Rosa/blått - varför?

[Mabuse]

Sv: Rosa/blått - varför?

Jag tycker att frågan om barnklädernas färg och mönster är betydelsefull, men jag tror inte att särskilt många av de föräldrar som talar sig varma för könsneutrala kläder själva klär sig könsneutralt, eller i "fel" köns kläder.

Vi klär vårt barn hyfsat könsneutralt, det verkar så i alla fall eftersom jag ofta får frågan när vi är ute om det är en pojke eller en flicka.

Däremot är inte jag och min man könsneutralt klädda - men det har mer med fysiska förutsättningar att göra. Som vuxen man och kvinna är det inte sagt att man passar i könsneutralt skurna kläder - jag får klä mig i tält om jag ska kunna ha herrkläder, och min man som är 1,85 och rätt grovt byggd skulle nog ha rejäla problem att hitta kvinnokläder som inte satt fruktansvärt illa över bröstet om inte annat (av begripliga skäl så har han inte den byst som en kvinna i hans storlek förmodligen skulle ha).

Sen går vi inte i combatkläder respektive volangblus heller, men visst syns det vilket kön vi har. Spädbarn däremot har ju samma kroppsform oavsett kön, så där finns inte samma anledning att ha kläder efter kön. Jag kan tycka att det är tilltalande för den som har en bra figur (oavsett kön) att klä sig i välsittande kläder som framhäver densamma - och det gör ju att kläderna inte blir könsneutrala. Spädbarn däremot har ju ingen figur att framhäva på det sättet, där är det ju mer bekvämt och praktiskt som är ledorden.

Jag tycker att mycket börjar i hur man klär barn och vilka leksaker och intressen man köper och uppmuntrar. Det förtar inte att det också är viktigt vilken förebild man är - båda sakerna är värt att fundera ett varv extra på som förälder, kan jag tycka.

 

[No1]

Sv: Rosa/blått - varför?

Jag klär mig rätt könsneutralt och använder sambons jeans

Kom igen när din sambo börjar använda dina klänningar och blusar

 

[Petruska]

Sv: Rosa/blått - varför?

Jo då det har jag läst om här på Buke. En pappa som tröttnade efter att en annan pappa kommenterat att hans son ( förskola ) bar klänning under någon avslutning, så han kom lite då och då iförd just klänning

Det tycker jag var bra gjort!

Jag vet att det finns flera som eftersträvar jämställdhet även mellan de vuxna, men det finns väldigt många fler som säger sig vara jämställda och som sedan beskriver en påfallande könsstereotyp familj. Samtidigt som de hävdar att jämställdheten parterna emellan inte påverkas av sådant som att den ena tar all föräldraledighet och att den andre renoverar hela tiden, typ.

 

[Petruska]

Sv: Rosa/blått - varför?

Däremot är inte jag och min man könsneutralt klädda - men det har mer med fysiska förutsättningar att göra.

Jag tycker att mycket börjar i hur man klär barn och vilka leksaker och intressen man köper och uppmuntrar. Det förtar inte att det också är viktigt vilken förebild man är - båda sakerna är värt att fundera ett varv extra på som förälder, kan jag tycka.

Jag tänkte faktiskt lite på män på 1,80 och däröver när jag skrev. De har nog svårt att hitta klänningar också.

Personligen tycker jag också att det är större skillnad på herr- och damkläder än det är på faktiska herrar och damer, dvs kläderna extrapolerar skillnaderna i kroppsform. Det gör ju i sin tur att man är än mer hänvisad till "rätt" kläder. Det är lättare att bära något som överdriver min form, än något som överdriver någon annans form, så att säga.

Du - och din man - är väl på det hela taget föredömen när det gäller jämställdhetssträvan i relation till föräldraskapet, om jag läst dina inlägg rätt.

Jag tror också att hur man fostrar barnen betyder mycket, det jag ville säga hade väl att göra med att barn tenderar att göra som man gör, inte som man säger. Att säga jämställdhet och göra ojämställdhet, tror jag inte på som framgångsmetod.

 

[Modett]

Sv: Rosa/blått - varför?

Sen går vi inte i combatkläder respektive volangblus heller, men visst syns det vilket kön vi har.

Jag kan inte låta bli att slänga in en Klockrent!

Instämmer för övrigt med Petruska i att du och din man, efter det jag läst på Buke att döma, verkar vara goda förebilder vad gäller jämställdhetsträvan.

 

[Calazirya]

Sv: Rosa/blått - varför?

