Lillefrun
Trådstartare
Jag har funderat på en sak väldigt länge och jobbat aktivt med på ast-teamet är att säga nej, sätta gränser och stå på sig. Jag har små lappar med punkter för när jag ska säga ja, nej eller kanske.Göra det som är bäst för mig. Men det är svårt. Jag har kommit långt men ibland går det inte, när man blir helt överkörd.
Det är svårt för att det som är positivt för många är inte det för mig. Jag fyller år nästa vecka, visste inte ens om när det var exakt förrän igår. Men mina anhöriga propsar på att fira mig. Jag har tagit motstånd mot allt som handlar om att fira men nu trycker dom på. Jag säger att jag inte vill, att jag inte orkar, att det är jobbigt att fixa med allt. Dom hittar lösningen i allt praktiskt som att dom bakar osv. Men dom glömmer det psykiska att jag INTE VILL fira, inte orkar fixa med kaffe, diska, städa. Inte vill umgås, inte orkar prata, bara vill vara ifred. Ändå sitter jag här med gäster som kommer på lördag, för att ingen låter mig vara. Inte för min skull utan för dom andras
Nu blir vi bara dom närmsta så vi är 6 personer men det är det att det är jobbigt ändå. Och jag börjar bli så trött på att ingen lyssnar på mig, dom förstår inte hur trött jag är. Det finns liksom bara små smulor kvar av mig.
Suck, vad ska man göra egentligen? Vill ju vara snäll mot andra men är trött på det här. Varje gång vi ska göra något. Nu är det för sent för den här gången men jag måste kräva mer respekt för mina gränser.
Det är svårt för att det som är positivt för många är inte det för mig. Jag fyller år nästa vecka, visste inte ens om när det var exakt förrän igår. Men mina anhöriga propsar på att fira mig. Jag har tagit motstånd mot allt som handlar om att fira men nu trycker dom på. Jag säger att jag inte vill, att jag inte orkar, att det är jobbigt att fixa med allt. Dom hittar lösningen i allt praktiskt som att dom bakar osv. Men dom glömmer det psykiska att jag INTE VILL fira, inte orkar fixa med kaffe, diska, städa. Inte vill umgås, inte orkar prata, bara vill vara ifred. Ändå sitter jag här med gäster som kommer på lördag, för att ingen låter mig vara. Inte för min skull utan för dom andras
Nu blir vi bara dom närmsta så vi är 6 personer men det är det att det är jobbigt ändå. Och jag börjar bli så trött på att ingen lyssnar på mig, dom förstår inte hur trött jag är. Det finns liksom bara små smulor kvar av mig.
Suck, vad ska man göra egentligen? Vill ju vara snäll mot andra men är trött på det här. Varje gång vi ska göra något. Nu är det för sent för den här gången men jag måste kräva mer respekt för mina gränser.