Relation till mamma

[krambanan]

Jag skulle behöva bena lite i min relation till min mamma. Jag är uppväxt med en pappa som var alkoholist och drack i perioder. Mamma och pappa skildes när jag var 15-16 år (dom gifte sig unga och hade varit gifta ca 30 år då). Under hela min uppväxt bråkade dom och i slutet pratade dom inte ens med varandra utan skrev lappar till varandra på köksbordet om det var något. När mamma skulle flytta meddelande hon pappa med en lapp på samma ställe. I bråken var pappa den som var arg och mamma den som var ledsen och fick panikattacker. Överlag har jag rätt lite minnen från min uppväxt jämfört med andra. trots det skulle jag säga att den ändå var rätt okej.

Pappa gick bort för 2,5 år sen pga sitt drickande. En otrolig sorg för mig då pappa verkligen var min stora trygghet i livet. Han litade på min egen förmåga att ta beslut och älskade mig verkligen för den jag är utan att någonsin tala om för mig vad jag borde göra eller leva. Tvärtom påpekade han alltid att göra som JAG ville och att lita på mig själv. Alltid.

Min mamma är världens snällaste. Men hon är supersjälvuppoffrande (medberoende efter pappas missbruk). Och av någon anledning går hon mig på nerverna. Jag har ständigt dåligt samvete för hon säger inte vad hon vill utan det är alltid "det är upp till dig/välj du/bestäm du". Hon säger inte ifrån om hon har ont/dåligt med pengar/blir ledsen osv. Men samtidigt upplever jag henne rätt dömande och negativ till mycket. Även till saker jag gör. Fast hon pikar mer än säger det rakt ut. Jag vet att mycket beror på hennes medberoende då jag själv jobbat och jobbar med mitt medberoende med hjälp av bl a Al-anon. Men jag orkar knappt umgås med henne längre. Det tar så mycket energi och jag har ständigt dåligt samvete för jag blir irriterad. Jag hatar dessutom att visa henne att jag är ledsen över något. Då gråter jag hellre en skvätt ensam och låtsas sen som om allt är bra.

Nu när jag är gravid köper hon hur mycket som helst till bebisen. Jättesnällt men samtidigt vet jag att hon egentligen inte har råd! Samt att hon köper så mycket så jag "får" knappt köpa något själv. Vi har inte riktigt samma smak heller när det gäller en del saker heller. Jag hade hellre sett att hon köpte några väl utvalda saker ( te x fick jag ett jättefint lammskinn av henne som jag älskar) som jag verkligen kunde uppskatta med gott samvete. Nu känner jag mig mest otacksam och kan inte glädjas då jag vet att hon har pissdåligt med pengar.

Dessutom kommer hon och min (snart-ex) sambo inte alls överens och jag hamnar alltid i mitten. Men det blir väl bättre när han väl flyttar hoppas jag. Hon blir dessutom nästan lite respektlös mot honom när hon är här och hälsar på. Han bor ju ändå här så då tycker jag hon får respektera vad han tycker när det gäller hemmet. Istället säger hon att hon ska kolla med mig så jag hamnar i mitten och får höra gnället från båda sidor.

Känns inte som jag kan prata med henne om det heller utan att hon skulle ta det jättefel och bli ledsen.

Hjälp mig bena lite! Jag vill verkligen lösa detta då mamma kommer hjälpa mig massor när väl bebis är här. Och jag vill att vi båda ska kunna ha roligt ihop istället. Jag vet ju att hon blir ledsen när jag blir irriterad trots att hon inte säger något.

 

[Skjøldur]

Jag skulle behöva bena lite i min relation till min mamma. Jag är uppväxt med en pappa som var alkoholist och drack i perioder. Mamma och pappa skildes när jag var 15-16 år (dom gifte sig unga och hade varit gifta ca 30 år då). Under hela min uppväxt bråkade dom och i slutet pratade dom inte ens med varandra utan skrev lappar till varandra på köksbordet om det var något. När mamma skulle flytta meddelande hon pappa med en lapp på samma ställe. I bråken var pappa den som var arg och mamma den som var ledsen och fick panikattacker. Överlag har jag rätt lite minnen från min uppväxt jämfört med andra. trots det skulle jag säga att den ändå var rätt okej.

