Saker man inte får känna

Jag känner och tänker allt som man inte får känna eller tänka. Eller inte ska iallafall. Tillexempel så vill jag så jävla gärna kunna ha kontakt med den såkallade äckel gubben igen. Och det borde jag ju INTE vilja ellerhur? Det är helt jävla stört att jag skulle VILJA göra saker som jag skulle må skit av men jag skulle GÄRNA göra det igen om jag kunde ha kontakt med han som förut. Jag skulle tillochmed kunna träffa han och ha s*x om han skulle vilja ha kontakt med mig isåfall som förut. Men det GÅR ju inte för att jag tror inte att jag KAN ha kontakt med han nu o avsett. Och om han vet att jag polis anmälde han så skulle han såklart inte vilja skriva med mig. Och han skulle SÅKLART inte vilja göra nåtsånt irl ändå efter som att jag är ett fult fetto i en rullstol bara. Men OM så skulle jag inte tveka att göra det för att få ha han som vän igen.
Och en annan sak som jag känner fel är att jag har INGEN. Men så får man ju inte känna SPECIELLT inte för att det är elakt mot andra.
Och alltså JA jag VET att jag har mamma och pappa och personalen och min pojkvän och några vänner. Och dom som ser dethär kommer kanske bli sura och tycka att jag är dum och har fel. Men alltså dethär är INTE kritik mot dom. Jag VET att alla säkert gör sitt bästa!
Men tillexempel mamma och pappa. Så jag VET att det är pågrund av MIG som jag inte kan bo hemma. JAG är för jobbig JAG gör för dåliga saker JAG är farlig för migsjälv. Jag VET det men även fast det är mitteget fel så ÄR ju inte dom där förmig på det sättet. Och dom har inte varit det på flera år. JA jag vet att dom nog älskar mig men dom ÄR ändå inte här. Och dom KAN INTE hjälpa mig även fast dom nog vill.
Och samma med vänner så jag har egentligen kanske två vänner irl och några online. Och dom irl så denena är vuxen och hon är nog egentligen bara som en vän för MIG men inte tvärtom. Så det räknas egentligen inte. Och denandra bör här på hvb. Och hon ÄR jätte snäll och gullig och en jätte bra vän men jag kan ju inte prata om allt jobbigt med henne så hon kan inte vara ett stöd på det sättet. Utan hon har ju jätte mycket egna problem så jag kan liksom inte komma med mina problem och jobbiga känslor till henne. Och jag vill SÅKLART inte trigga henne!
Och mina online vänner så det är samma sak att jag VET att dom säkert gör sitt bästa! Men dom har ju fullt med sina saker med så jag VET att jag är jobbig för dom. För att dom måste ta tid för att skriva till mig fast dom har så mycket redan ändå. Och jag känner mig ändå så jävla ensam och det blir miss förstånd och massa sånt så jag FATTAR att jag ÄR jobbig för dom. Och jag märker att dom tycker det ibland ÄNDÅ så vill dom ändå ha kontakt med mig. Så jag vet att dom gör så mycket dom kan men det är samma som med mamma och pappa att det är ju MITT fel att det bara inte funkar ÄNDÅ.
Och ja mina hundar Man ska inte tänka såhär heller. Men jag VILL vara hos Bella i himlen. Jag vill inte svika M eller min valp men jag vill vara hos henne. Och M mår bättre nu ÄNDÅ så kan jag bara tänka att han inte kommer leva så länge till. Jag hade iprincip panik för att jag var nästan säker att han skulle dö NU eller på Bellas års dag. Och jag är jätte tack sam att han mår bättre SÅKLART men det är som att min hjärna var in ställd på att han skulle dö så jag kan inte slappna av i att han lever nu liksom. Utan jag kan ändå vara tänka att han kommer dö och då känner jag mig HEMSK för det också. Och att jag inte kan VILJA finnas för min valp ens Jag fattar inte vad det är för fel i mitt huvud.

