GotAsecret
Trådstartare
(ja, detta blir skrivet i frustration och affekt, så det kan bli både rörigt och oförståeligt!)
Jag vet inte vart jag ska ta vägen, så jag vänder mig hit...fick sådan enorm hjälp av er när mamma blev sjuk och gick bort förra året och det som har hänt nu gör så förbaskat ont att jag vet varken ut eller in!
I OKTOBER skrev "lillebror" att HAN och min "storebror" ska göra en minnesplats för mamma uppe i "stugan" (där pappa bor, där de bodde) att plantera ett träd och en minnesskylt till det.
Att "storebror" skulle höra av sig så jag fick vara med och tycka till om skylten (som om mina åsikter, tankar och känslor NÅGONSIN har spelat roll för dem? Utan överdrift är svaret nej, det har aldrig spelat någon roll och kommer INTE att göra det nu heller) och jag känner bara att jag vill inte!
Min ("biologiska") familj är pappa nu, men de som står mig allra, allra, allra närmast är min kusin och hans underbara mamma
Pappa trodde att jag visste om hela planen, att jag hade fått vara med från början och att jag skulle följa med dem ("bröderna") upp sista april (1:a maj är "årsdagen"...tänk vad fort tiden har gått!) och fixa.
Han blev SÅ förvånad när jag sa att "nej, det har jag inte hört något om - så det tror jag inte. Det enda jag hört är ATT de ska göra något...inte vad, var, när och hur".
Han trodde verkligen att de hade pratat med mig, att jag fått vara med och planera. Men nej.
Det är liksom MIN mamma också, hur mycket de än försöker att inte låtsas om det.
Och nu vet jag helt enkelt varken ut eller in. Hjärnan skriker att jag borde, JUST för att hon ändå alltid kommer vara VÅR mamma. Men av samma anledning borde jag ha varit inkluderad från början. Visst?
Efter att jag fick veta av "lillebror" har jag istället insett att det JAG faktiskt vill göra är något liknande, fast med de som betyder något för mig - och som dessutom betydde enormt mycket för mamma, hennes allra bästa vän - min kusins mamma, så att jag, hon och kusin skulle göra något eget.
DET skulle kännas RÄTT. För oss alla tre.
Men jag känner mig ändå skyldig till att vara med på "brödernas" minnesplats, för att vi alla fyra ska vara samlade på samma ställe...
Samtidigt känns det verkligen som att de verkligen har räknat bort mig fullständigt. Och NEJ, vi kan INTE prata om det och det spelar ingen som helst roll om jag talar om vad jag tycker, tänker och känner. Det skulle förmodligen bara göra saken värre...
Jag borde skriva ett svar till "storebror" men vet verkligen, verkligen inte vag jag ska skriva och bara tanken gör mig så fruktansvärt ledsen och besviken så det går liksom inte att skriva något vettigt. Jag vill mest bara skriva att "tack för att ni inte ens hade en tanke på att ha med mig i planeringen av något sådant här stort som rör VÅR mamma, det skulle kunnat bli så fint - men nu känns det så fel, som att det är en grej er bröder emellan och att jag `får vara med på ett hörn´ så jag vet faktiskt inte om det känns aktuellt för mig."
Det är precis så jag KÄNNER, men det är kanske inte så jag borde känna och tänka i det här?
Att jag kanske borde göra det åtminstone för pappas skull - och för mammas?
Jag vet varken ut eller in...men jag antar att jag måste bestämma mig snart...så jag ber om era tankar, funderingar och åsikter.
Hjälp!
Jag vet inte vart jag ska ta vägen, så jag vänder mig hit...fick sådan enorm hjälp av er när mamma blev sjuk och gick bort förra året och det som har hänt nu gör så förbaskat ont att jag vet varken ut eller in!
I OKTOBER skrev "lillebror" att HAN och min "storebror" ska göra en minnesplats för mamma uppe i "stugan" (där pappa bor, där de bodde) att plantera ett träd och en minnesskylt till det.
Att "storebror" skulle höra av sig så jag fick vara med och tycka till om skylten (som om mina åsikter, tankar och känslor NÅGONSIN har spelat roll för dem? Utan överdrift är svaret nej, det har aldrig spelat någon roll och kommer INTE att göra det nu heller) och jag känner bara att jag vill inte!
Min ("biologiska") familj är pappa nu, men de som står mig allra, allra, allra närmast är min kusin och hans underbara mamma
Pappa trodde att jag visste om hela planen, att jag hade fått vara med från början och att jag skulle följa med dem ("bröderna") upp sista april (1:a maj är "årsdagen"...tänk vad fort tiden har gått!) och fixa.
Han blev SÅ förvånad när jag sa att "nej, det har jag inte hört något om - så det tror jag inte. Det enda jag hört är ATT de ska göra något...inte vad, var, när och hur".
Han trodde verkligen att de hade pratat med mig, att jag fått vara med och planera. Men nej.
Det är liksom MIN mamma också, hur mycket de än försöker att inte låtsas om det.
Och nu vet jag helt enkelt varken ut eller in. Hjärnan skriker att jag borde, JUST för att hon ändå alltid kommer vara VÅR mamma. Men av samma anledning borde jag ha varit inkluderad från början. Visst?
Efter att jag fick veta av "lillebror" har jag istället insett att det JAG faktiskt vill göra är något liknande, fast med de som betyder något för mig - och som dessutom betydde enormt mycket för mamma, hennes allra bästa vän - min kusins mamma, så att jag, hon och kusin skulle göra något eget.
DET skulle kännas RÄTT. För oss alla tre.
Men jag känner mig ändå skyldig till att vara med på "brödernas" minnesplats, för att vi alla fyra ska vara samlade på samma ställe...
Samtidigt känns det verkligen som att de verkligen har räknat bort mig fullständigt. Och NEJ, vi kan INTE prata om det och det spelar ingen som helst roll om jag talar om vad jag tycker, tänker och känner. Det skulle förmodligen bara göra saken värre...
Jag borde skriva ett svar till "storebror" men vet verkligen, verkligen inte vag jag ska skriva och bara tanken gör mig så fruktansvärt ledsen och besviken så det går liksom inte att skriva något vettigt. Jag vill mest bara skriva att "tack för att ni inte ens hade en tanke på att ha med mig i planeringen av något sådant här stort som rör VÅR mamma, det skulle kunnat bli så fint - men nu känns det så fel, som att det är en grej er bröder emellan och att jag `får vara med på ett hörn´ så jag vet faktiskt inte om det känns aktuellt för mig."
Det är precis så jag KÄNNER, men det är kanske inte så jag borde känna och tänka i det här?
Att jag kanske borde göra det åtminstone för pappas skull - och för mammas?
Jag vet varken ut eller in...men jag antar att jag måste bestämma mig snart...så jag ber om era tankar, funderingar och åsikter.
Hjälp!