Pappa gick bort för 2,5 år sen pga sitt drickande. En otrolig sorg för mig då pappa verkligen var min stora trygghet i livet. Han litade på min egen förmåga att ta beslut och älskade mig verkligen för den jag är utan att någonsin tala om för mig vad jag borde göra eller leva. Tvärtom påpekade han alltid att göra som JAG ville och att lita på mig själv. Alltid.

Min mamma är världens snällaste. Men hon är supersjälvuppoffrande (medberoende efter pappas missbruk). Och av någon anledning går hon mig på nerverna. Jag har ständigt dåligt samvete för hon säger inte vad hon vill utan det är alltid "det är upp till dig/välj du/bestäm du". Hon säger inte ifrån om hon har ont/dåligt med pengar/blir ledsen osv. Men samtidigt upplever jag henne rätt dömande och negativ till mycket. Även till saker jag gör. Fast hon pikar mer än säger det rakt ut. Jag vet att mycket beror på hennes medberoende då jag själv jobbat och jobbar med mitt medberoende med hjälp av bl a Al-anon. Men jag orkar knappt umgås med henne längre. Det tar så mycket energi och jag har ständigt dåligt samvete för jag blir irriterad. Jag hatar dessutom att visa henne att jag är ledsen över något. Då gråter jag hellre en skvätt ensam och låtsas sen som om allt är bra.

Nu när jag är gravid köper hon hur mycket som helst till bebisen. Jättesnällt men samtidigt vet jag att hon egentligen inte har råd! Samt att hon köper så mycket så jag "får" knappt köpa något själv. Vi har inte riktigt samma smak heller när det gäller en del saker heller. Jag hade hellre sett att hon köpte några väl utvalda saker ( te x fick jag ett jättefint lammskinn av henne som jag älskar) som jag verkligen kunde uppskatta med gott samvete. Nu känner jag mig mest otacksam och kan inte glädjas då jag vet att hon har pissdåligt med pengar.

Dessutom kommer hon och min (snart-ex) sambo inte alls överens och jag hamnar alltid i mitten. Men det blir väl bättre när han väl flyttar hoppas jag. Hon blir dessutom nästan lite respektlös mot honom när hon är här och hälsar på. Han bor ju ändå här så då tycker jag hon får respektera vad han tycker när det gäller hemmet. Istället säger hon att hon ska kolla med mig så jag hamnar i mitten och får höra gnället från båda sidor.

Känns inte som jag kan prata med henne om det heller utan att hon skulle ta det jättefel och bli ledsen.

Hjälp mig bena lite! Jag vill verkligen lösa detta då mamma kommer hjälpa mig massor när väl bebis är här. Och jag vill att vi båda ska kunna ha roligt ihop istället. Jag vet ju att hon blir ledsen när jag blir irriterad trots att hon inte säger något.

 

[Skjøldur]

Jag är egentligen inte rätt person att svara för jag har ingen erfarenhet av missbruk. Men har din mamma också fått hjälp för sitt medberoende? Hon skulle ju verkligen behöva det. Om hon nu vägrar lyssna på dig då du säger att du inte vill ha fler presenter till ditt barn, skulle hon istället kunna tänka sig gengåvor? Jag menar, om du köper sånt hon behöver. Till ex mat på extrapris och lite kläder på rea.

 

[ridtravare]

Jag tycker att du ska respektera din mamma för vad hon är! Hon säger i princip samma sak som din pappa sa : välj själv - lita till ditt eget omdöme! Sluta tro att du ska skydda din mamma! Låt henne stå för sina beslut själv som den vuxna kvinna hon är! Acceptera att din mamma inte behöver ditt beskydd nu- låt henne få vara som den vuxna person hon är - lycka till!!!!

Pappa gick bort för 2,5 år sen pga sitt drickande. En otrolig sorg för mig då pappa verkligen var min stora trygghet i livet. Han litade på min egen förmåga att ta beslut och älskade mig verkligen för den jag är utan att någonsin tala om för mig vad jag borde göra eller leva. Tvärtom påpekade han alltid att göra som JAG ville och att lita på mig själv. Alltid.

