hemligaproblem
Trådstartare
Jag är i en långvarig relation som alltid har stormat ganska mycket. Vi blev tillsammans när vi var unga och det har inte direkt varit lätt att bli vuxna tillsammans. Vi har brutit upp några gånger men alltid hittat tillbaka igen.
De senaste åren har jag många gånger känt att jag vill lämna honom men i slutändan ångrar jag mig alltid.
Det går upp och ner, ibland känns det väldigt bra men ofta känns det också ganska dåligt. För det mesta tänker jag dock att jag faktiskt vill vara med honom trots att det kan vara känslomässigt jobbigt när det svänger.
Förra helgen var jag på en fest och spenderade hela kvällen med en man som jag verkligen gillade. Jag var inte otrogen men var väldigt nära att följa med på efterfest som säkerligen hade landat på hans hotellrum. Jag valde att åka hem till min sambo istället.
Efteråt ångrade jag mig ganska mycket och har sedan haft lite sms-kontakt med mannen från festen och vi har pratat om att ses. Under de sista dagarna har jag mer och mer känt att jag vill lämna min sambo och att jag knappt har stått ut med att vara med honom. Började till och med kolla på lägenheter och var fast beslutsam om att flytta.
Idag blev det av olika anledningar klart att jag inte kommer träffa mannen från festen något mer, på hans initiativ. Vi var visst inte riktigt på samma plan i detta i slutändan. Och då kom ångesten. Vad har jag gjort? Jag kanske vill fortsätta med min sambo iallafall?
Just nu känner jag mig mest förvirrad. Dels är jag ledsen över att det inte blev något med den där mannen som jag verkligen gillade och så känner jag mig som en hemsk människa för att jag känner mig "känslomässigt" otrogen.
Jag vet med mig att det här med uppbrott är något jättesvårt för mig. Jag står inte ut med att såra min sambo och jag har tidigare upplevt att jag vissa gånger avstått att driva igenom separation för att det gör så ont i mig när hon blir ledsen. Nu vet jag inte riktigt på vilket ben jag ska stå.
Var jag så säker på att jag ville lämna min sambo bara för att det var nice att uppvaktas av en annan man?
Eller hur fasen ska man kunna veta hur man vill ha det när det svänger så mycket?
Sålänge jag trodde att jag eventuellt skulle börja träffa den där andra mannen så kändes en separation från min sambo självklar. På sekunden när det blev avstyrt ångrade jag mig.
Samtidigt kan jag inte riktigt släppa mannen från festen i tankarna även om jag nu vet att det inte kommer bli något.
Jag förstår ju att ni inte kan veta vad som är rätt för mig, men kanske kan vi hjälpas åt att resonera lite?
Hur skulle man kunna tänka? Någon som känner igen sig? Eller bara har kloka tankar?
Jag hoppas att det finns respekt och förståelse för mitt anonyma nick i den här frågan, jag vill helt enkelt inte att någon ska få veta.
De senaste åren har jag många gånger känt att jag vill lämna honom men i slutändan ångrar jag mig alltid.
Det går upp och ner, ibland känns det väldigt bra men ofta känns det också ganska dåligt. För det mesta tänker jag dock att jag faktiskt vill vara med honom trots att det kan vara känslomässigt jobbigt när det svänger.
Förra helgen var jag på en fest och spenderade hela kvällen med en man som jag verkligen gillade. Jag var inte otrogen men var väldigt nära att följa med på efterfest som säkerligen hade landat på hans hotellrum. Jag valde att åka hem till min sambo istället.
Efteråt ångrade jag mig ganska mycket och har sedan haft lite sms-kontakt med mannen från festen och vi har pratat om att ses. Under de sista dagarna har jag mer och mer känt att jag vill lämna min sambo och att jag knappt har stått ut med att vara med honom. Började till och med kolla på lägenheter och var fast beslutsam om att flytta.
Idag blev det av olika anledningar klart att jag inte kommer träffa mannen från festen något mer, på hans initiativ. Vi var visst inte riktigt på samma plan i detta i slutändan. Och då kom ångesten. Vad har jag gjort? Jag kanske vill fortsätta med min sambo iallafall?
Just nu känner jag mig mest förvirrad. Dels är jag ledsen över att det inte blev något med den där mannen som jag verkligen gillade och så känner jag mig som en hemsk människa för att jag känner mig "känslomässigt" otrogen.
Jag vet med mig att det här med uppbrott är något jättesvårt för mig. Jag står inte ut med att såra min sambo och jag har tidigare upplevt att jag vissa gånger avstått att driva igenom separation för att det gör så ont i mig när hon blir ledsen. Nu vet jag inte riktigt på vilket ben jag ska stå.
Var jag så säker på att jag ville lämna min sambo bara för att det var nice att uppvaktas av en annan man?
Eller hur fasen ska man kunna veta hur man vill ha det när det svänger så mycket?
Sålänge jag trodde att jag eventuellt skulle börja träffa den där andra mannen så kändes en separation från min sambo självklar. På sekunden när det blev avstyrt ångrade jag mig.
Samtidigt kan jag inte riktigt släppa mannen från festen i tankarna även om jag nu vet att det inte kommer bli något.
Jag förstår ju att ni inte kan veta vad som är rätt för mig, men kanske kan vi hjälpas åt att resonera lite?
Hur skulle man kunna tänka? Någon som känner igen sig? Eller bara har kloka tankar?
Jag hoppas att det finns respekt och förståelse för mitt anonyma nick i den här frågan, jag vill helt enkelt inte att någon ska få veta.