Kom igen när din sambo börjar använda dina klänningar och blusar

Haha han skulle nog kunna bara för att, han är nog den pappan som skulle ställt upp i kjol eller dylikt för att stötta

Mina klänningar/skjortor kommer han inte i, medan jag gärna använder hans skjortor ( lite oversize sådär )

 

[Badger]

Sv: Rosa/blått - varför?

Jag tycker att frågan om barnklädernas färg och mönster är betydelsefull, men jag tror inte att särskilt många av de föräldrar som talar sig varma för könsneutrala kläder själva klär sig könsneutralt, eller i "fel" köns kläder.

Tja jag och min man klär oss oftast "könsneutralt" skulle jag vilja säga. Jeans och munkjacka båda två. Haken är att när man klär sonen i jeans och grön munkjacka är han helt plötsligt inte könsneutral utan pojkig...

Men jag har ganska ofta kjol erkännes, det är fruktansvärt bekvämt.

Tex när någon liten pojke vill ha klänning, men kanske inte riktigt vågar för folk kan kommentera det och det vet den lille pojken. Varför ser vi aldrig inlägg som handlar om att någon pappa stöttat pojken genom att också själv bära klänning?

Jag tycker det är lite extremt, är det bättre att inte göra någonting alls än att i alla fall försöka hitta bekväma kläder för flickor och färgglada för pojkar. Som om bara den perfekta familjen får försöka. Ojoj jag hade kjol på mig idag, nedrans, då får jag hädanefter bara köpa tröjor med bilar till gossen eller snarks, jag diskar oftast och min man lagar maten oftast - nu blir det ingen leksakshäst till jul.

Eller det som är mitt största problem just nu, kan jag i framtiden skjuta pilbåge och klättra i träd med min son, jag har aldrig kunnat leka med dockor (utom barbie men det är ju som action man ungefär) men älskar verkligen att klättra i träd. Med en flicka hade det varit plättlätt, inte en babydocka skulle synts till, för att inte tala om dockvagn som tar så mycket plats.

Jaja, det är för sent och jag är för babblig.

 

[Mabuse]

Sv: Rosa/blått - varför?

Jag tror också att hur man fostrar barnen betyder mycket, det jag ville säga hade väl att göra med att barn tenderar att göra som man gör, inte som man säger. Att säga jämställdhet och göra ojämställdhet, tror jag inte på som framgångsmetod.

Nej, det är sant. Det är något som jag insett nu när vi har egen bebis - hur galet mycket man påverkar sina barn. Efter ett drygt halvår är vår bebis redan påtagligt förtjust i djur av alla de slag. Det kan ju givetvis bero på medfödda goda anlag (), men mer troligt på oss djurälskande föräldrar som blir mycket glada och uppmuntrande så snart det visas intresse åt det hållet. Och tittar man på leksakerna - oops, nästan bara djur det också, förutom några abstrakta saker typ klotsar. Inget vi planerat, utan vi har köpt sånt som vi tycker är fint och som bebis verkar gilla. Märkligt nog har det bara blivit djur, och inga dockor eller bilar.

Att det exempelvis finns pojkar som vid två års ålder bara vill leka med bilar framstår i sammanhanget som högst naturligt, utan att intresset behöver förklaras med biologi.

För väldigt små barn så tror jag intressen och förkärlekar kan grundläggas av vad föräldrarna uppmuntrar och inte, men för äldre barn som är mer medvetna och förstår mer så är rimligen vad föräldrarna gör viktigare än vad de säger.

Det är å andra sidan otroligt mycket lättare att köpa en rosa body med katter till sitt gossebarn än att dela jämställt på hushållsarbetet, vilket jag tror är en förklaring till att man gör det förra hellre än det senare.

 

[Björk]

Sv: Rosa/blått - varför?

Det jag reagerar på i sådana här trådar är att det är mycket prat om hur barnen ska bli jämställda. Utan särskilt mycket självkritik, vad jag kan se. Tvärtom verkar det i ganska hög grad vara samma föräldrar som är noga med sådant som barnens leksaksval och färgerna på deras kläder, och som själva lever ojämställt i familjer där far ror och mor är rar. Och som inte ser kopplingen, utan helt skjuter in sin jämställdhetssträvan på barnen, utan att arbeta med sig själva. Dessutom på väldigt små barn, mera sällan ser man diskussioner om hur barn mellan tio och sjutton år ska fostras kring de här frågorna.

Jag både håller med och inte. I vår närmaste omgivning är det väl nästan bara vi som tycks mest intresserade av frågorna. Och det är klart att vi försöker att analysera och se på oss själva. Också. Inte så att vi är totalt befriade från könsrollerna, för det är vi inte. Långt därifrån. Men vi försöker åtminstone i någon mån att uppmärksamma och förändra oss. Annars vore vi ju bra konstiga... Vi talar om det ofta, att visa att både mamma och pappa kan köra skoter, ta bort mossa från taket, köra bil, laga mat, tvätta, skotta snö, leka med dockorna, bilarna osv. MEN; visst är vi fastkörda i mångt och mycket i könsrollerna, vi som så många andra.