Min mamma är världens snällaste. Men hon är supersjälvuppoffrande (medberoende efter pappas missbruk). Och av någon anledning går hon mig på nerverna. Jag har ständigt dåligt samvete för hon säger inte vad hon vill utan det är alltid "det är upp till dig/välj du/bestäm du". Hon säger inte ifrån om hon har ont/dåligt med pengar/blir ledsen osv. Men samtidigt upplever jag henne rätt dömande och negativ till mycket. Även till saker jag gör. Fast hon pikar mer än säger det rakt ut. Jag vet att mycket beror på hennes medberoende då jag själv jobbat och

 

[Fan of Bill]

Jag skulle behöva bena lite i min relation till min mamma. Jag är uppväxt med en pappa som var alkoholist och drack i perioder. Mamma och pappa skildes när jag var 15-16 år (dom gifte sig unga och hade varit gifta ca 30 år då). Under hela min uppväxt bråkade dom och i slutet pratade dom inte ens med varandra utan skrev lappar till varandra på köksbordet om det var något. När mamma skulle flytta meddelande hon pappa med en lapp på samma ställe. I bråken var pappa den som var arg och mamma den som var ledsen och fick panikattacker. Överlag har jag rätt lite minnen från min uppväxt jämfört med andra. trots det skulle jag säga att den ändå var rätt okej.

Pappa gick bort för 2,5 år sen pga sitt drickande. En otrolig sorg för mig då pappa verkligen var min stora trygghet i livet. Han litade på min egen förmåga att ta beslut och älskade mig verkligen för den jag är utan att någonsin tala om för mig vad jag borde göra eller leva. Tvärtom påpekade han alltid att göra som JAG ville och att lita på mig själv. Alltid.

Min mamma är världens snällaste. Men hon är supersjälvuppoffrande (medberoende efter pappas missbruk). Och av någon anledning går hon mig på nerverna. Jag har ständigt dåligt samvete för hon säger inte vad hon vill utan det är alltid "det är upp till dig/välj du/bestäm du". Hon säger inte ifrån om hon har ont/dåligt med pengar/blir ledsen osv. Men samtidigt upplever jag henne rätt dömande och negativ till mycket. Även till saker jag gör. Fast hon pikar mer än säger det rakt ut. Jag vet att mycket beror på hennes medberoende då jag själv jobbat och jobbar med mitt medberoende med hjälp av bl a Al-anon. Men jag orkar knappt umgås med henne längre. Det tar så mycket energi och jag har ständigt dåligt samvete för jag blir irriterad. Jag hatar dessutom att visa henne att jag är ledsen över något. Då gråter jag hellre en skvätt ensam och låtsas sen som om allt är bra.

Nu när jag är gravid köper hon hur mycket som helst till bebisen. Jättesnällt men samtidigt vet jag att hon egentligen inte har råd! Samt att hon köper så mycket så jag "får" knappt köpa något själv. Vi har inte riktigt samma smak heller när det gäller en del saker heller. Jag hade hellre sett att hon köpte några väl utvalda saker ( te x fick jag ett jättefint lammskinn av henne som jag älskar) som jag verkligen kunde uppskatta med gott samvete. Nu känner jag mig mest otacksam och kan inte glädjas då jag vet att hon har pissdåligt med pengar.

Dessutom kommer hon och min (snart-ex) sambo inte alls överens och jag hamnar alltid i mitten. Men det blir väl bättre när han väl flyttar hoppas jag. Hon blir dessutom nästan lite respektlös mot honom när hon är här och hälsar på. Han bor ju ändå här så då tycker jag hon får respektera vad han tycker när det gäller hemmet. Istället säger hon att hon ska kolla med mig så jag hamnar i mitten och får höra gnället från båda sidor.

Känns inte som jag kan prata med henne om det heller utan att hon skulle ta det jättefel och bli ledsen.

Hjälp mig bena lite! Jag vill verkligen lösa detta då mamma kommer hjälpa mig massor när väl bebis är här. Och jag vill att vi båda ska kunna ha roligt ihop istället. Jag vet ju att hon blir ledsen när jag blir irriterad trots att hon inte säger något.

Jag kan inget säga om medberoende och den biten, men jag kan säga att även om din mamma har pissdåligt med pengar, så låt henne handla grejer till bebisen. Om hon mår bra av det och tycker det är roligt och ser fram emot den lille så kanske det är viktigare för henne än att handla tex mat till sig själv.

Bara en tanke.

 

[sjoberga]

Jag kan inget säga om medberoende och den biten, men jag kan säga att även om din mamma har pissdåligt med pengar, så låt henne handla grejer till bebisen. Om hon mår bra av det och tycker det är roligt och ser fram emot den lille så kanske det är viktigare för henne än att handla tex mat till sig själv.

Bara en tanke.

