällets/omgivningens normer?

Som medelålders egensinnig kvinna; inte speciellt, men samtidigt så är jag kvinna och jag har inte som syfte eller strävar efter att medvetet bete mig "mot normerna" heller.

Alltså det jag gör/inte gör, gör jag för att jag vill/tycker om/trivs med det oavsett andras normåsikter. Jag är den jag är helt enkelt.
 
Jag svarade lite snabbt för att jag egentligen ska jobba nu men en sak behöver jag ändå tillägga.

Just eftersom gruppen har så stor inverkan på individer så uppskattar jag verkligen den här typen av trådar. De påminner alla läsare om att vi har större valmöjligheter än vad vi vanligtvis ser omkring oss. För några år sedan var det jätteviktigt för mig att läsa coola inlägg av Buke-feminister och gradvis förstå att jag kanske inte måste lägga en massa pengar på att på olika sätt göra mig "perfekt" inför t ex en semester eller en dejt. (Jag brukade se tjejtidningars skönhetstips som en att göra-lista och det var ju helt crazy men jag trodde att det var så det skulle vara.) Efter färre tjejtidningar och fler Buke-tips har jag insett att jag själv kan styra vilka normer jag både utsätter mig för och väljer att acceptera och det i sig ger en stor frihetskänsla. Sen finns det vissa som jag egentligen inte vill följa men gör ändå - t ex att inte konstant gå runt i mjukiskläder - men jag får väl skriva ett bättre inlägg senare. :)

Så är det! Vi ändrar ju normer successivt med hjälp av inspiratörer som vågar gå före sin tid. Jag tänker på Pride-veckan som är i Stockholm nu, det hade varit en omöjlighet för ett antal år sedan men med hjälp av människorättskämpar i fronten och en successivt ändrad norm så ser det tack och lov annorlunda ut idag. Vilket innebär att när jag insåg att jag inte var hetero år 2008 tyckte att det kändes mer spännande än jobbigt. Hade det varit 1908 hade min känslor inför det med största sannolikhet varit väldigt annorlunda.

Jag försöker hitta en balans mellan ifrågasätta normer och försöka utveckla samhället i rätt riktning (enligt mig), och att få leva mitt liv och njuta av min tid på jorden utan att ständigt ifrågasätta alla mina val och känna skuld för att jag förstärker normer.

Just nu har jag satt kvinnans sexuella frigörelse i fokus för mitt bråk mot normen, eftersom det ligger mig nära i livet. Här om veckan skämtade en killkompis om att han tyckte att jag hade varit med många i ungefär samma umgängeskrets. Jag tog ett djupt andetag och stretade emot varenda cell i mig som ville ursäkta sig eller komma med en förklaring till varför det råkat (hoppsan!) bli så, och så svarade jag "Ja, det stämmer. Det är ingenting jag tänker be om ursäkt för om du trodde det". Sen blev jag så stolt över mig själv att jag nästan höll på att spricka :D
 
Jag har nog alltid varit en som svarar Nej på de flesta av dina frågor. Men, jag har någon svag punkt kvar. Nu senaste är att jag slutat raka mig under armarna. Kan fortfarande inte gå ut utan bh då jag tycker inte om att folk (läs män) stirrar, tyvärr för att jag älskar gå utan bh :(

Skriver under på den. Går ALLTID utan BH hemma men känner att jag måste sätta på mig en om jag ska gå ett varv med hunden runt huset eller gå ner i tvättstugan. Väldigt störigt då det blir en del spring, under typ en söndag hemma. Men känner (eller tror?) att folk kommer att titta om jag inte har det.
 
Det är inte möjligt att ha nej på alla frågorna såvida du inte lider av antisocial personlighetsstörning.