 

[Luff]

Du har absolut rätt i att även den bra personalen aldrig kan vara så nära som en förälder.
Men nog är ens jobbungdomar med en även hemma, i hjärtat o hjärnan. Jag tänker på "mina" ungdomar mest hela tiden. Det finns alltid plats för en unge till i hjärtat. Jag går igenom samtal i huvudet. Funderar på hur jag ska nå fram. Hur jag ska skriva i loggar så nästa personal ska förstå. Funderar på vad jag gjorde för fel när det blev galet. Hur jag ska rätta till eller be om en chans till. Beskriva händelser så det blir ungdomens perspektiv utan att jag stoppar in mina gamlingstolkningar.

Till skillnad mot mina egna barn så har jag ju så kort tid på mig att göra skillnad.
Lära känna, skapa trygghet, sätta gränser, låta växa.

Sen måste jag naturligtvis stänga av och gå ut och plocka svamp eller städa huset. Men så gör jag ju med tankarna om mina egna barn också. Annars skulle jag oroa ihjäl mig.

Jag tror du vet att ingen, inte ens föräldrar eller en bästa bästa finaste vän är där jämt. En måste vara sin egen bästis också. Först då är en aldrig ensam.

 

[LiviaFilippa]

Du har absolut rätt i att även den bra personalen aldrig kan vara så nära som en förälder.
Men nog är ens jobbungdomar med en även hemma, i hjärtat o hjärnan. Jag tänker på "mina" ungdomar mest hela tiden. Det finns alltid plats för en unge till i hjärtat. Jag går igenom samtal i huvudet. Funderar på hur jag ska nå fram. Hur jag ska skriva i loggar så nästa personal ska förstå. Funderar på vad jag gjorde för fel när det blev galet. Hur jag ska rätta till eller be om en chans till. Beskriva händelser så det blir ungdomens perspektiv utan att jag stoppar in mina gamlingstolkningar.

Till skillnad mot mina egna barn så har jag ju så kort tid på mig att göra skillnad.
Lära känna, skapa trygghet, sätta gränser, låta växa.

Sen måste jag naturligtvis stänga av och gå ut och plocka svamp eller städa huset. Men så gör jag ju med tankarna om mina egna barn också. Annars skulle jag oroa ihjäl mig.

Jag tror du vet att ingen, inte ens föräldrar eller en bästa bästa finaste vän är där jämt. En måste vara sin egen bästis också. Först då är en aldrig ensam.

Ja alltså jag fråga sätter inte att dom bryr sig. Utan jag fattar att dom gör det! Men det är ju ändå för att det är deras jobb. Alltså om inte dom jobbade här så skulle dom ju inte ens veta att jag fanns och då skulle dom såklart inte um gås med mig.
Och jag menar inte att det är nåt FEL liksom bara att det är en annan sak motför nån som VILL prata och lyssna och bry sig. Och alltså personalen ÄR jätte bra men dendär ensam känslan är ändå kvar för att det är inte att jag liksom hör hop med personalen tillexempel. Och det är nog iallafall mycket det som ensam känslan är om att jag inte passar in med andra och inte hör hop med andra känns det som. Och att det är det som jag VILL känna.
Och då även fast personalen är jätte bra och jag vet att dom säkert vill hjälpa en och så. Men det är ändå att det är deras jobb och dom iprincip bryr sig för att dom måste och att dom har an svar över mig liksom.

 

[LiviaFilippa]