Så länge det inte sedan kommer synpunkter om man själv väljer att köpa liknande saker själv för att man vill, så ser jag inte heller det stora problemet. Men annars kan man ta upp det precis som i inlägget, att man gärna vill köpa vissa typer av saker själv och berätta vilka det är. Ju mer öppen och rak kommunikation desto lättare och bättre brukar det bli. Att gå och tycka saker och gruva och älta utan att förmedla sina tankar till den som är upphovet till dem, är ju nästan lite taskigt.

 

[krambanan]

Så länge det inte sedan kommer synpunkter om man själv väljer att köpa liknande saker själv för att man vill, så ser jag inte heller det stora problemet. Men annars kan man ta upp det precis som i inlägget, att man gärna vill köpa vissa typer av saker själv och berätta vilka det är. Ju mer öppen och rak kommunikation desto lättare och bättre brukar det bli. Att gå och tycka saker och gruva och älta utan att förmedla sina tankar till den som är upphovet till dem, är ju nästan lite taskigt.

Nä jag är medveten om att problemet ligger hos mig. Det är därför jag vill ha hjälp att bena. För jag vet egentligen inte varifrån irritationen kommer...

 

[krambanan]

Jag kan inget säga om medberoende och den biten, men jag kan säga att även om din mamma har pissdåligt med pengar, så låt henne handla grejer till bebisen. Om hon mår bra av det och tycker det är roligt och ser fram emot den lille så kanske det är viktigare för henne än att handla tex mat till sig själv.

Bara en tanke.

Ja hon får handla men när det är saker jag vet inte kommer bli använda så känns det så onödigt. Jag vet att det är hos mig problemet ligger och jag vill bara förstå varför jag känner så. Så jag kan slippa må dåligt och gå runt och vara irriterad och ha dåligt samvete hela tiden.

 

[krambanan]

Jag tycker att du ska respektera din mamma för vad hon är! Hon säger i princip samma sak som din pappa sa : välj själv - lita till ditt eget omdöme! Sluta tro att du ska skydda din mamma! Låt henne stå för sina beslut själv som den vuxna kvinna hon är! Acceptera att din mamma inte behöver ditt beskydd nu- låt henne få vara som den vuxna person hon är - lycka till!!!!

Fast det säger hon inte. Hon pikar och gnäller om val jag gör. Hon litar inte alls på att jag själv kan bestämma. Tex en stor grej är mitt förhållande till mitt ex. Minsta lilla han gör eller säger som hon inte gillar så får jag dessutom höra hennes pikar om vad han sagt eller gjort också. Som om det inte är tillräckligt jobbigt ändå. Jag vet att hon gör det för att hon bryr sig om mig men det gör mig galen och är så jobbigt. Jag har bett henne sluta flera gånger. Och det finns många andra val jag gör som jag inte känner att hon respekterar heller. Och hon kan liksom inte nöja sig med att säga en gång vad hon tycker och sen är det bra. Utan det är småpikarna och den allmänt negativa inställningen till mycket som jag inte klarar. Jag vet bara inte varför det stör mig så...

 

[krambanan]

Jag är egentligen inte rätt person att svara för jag har ingen erfarenhet av missbruk. Men har din mamma också fått hjälp för sitt medberoende? Hon skulle ju verkligen behöva det. Om hon nu vägrar lyssna på dig då du säger att du inte vill ha fler presenter till ditt barn, skulle hon istället kunna tänka sig gengåvor? Jag menar, om du köper sånt hon behöver. Till ex mat på extrapris och lite kläder på rea.

Nej det har hon inte. Men jag har tipsat om Al-anon och berättat om när jag varit där och så. Men jag tror att eftersom det ändå var 18 år sen dom skildes så inser hon inte hur mycket det faktiskt har påverkat henne.

Gengåvor är jättesvårt att få henne att ta emot. Jag försöker så ofta jag kan t ex tanka hennes bil, sätta över pengar och sånt. Men det känns ju rätt jobbigt nu när jag också kommer få väldigt tight ekonomi att hon köper saker som inte ens kommer användas.

 

[Lovisaleonora]

Jag vet hur det är. Jag är vuxet barn till alkoholister och det kommer att styra mina mönster genom hela livet. Men nu kan jag själv agera på dem.

Jag tycker du ska skriva till din mamma. Ta gott om tid på dig, lägg undan och läs igen innan du skickar.

Med ett brev får hon själv tid för eftertanke, att ta in och läsa om. Berätta för henne att du önskar henne ett eget jag, att det är svårt att älska någon som inte ens är konturera av sig själv.