Titta över frågorna igen.
Så om jag låter bli att sminka mig, klär mig som jag tycker är behagligt, inte är duktig flicka, har den dåliga smaken att låta bli att raka mig och dessutom låter bli att ljuga för folk så är jag personlighetstörd? Det var ett intressant sätt att resonera.
Citat från Wikipedia (som stämmer bra överens med andra källor på nätet).
Antisocial personlighetsstörning karaktäriseras, precis som antisocialt beteende, av en grundläggande bristande respekt för andra människors rättigheter, bristande förmåga att känna skuld och av att inte bry sig om sociala normer. Personer med denna störning är ofta inblandade i kriminella aktiviteter. Psykopati uppfattas ofta som en grav variant av antisocial personlighetsstörning.

Människor med antisocial personlighetsstörning visar brist på ångerkänslor och empati. Detta visas i likgiltlighet efter att ha sårat, stulit från, eller svikit någon. De är ofta också manipulativa och impulsiva. Personen har också svårt för ansvar och planering.

Störningen är mycket vanligare hos män än hos kvinnor. En bok från 1993 av den amerikanske författaren Patricia B. Sutker uppgav att 3 % av den manliga befolkningen kunde diagnostiseras med störningen, men mindre än 1 % av den kvinnliga befolkningen.
Så om man inte sminkar sig eller rakar sig under armarna så är man i riskzonen för att bli kriminell. Det sambandet har jag tidigare missat helt.

Jag svarar för övrigt nej på alla frågor utom möjligtvis den där med att säga vad som förväntas av en. Jag försöker låta bli men ibland är det inte värt striden, ofta låter jag i de lägena bli att säga något alls.
Sander har du en puffra? Jag tror jag ska ta och råna en bank.
 
Så om jag låter bli att sminka mig, klär mig som jag tycker är behagligt, inte är duktig flicka, har den dåliga smaken att låta bli att raka mig och dessutom låter bli att ljuga för folk så är jag personlighetstörd? Det var ett intressant sätt att resonera.
Citat från Wikipedia (som stämmer bra överens med andra källor på nätet).

Så om man inte sminkar sig eller rakar sig under armarna så är man i riskzonen för att bli kriminell. Det sambandet har jag tidigare missat helt.

Jag svarar för övrigt nej på alla frågor utom möjligtvis den där med att säga vad som förväntas av en. Jag försöker låta bli men ibland är det inte värt striden, ofta låter jag i de lägena bli att säga något alls.
Sander har du en puffra? Jag tror jag ska ta och råna en bank.

Självklart är man inte personlighetsstörd bara för att man inte rakar sig överallt och svarar nej på resten av frågorna.
 
Så det är bättre att spela någon man inte är eller vill vara O_o?

Det handlar inte om bättre och sämre utan att människan är en social varelse som kommer att anpassa sig efter kollektivet. Den du är, det du vill och det du gör är ett resultat av normer. Sedan kan man till viss del välja att anpassa sig i olika utsträckning.
 
Det handlar inte om bättre och sämre utan att människan är en social varelse som kommer att anpassa sig efter kollektivet. Mycket av det du gör, vissa sociloger skulle t.o.m. säga allt är ett resultat av normer Sedan kan man till viss del välja att anpassa sig i olika utsträckning.
Fast nu byter du ämne. Visst handlar mycket av det vi gör om normer men det du faktiskt skrev var
Det är inte möjligt att ha nej på alla frågorna såvida du inte lider av antisocial personlighetsstörning.

Titta över frågorna igen.
Altså du syftar på just de här frågorna och inte på normer i allmänhet.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
6 445
Senast: Grazing
·
Relationer Jag skulle vilja bolla lite kring det här med initiativförmåga och känslan som jag har av att alltid vara den som tar initiativ och "tar...
2 3 4
Svar
76
· Visningar
6 447
Samhälle I tråden om religion togs det upp att det var fel att vården erbjöd samtalsstöd till patienter hos en präst när kurator hade semester...
11 12 13
Svar
258
· Visningar
12 223
Senast: Enya
·
Kropp & Själ Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen...
2 3 4
Svar
69
· Visningar
7 296
Senast: Blyger
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp