...och så här blev det:
Fullständig kris och katastrof.
Visst, fint träd, fin skylt...men HELA kvällen blev förstörd för att min jävla idiotjävel till "storebror" var så inihelvete dum när vi skulle äta middag.
Här visade han verkligen hur OTROLIGT jävla vidrigt respektlös han är (och han är inte ensam, det finns en i släkten som är exakt likadan och i princip alla har tagit avstånd från det fanskapet) genom att först ens
börja prata om ögonoperation. Ok att konstatera att det var en bra grej när det kom upp prat om glasögon...
Men han nöjde sig inte med det, nejnejnej...han berättade I DETALJ om sin operation...om hur de skar upp ögonen o.s.v. Jag BAD honom flera gånger att sluta eftersom vi faktiskt sitter och äter och jag vill
inte höra sådant. Dessutom inte vid en middag som faktiskt skulle bli ett tillfälle att minnas mamma. Ju.
Men han verkligen totalignorerade mig och malde på, värre och värre blev han, på riktigt alltså. Och han gav sig inte.
Till slut sa pappa åt honom och då "men varför är hon så jävla känslig?? Då borde hon ju inte ens kunna titta ut, där kan det ju hända saker hela tiden!"
Då fick jag nog och gick därifrån.
Pappa också (helt förstörd)
Jag gick och satte mig i soffan i vardagsrummet, då kom brorsans (lillebrors!) tjej och pratade med mig, sedan kom pappa och meddelade att han bokade tågbiljett till mig för jag skulle hem - idag. Storebror också. Och jag förstår honom, fullständigt.
Vi (jag och tjejen) gick till ett av gästhusen och pratade , sedan kom lillebror dit och berättade att "storebror" hade fortsatt - och verkligen uttryckt hur liten och meningslös han anser att jag är..."varför har inte hon körkort då?" "ska hon aldrig skaffa körkort?" "är hon så lat att hon inte orkar jobba och tänker gå på bidrag hela livet?" o.s.v.
Till pappa. Som redan var helt knäckt.
Pappa körde iväg honom, sa att han fick gå därifrån, hur han tog sig iväg var hans problem, men bort skulle han.
Detta berättade lillebror när han kom in till oss, vi satt och pratade en stund om vad som hänt, om saknaden efter mamma o.s.v.
det var faktiskt ett himla fint samtal.
Storebror kom inte tillbaka på hela natten (jag vet inte ens om pappa vet vart han tog vägen, men han hade druckit så jag hoppas att han inte tog MC:n ) men sedan på morgonen kom han tillbaka och drack kaffe innan han åkte igen.
Jag höll mig undan, såklart. Pappa kom in med kaffe och sockerkaka för att han skulle få det lugnt i köket (så svårmutad var jag...) så jag stannade kvar i soffan där jag sovit, under täcket, i pyjamas och hade det ganska gött PLUS att jag slapp träffa fanskapet till "bror".
Pappas sätt att hantera den situationen mellan oss var "han retas ju bara med dig". Ja han kan få tro det
om han nu faktiskt gör det, eller om det bara var ett sätt att få känna det mindre dramatiskt...typ. (Men jag tror han vet lika väl som jag att det inte var
retas det handlade om, och speciellt inte när det dessutom var ett sådant fruktansvärt illa valt tillfälle där dessutom pappa och lillebror blev lidande...)
Sedan gick jag upp och åt frukost med de andra i alla fall
Det mesta kändes bättre. Men hemskt såklart att det ska bli sådär en dag som redan var så fruktansvärt tung!
Lillebror och hans tjej åkte iväg till stan och jag skulle med tåget...när jag var på väg hem hade pappa gjort ett inlägg på fb om att det varit ett tungt dygn (såklart inte varför mer än saknaden efter mamma) men att när han kom hem efter att ha lämnat av mig hade lillebror ställt en jättefin present till honom på bordet "...så nu rinner tårarna igen..." och då grät även jag...så fint, så fint
Jag hoppas att jag och lillebror faktiskt kan få en bättre kontakt, men storebror skulle jag mer än gärna säga upp allt med och aldrig någonsin se åt igen.
Pappa undrade när jag och A skulle "bli sams"...det kommer aldrig att hända. Det sa jag förvisso inte utan mer "jag vet faktiskt inte hur det skulle gå till...kanske är det här hans sätt att hantera sorgen...men det är inte okej, någon måtta får det vara!" men helt ärligt avskyr jag A som pesten, efter allt skit han gjort mot mig (ja, det är en lång - helt annan - historia och inget jag tänker dra upp här) det var bara inte läge att tala om det.
Min "bror" är således inte min bror längre, och min
bror hoppas jag att jag kan få bättre kontakt med, på något sätt, ändå
Men det var faaan inte så här det skulle bli, heller!