Samboproblem

[Trasdockan]

Jag behöver er hjälp med lite reflektioner. Jag har träffat en kille sen september förra året, och idag har vi varsin lägenhet men bor tillsammans hela tiden ändå.

Han är världens gulligaste och är väldigt omtänksam och snäll, men han blir väldigt ofta sur och irriterad för väldigt små/ovidkommande saker. Det kan t.ex vara att jag ska träffa en kompis en kväll och inte berättar det förrän dagen/dagarna innan, att jag vill äta middag med mina föräldrar vilket han tycker är jobbigt, att jag inte riktigt vet vad jag är sugen på till middag eller att jag säger någonting som han tolkar åt ett helt annat (orimligt) håll, o.s.v.

Jag är en väldigt glad och positiv människa och är inte van vid denna typen av beteende. Nu har jag kommit på mig själv att jag undviker att göra vissa grejer för att han ska hålla sig på gott humör, t.ex att spontant träffa vänner då jag vet att han skulle bli sur eftersom han vill vara med mig. Jag går runt som på nålar för att det ska vara god stämning hemma då jag ärligt talat blir alldeles uppgiven och ledsen när jag märker att han blir tyst och sur. Om jag konfronterar säger han att han är stressad och att det är mycket att tänka på.

Samtidigt är han världens underbaraste när han är på gott humör och då känns det som att jag är en idiot som någonsin tyckt att ovanstående är jobbigt.

Hur hanterar man detta?

 

[micaelathegreat]

Jag behöver er hjälp med lite reflektioner. Jag har träffat en kille sen september förra året, och idag har vi varsin lägenhet men bor tillsammans hela tiden ändå.

Han är världens gulligaste och är väldigt omtänksam och snäll, men han blir väldigt ofta sur och irriterad för väldigt små/ovidkommande saker. Det kan t.ex vara att jag ska träffa en kompis en kväll och inte berättar det förrän dagen/dagarna innan, att jag vill äta middag med mina föräldrar vilket han tycker är jobbigt, att jag inte riktigt vet vad jag är sugen på till middag eller att jag säger någonting som han tolkar åt ett helt annat (orimligt) håll, o.s.v.

Jag är en väldigt glad och positiv människa och är inte van vid denna typen av beteende. Nu har jag kommit på mig själv att jag undviker att göra vissa grejer för att han ska hålla sig på gott humör, t.ex att spontant träffa vänner då jag vet att han skulle bli sur eftersom han vill vara med mig. Jag går runt som på nålar för att det ska vara god stämning hemma då jag ärligt talat blir alldeles uppgiven och ledsen när jag märker att han blir tyst och sur. Om jag konfronterar säger han att han är stressad och att det är mycket att tänka på.

Samtidigt är han världens underbaraste när han är på gott humör och då känns det som att jag är en idiot som någonsin tyckt att ovanstående är jobbigt.

Hur hanterar man detta?

Man sätter sig ner, förklarar att DET INTE ÄR OK och att HAN FÅR ÄNDRA SIG PRONTO. Och om han inte ändrar sig så LÄMNAR man. Det där är så otroligt manipulerande och läskigt! Och varför i hela friden gillar han inte att du träffar dina föräldrar?!

 

[CillaW]

Man flyttar ut.

 

[pajaztar]

Jag tycker att en partner ska stötta och lyfta sin respektive. Det låter snarare som att han gör tvärt emot. Jag hade blivit rabiat och trotsig och gjort precis som jag själv ville, inte ska nån komma och tjura för att jag vill vara social! Sen hade jag nog dumpat.

 

[BobberiBoo]

Man sätter sig ner, förklarar att DET INTE ÄR OK och att HAN FÅR ÄNDRA SIG PRONTO. Och om han inte ändrar sig så LÄMNAR man. Det där är så otroligt manipulerande och läskigt! Och varför i hela friden gillar han inte att du träffar dina föräldrar?!

What she said!!

 

[dobbis]

Dumpa!

 

[Wysiwyg]

Han är världens gulligaste och är väldigt omtänksam och snäll, men han blir väldigt ofta sur och irriterad för väldigt små/ovidkommande saker. Det kan t.ex vara att jag ska träffa en kompis en kväll och inte berättar det förrän dagen/dagarna innan, att jag vill äta middag med mina föräldrar vilket han tycker är jobbigt, att jag inte riktigt vet vad jag är sugen på till middag eller att jag säger någonting som han tolkar åt ett helt annat (orimligt) håll, o.s.v.

Jag är en väldigt glad och positiv människa och är inte van vid denna typen av beteende. Nu har jag kommit på mig själv att jag undviker att göra vissa grejer för att han ska hålla sig på gott humör, t.ex att spontant träffa vänner då jag vet att han skulle bli sur eftersom han vill vara med mig. Jag går runt som på nålar för att det ska vara god stämning hemma då jag ärligt talat blir alldeles uppgiven och ledsen när jag märker att han blir tyst och sur. Om jag konfronterar säger han att han är stressad och att det är mycket att tänka på.

