Överreagerar jag nu?

[Trani]

Han säger att han inte alltid har varit såhär (han har haft långa förhållanden tidigare) men att det var den senaste tjejen som genom otrohet och lögner har förstört honom.

Vilken omogen och egocentrisk liten skit han är.

Sättet du beskriver din relation med din partner låter som en ungdomsbok om en ung flicka som hittar ett misshandlat djur (katt, häst) och blir den enda i världen som får dess förtroende. Han verkar glatt spela rollen som djur som behöver tas om hand. Sagan slutar när ni har vunnit klubbtävlingen och sedan rider barbacka i solnedgången?

Släpp din omhändertagande roll och låt din partner vara vuxen på egen hand. En av de största och mest destruktiva lögnerna i dagens samhälle är att det är romantiskt med en skev (känslomässig) ansvarsfördelning i en tvåsamhet. Det fungerar inte så att du kan eller ska styra upp honom, det kommer bara leda till att du tar en permanent roll som hans morsa/skötare/chef/sekreterare. Han kommer knappast självmant att kliva ur rollen som Universums Medelpunkt.

 

[Andromedae]

@goody Hur mår du?

 

[goody]

Vet faktiskt inte vad jag håller på med.

Blev ingen utlandsresa. När vi satt och väntade på att få gå på flyget började vi bråka (eller snarare, han fick för sig något som inte stämde, och jag nekade bara) och han tyckte inte det kändes roligt att åka. Vi hade dessutom haft ett bråk på förmiddagen, så jag kan förstå honom. Men tråkigt att vi ska bråka så mycket att vi fick strunta i resan. Så vi sket i det, han förde över pengar till mig för resan eftersom han hade ställt in den.

Väl hemma hos honom pratade vi om allt, jag var såklart jättebesviken och nära att göra slut. Kände att det blev för mycket. Men sakerna han sa när vi pratade fick mig att ångra mig. Det var inte alls "snälla stanna, jag lovar att ändra mig", utan snarare "jag förstår om du vill dra, men jag tror på oss och vill försöka". Så jag stannade... Dagen efter (igår) hade vi en jättebra dag tillsammans. Var ute och hade roligt hela dagen. Idag blev det skit igen dock. Orkar inte gå in på allt, men kort sagt så känner han sig stressad, känner inte att han hinner med allt han vill när vi är tsms pga han känner att han måste sätta mig i aktivitet varje gång han vill göra något själv, så att jag inte ska ha tråkigt. Och jag känner inte att han lyssnar på mig och visar samma intresse för mig och mitt liv som jag visar honom. Efter ett par timmars gråt (från min sida) pratade vi, lugnt och sansat, och jag var denna gång ännu närmare att göra slut. Låg och försökte intalade mig själv i en timme att det skulle bli bra om jag gjorde slut, fastän jag skulle sakna honom så mycket att jag skulle vilja dö. Men jag ville inte. Slutade med att vi var ledsna båda två, och lovade varandra att försöka bättra oss på det den andra tyckte var jobbigt. Sen dess har det känts bättre. Vi har det inte bra just nu, men det känns lite som att vi har varit nere på botten och vänt denna helg. Så mycket tjafs som det har varit nu har vi aldrig haft förr. Dessutom mår båda inte helt bra fysiskt just nu, vilket gör att man är lite extra lättirriterad.

Jag är fortfarande tveksam på hur detta ska gå. Men just nu känner jag att jag vill se vad som händer. Sker det en förändring så blir jag jätteglad, gör det inte det så vet jag att det kommer ta slut, oavsett hur jobbigt det kommer vara - om inte annat så för att jag ska flytta till en annan ort till hösten. Och jag vet att jag är dum (och jag skäms!!) som går emot era råd - fastän jag har bett om dem - och inte dumpar. Men det känns som att jag själv måste ha nått min gräns innan det sker, att det känns rätt för mig. Jag måste verkligen känna att "nu är det nog". Tyvärr vet jag inte var min gräns går, verkar vara oerhört tolerant...

 

[goody]

Föreslog förresten när vi pratade kvällen efter att ha lämnat flygplatsen att han skulle gå och prata med någon. Det vägrade han. Han tycker inte att det är något fel med att ha kontrollbehov - det finns många som har det. Och att han inte litar på någon beror på att han har sett för mycket skit, och det finns det ingen terapeut eller liknande som kan ändra på...