Nu kommer jag väl an tagligen bara få höra ännu mera att jag känner fel och att jag är orätt vis och alltmöjligt men jag orkar inte bry mig. Och isåfall så be visar ju det bara att jag har rätt iallafall att andra bara måste säga mot mig o avsett vad jag gör och att alla utom jag får säga att jag känner fel eller tycker fel.
Men skitsamma. Jag skulle ha ridning igår som jag INTE ville. För det kändes INTE bra och jag hade INGEN mottivering till att rida och jag ville inte åka från M och ja det bara kändes SKIT och att jag inte ville.
Men såklart så lyssnade ingen på mig utan detenda alla tjatade om var att det är bra att ha rutiner och att det kanske kunde bli som en paus och alltmöjligt. För det är O MÖJLIGT att nån skulle kunna bara lyssna på MIG nångång.
Men ja iallafall så när vi kom dit så fick jag veta att jag inte kunde rida den ponnyn som jag har ridit varje gång efter sommaren. Och då bröt jag hop för jag bara ORKADE INTE. Och ja jag är säkert som en bort skämd liten snor unge som börjar grina för att jag inte får rida den ponnyn som jag är van med men jag bryr mig inte.
Men ja så det blev ingen ridning då utan allt var bara HELT i o nödan. Och detenda var att det blev ÄNNU SÄMRE. Och bara OM nån hade kunnat lyssna på MIG för engångs skull så kanske det iallafall inte hade blivit ännu sämre. Men det är som att alla bara måste göra allt dom kan för att se hur långt ner dom kan trycka mig.
Plus så sen är det flera som har sagt ungefär att det ändå var bra att jag åkte dit?? Jaha varför då för att det var bra att jag bröt hop eller? För att det var bra att jag ännu mera fick in se att ingen lyssnar på mig? Eller var det bra att jag fick miss lyckas med nånting mera och förlora tid som jag kunde ha varit med M? Eller vad var det som var så jävla bra med det?
Men jag tror att detenda är att det är HELT O MÖJLIGT att hålla med mig att jag hade rätt och att dom borde ha lyssnat på mig igår att jag inte ville åka dit. Men det skulle dom ALDRIG er känna. För jag KAN ju inte ha rätt om nånting nånsin.
Och det mest jobbiga nästan är att dom tjatar skit ofta att man ska lära sig att lyssna på sigsjälv och om nånting känns bra eller inte. Men om man gör det så skiter alla helt i en ändå så det är som att dom vill hjärn tvätta en att man INTE får ha nån egen å sikt och att det mansjälv vill eller tycker är helt o viktigt och att ingen bryr sig. Så detenda är att det blir JÄVLIGT för minskande och sen om man säger att man inte känner sig lyssnad på så har man ÄNDÅ fel

 

[Pratsch]

Nu kommer jag väl an tagligen bara få höra ännu mera att jag känner fel och att jag är orätt vis och alltmöjligt men jag orkar inte bry mig. Och isåfall så be visar ju det bara att jag har rätt iallafall att andra bara måste säga mot mig o avsett vad jag gör och att alla utom jag får säga att jag känner fel eller tycker fel.
Men skitsamma. Jag skulle ha ridning igår som jag INTE ville. För det kändes INTE bra och jag hade INGEN mottivering till att rida och jag ville inte åka från M och ja det bara kändes SKIT och att jag inte ville.
Men såklart så lyssnade ingen på mig utan detenda alla tjatade om var att det är bra att ha rutiner och att det kanske kunde bli som en paus och alltmöjligt. För det är O MÖJLIGT att nån skulle kunna bara lyssna på MIG nångång.
Men ja iallafall så när vi kom dit så fick jag veta att jag inte kunde rida den ponnyn som jag har ridit varje gång efter sommaren. Och då bröt jag hop för jag bara ORKADE INTE. Och ja jag är säkert som en bort skämd liten snor unge som börjar grina för att jag inte får rida den ponnyn som jag är van med men jag bryr mig inte.
Men ja så det blev ingen ridning då utan allt var bara HELT i o nödan. Och detenda var att det blev ÄNNU SÄMRE. Och bara OM nån hade kunnat lyssna på MIG för engångs skull så kanske det iallafall inte hade blivit ännu sämre. Men det är som att alla bara måste göra allt dom kan för att se hur långt ner dom kan trycka mig.
Plus så sen är det flera som har sagt ungefär att det ändå var bra att jag åkte dit?? Jaha varför då för att det var bra att jag bröt hop eller? För att det var bra att jag ännu mera fick in se att ingen lyssnar på mig? Eller var det bra att jag fick miss lyckas med nånting mera och förlora tid som jag kunde ha varit med M? Eller vad var det som var så jävla bra med det?
Men jag tror att detenda är att det är HELT O MÖJLIGT att hålla med mig att jag hade rätt och att dom borde ha lyssnat på mig igår att jag inte ville åka dit. Men det skulle dom ALDRIG er känna. För jag KAN ju inte ha rätt om nånting nånsin.
Och det mest jobbiga nästan är att dom tjatar skit ofta att man ska lära sig att lyssna på sigsjälv och om nånting känns bra eller inte. Men om man gör det så skiter alla helt i en ändå så det är som att dom vill hjärn tvätta en att man INTE får ha nån egen å sikt och att det mansjälv vill eller tycker är helt o viktigt och att ingen bryr sig. Så detenda är att det blir JÄVLIGT för minskande och sen om man säger att man inte känner sig lyssnad på så har man ÄNDÅ fel

