Sv: Petighet vid inlärning?
En häst som inte "vill" pga att det känns konstigt, stelt osv, men där man behöver komma över en tröskel för att hästen inte ska slita på sig. Tar man det den långa lirkande vägen och låter hästen "slita på sig" tills den gör det utan motstånd oavsett om det så tar 3 år att få en hyfsad böjning och form ens, eller forcerar man vid behov när man tycker att det är på tiden att hästen lär sig? Av ditt inlägg tolkade jag som att det lutade mer åt det första alternativet än det andra
Man tar den långa lirkande vägen, och gör inga övningar som sliter på hästen.
Jag hade just en mkt mkt stel häst att ta hand om, efter många års felarbete. Började med besök av chiropraktor, som sedan ordinerade totalt ridförbud i en månad, vilket är väldigt ovanligt.
Började försiktigt med skrittarbete på longerlina, där jag enbart bad honom söka efter en avslappnad framåt nedåt form och en skritt där han gick igenom med hela kroppen.
Att i det läget forcerat tex böjning skulle inte varit bra, eftersom han behövde hitta sin nya kropp och själv lära sig hur det kunde kännas. Jag bara gav lite vägledning till nya positioner.
På min egen häst har vi utbildat oss ihop, och det har tagit 4 år att komma dit vi är nu, där vi håller på med galoppövningar och halva steg. Jag har valt att inte forcera någon gång, eftersom jag inte haft kunskapen att vara säker på att jag gjort rätt. Min erfarenhet är att anledningen till att man måste ge tydligare hjälper ofta är att man ger motstridiga, omedvetna hjälper. Jag har tex länge gjort alldeles för mkt vid öppna, men när jag lärde mig slappna av och ge honom frihet så gjorde han perfekta öppnor.
Min häst har också varit hos såväl massör som chiropraktor, men har har inga som helst låsningar eller problem med sin kropp, och det tar jag som ett tecken på att min filosofi om att skynda långsamt iaf inte verkar ge några problem.
Det här blir iofs en tolkningsfråga. En häst ska egentligen inte ha några problem med att gå i en bra men svag böjning några steg i varje varv (förutsatt att vi kommunicerar rätt så den förstår vad vi menar såklart) även om det tar emot pga stelhet, ovana osv så är det ju något den bara känner till en början och som brukar avta ganska snabbt.
Jag förstår hur du menar, men känner ett motstånd mot det. Om hästen inte bjuder på det jag ber om så är ngt fel. Jag skulle inte rekommendera att börja ge starkare hjälper i ett sånt fall. Delvis pga det ofta leder till nya spänningar, både hos ryttare och häst.
Jag skulle gå ner på marken och jobba lite på lång lina för att försöka hjälpa hästen att hitta den nya positionen i böjning själv. Om den då inte gör det så hade jag tagit ut en massör eller liknande, eller helt enkelt avvaktat och gett hästen nån veckas semester från såna övningar. Kanske gjort lite trickträning istället ett tag.
Med tålamod så går det säkert så småningom, när hästen är redo.
Jag tror att mkt få hästar spjärnar emot för att de inte vill. Och vill de inte så finns det andra vägar att få dem att vilja än att tvinga igenom det man ber om.
Absolut. Men kan det inte vara bra att variera sådant som hästen tycker är busenkelt och sånt som tar emot lite mer eller blir mer förvirrande? För att det inte ska bli för jobbigt mentalt för hästen så snart man ska gå vidare men att hästen ändå ska få känna sig duktig. Om hästarna bara får göra sådant de känner sig säkra på så kanske risken finns att de blir mindre koncentrerade eller lite bortskämda när man kommer till jobbigare saker? Bara en teori, det kanske beror på hur man rider rent allmänt.
Jovisst ska man variera svårighetsgraden. Där är vi helt överens
Jag tycker bara att det finns en skillnad mellan att göra nya svårare saker och att göra saker som hästen känner motstånd emot. Jag vill att min häst ska tycka att det är roligt att arbeta med mig, och lära sig nytt, och det gör han. Inget ger mig sån tillfredställelse som att se hans guppande öron totalt fokuserade på mig, och känna hur han är helt fokuserad på att dansa dit jag för.
Känner jag ett motstånd så envisas jag inte, utan försöker hitta nya vägar som tar oss dit jag tänkt mig.