 

[Modest]

Föreslog förresten när vi pratade kvällen efter att ha lämnat flygplatsen att han skulle gå och prata med någon. Det vägrade han. Han tycker inte att det är något fel med att ha kontrollbehov - det finns många som har det. Och att han inte litar på någon beror på att han har sett för mycket skit, och det finns det ingen terapeut eller liknande som kan ändra på...

Skarp kille.

Det finns ju inte så mycket mer att skriva än att jag hoppas att du når din gräns snart, för det där låter verkligen inte som ett hälsosamt förhållande.

 

[micaelathegreat]

Föreslog förresten när vi pratade kvällen efter att ha lämnat flygplatsen att han skulle gå och prata med någon. Det vägrade han. Han tycker inte att det är något fel med att ha kontrollbehov - det finns många som har det. Och att han inte litar på någon beror på att han har sett för mycket skit, och det finns det ingen terapeut eller liknande som kan ändra på...

Fast där har du ju ditt svar. Han kommer aldrig ändra sig. Nu vet du det. Från hans sida kommer det inte bli någon förbättring. Nu handlar det bara om om du vill leva i ett destruktivt förhållande.

Jag hoppas också att du når din gräns snart. Han verkar vara ett riktigt praktarsel.

 

[TinyWiny]

Föreslog förresten när vi pratade kvällen efter att ha lämnat flygplatsen att han skulle gå och prata med någon. Det vägrade han. Han tycker inte att det är något fel med att ha kontrollbehov - det finns många som har det. Och att han inte litar på någon beror på att han har sett för mycket skit, och det finns det ingen terapeut eller liknande som kan ändra på...

Jag har sett, fått tagit och varit med om mer skit än genomsnittet sedan jag var mycket liten men nog kan jag lita på människor ändå och jag är verkligen varken naiv eller blåögd. Din sambo är som en barnunge som ligger på golvet i affären och skriker för att han inte får som han vill så stor han är. Skillnaden är att ett barn har bara det uttryckssättet att ta till när ingen lyssnar medans han är vuxen och borde ta ansvar för sig själv, ert förhållande och sitt liv för då skulle han också vara värd att lyssnas på. Jag förstår inte hur du kan respektera en sådan människa? Vill han gå igenom livet med inställningen att han inte kan lita på någon så håll dig långt därifrån. Han kommer ta varje chans han får att trycka till dig genom att vid varje möjligt tillfälle tala om för dig att du inte är att lita på eftersom du gjorde si eller så. Inget oavsett vad du gör kommer duga åt honom. Jag hoppas att du snart kommer till din gräns. En kille som han är verkligen inte värd att ödsla tid och kärlek på. Han tycker att han är bra som han är, frågan är vad du tycker. Vill du ha det såhär med inställda planer i sista sekunden, barnsligheter som man knappt kan vänta sig ens av ett barn och en massa bråk och tjafs hela tiden eller vill du leva med någon som är värd din kärlek och respekt?

 

[Andromedae]

Det var inte alls "snälla stanna, jag lovar att ändra mig", utan snarare "jag förstår om du vill dra, men jag tror på oss och vill försöka".

Manipulativt av honom. Han får det att framstå som att det är du som förstör ert förhållande om du lämnar honom, trots att han knappast är den som håller ihop det hela i dagsläget. Jag inser att du vill att det ska fungera men av det du skriver visar snubben inga som helst tendenser till att vilja ändra sig. Stannar du hos honom lär det fortsätta med att du gör allt du kan, ledsnar och i slutänden håvar han in dig med fina ord om "er" och hur han vill att "ni" ska försöka. Han vill inte ändra sig. Han vill att du ska ändra dig för honom för han tar dig för given och tycker att du ansvarar för hans känslor.

Förlåt om jag låter aggressiv, men jag blir ledsen av att läsa vad du står ut med Förhållanden behöver inte vara sådär!

 

[NotlikeI]

Föreslog förresten när vi pratade kvällen efter att ha lämnat flygplatsen att han skulle gå och prata med någon. Det vägrade han. Han tycker inte att det är något fel med att ha kontrollbehov - det finns många som har det. Och att han inte litar på någon beror på att han har sett för mycket skit, och det finns det ingen terapeut eller liknande som kan ändra på...

Om han inte vill ändra på sig så får du ju acceptera honom för den han är NU. Mitt ena ex är en missbrukare, jag försökte under 3 års tid hjälpa honom från drogerna, men han hade inte den viljan. Så om jag skulle fortsätta vara tillsammans med honom fick jag antingen acceptera att han inte ville ändra sig eller lämna honom. Jag lämnade självklart honom eftersom jag inte vill leva i ett förhållande som inte gynnar mig det minsta.

 

[Trani]

kort sagt så känner han sig stressad, känner inte att han hinner med allt han vill när vi är tsms pga han känner att han måste sätta mig i aktivitet varje gång han vill göra något själv, så att jag inte ska ha tråkigt

Är det sammanfattningen av ert gräl? Han är ju egocentrisk på lågstadienivå för fan!

Har du verkligen kul när du är ihop med en barnunge? En stor unge som gör som han själv vill och skiter så mycket han kan i dig.

Du tacklar detta i alldeles fel ordning. Du ska inte sitta i en partnerrelation med honom, vända ut och in på dig själv, och vänta på "någon förändring". Du ska säga åt honom att du inte accepterar hans respektlösa egocentrism, be honom gå och sedan kan du invänta eventuell förändring på håll.

Annars finns det risk att det blir väldigt svårt för dig att så småningom (efter tio år och tre barn ihop?) kravla dig ur dina egna skor.

 

[micaelathegreat]

Annars finns det risk att det blir väldigt svårt för dig att så småningom (efter tio år och tre barn ihop?) kravla dig ur dina egna skor.

@goody Lyssna på Trani här! Jag och min man var ihop i sex år. Utan barnen hade jag gått efter två. För att inte tala om vad de fyra åren gjorde för normaliseringsprocessen, all den skit jag accepterade som fick andra att häpna.

Och tro mig. Om saker verkar bättre om ett tag så är det för att du accepeterat dem, inte för att han har ändrat sig. För det kommer han inte att göra.

 

[Monstermom]

@goody

Kärlek är inte något heligt och ovärderligt. Det går faktiskt alldeles utmärkt att värdera: mår jag bra av det här?

Det finns inget "och så levde de lyckliga alla sina dagar" i verkligheten, utanför filmerna är det vardagen som ska levas. Ett bra förhållande är mellan två jämlikar, som båda får kraft, ro och glädje från varandra. Det är inte konflikt-konflikt-konflikt-lättnad, där båda har varsin statiska roll att spela (tex "omhändertagaren" ). Även i dåliga förhållanden kan kärleken vara djup och "äkta" (vad nu det egentligen betyder), tror du tex att en kvinna som lever med en man som slår henne inte faktiskt älskar honom? Kärlek är inget självändamål, gör man den till något slags ensamt ledljus måste man leva i en Hollywoodfilm för att inte hamna helt galet...

Du ska inte skämmas ett dugg för att du går emot de råd du får i den här tråden, men du bör försöka komma ihåg vad det var som fick dig att skriva den till att börja med. Vi som svarat mår varken bättre eller sämre beroende på vad du gör med vad vi skrivit. Du däremot...

(Och jag blir så jäkla trött på mönstret! Han startar ett bråk, pga något hon gjort, de förlorar en möjlighet. Resa, trevlig middag, aktivitet, etc... Han tar på sig skulden och "gör rätt för sig" (i det här fallet betalar för resan, i andra fall kanske ber om ursäkt till de andra som skulle träffas på middagen eller vad det nu kan vara) - och så är hans skuld ur världen medan hennes, som alltså var roten till det ursprungliga grälet (jo tjena ), kvarstår. Finns det en hemlig skitstövelhandbok därute!?)

 

[Red_Chili]

Föreslog förresten när vi pratade kvällen efter att ha lämnat flygplatsen att han skulle gå och prata med någon. Det vägrade han. Han tycker inte att det är något fel med att ha kontrollbehov - det finns många som har det. Och att han inte litar på någon beror på att han har sett för mycket skit, och det finns det ingen terapeut eller liknande som kan ändra på...

Med andra ord tycker han inte att hans beteende är fel utan säger bara rätt saker för att du ska stanna i de stunder då du funderar på att lämna honom.

Vet du hur det kan vara annars? Jag kan dra ett exempel. Jag har nämligen lyckats hitta "hopplös kille nr femtioelva". Vad gör denna kille när jag nu säger åt honom att jag får nog av hans beteende? Sätter sig hemma, gråter en stund, söker sedan på egen hand upp proffshjälp och anstränger sig verkligen för att få ordning på sina dåliga sidor.