Usch det är jobbigt när man inte blir lyssnad på. Och vad tråkigt att det inte blev bra med ridningen. Tror du att det hade blivit annorlunda om du fått rida den ponny du är van med?

 

[LiviaFilippa]

Usch det är jobbigt när man inte blir lyssnad på. Och vad tråkigt att det inte blev bra med ridningen. Tror du att det hade blivit annorlunda om du fått rida den ponny du är van med?

Ja det är skit jobbigt. Och jag vet inte men då iallafall KANSKE jag hade provat att rida ändå.

 

[Ullmerkott]

Jag upplever att om det är en dålig dag av någon anledning kan det räcka med väldigt små motgångar för att det ska kännas skitjobbigt. (För mig kan det vara att jag är hungrig - jag vet rent logiskt att jag inte kommer svälta ihjäl, men bara känslan gör att minsta pytteproblem känns fullkomligt gigantiskt och oöverstigligt.). Så jag tycker det låter väldigt rimligt att bryta ihop över att få "fel" häst om det kändes dåligt redan innan.

I många fall när saker känns jobbiga och omotiverande tycker jag det brukar kännas bättre när man väl kommer igång och gör dem. Det är liksom ett motstånd som ska övervinnas i början. Men det kanske inte fungerar så alls för dig? Eller var det mer så att motståndet den här gången var så stort att det blev oöverstigligt?

 

[LiviaFilippa]

Jag upplever att om det är en dålig dag av någon anledning kan det räcka med väldigt små motgångar för att det ska kännas skitjobbigt. (För mig kan det vara att jag är hungrig - jag vet rent logiskt att jag inte kommer svälta ihjäl, men bara känslan gör att minsta pytteproblem känns fullkomligt gigantiskt och oöverstigligt.). Så jag tycker det låter väldigt rimligt att bryta ihop över att få "fel" häst om det kändes dåligt redan innan.

I många fall när saker känns jobbiga och omotiverande tycker jag det brukar kännas bättre när man väl kommer igång och gör dem. Det är liksom ett motstånd som ska övervinnas i början. Men det kanske inte fungerar så alls för dig? Eller var det mer så att motståndet den här gången var så stort att det blev oöverstigligt?

Det be ror nog på vad det är förmig om det känns bättre om jag gör nånting ändå fast det känns jobbigt. Men ja ibland kanske det funkar så men inte alltid. Men som igår så var det redan förmycket liksom och bara jobbigt och jätte stort mot stånd. Och jag ville inte åka från M och det bara kändes inte bra alls. Och det kändes ännu mera dåligt för att ingen lyssnade på mig eller brydde sig vad jag sa heller så jag kände mig bara som för minskad och att ingen tog hur jag kände på allvar eller hur jag ska förklara.

 

[Ullmerkott]

Det be ror nog på vad det är förmig om det känns bättre om jag gör nånting ändå fast det känns jobbigt. Men ja ibland kanske det funkar så men inte alltid. Men som igår så var det redan förmycket liksom och bara jobbigt och jätte stort mot stånd. Och jag ville inte åka från M och det bara kändes inte bra alls. Och det kändes ännu mera dåligt för att ingen lyssnade på mig eller brydde sig vad jag sa heller så jag kände mig bara som för minskad och att ingen tog hur jag kände på allvar eller hur jag ska förklara.

Förstår.