De jag ser som är mest könskonservativa i vår omgivning (tänker speciellt på en bekant familj med en son och en dotter) är absolut mer ojämställda i sin vuxenrelation.

Jag tycker att frågan om barnklädernas färg och mönster är betydelsefull, men jag tror inte att särskilt många av de föräldrar som talar sig varma för könsneutrala kläder själva klär sig könsneutralt, eller i "fel" köns kläder.

Tex när någon liten pojke vill ha klänning, men kanske inte riktigt vågar för folk kan kommentera det och det vet den lille pojken. Varför ser vi aldrig inlägg som handlar om att någon pappa stöttat pojken genom att också själv bära klänning?

Du har en viktig, ja, en jätteviktig poäng!!

För egen del så brukar jag dock säga att jag ju är människa också; färgad av könsrollerna, färgad av omgivningens tyckande och tänkande. Normerna sitter hårt i mig också. Och i min sambo. Klänningssteget har vi inte tagit ännu. Vare sig för son eller far. Däremot kommer inte VI vara de som säger "nej" om/när han själv ber om en. Nagellack, rosa och lila kläder osv är dock inget problem. Sambon/pappan har inte nagellack, men han bär sonens pärlhalsband till arbetet (där det finns några stockkonservativa unga män kring 30..) och han bad om en likadan mössa som jag sytt till sonen för att han gillade den. Den är rosa. Och den har han fått kommentarer om.

Man får väl liksom göra det man kan i sin egen lilla värld. Försöka vara medveten är väl det första steget känner jag. Och kunna förlåta sig själv för att man inte alltid orkar/klarar av att ta alla "strider" i vardagen.

 

[Björk]

Sv: Rosa/blått - varför?

Jag tycker att mycket börjar i hur man klär barn och vilka leksaker och intressen man köper och uppmuntrar. Det förtar inte att det också är viktigt vilken förebild man är - båda sakerna är värt att fundera ett varv extra på som förälder, kan jag tycka.

Precis!

 

[Björk]

Sv: Rosa/blått - varför?

Det tycker jag var bra gjort!

Jag vet att det finns flera som eftersträvar jämställdhet även mellan de vuxna, men det finns väldigt många fler som säger sig vara jämställda och som sedan beskriver en påfallande könsstereotyp familj. Samtidigt som de hävdar att jämställdheten parterna emellan inte påverkas av sådant som att den ena tar all föräldraledighet och att den andre renoverar hela tiden, typ.

Ja, de har jag ju också träffat på! IRL eller på nätet. Men brukar de verkligen inte vara ganska så stereotypa även i hur deras barn kläs och uppmuntras till det ena eller andra intresset?

Sen att de själva vid en förfrågan säger sig absolut inte behandla sin son och dotter olika är ju en annan femma. (Nu är jag igen i tanken hos det mest könskonservativa par vi känner... där både jag och sambon har sett närapå ren indoktrinering i könsrollen för deras äldsta barn ända sedan liten ålder). Det är så totalt omedvetet helt enkelt.

 

[Mabuse]

Sv: Rosa/blått - varför?

J det är klart att vi försöker att analysera och se på oss själva. Också. Inte så att vi är totalt befriade från könsrollerna, för det är vi inte. Långt därifrån. Men vi försöker åtminstone i någon mån att uppmärksamma och förändra oss. Annars vore vi ju bra konstiga... Vi talar om det ofta, att visa att både mamma och pappa kan köra skoter, ta bort mossa från taket, köra bil, laga mat, tvätta, skotta snö, leka med dockorna, bilarna osv. MEN; visst är vi fastkörda i mångt och mycket i könsrollerna, vi som så många andra.

Lite OT, men detdär är svårt tycker jag. Vi är jättedåliga på den delen av jämställdhet, det är rätt uppdelat härhemma vem som gör vad, och dessvärre rätt könsstereotypt också. Ju äldre, bekvämare och latare man blir, ju värre blir det dessvärre. Man är ju som man är, otvivelaktigt präglad av könsnormer, men icke desto mindre så har ju resultatet blivit att jag är genuint mycket mer intresserad av t ex krukväxter än min man. Och sånt är svårt att göra ogjort, tycker jag.

 

[Sunshine]

Sv: Rosa/blått - varför?