Berätta hur du känner. Och vad du önskar henne.

 

[krambanan]

Jag vet hur det är. Jag är vuxet barn till alkoholister och det kommer att styra mina mönster genom hela livet. Men nu kan jag själv agera på dem.

Jag tycker du ska skriva till din mamma. Ta gott om tid på dig, lägg undan och läs igen innan du skickar.

Med ett brev får hon själv tid för eftertanke, att ta in och läsa om. Berätta för henne att du önskar henne ett eget jag, att det är svårt att älska någon som inte ens är konturera av sig själv.

Berätta hur du känner. Och vad du önskar henne.

Tack för ett supertips!

Är bara så rädd att hon ska ta det fel. Men samtidigt ser jag ju att där är det mitt eget medberoende som kommer in i bilden. Jag har ansvar för hur jag uttrycker mig så klart men hur hon sen väljer att reagera är ju faktiskt inte mitt ansvar.

 

[Lovisaleonora]

Tack för ett supertips!

Är bara så rädd att hon ska ta det fel. Men samtidigt ser jag ju att där är det mitt eget medberoende som kommer in i bilden. Jag har ansvar för hur jag uttrycker mig så klart men hur hon sen väljer att reagera är ju faktiskt inte mitt ansvar.

Ni måste försöka förändra er relation, till det bättre. I första hand till det bättre, men någonstans måste du värdera om det kanske är så att det inte kan bli sämre, bara dåligt på ett annat sätt...

 

[ridtravare]

Fast mitt svar tidigare gällde ju hur du ska förhålla dig till din mamma! Att du ska lita på att hon vet. Vad hon gör. Självklart ska du säga samma sak till din mamma- det är mitt liv, jag måste få göra mina egna beslut, bestämma över mitt liv - ibland blir det fel och oftast blir det rätt- och det är mitt liv! (Det roliga är när du får höra det av din avkomma senare och kan bara skaka på huvudet och säga ok- jag har sagt det själv, det lät bättre då, i mina öron) QUOTE="krambanan, post: 17052733, member: 3917"]Fast det säger hon inte. Hon pikar och gnäller om val jag gör. Hon litar inte alls på att jag själv kan bestämma. Tex en stor grej är mitt förhållande till mitt ex....

 

[tanten]

. Jag vet bara inte varför det stör mig så...

Kanske för att hon inte behandlar dig som en vuxen människa?

Från mitt perspektiv känns det som om hon fortfarande vill ha dig kvar som sitt barn. Med rätt att ha åsikter om dig och ditt liv. Själv är jag extremt känslig mot sådant. Min dotter är likadan och jag väljer orden jäkligt noga för att hon inte ska ta det fel.

Vuxna personer respekterar varandra. Din mor verkar inte respektera dig alls. Kanske måste du sätta ner foten och förklara att du är vuxen och förväntar att bli behandlad så?
Samtidigt som du också måste anstränga dig för att betrakta henne som vuxen.

 

[Javan]

Fast med din ex-kille så verkar han på det du beskriver i din andra tråd som en riktig skitstövel och långt ifrån någon trevlig prick som du låtit köra över dig mer än en gång samt att han tom gjort olagliga saker mot dig? Är det konstigt att din mamma inte gillar honom? Hade du varit min dotter hade jag mer eller mindre avskytt honom på det du skrivit i din andra tråd. Du stod inte upp för dig i någon större utsträckning (mycket bättre nu ;-) ) vilket gör att hon försöker stå på din sida?

Lite låter det i mina ögon som att du "idoliserar" din döda pappa som trots allt var den som faktiskt valde sprit före familj och när din mamma försöker blir du irriterad och arg.

Kanske att du vill skydda henne fortfarande?

Fråga henne om hon skulle vilja gå och prata med någon tillsammans?

Är du alltid irriterad ELLER kan graviditeten spela in? Hormoner och höggravid gör en inte på sitt bästa humör särskilt som man försöker flytta ifrån karln som är allt annat än lättsam...

Man tar ut det där man vågar den som står kvar - sin mamma?