När vi bråkar, vilket vi gjort ganska många gånger (säkert betydligt fler än vad många här i tråden skulle tycka var sunt) så står han alltid helt stilla och tyst, lyssnar på vad jag säger och försöker ta in allt som sägs, just för att kunna bättra sig om det behövs, för att kunna reda ut trasslet som dyker upp, för att på riktigt komma bort från det dåliga. Och det är inte bara så att han beter sig "bra" när vi bråkar, efter bråken så märks det verkligen(!) att han kämpar för att bättra sig, även på förhållandevis små punkter. Där är det inga babysteg i rätt riktning, där är det snarare så att jag har svårt att hänga med och vissa av bråken har absolut haft sin grund i att jag inte fattat hur mycket allt ändrats åt det bättre utan tjafsar vidare om något gammalt.

 

[Javan]

Ts: du flyttar dina gränser. Fundera om du stannat om detta var starten på ert förhållande. Du normaliserar vad de flesta av oss aldrig skulle acceptera. Du reagerar på vad jag hade flytt för. Vad är din gräns?

Är inte gränsen nådd när man inte ens kan flyga iväg tillsammans?

 

[TheRedLightning]

Orkar inte gå in på allt, men kort sagt så känner han sig stressad, känner inte att han hinner med allt han vill när vi är tsms pga han känner att han måste sätta mig i aktivitet varje gång han vill göra något själv, så att jag inte ska ha tråkigt.

Vad är det där för BS? Det man känner att man inte har tid med, det tar man sig tid till att göra ändå.

Jag bråkade bara några gånger med mitt x, jag ville göra saker tillsammans, han ville inte, så vi gled ifrån varandra och levde typ varsitt singelliv fast vi bodde ihop. Vi gick till och med till familjerådgivning (vilket jag faktiskt kan rekommendera då det tänder några ljus hos båda).
Vi beslutade oss för att göra slut senare, visst det var tomt, ångest och jävligt i början. Hade trots allt tillbringat 8 år av mitt liv med honom, med en som varje gång jag försökte fråga om framtidplaner och mål var undvikande och inte ville svara och det ständiga svaret var "jag vet inte". Minns inte riktigt alla detaljer, men min mamma sa att han kontrollerade mig även om det inte var medvetet. Så nu så här ett år efter att det tagit slut, känns det väldigt skönt att få vara själv och göra vad jag själv vill utan att någon ger mig skuldkänslor.

Jag har nu riktigt svårt att lita på framförallt killar, då jag är lite rädd för att råka ut för samma sak igen, men å andra sidan tycker jag inte det är något fel med att vara singel heller, förutom att det är så ensamt... men va fan man lever bara en gång. Bättre att göra saker som man inte kommer ångra än att inte göra saker som man sedan kommer ångra.

 

[Squie]

Ts: du flyttar dina gränser. Fundera om du stannat om detta var starten på ert förhållande. Du normaliserar vad de flesta av oss aldrig skulle acceptera. Du reagerar på vad jag hade flytt för. Vad är din gräns?

Är inte gränsen nådd när man inte ens kan flyga iväg tillsammans?

Tänkte också på "normaliseringsprocessen".

Ts, har du läst något om det? Vad det faktiskt innebär när allt blir "normalt" och hur du som människa påverkas?

Enligt min amatörmässiga bedömning som också innehåller egen erfarenhet i ämnet är du utsatt för psykisk misshandel.

 

[goody]

Jag förstår vad ni menar med att jag accepterar saker som inte bör accepteras. Det har jag känt sedan ca 1-2 månad in i förhållandet, men då var det saker jag inte riktigt brydde mig om egentligen, så jag ignorerade det. Tyckte inte det var så viktigt. Men jag har så jäkla svårt att känna vad jag verkligen vill. Sedan vi pratade om allt så har det känts mycket bättre. Det märks att han har tagit till sig det jag har sagt till honom, och att han anstränger sig. Det som gör att det knyter sig lite i magen på mig är att han inte själv inser hur han beter sig - hur kontrollerande och manipulativ han kan vara. Hade han bara insett vilka problem han har, sett till att ta tag i det, så hade jag varit världens tacksammaste. Men jag skulle inte kunna få med honom på ens parterapi eller något liknande då han vägrar gå att prata med någon eftersom det inte är något fel på honom - i alla fall inget någon kan fixa.

