Det känns ändå ganska okej nu. När jag tänker på honom så saknar jag honom väldigt mycket. Igår grät jag när jag vaknade och när jag gick och la mig. Det värsta är när jag tänker på sista gången jag såg honom. När han stod i dörren in till sin lägenhet, försökte le genom tårarna men grät istället, och sa hej då. Jag vill gråta varje gång jag tänker på det. När jag tänker på hur lugn och snäll han var när jag gjorde slut, och hur jag såg att det gjorde så ont i honom, att han förgäves försökte hindra sig från att gråta. Men sa till mig att det är bäst såhär, att jag ska tänka på mig själv och inte på honom, och att det kommer vara jobbigt ett tag men bli bra till slut.
Men alltid efter att jag har gråtit över honom så tänker jag; varför ligger jag och bölar egentligen? Jag gick med på ALLT som "behövdes" för att han skulle ha lättare att lita på mig under vårt förhållande, och för att han inte skulle göra slut. Jag gick med på att aldrig ha på mig högklackade skor, genomskinliga tröjor, urringade tröjor eller kort kjol/klänning. För han kunde inte vara med någon som ville "visa upp sig", och fick mig att känna mig slampig. Och jag, kär och dum, gick med på det "för jag använder ändå inte klackar, urringade tröjor eller klänning/kjol". Som att det skulle göra det okej. Jag gick med på att inte gå ut på nattklubb (eller någon fest öht) med mina vänner. Jag gick med på att inte sova hemma hos min bästa kompis på en fredag eller lördag (blev att jag inte sov hos henne alls) för att då ljuger jag kanske om att vi är hemma hos henne, och går ut istället. Något jag aldrig skulle få för mig, för jag är inte en person som ljuger eller går bakom ryggen på folk. Alla som kände mig utom min pojkvän visste det. Det var verkligen "antingen låter du bli detta eller så gör jag slut".
Och när det till slut var tvärt om, att jag ställde ett (något sundare) krav som var tvunget att uppfyllas för att jag skulle kunna vara med honom - så kan han inte ens överväga det. För enligt honom går man bara till en terapeut om man har varit tillsammans i 5-10 år och har barn ihop. Den lilla principen, eller vad man ska kalla det, som han hade kunde han inte bryta för min skull. Efter att jag har vänt mig själv ut och in för att möta alla hans behov, för att han ska kunna känna sig trygg och lyckligt i vårt förhållande, och har tappat all självrespekt och stake på vägen. Men min trygghet och lycka var tydligen inte värd att gå till en terapeut för. Han gjorde hellre slut. Tror han att jag tyckte det var så jäkla okej att gå med på alla hans krav? Tror han inte att jag gick emot några principer då? Jag har trotsat mer eller mindre alla principer jag har för hans skull. Och han kan inte ens gå och prata med någon. Men trots allt detta saknar jag honom väldigt mycket och känner mig ensam.
Hur som helst, det jag gick in för att fråga om från början innan det spårade ut - hur mycket är det sunt att distrahera sig själv med annat för att slippa tänka på honom och vara ledsen? Jag är rädd att jag ska skjuta bort det ur tankarna och roa mig med annat så mycket att jag egentligen inte kommer över honom. Utan att när jag väl slutar distrahera mig själv kommer det fortfarande kännas som första dagen vi gjorde slut, för att jag inte har bearbetat det tillräckligt. Eller är det ett gott tecken att jag faktiskt KAN distrahera mig så pass mycket redan nu att jag inte går omkring och gråter hela dagarna? Jag vill bara inte ljuga för mig själv och på något sätt intala mig själv att jag mår bättre än vad jag egentligen gör. Jag vill komma över honom på riktigt, och helst ska det gå undan.
Och en annan grej - när är man redo att gå ut och festa igen? Jag känner, med handen på hjärtat, att det inte är för att ragga på andra och få bekräftelse, eller försöka supa bort mina sorger (får inte ens dricka alkohol på ett tag). Jag känner att jag vill gå ut för att det var något jag tyckte var jätteroligt att göra, och jag har inte tillåtit mig själv, eller fått tillåtelse av mitt ex, att göra det sedan vi blev tillsammans. Jag känner att jag har ganska bråttom att känna på all frihet igen, att jag kan göra vad jag vill. Kanske för bråttom? Men jag är så rädd att jag inte ska klara det. Att jag ska gå ut, nykter bland massa fulla människor, och istället för att njuta och ha roligt med min bästa kompis känna mig ensam och sakna honom istället, och så slutar kvällen i katastrof. Så när är man redo?