 

[LiviaFilippa]

Jag klarar inte dethär Jag KAN INTE få ut nånting av allt för det är som jag är för bjuden från massa o lika håll. Eller inte exakt FÖR BJUDEN men jag bara får inte och jag STPR INTE UT Jag kan inte andas normalt jag kan inte tänka jag kan inte prata med NÅN

 

[manda]

Det finns livsåskådningar där personer ägnar hela livet åt att förstå varför världen är så uppdelad fastän våra hjärtan ropar efter att bara få höra ihop. Så det är inget konstigt att det känns jobbigt. Och de livsåskådningarna har också teknologier för att brygga över det där glappet, mellan vad hjärtat längtar efter och hur verkligheten är. Delvis blir det ju extra ensamt för att samhället är individualistiskt alltså det är vad varje person är och gör som ”räknas mest”. Så måste det kanske inte vara.

Men jag fattar inte riktigt vad du menar detdär med att livs å skådningar har sätt för att minska det glappet och be kräfta den känslan från hjärtat eller hur du skrev. Men om du vill och om du kan så får du gärna försöka förklara det lite mera men fattar om du inte vill också ifall det bara är jag som är korkad

Och @Blyger

Nu försöker jag berätta lite hur jag tänker om olika livsåskådningar och om att kunna låta hjärtats önskan om samhörighet få mer plats i livet på ett sätt som är upplyftande. Det finns flera livsåskådningar som tänker att vi alla kommer från och är en del av typ livets själ; att kärnan i oss alla är samma. Det visar sig till exempel genom att alla vill må bra och vara lyckliga. Alla kanske inte blir det på samma sätt; en del blir glada av att dansa andra av att pussa på en mule men alla vill ändå må bra och vara glada. Så det finns en kärna, en önskan i alla som är samma. Och de här livsåskådningarna (jag kan mest om några av de yogiska sätten att se på livet) kallar den kärnan som är så lik i alla för själ. De tänker att vi människor är mer olika i egenskaper och tankesätt än våra kärnor är och ur de här olikheterna så föds nästan automatiskt ensamkänslor, lite som en effekt av att vi inte känner hur lika vi är i vår kärna allihopa. Men så finns det personer (människor eller djur eller till och med platser, växter eller så) där vi verkligen känner att kärnorna är lika och då känns det mycket mindre ensamt. Då känner vi hur mycket vi hör ihop, så mycket att vi egentligen är samma nästan. Och det känns som kärlek. Så de livsåskådningarna resonerar att kärlek inte är en känsla utan det vi ÄR, den där basen av samhörighet. När vi kommer ihåg vilka vi faktiskt är - en del i en helhet där varje del är både viktig och unik men samtidigt har oändligt mycket gemensamt med alla de andra delarna, då finns inga ensamkänslor för då är vi inte ensamma. Det går ju inte att bevisa men nu pratar jag utifrån det perspektivet. Om kärlek inte är en känsla utan det vi är, då är det självklart att det känns himla ”hemma” med kärleken. Det kluriga för många, är att vi inte känner kärleken hela tiden utan bara ibland och att vi behöver något särskilt (tex en person) för att komma i kontakt med den. Det kan vi kalla för att kärleken är betingad, formad. Den kommer bara fram under vissa förutsättningar och det är vad betingad betyder. Det ordet används ju endel i djurträning, för vi kan betinga djurens sätt att svara genom träning. Så fast det finns kärlek och gemenskap inuti oss hela tiden så märker vi inte av den hela tiden (precis som magsäcken finns inuti oss hela tiden utan att vi känner den hela tiden). Vår kärlek är betingad, formad, så den kommer fram av vissa personer eller omständigheter. Det är ju också helt naturligt att kärlek och samhörighet växer fram över tid, tex med hjälp av tillit; att personen visat sig pålitlig och trygg. Och då blir ju en fråga hur vi kan skapa så mycket tillit och trygghet att vi kan känna vår kärleks-kärna hela tiden och få känna oss hemma. (Självklart är det också BRA att inte alltid känna sig trygg tex i otrygga situationer, så jag menar inte att utrota