Samtidigt är han världens underbaraste när han är på gott humör och då känns det som att jag är en idiot som någonsin tyckt att ovanstående är jobbigt.

Hur hanterar man detta?

Flytta ut. Manipulation är aldrig okey och mina varningsklockor blir galna här borta. Det du beskriver är ett obehagligt beteende från hans sida som syftar till att kontrollera dig.

 

[em-pirre]

Spring.

 

[CillaW]

 

[Araminta]

Jag behöver er hjälp med lite reflektioner. Jag har träffat en kille sen september förra året, och idag har vi varsin lägenhet men bor tillsammans hela tiden ändå.

Han är världens gulligaste och är väldigt omtänksam och snäll, men han blir väldigt ofta sur och irriterad för väldigt små/ovidkommande saker. Det kan t.ex vara att jag ska träffa en kompis en kväll och inte berättar det förrän dagen/dagarna innan, att jag vill äta middag med mina föräldrar vilket han tycker är jobbigt, att jag inte riktigt vet vad jag är sugen på till middag eller att jag säger någonting som han tolkar åt ett helt annat (orimligt) håll, o.s.v.

Jag är en väldigt glad och positiv människa och är inte van vid denna typen av beteende. Nu har jag kommit på mig själv att jag undviker att göra vissa grejer för att han ska hålla sig på gott humör, t.ex att spontant träffa vänner då jag vet att han skulle bli sur eftersom han vill vara med mig. Jag går runt som på nålar för att det ska vara god stämning hemma då jag ärligt talat blir alldeles uppgiven och ledsen när jag märker att han blir tyst och sur. Om jag konfronterar säger han att han är stressad och att det är mycket att tänka på.

Samtidigt är han världens underbaraste när han är på gott humör och då känns det som att jag är en idiot som någonsin tyckt att ovanstående är jobbigt.

Hur hanterar man detta?

Jag brukar sällan svara i den här typen av trådar men just det här har jag sett på nära håll själv. Det han gör är manipulativt och det är ingenting du alls ska behöva hantera. Det är hans problem och något han måste lösa nu, direkt, på en gång, genast. Klarar han inte av det så ska du inte befinna dig i hans närhet. Manipulation är psykisk misshandel och kan ha rent förödande konsekvenser för de som drabbas.

 

[Red_Chili]

Hur hanterar man detta?

Googla på normaliseringsprocessen och fly från den där mannen. Nu. Bums på en gång när du fortfarande är medveten om att du anpassar dig och inte gillar hans beteende.

 

[ainasoja]

Medberoende nästa, du har redan börjat utveckla det eftersom du redan går på nålar för att undvika att göra göra honom sur.

Lägg benen på ryggen och lämna honom bakom dig!

Tro mig det är INTE värt att stanna kvar och vänta på dom bra stunderna som ibland infinner sig.

Jag har bötat för det själv nu under flera års tid.

 

[Vinur]

Jag behöver er hjälp med lite reflektioner. Jag har träffat en kille sen september förra året, och idag har vi varsin lägenhet men bor tillsammans hela tiden ändå.

Han är världens gulligaste och är väldigt omtänksam och snäll, men han blir väldigt ofta sur och irriterad för väldigt små/ovidkommande saker. Det kan t.ex vara att jag ska träffa en kompis en kväll och inte berättar det förrän dagen/dagarna innan, att jag vill äta middag med mina föräldrar vilket han tycker är jobbigt, att jag inte riktigt vet vad jag är sugen på till middag eller att jag säger någonting som han tolkar åt ett helt annat (orimligt) håll, o.s.v.

Jag är en väldigt glad och positiv människa och är inte van vid denna typen av beteende. Nu har jag kommit på mig själv att jag undviker att göra vissa grejer för att han ska hålla sig på gott humör, t.ex att spontant träffa vänner då jag vet att han skulle bli sur eftersom han vill vara med mig. Jag går runt som på nålar för att det ska vara god stämning hemma då jag ärligt talat blir alldeles uppgiven och ledsen när jag märker att han blir tyst och sur. Om jag konfronterar säger han att han är stressad och att det är mycket att tänka på.

Samtidigt är han världens underbaraste när han är på gott humör och då känns det som att jag är en idiot som någonsin tyckt att ovanstående är jobbigt.

Hur hanterar man detta?

Man
springer. Fort. Han manipulerar dig och det är aldrig under några omständigheter acceptabelt.