KL

Men samtidigt sa far man ju nastan daligt samvete nar man som foralder klar sin dotter i konstypisk klanning och strumpbyxor. Tank sa stereotypiskt
Men jag rakar tycka att klanning ar ett utmarkt plagg for barn, latt att satta pa, latt att rora sig i, skont pa sommaren osv. Nu ar det bara ett av mina barn som gillar klanning, den andra foredrar jeans och t-shirt - vilket rakar vara min vardagsuniform ocksa
Framst koper jag praktiska plagg till mina barn, taliga, funktionella, valpassande och snygga, men ser ingen anledning att undvika rosa bara for att jag rakar ha dottrar.

Hur langt maste en man ga for att vara en bra forebild? Min man ager ett flertal rosa skjortor, slipsar och trojor - men sitter det verkligen i FARGEN pa ett plagg? Det tror inte jag.

 

[Björk]

Sv: Rosa/blått - varför?

KL

Men samtidigt sa far man ju nastan daligt samvete nar man som foralder klar sin dotter i konstypisk klanning och strumpbyxor. Tank sa stereotypiskt

*känner igen*
Visst är det galet! När jag berättar för någon att sonen älskar traktorer så får jag ofta höra "ja, typiskt pojkar", "det ska börjas i tid" osv osv. Och då kan jag finna mig nästan bli irriterad och säga att "han älskar djur också".

Och jag kan ge mig f-n på att OM han någon gång kommer be om en klänning och bär den så kommer flera personer i vår närhet tänka/tro "jaha, nu har hon gått så långt överstyr att hon utnyttjar stackars V i någon slags könskamp!"....
Men det kanske är min egna fördom om dem jag tänker på...

 

[Calazirya]

Sv: Rosa/blått - varför?

Jag klär min dotter i klänning/längre tröja och strumpyxor nästan dagligen, det är bekvämt, praktiskt och ultimat lekaoutfit. Jag undviker inte rosa heller och jag tror inte enbart att det hänger på kläder/färger, men det spelar en roll.

 

[No1]

Sv: Rosa/blått - varför?

Haha han skulle nog kunna bara för att, han är nog den pappan som skulle ställt upp i kjol eller dylikt för att stötta

Mina klänningar/skjortor kommer han inte i, medan jag gärna använder hans skjortor ( lite oversize sådär )

Fast när det kommer till tankarna om kläder och färger är jag tveksam till betydelsen.
Det jag mest retar mig på är tunnelseendet och fördömandet om vissa könstypiska plagg/färger skulle råka sitta på en bärare av "fel" kön.
Det är bara för futtigt.

Räcker det inte med att man ser till att ens barn har en bredd av val och möjligheter?
Att som förälder börjar klä sig i kläder/färger och utföra sysslor man varken gillar eller känner sig bekväm i, för att vara rädd att påverka åt fel håll känns...som att gå mot skogen fast man vill in till stan.

Jag frågar ofta föräldrar som marknadsför sig som jämställdhetsivrare VAD syftet är med deras jämställdhetsfostran dvs vilket typ av resultat de önskar se när deras barn står vuxna.
Samt på vilket sätt de tror deras fostran borgar för att drömmarna skall bli verklighet.
Tycker jag generellt får rätt fadda svar.
Undrar om inte många tenderar att överanalysera och överplanera jämställdhetsplanen i sin uppfostran? Jaga mygg och sila elefanter?


Brukar se till vad jag blev och hur min uppväxt såg ut. Hade jag och mitt vuxna liv blivit så mycket annorlunda om mina föräldrar hade varit konservativa eller om mamma hade varit kostymklädd advokat och pappa hemmafru med rosa förkläde?

 

[Björk]

Sv: Rosa/blått - varför?

Lite OT, men detdär är svårt tycker jag. Vi är jättedåliga på den delen av jämställdhet, det är rätt uppdelat härhemma vem som gör vad, och dessvärre rätt könsstereotypt också. Ju äldre, bekvämare och latare man blir, ju värre blir det dessvärre. Man är ju som man är, otvivelaktigt präglad av könsnormer, men icke desto mindre så har ju resultatet blivit att jag är genuint mycket mer intresserad av t ex krukväxter än min man. Och sånt är svårt att göra ogjort, tycker jag.

Jag tog nog de bra exemplen är jag rädd..

Det är skitsvårt!!

Den som har sömnad som hobby är ju jag. Och min sambo är en gång utbildad snickare och har samlat på sig en massa verktyg som jag inte kan hantera (men jag bangar i och för sig inte för att prova). Krukväxterna är mitt område och intresse här hemma också. Suck, man är ju för hopplös!

 

[Björk]

Sv: Rosa/blått - varför?

