Så orättvist, snuvad på det bästa!

[FrontLine_]

Usch, vad jag känner mig besviken..
Eller besviken är kanske fel ord, jag har ju trots allt fått en underbar dotter, men det är så orättvist tycker jag!

Jag känner mig så otroligt snuvad på slutet av graviditeten, när den stora magen börjar komma, man börjar känna mer och mer hur det är dags, och för att inte tala om förlossningen! När läkaren berättade för mig att det skulle bli akutsnitt bröt jag ihop, inte av den anledningen att jag var rädd, (eller jo okej, litegrann kanske) utav av den anledningen att jag hade verkligen sett fram emot att få föda normalt! Det låter kanske konstigt, men jag längtade efter att få känna den där smärtan, och sedan få kämpa, för att tillslut få mitt barn mot bröstet..


Nu är jag såklart inte missnöjd över resultatet ändå, lilla aline mår bra och jag mår bra, det är huvudsaken.. men det känns så tomt, som att jag går och väntar på nåt, fast jag VET ju att ingenting kommer att hända..

Dessutom, ju mer dagarna går, desto mer skräck får jag för det jag faktist gått igenom, och bara tanken att det kanske blir samma sak med nästa barn skrämmer fullkomligt livet ur mig..

Jag vet egentligen inte vad jag ville med det här inlägget, mest bara skriva av mig kanske..

Finns det någon som har känt/känner samma sak?

 

[jerseyko]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag känner inte samma sak, men en tjej i min föräldragrupp känner sig också snuvad på förlossningen, de visade sig att hon hade för lite fostervatten så hon snittades.

Ring till din vårdcentral och be att få komma och prata med en mödrapsykolog. De är jätte bra

 

[Jegra]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Nu är ju jag i slutspurten på min graviditet så jag har hela förlossningen framför mig. Men jag känne igen mig ändå i det du skriver. Skulle jag behöva göra kejsarsnitt skulle jag känna exakt så som du beskriver!

Och jag tror inte alls du är ensam! Tycker du ska göra som pmm föreslår och be att få prata med en mödrapsykolog.

*kramar*
/Jegra

 

[vindvissla]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag tror definitivt att jag hade känt som du om jag hade hamnat i samma situation, speciellt om jag velat föda normalt och att det sedan blivit snitt.

När man är gravid känns det som att själva förlossningen är "slutet" eller det är liksom det som är den stora händelsen. Man hinner inte tänka så mycket på "efter förlossningen". Så var det i alla fall för mej. När jag var i typ sista veckan kom jag på att jag kanske skulle läsa på lite om bebisar och inte bara om fosterutveckling och förlossningar. Kan det vara så att du tänker att du missade den biten som du sett fram emot så länge och inte riktigt hunnit förbereda dej mentalt på att det skulle komma en bebis? Att du hade bestämt dej för att gå igenom förlossningen först innan du fick en bebis? Och så blev det inte så?

Jag förstår helt och hållet att du är besviken. Kanske inte helt fel som pmm säger att få prata med någon?

Grattis till Aline och skönt att det gick bra ändå!

 

[miss_kala]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Min pojke visade sig ju ligga i säte efter ett i princip genomfört och väldigt utdraget värkarbete.. Så det blev snitt. Jag känner igen mig i det du skriver, man gick ju ändå i 9 månader och förberedde sig för förlossningen. Jag hade inte en tanke på att det skulle kunna bli snitt för min del..!
Samtidigt var jag rädd och förstod inte hur jag skulle kunna klara av att föda fram ett barn, särskilt inte när dagarna bara rullade på och jag gick nästan 2 veckor över tiden.

När beskedet att han låg i säte kom, kände jag en väldig lättnad och befrielse. Jag skulle slippa mer smärta (nåja..) och det hela skulle snart vara över.