Men alltid efter att jag har gråtit över honom så tänker jag; varför ligger jag och bölar egentligen? Jag gick med på ALLT som "behövdes" för att han skulle ha lättare att lita på mig under vårt förhållande, och för att han inte skulle göra slut. Jag gick med på att aldrig ha på mig högklackade skor, genomskinliga tröjor, urringade tröjor eller kort kjol/klänning. För han kunde inte vara med någon som ville "visa upp sig", och fick mig att känna mig slampig. Och jag, kär och dum, gick med på det "för jag använder ändå inte klackar, urringade tröjor eller klänning/kjol". Som att det skulle göra det okej. Jag gick med på att inte gå ut på nattklubb (eller någon fest öht) med mina vänner. Jag gick med på att inte sova hemma hos min bästa kompis på en fredag eller lördag (blev att jag inte sov hos henne alls) för att då ljuger jag kanske om att vi är hemma hos henne, och går ut istället. Något jag aldrig skulle få för mig, för jag är inte en person som ljuger eller går bakom ryggen på folk. Alla som kände mig utom min pojkvän visste det. Det var verkligen "antingen låter du bli detta eller så gör jag slut".
Och när det till slut var tvärt om, att jag ställde ett (något sundare) krav som var tvunget att uppfyllas för att jag skulle kunna vara med honom - så kan han inte ens överväga det. För enligt honom går man bara till en terapeut om man har varit tillsammans i 5-10 år och har barn ihop. Den lilla principen, eller vad man ska kalla det, som han hade kunde han inte bryta för min skull. Efter att jag har vänt mig själv ut och in för att möta alla hans behov, för att han ska kunna känna sig trygg och lyckligt i vårt förhållande, och har tappat all självrespekt och stake på vägen. Men min trygghet och lycka var tydligen inte värd att gå till en terapeut för. Han gjorde hellre slut. Tror han att jag tyckte det var så jäkla okej att gå med på alla hans krav? Tror han inte att jag gick emot några principer då? Jag har trotsat mer eller mindre alla principer jag har för hans skull. Och han kan inte ens gå och prata med någon. Men trots allt detta saknar jag honom väldigt mycket och känner mig ensam.
Hur som helst, det jag gick in för att fråga om från början innan det spårade ut - hur mycket är det sunt att distrahera sig själv med annat för att slippa tänka på honom och vara ledsen? Jag är rädd att jag ska skjuta bort det ur tankarna och roa mig med annat så mycket att jag egentligen inte kommer över honom. Utan att när jag väl slutar distrahera mig själv kommer det fortfarande kännas som första dagen vi gjorde slut, för att jag inte har bearbetat det tillräckligt. Eller är det ett gott tecken att jag faktiskt KAN distrahera mig så pass mycket redan nu att jag inte går omkring och gråter hela dagarna? Jag vill bara inte ljuga för mig själv och på något sätt intala mig själv att jag mår bättre än vad jag egentligen gör. Jag vill komma över honom på riktigt, och helst ska det gå undan.
Och en annan grej - när är man redo att gå ut och festa igen? Jag känner, med handen på hjärtat, att det inte är för att ragga på andra och få bekräftelse, eller försöka supa bort mina sorger (får inte ens dricka alkohol på ett tag). Jag känner att jag vill gå ut för att det var något jag tyckte var jätteroligt att göra, och jag har inte tillåtit mig själv, eller fått tillåtelse av mitt ex, att göra det sedan vi blev tillsammans. Jag känner att jag har ganska bråttom att känna på all frihet igen, att jag kan göra vad jag vill. Kanske för bråttom? Men jag är så rädd att jag inte ska klara det. Att jag ska gå ut, nykter bland massa fulla människor, och istället för att njuta och ha roligt med min bästa kompis känna mig ensam och sakna honom istället, och så slutar kvällen i katastrof. Så när är man redo?