Jag fråga ofta föräldrar som marknadsför sig som jämställdhetsivrare VAD syftet är med deras jämställdhetsfostran dvs vilket typ av resultat de önskar se när deras barn står vuxna.

Nu skulle jag inte säga att vi gör "jämställdhetsfostran" här hemma. Vi försöker väl dock föra in genus och jämställdhet i våra liv genom att analysera oss själva och andra omkring oss och prata om det oss emellan. Att det ska finnas med som en naturlig del i vår fostran vore ett bra mål. Jämställdhetsintegrering du vet!

Men det är en bra fråga du ställer. Det jag främst önskar se är att vår son ska få större möjlighet till en "vidare" roll som man när han vuxit upp. Att han ska känna sig "friare" vad gäller intressen, kläder, egenskaper osv än vad hans pappa och (ännu mer) hans morfar, farfar och tidigare generationers män har känt. Fast för mig är nog något av det viktigaste just personliga egenskaper; att han som pojke och senare man i lika hög mån får tillgång till sin empatiförmåga, sin förmåga att omhänderta (t ex i rollen som pappa; att han ska känna sig självklar och given som förälder när/om han blir det), vågar visa sina känslor, även gråt och sårbarhet. Osv.
Mitt mål är att vi som föräldrar inte ska agera "könsbroms", det är jag övertygad om att resten av samhället kommer att sköta väl nog. Tyvärr.

 

[Björk]

Sv: Rosa/blått - varför?

Brukar se till vad jag blev och hur min uppväxt såg ut. Hade jag och mitt vuxna liv blivit så mycket annorlunda om mina föräldrar hade varit konservativa eller om mamma hade varit kostymklädd advokat och pappa hemmafru med rosa förkläde?

Jag är uppväxt i ett "på ytan" ganska traditionellt hem. Mamma var dagmamma/hemmafru tills vi började skolan. Pappa jobbade mycket och ofta.
Mamma skötte hem och markservice och pappa ... jobbade som sagt.

Men mamma bröt mönster i mångt och mycket ändå. Dels för att hon fått med sig värderingar om vikten av utbildning hemifrån. Hennes pappa "tvingade" henne läsa matematisk gren på realskolan för att hon skulle ha något mer än konstfack (som hon själv drömde om). Och mamma hade värderingar och tankar kring jämställdhet och uppmuntrade mig och min bror att "leka med allt" (brorsan gick t ex med mina spetsstrumpbyxor till lekis som 6åring i mitten av 70talet utan att mamma sa "nej").

När vi var i mellanstadieålder så hade mamma tröttnat på vikariat inom handel, barnomsorg och annat och utbildade sig till programmerare på högskolan och började jobba som det.

Jag tror absolut att ens uppväxt påverkar en hel del. Just på det omedvetna planet. Sen finns det ju de som bryter helt nya banor och inte alls lever som sina föräldrar, men väldigt många kör ju bara på i samma gamla spår utan någon speciell tanke kring det.

 

[No1]

Sv: Rosa/blått - varför?

Jag är uppväxt i ett "på ytan" ganska traditionellt hem. Mamma var dagmamma/hemmafru tills vi började skolan. Pappa jobbade mycket och ofta.
Mamma skötte hem och markservice och pappa ... jobbade som sagt.

Men mamma bröt mönster i mångt och mycket ändå. Dels för att hon fått med sig värderingar om vikten av utbildning hemifrån. Hennes pappa "tvingade" henne läsa matematisk gren på realskolan för att hon skulle ha något mer än konstfack (som hon själv drömde om). Och mamma hade värderingar och tankar kring jämställdhet och uppmuntrade mig och min bror att "leka med allt" (brorsan gick t ex med mina spetsstrumpbyxor till lekis som 6åring i mitten av 70talet utan att mamma sa "nej").

När vi var i mellanstadieålder så hade mamma tröttnat på vikariat inom handel, barnomsorg och annat och utbildade sig till programmerare på högskolan och började jobba som det.

Jag tror absolut att ens uppväxt påverkar en hel del. Just på det omedvetna planet. Sen finns det ju de som bryter helt nya banor och inte alls lever som sina föräldrar, men väldigt många kör ju bara på i samma gamla spår utan någon speciell tanke kring det.

Våra bakgrunder påminner lite om varandra.

Ja visst blir vi påverkade och/men i stort tror jag det handlar mycket om ens egna individ. Det borde iaf vara rimligt med tanke på att syskon kan bli så otroligt olika.
Ser jag till mig själv och syskon så har vi gjort vår egen mix, vi har varken gått mammas eller pappas väg men likväl är det ett resultat av prägling.