Men nu i efterhand, med lite perspektiv på det hela, så känner jag en sorg över att det blev som det blev. Jag fick aldrig "komma över på andra sidan" till de som har klarat av det så att säga, jag vet fortfarande inte hur krystvärkarna känns, och jag gick miste om att få upp min bebis på magen. Och inte heller fick jag någon fika-bricka!

Så jag har barn, men kommer väl ändå vara förstagångsföderska vid en eventuell nästa förlossning.. det är lite trist!

 

[cirkus]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag tycker det är knas att man fokuserar så mycket på FÖRLOSSNINGEN innan bebin har kommit att folk blir besvikna och känner sig snuvade trots att de har fått en frisk bebis.

Det är FEL att inte vara mer fokuserad på barnet under föräldrakurser etc. Väldigt fel för det sätter förväntningar på ett tokigt sätt.

 

[jerseyko]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag håller faktiskt med dig, och jag tror det är därför så många mår dåligt efter sin förlossning för de inte vart som de planerat in i minsta detalj.

 

[Javan]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Höll på bli tokig på vår föräldrautbildning - vi har ägnat ca 10 timmar åt förlossningen och kanske 1h åt ammning man kan fundera på vad som man kommer ägna mest tid åt efteråt?

Frontline ska jag trösta dig med att OM du har fått en fin liten flicka så har du inte missat något. Det suger fullständigt att vänta på förlossning, det är inte roligt att vara orörlig och för min del skulle bebis gärna få kommit för ett par veckor sen. Målet med graviditeten är ju en bebis eller hur!

Det enda du är snuvad på är att ha ont i fötter, vader och samla vatten och vara allmänt övervänt.

Hoppas du kan släppa din känsla av att bli snuvad på något och glädja dig åt din bebis istället.

Det var som min sambo sa: föräldrautbildningen går ut på att ta sig igenom förlossningen MEN där har man ju massa folk som är utbildade att be om hjälp det är ju sen när man kommer hem som man behöver utbildning på! Där finns inga läkare, bm och sjuksköterskor att fråga stup i kvarten.

Förlossningen är kanske ett par timmar till något dygn BEBIS har du för livet!

 

[Björk]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag hade inte en tanke på att det skulle kunna bli snitt för min del..!

Ta nu inte det här personligt. Men jag har hört flera personer som snittats säga precis så. Att de inte ens tänkt tanken. Och då undrar jag bara..... varför?? I dagens Sverige, som välutbildad, vuxen kvinna; varför tänker man inte tanken att snitt är något som faktiskt KAN bli just det sätt som vårt barn kommer ut på?

Jag tycker det är skitkonstigt.

Själv tänkte jag hela tiden att vanlig förlossning var det mest sannolika, men att det ju faktiskt KUNDE hända något på vägen som gjorde att jag skulle få snitt. Och det gjorde det. Vår pojk låg också i säte och det upptäcktes ju några veckor innan så efter ett vändingsförsök så bokade snittid. Så vi fick ett planerat snitt (och jag slapp ju därför genomgå en "halv" förlossning. Kan förstå att det känns väldigt trist och jobbigt att först liksom påbörja förlossningen och sen ändå snittas).

Själv kände jag mig inte snuvad, besviken eller bestört över detta. Men jag skulle tro att just att man vet om det ett par veckor före (för vi ställde nog in oss på det redan när han konstaterades ligga i säte; alltså före vändningsförsöket) gör en viss skillnad mot att akutsnittas. Man är förberedd helt enkelt. JOvisst, det hade varit roligt (eller?) att få uppleva en vaginal förlossning, men för mig var ändå det viktiga vårt barn. Det är ju honom vi längtade efter, inte själva förlossningen. Hur han kom ut känns inte alls viktigt för mig. Men vi är alla olika. Och jag är helt övertygad om att TS långtifrån är ensam om sina känslor.

 

[cirkus]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Och jag är helt övertygad om att TS långtifrån är ensam om sina känslor.

