Överreagerar jag?? *långt*

Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Motfråga då: varför ska föräldrar få lov att "äga" sina barn i den utsträckningen att det till och med finns vedertagna sk "svärmorsproblem"? Är det verkligen en förälders rätt att bete sig som en uppfostrande förälder hela livet?

Ja och nej. Att vara förälder är väl trots allt ett livslångt åtagande? Vad händer om det vuxna barnet hamnar i ett destruktivt missbruk till exempel, är det föräldrarnas sak att lägga sig i då? Om man principiellt vidhåller att barnet är vuxet är svaret nej. Men så är ingen ansvarsfull förälder funtad, tror jag. Därför finns de där (i bästa fall) och hjälper till ekonomiskt och praktiskt hela livet. Och i gengäld tar de sig rätten att uppfostra emellanåt.
 
Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Jag håller inte med. Vuxna människor ska kunna ha vuxna relationer oavsett om blodsband korsas eller inte...det har inte med saken att göra. Respektfulla relationer som alla trivs med borde vara vad alla strävar mot.

När man levt halva sitt liv och varit väldigt mycket uppbunden av sina barns aktiviteter och dyl. så tycker jag att de borde tycka att det skulle vara skönt att göra något eget. Skaffa sig en hobby, ett intresse som är deras eget. Men det är ju vad jag tycker, vi är ju som sagt inte lika.
 
Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Ja, man är ju förälder hela livet, men det behöver inte automatiskt betyda att man har "rätt" att uppfostra sina barn hela livet.


Självklart bryr man sig, och försöker hjälpa sina barn, och skulle det vara så illa att barnet ifråga börjar missbruka så skulle iallafall jag göra allt för att se till att h*n tar sig ur det. Men det är en situation som är väldigt speciell, som missbrukare har du inte alltid kontroll på dig själv och ta inte alltid helt rätt beslut. Ett missbruk är livsfarligt och förödande, och då vore det konstigt om man som förälder inte lägger sig i. Men i det "vanliga" livet, det som inte innehåller brott, missbruk, våld, utan det helt vanliga livet - där behöver inte föräldrar lägga sig i anser jag.
 
Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Jag håller inte med. Vuxna människor ska kunna ha vuxna relationer oavsett om blodsband korsas eller inte...det har inte med saken att göra.

Jag tror du kan fråga vilken psykolog som helst och få det intygat att det är inte samma sak. Hur mycket du än vill.
 
Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Men i det "vanliga" livet, det som inte innehåller brott, missbruk, våld, utan det helt vanliga livet - där behöver inte föräldrar lägga sig i anser jag.

Jag är inte säker på att alla föräldrar anser att de lägger sig i när de kommenterar vardagssaker. De tycker nog bara att de har synpunkter, och att det är deras rätt att säga vad de anser. Ungefär som jag kan slänga ur mig kommentarer om mina föräldrars sätt att leva, ibland utan att tänka. Den gemensamma nämnaren är att avsikten är att man vill någon väl. Man gör allt för att någon annan ska vara lycklig. Även om det innebär kritik och tillrättavisningar. Om man vänder det till att vara en reaktion av omtanke, snarare än ifrågasättade av kompetens, är det nog lättare att hantera.
 
Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Jag tror du kan fråga vilken psykolog som helst och få det intygat att det är inte samma sak. Hur mycket du än vill.

Det har du säkert rätt i, men jag uttalade min personliga åsikt. Sen tror jag att det är mycket från person till person också, vissa har lättare att släppa taget om sina barn än andra.

Jag tror som jag sagt innan att de som har svårast för att släppa är de som inte har något eget utan vill ha barn och barnbarn som sin hobby. Där blir det helt fel och konflikter uppstår, för man vill inte vara någons hobby, inte jag iaf.
 
Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Jag håller inte med. Vuxna människor ska kunna ha vuxna relationer oavsett om blodsband korsas eller inte...det har inte med saken att göra. Respektfulla relationer som alla trivs med borde vara vad alla strävar mot.

När man levt halva sitt liv och varit väldigt mycket uppbunden av sina barns aktiviteter och dyl. så tycker jag att de borde tycka att det skulle vara skönt att göra något eget. Skaffa sig en hobby, ett intresse som är deras eget. Men det är ju vad jag tycker, vi är ju som sagt inte lika.


Jag håller med dig, det borde vara så som du säger, att det skulle vara skönt med ett eget liv efter att barnen flyttat. Tyvärr finns det människor som lever FÖR sina barn, GENOM sina barn och det är fruktansvärt jobbigt för den som ska bo med "barnet" ifråga.....Den erfarenheten har jag iallafall, genom de två män jag levt med i mitt liv. Och det gör mig än mer övertygad om att jag absolut INTE kommer bli en sådan morsa!
 
Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Jag tror som jag sagt innan att de som har svårast för att släppa är de som inte har något eget utan vill ha barn och barnbarn som sin hobby. Där blir det helt fel och konflikter uppstår, för man vill inte vara någons hobby, inte jag iaf.

Nej, självklart inte. Men det finns massor av mammor som är besvikna på grund av föräldrarnas brist på intresse också. Det är nog, om möjligt, ännu mer sårande.
 
Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Jo, det är klart det är av omtanke de gör så här, men det är likafullt jobbigt att bli ifrågasatt så ofta som det handlar om i åtminstonde mitt fall. Oavsett om jag försöker se det från det håll som du framhåller, så blir det tungt att bära denna kritk och ifrågasättandet som förekommer i riklig mängd.

Men vi har som jag tidigare berätatt kommit fram till en överenskommelse som fungerar, iallafall för mig. Troligtvis mår inte svärmor helt okej av att hålla inne all sin oro, men hon måste inte föra över den på mig och sitt barnbarn, då kommer både jag och bebis bli nervvrak till slut..... så hon får ta ut sin oro någon annanstans än på mig.
 
Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Men vi har som jag tidigare berätatt kommit fram till en överenskommelse som fungerar, iallafall för mig. Troligtvis mår inte svärmor helt okej av att hålla inne all sin oro, men hon måste inte föra över den på mig och sitt barnbarn, då kommer både jag och bebis bli nervvrak till slut..... så hon får ta ut sin oro någon annanstans än på mig.

Det är en jättebra lösning, tror jag. För svärmors oro ska inte projiceras på dig, du bär inte ansvar för den. Det idealiska vore ju att hon hade sökt proffshjälp för att lära sig att få en distans till sina känslor, men det är ju tämligen orealistiskt.
 
Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Ja, den tanken har slagit mig med, men det kan vi nog bara drömma om. Men så länge hon inte lägger den på mig, eller den lilla killen som faktiskt inte är orolig/rädd för en massa saker, så kan jag hantera det.

Men visst är det en väldigt intressant fråga, det är många som beskriver det här, och säkert många fler som upplever det utan att ventilera det med någon?
 
Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Ja, den tanken har slagit mig med, men det kan vi nog bara drömma om. Men så länge hon inte lägger den på mig, eller den lilla killen som faktiskt inte är orolig/rädd för en massa saker, så kan jag hantera det.

Men visst är det en väldigt intressant fråga, det är många som beskriver det här, och säkert många fler som upplever det utan att ventilera det med någon?

Ja, verkligen. Jag tror att det uppstår något slags fånig konkurrenssituation mellan modern och svärmodern. Den ena (eller båda) känner ett behov av att hävda sig gentemot den andra.
 
Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Du har mig bakom dig all the way! Röt ifrån åt min blivande svärmor i somras. Vi hade hunnit bo 3 v i nya lägenheten, målarna hade blivit klara 2 dagar innan med allt jobb och vi väntade på ny besiktning så 90% av bohaget stod i kartonger. Envis som kärringen är börjar hon packa upp fast jag sa att det får vänta tills allt är klart och hyllor mm framme så vi har något att göra av det. Tror du hon lyssnar? Hon svarar OKEJ och fortsätter. Säger då MARKANT till att kian ni sluta packa upp! Då säger kärringen åt mig att jag sitter bara och LATAR mig. Jag var då gravid, havandeskapsförgiftning och mådde allt annat än bra efter en varm dag på skansen släpandes på hela det släktet plus envis 1½ åring :crazy: Jävlar vilka fula ord det kom ur mig som inte kommer upprepas här och min karl tog direkt mitt parti och bad dem åka hem om den städningen jag gjort i två dagar inte var fint nog åt dem :devil: LOVE HIM!
 
Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Men jag tror faktiskt inte att jag känner en enda morsa till vuxna barn som inte fortsätter att uppfostra sina barn eller lägga sig i saker.

:eek:
Jag känner rätt många morsor som släppt taget. Min egen är det första exemplet. Hon skulle aldrig uppfostra mig. Hon har ju liksom gjort ett bra jobb klart lååångt tidigare i mitt liv! Jag är ju en färdig vuxen som kan leva mitt eget liv. Varför skulle hon behöva uppfostra mig? Och samma med min svärmor (nej, jag har alltså inget svärmorsproblem); hon uppfostrar heller inte sina vuxna barn.

Det är befriande med föräldrar som kan se sina barn som de vuxna individer de är!
 
Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Motfråga då: varför ska föräldrar få lov att "äga" sina barn i den utsträckningen att det till och med finns vedertagna sk "svärmorsproblem"? Är det verkligen en förälders rätt att bete sig som en uppfostrande förälder hela livet?

Nej, absolut inte! Den risk såna föräldrar tar är bara att de alltmer hamnar i periferin i sina barns liv. De blir mer såna som man umgås med av "pliktkänsla" och inte för att man faktiskt trivs i deras sällskap.
 
Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Därför finns de där (i bästa fall) och hjälper till ekonomiskt och praktiskt hela livet. Och i gengäld tar de sig rätten att uppfostra emellanåt.

Mina föräldrar finns alltid där som känslomässig och i värsta fall även praktisk "backup". Men; det är ömsesidigt! Precis som med en väldigt nära vän. Eller ett syskon. Jag tar mig inte rätten att uppfostra min bror bara för att jag vet att jag skulle göra ALLT för honom om han behövde tex min ekonomiska hjälp.
 
Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Mina föräldrar finns alltid där som känslomässig och i värsta fall även praktisk "backup". Men; det är ömsesidigt! Precis som med en väldigt nära vän. Eller ett syskon. Jag tar mig inte rätten att uppfostra min bror bara för att jag vet att jag skulle göra ALLT för honom om han behövde tex min ekonomiska hjälp.

Jag tror allt hänger på vad man menar med att uppfostra. Jag har äldre väninnor som älskar att diktera för mig hur man ska bete sig här i livet och de är nog inte medvetna alls om sitt beteende.
 
Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Jag tror allt hänger på vad man menar med att uppfostra. Jag har äldre väninnor som älskar att diktera för mig hur man ska bete sig här i livet och de är nog inte medvetna alls om sitt beteende.

Hm. Tja, jag har någon enstaka kollega som gett mig vissa åsikter. Men de brukar snabbt lägga av ändå. Men vänner; nej, inte ens mina vänner som är typ 20 år äldre brukar diktera hur jag ska/bör göra i livet.
 
Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Men jag tror faktiskt inte att jag känner en enda morsa till vuxna barn som inte fortsätter att uppfostra sina barn eller lägga sig i saker. Min mans mor klankar ner på hans sätt att hantera pengar. Min morsa bråkar om säkerhet vid ridning. Är du säker på att du kommer att kunna släppa din roll vid 18 års ålder? :D

Min mamma har helt klart slutat fostra oss, det gjorde hon den dagen vi syskon flyttade hemifrån. Visst, hon finns alltid där om vi behöver det, men då är det VI som får be om hennes hjälp (vilket jag tycker är alldeles utmärkt). Ber vi om hjälp så ställer hon upp, ber vi inte om den så låter hon oss sköta vårt.
Min mamma är som vilken annan vuxen väninna som helst för mig (händer ofta att HON ringer till MIG och ber om råd), men jag antar att hennes förmåga att hålla sig utanför sina barns liv beror på att hennes egen mamma styrde och ställde alldeles för mkt med sina barn under tiden hon levde.
Jag kommer säkert inte kunna "släppa taget" när mina barn blir vuxna, men däremot kommer jag låta dem leva sina liv på sitt sätt, och lita på deras förmåga att fatta egna beslut
 
Senast ändrad:
Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Du har mig bakom dig all the way! Röt ifrån åt min blivande svärmor i somras. Vi hade hunnit bo 3 v i nya lägenheten, målarna hade blivit klara 2 dagar innan med allt jobb och vi väntade på ny besiktning så 90% av bohaget stod i kartonger. Envis som kärringen är börjar hon packa upp fast jag sa att det får vänta tills allt är klart och hyllor mm framme så vi har något att göra av det. Tror du hon lyssnar? Hon svarar OKEJ och fortsätter. Säger då MARKANT till att kian ni sluta packa upp! Då säger kärringen åt mig att jag sitter bara och LATAR mig. Jag var då gravid, havandeskapsförgiftning och mådde allt annat än bra efter en varm dag på skansen släpandes på hela det släktet plus envis 1½ åring :crazy: Jävlar vilka fula ord det kom ur mig som inte kommer upprepas här och min karl tog direkt mitt parti och bad dem åka hem om den städningen jag gjort i två dagar inte var fint nog åt dem :devil: LOVE HIM!


Hade en LÅÅÅÅÅNG pratstund med min man igår angående att visa upp en enad front mot inte bara hans föräldrar, utan även andra. Han höll med mig, och erkände att han vet att han kan vara lite mjäkig mot sin mamma :bow: Han lovade bättring, men vi får väl se vad som händer när det är upp till bevis...;)
 

Liknande trådar

Övr. Barn Lite osäker på om tråden hamnar rätt nu, då frågeställningen gäller ett mera helhetsomfattande perspektiv än själva barndomen. Mod får...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
3 325
Övr. Barn Det kommer ett barn till mig och rider rätt ofta och har gjort så i drygt ett år. Barnet är 12 år och har det rätt jobbigt med en...
Svar
14
· Visningar
1 640
Senast: Ninnurur
·
Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
4 506
Senast: Anonymisten
·
Gravid - 1år Det här kan bli lite rörigt, jag ber om ursäkt på förhand. Jag och maken har en dotter på 1.5 år. Hon är det bästa som hänt oss och...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
10 993
Senast: gulakatten
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp