Sv: ovanliga färger hos nordsvensk
Lycanthrope skrev:
Men "förr i tiden" gillades inte ljusa nordsvenskar, de skulle vara mörka o allra helst bruna. Inget annat godkändes.
Det har funnits isabeller inom nordsvenska aveln tidigare så Isvind är på inget sätt först. Fidel 745 och Gulhövding 509 är andra godkända isabeller och de verkade på 30-40-talen. En gulsvart hingst har det också funnits, Iran 844.
Men det är riktigt som du skriver att de inte gillades och det finns fortfarande uppfödare som inte gillar att få ett fuxigt föl ens. Dock användes de en hel del i aveln ändå och det fanns en hingstlinje från Gulhövding fram till -87 genom Pan 1705. Pan gav fuxar och jag tror att anlaget för det kommer från Gulhövding. Grim II sägs också lämna fuxar och eftersom han har Pan till morfar kanske Grim II också har sitt anlag därifrån.
Kopierat från www.nordsvensk.com: Gulhövding 509
Gulhövding 509 föddes 1916 i Norge och importerades 1920 till Jämtland, där han verkade t. o. m. 1927, då han försåldes till Gävleborgs län, där han stod uppställd t. o. m. 1937, varefter han återgick till Jämtland och där slaktades hösten 1941. Han premierades 1937 med A-bokstav.
Gulhövding har under sin verksamhetstid betäckt omkring 1000 ston. Han har, när detta skrives, inte lämnat efter sig mera än 5 stamboksförda söner och 29 stamboksförda döttrar. Kassationsprocenten bland Gulhövdings avkomlingar har varit rätt stor vid premieringarna, särskilt i Gävleborgs län, i flertalet fall beroende på skev frambensställning och därav följande oregelbundenheter i rörelserna. I regel har det rört sig om utåtvriden benaxel (från armbågsleden) och ofta därjämte i knäet inåt bruten axel, sålunda fransysk och kalvställd ställning. Hovhornets kvalitet har icke alltid varit den bästa och en del avkomlingar ha fått små och trånga hovar.
Såsom varande isabell till färgen har Gulhövding lämnat ungefär 50 % avkomlingar med halvalbinistiska färger (isabeller, borkfärgade och vitblacka) och vid parning med halvalbinistiska ston ha 1/4 albiner utspaltats. Gulhövding har, ehuru själv normal, uppenbarligen varit anlagsbärare för gäddbett, som överförts till en del av hans avkomlingar.
Gulhövding har, särskilt i Jämtland med länets bättre stomaterial, lämnat efter sig ett flertal ston, som gjort sig bemärkta i aveln som goda mödrar. De ha i allmänhet haft mycket god typ med hög resning, gott båldjup och bredd både fram och bak. I regel ha avkomlingarna haft bra skrittsteg och varit goda bruksdjur med gott lynne; några travare har Gulhövding dock icke lämnat. Ett relativt kort lårben har karakteriserat såväl Gulhövding som många av hans avkomlingar.
Källa: Nordsvenska avelshingstar och deras betydelse för hästaveln, 1943