 

[starcraft]

Jag skulle lämna. Aldrig att jag skulle vara tillsammans med någon som inte accepterar utan sura miner att jag träffar mina vänner och familjen. De är det viktigaste jag har. Han behöver inte tycka det är roligt att följa med, men han ska vara okej med att jag hälsar på dem på egen hand.

 

[Görel]

Det han gör är att försöka manipulera dig. Han blir otrevlig/tråkig att ha att göra med när du inte gör som han vill och en toppenkille när du gör som han vill.

Att det är just dina vänner och din familj som han vill separera dig ifrån är en stor varningsklocka! Han gör inte så för att han vill vara med dig istället, han gör det för att du ska bli utlämnad åt honom. Det är inte så att han älskar dig så mycket att han mår dåligt när han inte får vara med dig. Det han håller på med är att separera dig från ditt tidigare sammanhang, sedan kommer han att trycka ner dig för småsaker, som detta med middagen, och till slut kommer du bli så isolerad att han är hela dign värld och en stor del av din tid går ut på att hålla honom nöjd. När du levt i detta ett tag kommer han att ha tagit ifrån dig din självkänsla så att du på allvar tror att han är den enda som tycker om dig.

Det är klokt och sunt av dig att reagera på att hans beteende inte är normalt. Lämna honom är det bästa råd jag kan ge.

 

[bumpo]

Jag behöver er hjälp med lite reflektioner. Jag har träffat en kille sen september förra året, och idag har vi varsin lägenhet men bor tillsammans hela tiden ändå.

Han är världens gulligaste och är väldigt omtänksam och snäll, men han blir väldigt ofta sur och irriterad för väldigt små/ovidkommande saker. Det kan t.ex vara att jag ska träffa en kompis en kväll och inte berättar det förrän dagen/dagarna innan, att jag vill äta middag med mina föräldrar vilket han tycker är jobbigt, att jag inte riktigt vet vad jag är sugen på till middag eller att jag säger någonting som han tolkar åt ett helt annat (orimligt) håll, o.s.v.

Jag är en väldigt glad och positiv människa och är inte van vid denna typen av beteende. Nu har jag kommit på mig själv att jag undviker att göra vissa grejer för att han ska hålla sig på gott humör, t.ex att spontant träffa vänner då jag vet att han skulle bli sur eftersom han vill vara med mig. Jag går runt som på nålar för att det ska vara god stämning hemma då jag ärligt talat blir alldeles uppgiven och ledsen när jag märker att han blir tyst och sur. Om jag konfronterar säger han att han är stressad och att det är mycket att tänka på.

Samtidigt är han världens underbaraste när han är på gott humör och då känns det som att jag är en idiot som någonsin tyckt att ovanstående är jobbigt.

Hur hanterar man detta?

Precis så började mitt ex. Han är numera dömd för grov kvinnofridskränkning av mig. Den psykiska kontrollen övergick i såväl fysisk som psykisk misshandel. Snälla snälla hamna inte i samma helvete som jag satt fast i.

 

[Skogstokan]

Gud, jag har skrivit om det här inlägget tusen gånger nu men det är så svårt att få fram det jag vill ha sagt. Jag har upplevt detta beteende själv så jag vet exakt hur du känner dig. Det kom smygande, så sakta att jag redan var hopplöst förälskad i honom och alla hans goda sidor. När han var på dåligt humör böjde jag mig baklänges för att hans snälla, varma, glada sida skulle komma tillbaka. Jag kom på mig själv med att hoppa genom vilka ringar som helst för jag ville bara att allt skulle vara bra. Allt ansvar för hans mående tog jag på mina axlar. Vänner höjde ett varningens finger, men jag bagatelliserade allt eftersom han aldrig var öppet elak eller fysisk. Bara det där sura, tysta.

Det kom stunder då jag inte orkade mer, jag grät och berättade hur jag kände. Han grät också och lovade att bättra sig och gjorde också det i perioder. Men jag tror aldrig en humörtyrann riktigt kan ändra sig, åtminstone inte utan professionell hjälp. Jag tror att det för honom bottnade i en otrolig egoism, att han alltid ville få som han ville.

Du ska vara med en man, inte ett barn. Du ska känna dig stärkt, upplyft och trygg i ett förhållande. Ingen ska få dig att känna den där klumpen i magen över en liten skitsak. Dessutom, bara för att mitt förhållande inte var fysiskt finns det inget som säger att din man inte tar klivet över. Gå nu. Gå fastän han har goda sidor. Gå fastän du kanske är hur kär som helst. Det finns folk där ute som har samma goda sidor, han är inte den enda.

 

[Kattennizze]

Run Forrest, run.

 

[Centaur]

Min kompis pojkvän var exakt så. Det slutade med att han började slå henne...

 

[ainasoja]

Till och med min Fd sambos vänner ansåg att min sambo behandlade mig illa och sa det rakt ut åt mig.