Och nu känns det inte rätt att göra slut - dels för att jag inte vet vad jag vill, och dels för att han visar tecken på förbättring. Frågan är bara hur länge det håller i sig. Tills jag gör något han inte tycker är ok? Tills jag tror att det har skett en förbättring och tar mig friheter jag annars inte skulle göra, och upptäcker att vi står kvar på samma ruta?

Så jag har ingen aning om vad jag ska göra. Hjärtat säger stanna, hjärnan är tveksam. Men bara jag tänker tanken på att lämna honom börjar jag nästan gråta. Hur klarar man det? Hur ska jag klara av att dumpa honom, när jag vet att det innebär att jag aldrig kommer ha någon sorts kontakt med honom igen, någonsin? För så vet jag att det kommer bli, han kommer blockera mitt nummer och ta bort mig från Facebook direkt. Vilket är bra egentligen, antar jag. Men hur klarar man det? Att aldrig mer få träffa honom eller prata med honom? Inte få veta hur han mår? Att personen som mitt liv mer eller mindre centrerats kring de senaste 7 månaderna helt plötsligt inte längre existerar i mitt liv? Och, nästan värst av allt, hur klarar jag av att dumpa honom när jag vet att han kommer sitta hemma, ledsen och ensam, och jag kan inte trösta honom? Tanken på att han kommer behöva mig, och varken jag eller någon annan (hans familj och någorlunda nära vänner bor 60 mil bort) kommer kunna finnas där för honom, känns så jäkla tungt Jag är den enda han har, egentligen. Den enda som är viktig i hans liv, bortsett från han själv. Ni tycker säkert att jag är löjlig - vi har ju bara varit tillsammans ett halvår. Men detta är hur jag känner, och jag vet inte hur jag ska hantera det.

 

[TygerTyger]

Nu låter det för mig som om du tycker att du behöver producera en godkänd anledning för att kunna göra slut. Så är det naturligtvis inte - det vore ju absurt om du hade en skyldighet att vara någons partner bara för att de försöker (kanske) vara mindre av en totalidiot idag än igår. Även om han magiskt hade sökt hjälp och blivit en schysst person så hade du inte behövt vara hans flickvän om du inte längre ville. Förhållanden är helt frivilliga.

Tillägg: För övrigt är det inte din uppgift att se till att han är omhändertagen. Du då? Sättet han beter sig signalerar inte för mig att du är viktig i hans liv, och jag ser ingen anledning för dig att värdera er relation högre än vad han gör. Om du är den enda som han säger är viktig och han beter sig på det här sättet mot dig så förstår jag att han inte har några andra nära relationer. Vad han säger om hur han värderar dig borde vara mindre intressant än vad han visar genom sina handlingar.

 

[Monstermom]

Jag förstår vad ni menar med att jag accepterar saker som inte bör accepteras. Det har jag känt sedan ca 1-2 månad in i förhållandet, men då var det saker jag inte riktigt brydde mig om egentligen, så jag ignorerade det. Tyckte inte det var så viktigt. Men jag har så jäkla svårt att känna vad jag verkligen vill. Sedan vi pratade om allt så har det känts mycket bättre. Det märks att han har tagit till sig det jag har sagt till honom, och att han anstränger sig. Det som gör att det knyter sig lite i magen på mig är att han inte själv inser hur han beter sig - hur kontrollerande och manipulativ han kan vara. Hade han bara insett vilka problem han har, sett till att ta tag i det, så hade jag varit världens tacksammaste. Men jag skulle inte kunna få med honom på ens parterapi eller något liknande då han vägrar gå att prata med någon eftersom det inte är något fel på honom - i alla fall inget någon kan fixa.

Och nu känns det inte rätt att göra slut - dels för att jag inte vet vad jag vill, och dels för att han visar tecken på förbättring. Frågan är bara hur länge det håller i sig. Tills jag gör något han inte tycker är ok? Tills jag tror att det har skett en förbättring och tar mig friheter jag annars inte skulle göra, och upptäcker att vi står kvar på samma ruta?