Jag tror precis som du att det är vanligt, men det kan ju förebyggas genom föräldrautbildning som fokuserar på annat än förlossning. Det påverkar otroligt hur just den biten är upplagd. Och det är idiotiskt som det är nu.

 

[mino]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag förstår dig. Under min förra graviditet hade jag en komplikation som gjorde att jag kanske skulle förlösas med kejsarsnitt. Inte förrän i v 37 fick jag besked. Jag tyckte att det var oerhört jobbigt att försöka förbereda mig på båda upplevelserna och jag har märkt att de som bara varit med om en vaginal förlossning har svårt att förstå de känslorna. Men det är två så helt olika saker, man behöver få ett besked och man behöver få lite tid så att man kan ställa om sig till snitt eller vaginal förlossning. Och när det blir akutsnitt så har man inte den tiden.

Nu var jag iofs väldigt nöjd med mitt planerade snitt förra gången så för mig blev det inga problem. Men jag kan mycket väl förstå känslan av att man laddar inför och ställer in sig på en vaginal förlossning, läser på och går profylaxkurser under ett antal månader - och så blir det inget. Även om man intellektuellt sett förstår att det kan bli snitt så går det inte att förbereda sig lika mycket rent känslomässigt på båda alternativen, det är två så helt olika koncept. Och en vaginal förlossning måste man förbereda sig mycket mer för så det har en tendens att ta över.

Ge det lite tid att ställa om och tänk på att man är rätt känslomässig och inte helt rationell när man precis fått barn. Hur barnet kom till världen är trots allt inte särskilt viktigt.

 

[TinyWiny]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag förstår dej, jag är glad att jag fick föda mitt första barn vanliga vägen och att det var med tvåan som det blev snitt med.
Men jag förstår vad du menar med väntan, man har en så otrolig kraft som man samlat under graviditeten till förlossningen och sen behövs den inte visst känns det jättekonstigt

Men tänk på att det ändå är så att du fick det bästa av det bästa, din bebis

 

[bliss]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Det låter kanske konstigt, men jag längtade efter att få känna den där smärtan, och sedan få kämpa, för att tillslut få mitt barn mot bröstet..

Jag kan inte annat än hålla med cirkus här

Jag tycker det är knas att man fokuserar så mycket på FÖRLOSSNINGEN innan bebin har kommit att folk blir besvikna och känner sig snuvade trots att de har fått en frisk bebis.
Det är FEL att inte vara mer fokuserad på barnet under föräldrakurser etc. Väldigt fel för det sätter förväntningar på ett tokigt sätt.

Jag menar absolut inte att släta över dina känslor men från min egen graviditet och efteråt är jag så in i norden förbaskad på alla som skulle tuta i mig en massa om naturlig och god smärta, urkrafter och moder natur. Och jag tror att detta påverkar mångas idéer om "riktiga" kvinnor och "riktiga" förlossningar. Jag är absolut ingen förespråkare för lättvindiga snitt, men inte heller någon anhängare av naturlig förlossningsfanatism.

Dessutom, ju mer dagarna går, desto mer skräck får jag för det jag faktist gått igenom, och bara tanken att det kanske blir samma sak med nästa barn skrämmer fullkomligt livet ur mig..

Jag hoppas att MVC kan hjälpa dig till en bra samtalskontakt så att du får bra hjälp att bearbeta det du känner.

Finns det någon som har känt/känner samma sak?

Något liknande fast tvärtom. Jag känner mig oerhört snuvad på det snitt jag bad om och hade goda grunder att få. Jag framstår antagligen som alltför stabil för att bli tagen på allvar(?). Smärtlindringen var ju också bara på skoj eller något. Jag hade en gräslig förlossning som betecknas normal enligt den BM som tog emot mig och som kom tillbaka på ett nytt skift ett dygn senare när barnet äntligen kom ut. Och enligt påstående skulle förlossningen ha varit "mycket värre utan EDA:n". Jag hävdar att den inte tog som den skulle. Men vad vet jag, det är ju bara min kropp.