otryggheten för den är också användbar, bara att kunna odla kontakten med vår kärlek/vårt hjärta inte bara med hjälp av andra personer. Men världen är så uppdelad (sådär som dina vuxenkontakter är "utspädda" just nu), så det känns som ensamhet är grunden och samhörighet undantaget. Men så behöver det inte vara. Om vi utgår från att kärleken är i oss och inte bara uppstår i ett möte mellan två personer (eller en person och en upplevelse) så blir den liksom ”friare” än om det är något som kräver en till person. Det här behöver ju ingen tro bara för att jag säger det, utan det klokaste är väl att nyfiket fråga sig själv "hur vore det om samhörigheten finns inuti mig själv precis som min magsäck gör?" eller någon annan fråga som kommer av att läsa mina tankar. Forskningen upptäcker så mycket spännande samband och samhörighet hela tiden (tex mellan tarmfloran och humöret, att hela kroppen hänger ihop med bindväv, att en persons (hunds!) hjärtrytm och må-bra-hormoner kan påverka en annans bara av att vara nära, att varje människa har fler mikrober i sin tarm som hjälper till med matsmältning, immunförsvar och hormonproduktion än människan har mänskliga celler i koppen; att träd delar näring med varandra genom rötterna. Det är också en samhörighet, som ett ekosystem; ett ekosystem som jag är. Jag är inte bara mina celler utan också min tarmflora, mina tankar, mina känslor. Allt det här kommer inte hjälpa pang bom mot ensamkänslor, men genom lite, lite i taget kan det växa fram en samhörighet med sig själv. Här tänker jag på det du skrev om idag och ridningen. Jubel och hurra att du visste vad som var bra för dig! Så, så dumt att du inte blev hörd. Jag beklagar vad du var med om idag. Som jag ser det så låtsas vår kultur att allt blir bra om man försöker mer. Dels är det inte sant och dels riskerar det göra att vi inte lyssnar på signalerna vår kropp och våra känslor ger så att vi till slut inte vet skillnad på vad som är bra för oss och inte. Det leder till mycket skuld- och skamkänslor och till ensamkänslor eftersom signalerna som skickas från omgivningen är att vi INTE kan lita på det vi känner och att vi själva alltså INTE är kompisar med oss själva. Precis tvärt om vad jag försöker beskriva här ovanför; att odla vänskap med sig själv som det viktigaste i världen. Att vi alla får lära oss att det är fel att lyssna på sina känslor och sin kropp, riskerar att den relation vi bygger med oss själva inte är en vänskap utan att köra över sig själv. Det kan också odla ensamkänslor tyvärr. Jag önskar att du kan känna den seger som var idag i att du kände dig själv väl och kände dina behov. Att du sedan inte hade möjlighet att agera på det tycker jag är synd! Men vinsten har redan skett. Vinsten är din i att du försökte stå på din egen sida. Tyvärr fick du inte utdelning i form av att du kunde påverka och slippa. Men jag önskar att du kunde känna att ensamkänslorna inte kom från dig; du övergav inte dig själv och dina behov av nonchalans och att du inte brydde dig om dig. Utan du blev tvingad av omständigheterna att gå emot din vilja. Så vänskapen inuti dig själv var stark idag och det var utanför dig som konflikt mellan verkligheten och vad du ville uppstod. Det är inte ditt fel som jag ser det.

Jag hoppas att istället kan du se ”kvitto” på hur bra din magkänsla stämde och att det kan bli en bra sak. Inte som ”kolla ni hade fel och jag hade rätt”, utan som ”tack kära magkänsla, jag hörde vad du sa och vill respektera och lyssna på dig som en god vän. Just denna gång fick jag inte det men jag vill alltid lyssna på och respektera dig.”

Det var svårt att försöka förklara det här men jag vill tacka dig för att du bad mig göra det. Det hjälpte mig att försöka veta tydligare hur jag tycker. Är det ändå inte klart hur jag menar (och det är det kanske inte. Svårt!) så fråga gärna mer. Jag lovade att svara igår eller idag så jag svarar såhär fast det fortfarande är lite spretigt och oklart.