Så jag har ingen aning om vad jag ska göra. Hjärtat säger stanna, hjärnan är tveksam. Men bara jag tänker tanken på att lämna honom börjar jag nästan gråta. Hur klarar man det? Hur ska jag klara av att dumpa honom, när jag vet att det innebär att jag aldrig kommer ha någon sorts kontakt med honom igen, någonsin? För så vet jag att det kommer bli, han kommer blockera mitt nummer och ta bort mig från Facebook direkt. Vilket är bra egentligen, antar jag. Men hur klarar man det? Att aldrig mer få träffa honom eller prata med honom? Inte få veta hur han mår? Att personen som mitt liv mer eller mindre centrerats kring de senaste 7 månaderna helt plötsligt inte längre existerar i mitt liv? Och, nästan värst av allt, hur klarar jag av att dumpa honom när jag vet att han kommer sitta hemma, ledsen och ensam, och jag kan inte trösta honom? Tanken på att han kommer behöva mig, och varken jag eller någon annan (hans familj och någorlunda nära vänner bor 60 mil bort) kommer kunna finnas där för honom, känns så jäkla tungt Jag är den enda han har, egentligen. Den enda som är viktig i hans liv, bortsett från han själv. Ni tycker säkert att jag är löjlig - vi har ju bara varit tillsammans ett halvår. Men detta är hur jag känner, och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Varför är det ditt ansvar hur han mår? Allvarligt. Varför?

Är han ditt husdjur? Är han ditt barn? Eller är han en vuxen man som har ansvar för sig själv?

Varför vill du ha rollen som hans mamma? Och om du absolut måste se på förhållandet som en situation där du ansvarar för hans mående, är det verkligen bra för honom att han lever så inpackad i bomull att han inte får lära sig att ta hand om sig själv - om han nu verkligen inte kan det redan?

Du infantiliserar honom och greppar efter ansvar och skyldigheter som är helt orimliga. Vare sig du stannar eller går: sluta göra det.

 

[Squie]

Jag förstår vad ni menar med att jag accepterar saker som inte bör accepteras. Det har jag känt sedan ca 1-2 månad in i förhållandet, men då var det saker jag inte riktigt brydde mig om egentligen, så jag ignorerade det. Tyckte inte det var så viktigt. Men jag har så jäkla svårt att känna vad jag verkligen vill. Sedan vi pratade om allt så har det känts mycket bättre. Det märks att han har tagit till sig det jag har sagt till honom, och att han anstränger sig. Det som gör att det knyter sig lite i magen på mig är att han inte själv inser hur han beter sig - hur kontrollerande och manipulativ han kan vara. Hade han bara insett vilka problem han har, sett till att ta tag i det, så hade jag varit världens tacksammaste. Men jag skulle inte kunna få med honom på ens parterapi eller något liknande då han vägrar gå att prata med någon eftersom det inte är något fel på honom - i alla fall inget någon kan fixa.

Och nu känns det inte rätt att göra slut - dels för att jag inte vet vad jag vill, och dels för att han visar tecken på förbättring. Frågan är bara hur länge det håller i sig. Tills jag gör något han inte tycker är ok? Tills jag tror att det har skett en förbättring och tar mig friheter jag annars inte skulle göra, och upptäcker att vi står kvar på samma ruta?

Så jag har ingen aning om vad jag ska göra. Hjärtat säger stanna, hjärnan är tveksam. Men bara jag tänker tanken på att lämna honom börjar jag nästan gråta. Hur klarar man det? Hur ska jag klara av att dumpa honom, när jag vet att det innebär att jag aldrig kommer ha någon sorts kontakt med honom igen, någonsin? För så vet jag att det kommer bli, han kommer blockera mitt nummer och ta bort mig från Facebook direkt. Vilket är bra egentligen, antar jag. Men hur klarar man det? Att aldrig mer få träffa honom eller prata med honom? Inte få veta hur han mår? Att personen som mitt liv mer eller mindre centrerats kring de senaste 7 månaderna helt plötsligt inte längre existerar i mitt liv? Och, nästan värst av allt, hur klarar jag av att dumpa honom när jag vet att han kommer sitta hemma, ledsen och ensam, och jag kan inte trösta honom? Tanken på att han kommer behöva mig, och varken jag eller någon annan (hans familj och någorlunda nära vänner bor 60 mil bort) kommer kunna finnas där för honom, känns så jäkla tungt Jag är den enda han har, egentligen. Den enda som är viktig i hans liv, bortsett från han själv. Ni tycker säkert att jag är löjlig - vi har ju bara varit tillsammans ett halvår. Men detta är hur jag känner, och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Du är ägd av honom. Du är i hans grepp - totalt.

Mitt tips är att kontakta kvinnojouren.