 

[Inte_Ung]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag förstår dig.
Jag har 3 barn efter 3 jättebra vaginala förlossningar.
Och om jag hade hamnat i situationen att det blivit snitt andra eller tredje gången så hade det blivit mycket svårt för mig.
Första gången så hade det nog varit okej eftersom jag då inte hade vetat vad jag missade.
Min andra förlossning gick mycket fort och bara det kändes litet som att jag inte hann med att uppleva den.

Det är häftigt att föda barn och att uppleva vad den egna kroppen kan.

 

[millus]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Dagens applåd Fantastiskt bra skrivet och tänkt. Jag är själv snittad tre gånger och första gången var för femton år sen...När jag gick föräldrakursen så sas det inte ett ord om kejsarsnitt, trots att det redan då var mycket vanligt.

 

[millus]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Usch, vad jag känner mig besviken..
Eller besviken är kanske fel ord, jag har ju trots allt fått en underbar dotter, men det är så orättvist tycker jag!

Men det känns så tomt, som att jag går och väntar på nåt, fast jag VET ju att ingenting kommer att hända..

Finns det någon som har känt/känner samma sak?

Du känner helt normala känslor. Jag var oerhört besviken på mig själv att jag inte fick föda vaginalt, tyckte att jag var en värdelös mamma och att det var synd om mina barn. Jag tror att det är viktigt att du pratar med din sambo/man och med bvc om dina känslor. Kanske ta kontakt med sjukhuset där snittet skedde så att du får bearbeta dina känslor. De går kanske inte över av sig själva, det gjorde det inte för mig i alla fall.

 

[Glamoroza ox]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag kände mig lite snuvad på min 1:a graviditet.
Inte snuvad på själva förlossningen utan snuvad på de 2 sista månaderna. (fick akutsnitt, men var på G att få planerat)

Visst, så här i efterhand så kan man ju säga att "du missade ingenting, skönt att du slapp samla vatten, svullna fötter osv!"
men det är ju en del av själva graviditeten, jag ville ju känna/uppleva även de "dåliga" med att vänta barn

Kan likna det med att göra småkakor/bullar, degen/smeten är väldigt god att äta men det är det färdiga resultatet jag väntar på

 

[miss_kala]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag insåg ju naturligtvis att möjligheten fanns, men förberedde mig ändå mentalt till 100% på en vaginal förlossning. Det var ju det mest troliga. Kunde nog ha läst lite mer om KS än jag gjorde!

Vi gick ju aldrig föräldragruppen, men jag har hört många som sagt att det fokuseras väldigt mycket på förlossningen.

Hade tänkt tillägga i mitt förra inlägg att självklart är barnet i sig det absolut bästa och viktigaste och inte hur det kom ut. Men jag ansåg att det säger sig självt.. Tror inte det är någon här som vill stoppa in sin bebis i magen igen och göra om det. Besvikelsen handlar ju just om förlossningen och inte om barnet. För min del har det inte varit ett problem eller nåt jag ältat, utan kommer bara upp när det blir tal om förlossningar.

 

[chrysler]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Nu fick jag ju min drömförlossning(planerat snitt efter mitt eget önskemål) men jag förstår absolut att det är väldigt tråkigt att det inte blev som du hade velat.
Jag är ju en sån som tycker att alla mår bra av att sätta sina egna gränser & att få de förlossningar de själva vill, tyvärr blir det inte alltid så, tex i ditt fall.
Även om du fått ett friskt barn så finns mer att bearbeta, du kanske behöver prata med ngn om upplevelsen när det blev akut snitt.

 

[chrysler]

Sv: Så orättvist, snuvad på det bästa!

Jag håller verkligen med, visst är det viktigt att veta vad en förlossning innebär, men för mej & många andra kändes det viktigare med vanliga frågor om livet när barnet kommit.
Tex bara en sån sak som att klä sitt barn lämpligt, för varmt, för kallt?sjukdomar osv.