 

[Cocos]

Kan bara svara angående det med att man får presenter som inte behövs/faller en i smaken. Min mamma köpte sjuka mängder kläder till min dotter innan hon va född och även första tiden efter. Jag påpekade lite försiktigt några gånger att "nu räcker det nog"
Men hon bara fortsatte och jag började till slut bli illa till mods på riktigt.
Jag valde att prata med min mor och faktiskt tala om att jag inte uppskattade presenter till dottern utan ville välja själv, både pga storlek och utseende.
Att jag säger till om jag önskar nått särskillt till dottern och att annars vill jag att hon om hon vill ge nått sätter in pengar på sitt/nått sparkonto där vi sen kan ta pengar ifrån och tex gå på Skansen bara vi tre

 

[krambanan]

Kanske för att hon inte behandlar dig som en vuxen människa?

Från mitt perspektiv känns det som om hon fortfarande vill ha dig kvar som sitt barn. Med rätt att ha åsikter om dig och ditt liv. Själv är jag extremt känslig mot sådant. Min dotter är likadan och jag väljer orden jäkligt noga för att hon inte ska ta det fel.

Vuxna personer respekterar varandra. Din mor verkar inte respektera dig alls. Kanske måste du sätta ner foten och förklara att du är vuxen och förväntar att bli behandlad så?
Samtidigt som du också måste anstränga dig för att betrakta henne som vuxen.

Ja precis jag är och har alltid varit jättekänslig för att inte få bestämma själv eller göra på "mitt" sätt. På gott och ont. Kanske en del av det är just att jag tar åt mig så. Känner mig träffad på en öm tå Innerst inne känner jag mig faktiskt inte särskilt vuxen. Snarare jävligt osäker. Även om det blir bättre och bättre. Tack!

 

[krambanan]

Fast med din ex-kille så verkar han på det du beskriver i din andra tråd som en riktig skitstövel och långt ifrån någon trevlig prick som du låtit köra över dig mer än en gång samt att han tom gjort olagliga saker mot dig? Är det konstigt att din mamma inte gillar honom? Hade du varit min dotter hade jag mer eller mindre avskytt honom på det du skrivit i din andra tråd. Du stod inte upp för dig i någon större utsträckning (mycket bättre nu ;-) ) vilket gör att hon försöker stå på din sida?

Lite låter det i mina ögon som att du "idoliserar" din döda pappa som trots allt var den som faktiskt valde sprit före familj och när din mamma försöker blir du irriterad och arg.

Kanske att du vill skydda henne fortfarande?

Fråga henne om hon skulle vilja gå och prata med någon tillsammans?

Är du alltid irriterad ELLER kan graviditeten spela in? Hormoner och höggravid gör en inte på sitt bästa humör särskilt som man försöker flytta ifrån karln som är allt annat än lättsam...

Man tar ut det där man vågar den som står kvar - sin mamma?

Absolut! Jag förstår fullt ut att hon inte gillar honom. Och jag vet ju det. Och hon vet att jag vet. Just därför känns alla småpikar så onödiga. Det blir liksom dubbelt så jobbigt för mig på något sätt. Nästan som hon känner att hon måste pika för att jag ska förstå att det han gör inte är bra. Och då känner jag mig dumförklarad. Äsch jag vet inte om jag lyckas förklara.

Är samma sak när jag inte är gravid också...fast graviditeten har gjort det lite värre. Och ja allt bråk och tjafs med exet gör ju att man är trött och rätt lättirriterad också.

Och egentligen är jag ju inte irriterad på henne (eller jo ibland ) utan det är mer ett ständigt dåligt samvete hos mig själv i hennes närhet. Som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men känns som jag måste roa henne och hela tiden se till att hon har det bra för hon säger liksom inte ifrån själv. T ex om hon har ont i sin höft för vi gått för mycket. Hon säger ju inget. Men jag märker ju att hon har ont. Då blir jag irriterad och får dåligt samvete.

Någon som förstår vad jag menar?

 

[krambanan]

Kan bara svara angående det med att man får presenter som inte behövs/faller en i smaken. Min mamma köpte sjuka mängder kläder till min dotter innan hon va född och även första tiden efter. Jag påpekade lite försiktigt några gånger att "nu räcker det nog"
Men hon bara fortsatte och jag började till slut bli illa till mods på riktigt.
Jag valde att prata med min mor och faktiskt tala om att jag inte uppskattade presenter till dottern utan ville välja själv, både pga storlek och utseende.
Att jag säger till om jag önskar nått särskillt till dottern och att annars vill jag att hon om hon vill ge nått sätter in pengar på sitt/nått sparkonto där vi sen kan ta pengar ifrån och tex gå på Skansen bara vi tre

Bra tips att istället göra saker ihop! Tack!