Jag upplever fattiga svenskar som betydligt mer lättsamma och hjälpsamma än dom med lite mer yta och pengar.Jag tänker lite på det här med att en del säger att dom där riktigt fattiga i andra delar av världen ändå är glada och lyckliga. Är dom verkligen så lyckliga? Jag menar, glad kan man vara även om man inte är lycklig. Visar dom en fasad? Eller stämmer det? Sen är det ju skillnad på i vilken värld man lever i tror jag. I-land vs U-land. Sen är det väl skillnad på att känna att man är lycklig över livet överlag och att vara lycklig över vissa saker, som att ha sin familj t ex. Att aldrig veta om man har mat för dagen eller om man bor på gatan eller riskerar att bli vräkt för att man inte har pengar eller att aldrig ha råd med något mer än det som är nödvändigt och knappt det. Det blir man inte lycklig av. Det tär på en.
Dom har ofta ingen fasad dom måste slipa på