 

[manda]

Jag klarar inte dethär Jag KAN INTE få ut nånting av allt för det är som jag är för bjuden från massa o lika håll. Eller inte exakt FÖR BJUDEN men jag bara får inte och jag STPR INTE UT Jag kan inte andas normalt jag kan inte tänka jag kan inte prata med NÅN

Ledsen att du har det så himla tufft. Ledsen att du blev tvingad att gå emot vad du visste var bra för dig idag. Det är inte ditt fel, som jag ser det. Det är vår vana att tro att allt fixar sig genom att pusha istället för att lyssna, som jag ser det.

 

[escodobe]

Ja alltså jag fråga sätter inte att dom bryr sig. Utan jag fattar att dom gör det! Men det är ju ändå för att det är deras jobb. Alltså om inte dom jobbade här så skulle dom ju inte ens veta att jag fanns och då skulle dom såklart inte um gås med mig.
Och jag menar inte att det är nåt FEL liksom bara att det är en annan sak motför nån som VILL prata och lyssna och bry sig. Och alltså personalen ÄR jätte bra men dendär ensam känslan är ändå kvar för att det är inte att jag liksom hör hop med personalen tillexempel. Och det är nog iallafall mycket det som ensam känslan är om att jag inte passar in med andra och inte hör hop med andra känns det som. Och att det är det som jag VILL känna.
Och då även fast personalen är jätte bra och jag vet att dom säkert vill hjälpa en och så. Men det är ändå att det är deras jobb och dom iprincip bryr sig för att dom måste och att dom har an svar över mig liksom.

Jag brukar säga att det jag har betalt för att prata, bli utskälld, uppmuntra, utreda, fatta beslut, sitta på möten, hantera papper, andra myndigheter och allt sådant.
Men att jag bryr mig, det gör jag faktiskt alldeles gratis...

 

[LiviaFilippa]

Ledsen att du har det så himla tufft. Ledsen att du blev tvingad att gå emot vad du visste var bra för dig idag. Det är inte ditt fel, som jag ser det. Det är vår vana att tro att allt fixar sig genom att pusha istället för att lyssna, som jag ser det.

Ridningen var igpr men det sprlsr ingen roll. Det är inte därför deg är så FUVKING jävla jobbigt nu det är för jsg inte jdn lita på NÅN okv arr det är så JÄVLA mycket fel på mig

 

[Fjordfrälst]

Men åh, visst att rutiner är bra allt som oftast men så dumt ändå (utan att ifrågasätta arbetets/boendets upplägg, - såklart inte) men så frustrerande att inte bli lyssnad på och bli tvingad till nått man inte känner för!! Så onödigt

 

[LiviaFilippa]

Men åh, visst att rutiner är bra allt som oftast men så dumt ändå (utan att ifrågasätta arbetets/boendets upplägg, - såklart inte) men så frustrerande att inte bli lyssnad på och bli tvingad till nått man inte känner för!! Så onödigt

Ja mrn jag orksf inte bry mig om rifningen mera.

 

[Fjordfrälst]

Ja mrn jag orksf inte bry mig om rifningen mera.

Sant, bättre att släppa än älta (hm hm säger den som behöver bättra sig)

 

[LiviaFilippa]

Sant, bättre att släppa än älta (hm hm säger den som behöver bättra sig)

Det handlar jnte om att jsgkab släppa nåt det är bara inte vikftkgt mera.

 

[Fjordfrälst]

Det handlar jnte om att jsgkab släppa nåt det är bara inte vikftkgt mera.

Tycker iaf du är grym och försöker ta till mig av det

 

[LiviaFilippa]

Nu har jag för lorat alla vänner utom en OCH min mamma pågrund av att jag är så fucking dum så jag har försökt att förklara hur jag känner FUUUCCCKKK!!!!!!

 

[Gabby_Ossi]

Nu har jag för lorat alla vänner utom en OCH min mamma pågrund av att jag är så fucking dum så jag har försökt att förklara hur jag känner FUUUCCCKKK!!!!!!

Jag tror absolut inte att du har förlorat din mamma. Förhoppningsvis inte alla vänner heller. Men ibland kan man behöva en paus från varandra när det blir missförstånd .