Har nog dragit denna berättelse förr men det kan vara något år sedan, så jag kör.
Det måste ha varit runt sex-sju år sedan, men jag minns det då som att det hände igår. Jag och dåvarande medryttarhästen var ute och myste i skogen och red längst den vanliga ridstigen vilken vi tagit ungefär en miljon gånger innan.
Väl ute i skogen hör jag hur någon ropar mitt namn och jag vänder mig bakåt och hinner skymta vad som vid första anblick är min mor med en av de andra sköthästarna - jag hann bara snabbt skymta storleken och färgen på hästen samt färgen på jackan innan en kurva skymmer dem. Jag antar att de vill skritta med oss en bit och vi gör halt och väntar, men ingen kommer. Jag rider tillbaka runt kurvan men det finns ingen där, och det är ingen väg som lämpar sig för att gå utanför då det är så tät snårig skog. Jag rycker på axlarna - de kanske vände om - och vi fortsätter fram tills platsen där vi gjorde halt och väntade bara minuten senare.
Men hästen - som alltid var väldigt lugn och stabil - vill inte fortsätta. Hon börjar trippa och jag gör några försök att få henne framåt men hon lättar bara i framdelen och vägrar. Eftersom jag vet att hon inte skulle sätta sig på tvären i ren istadighet försöker jag se vad hon kan tänkas reagera på. Då fryser hon fast och jag ser framför mig som om - jag vet inte hur man skall beskriva det - som att jag ser konturerna av en människa passera rakt framför oss över stigen, men denne är transparent. Det är som att se en glasflaska, man ser kanterna men utan innehåll ser man rakt igenom den. Och plötsligt hörs ljudet av en gren som knäcks rakt framför hennes hovar.
Visst, det hade kunnat vara en älg i skogen men ljudet var så direkt framför oss och nära. Då tackar hästen för sig och kastar sig runt på hasorna och sätter av i språng hemåt. Det tar ett par hundra meter innan jag får ned henne i trav och sedan skritt.
Vi skrittade taktande hemåt på tårna (fast vi båda nog gärna hade satt av i fyrsprång hem genom skogen) och väl hemma sitter jag av - hästen svettig och jag skakig. När mamma dyker upp runt hörnet för att höra hur det gått frågar jag henne varför hon inte väntat på oss varpå hon tittar på mig som att jag var tokig. 'Vad menar du?
' sa hon. 'Jag har inte varit ute med någon av hästarna.' Ingen annan i stallet hade varit ute heller.
Behöver jag säga att vi la om vår skogsrutt åt andra hållet efter det?