Omyndiga läkarstudenter

[Roheryn]

Men kan man inte bara kämpa på lite? Måste allt vara kul och jätteroligt jämt?

Nej, allt måste inte vara kul och roligt jämt. Men att "tvinga" en högbegåvad 16-åring att ta ett lågkvalificerat jobb istället för att få lov att studera vidare, det tror jag inte ett ögonblick på.

 

[Modest]

Jag baserar min uppfattning mycket på mitt eget jobb. Där är det krav med universitetsutbildning ( minst tre år ofta fem år). så de yngsta som kommer in är ca 22. Mitt jobb är inte inom vården men det består av att bemöta människor. I de flesta fall möter vi människor som är i någon sorts problem och i många fall i kris.
Och jag ser att det är en hel del av 22-åringarna som inte är redo för det mentalt. Vissa klarar det jättebra och har det naturligt. Men vissa har svårt att hantera det. En viss mognad saknas.
Och då tänker jag att läkaryrket borde vara lite lika dvs man möter väl en hel del människor i kris och som inte mår bra. Och om en hel del 22-åringar inte klarar det borde det väl vara ännu fler av de yngre?

Men vissa 30-åringar kommer ju också att sakna den mognaden, dvs vissa är helt enkelt inte lika lämpliga eller duktiga. Så var drar man gränsen?

 

[stjarnhimmel]

Jag inser att jag nog haft en annan bild av läkaryrket än vad ni förmedlar här.
Jag har ju ett jobb där man möter människor som mår dåligt och i kris och jag trodde läkaryrket var lite lika. För mitt jobb behövs en mental mognad som en hel del 22-åringar inte har ännu. Men kanske är det annorlunda med läkaryrket, man kanske har den mentala mognaden som krävs långt tidigare än vad som krävs i tex mitt jobb.

 

[stjarnhimmel]

Men vissa 30-åringar kommer ju också att sakna den mognaden, dvs vissa är helt enkelt inte lika lämpliga eller duktiga. Så var drar man gränsen?

Fast det är en stor skillnad om man ställer 22-åringar mot 30-åringar. Den mentala skillnaden och livserfarenheten är enorm vad jag sett i mitt arbete.

 

[MiniLi]

Jag baserar min uppfattning mycket på mitt eget jobb. Där är det krav med universitetsutbildning ( minst tre år ofta fem år). så de yngsta som kommer in är ca 22. Mitt jobb är inte inom vården men det består av att bemöta människor. I de flesta fall möter vi människor som är i någon sorts problem och i många fall i kris.
Och jag ser att det är en hel del av 22-åringarna som inte är redo för det mentalt. Vissa klarar det jättebra och har det naturligt. Men vissa har svårt att hantera det. En viss mognad saknas.
Och då tänker jag att läkaryrket borde vara lite lika dvs man möter väl en hel del människor i kris och som inte mår bra. Och om en hel del 22-åringar inte klarar det borde det väl vara ännu fler av de yngre?

Men vad är det för utbildning man går för att få ditt jobb? Ingår det väldigt mycket träning i att bemöta andra människor? Rollspelar ni mycket under utbildningen? Lär ni er samtalsmetodik? Tränar ni aktivt på att sätta er in i andra människors situation?

Jag är ju själv psykolog och träffar precis som läkare människor som mår väldigt dåligt. Men jag tycker att psykologer generellt står väl rustade för yrket efter utbildningen, och det gäller nog läkarna generellt också. Oavsett hur gammal man var när man började.

 

[stjarnhimmel]

borttaget

 

[Modest]

Jag inser att jag nog haft en annan bild av läkaryrket än vad ni förmedlar här.
Jag har ju ett jobb där man möter människor som mår dåligt och i kris och jag trodde läkaryrket var lite lika. För mitt jobb behövs en mental mognad som en hel del 22-åringar inte har ännu. Men kanske är det annorlunda med läkaryrket, man kanske har den mentala mognaden som krävs långt tidigare än vad som krävs i tex mitt jobb.

Men om man är minst 19 när man börjar och genomgår en 5,5 år lång utbildning med väldigt mycket samtalsträning, svåra situationer och patientmöten under handledning så är man nog en tillräckligt mogen 25-åring när man tar examen.

 

[stjarnhimmel]

Men vad är det för utbildning man går för att få ditt jobb? Ingår det väldigt mycket träning i att bemöta andra människor? Rollspelar ni mycket under utbildningen? Lär ni er samtalsmetodik? Tränar ni aktivt på att sätta er in i andra människors situation?

Jag är ju själv psykolog och träffar precis som läkare människor som mår väldigt dåligt. Men jag tycker att psykologer generellt står väl rustade för yrket efter utbildningen, och det gäller nog läkarna generellt också. Oavsett hur gammal man var när man började.

Jag vill vara lite halvanonym när jag är på forumet så säger inte jobb/ utbildning.
Men vissa av de saker som du nämner ges i utbildningen och en del annat på arbetsplatsen. Men sen tror jag att man också måste ha lite livserfarenhet, och ja..... en mognad.
Jag tror inte att man kan läsa sig till allt på en utbildning. Vissa saker måste man också själv kunna resonera sig fram till. För vi möter många olika situationer som man måste lösa där och då under stress. Och då kan man inte alltid använda lösning 1 A som man läst om på utbildningen. Utan man måste själv kunna bedöma vad som är rimligt att göra och säga.

 

[stjarnhimmel]

Men om man är minst 19 när man börjar och genomgår en 5,5 år lång utbildning med väldigt mycket samtalsträning, svåra situationer och patientmöten under handledning så är man nog en tillräckligt mogen 25-åring när man tar examen.

Ja fast nu gällde väl tråden 15-åringar eller 16-åringar?

 

[Modest]

Fast det är en stor skillnad om man ställer 22-åringar mot 30-åringar. Den mentala skillnaden och livserfarenheten är enorm vad jag sett i mitt arbete.

Då verkar ju inte utbildningen vara tillräckligt väl förberedande? Självklart gör all livserfarenhet en till en bättre yrkesmänniska. Men vi har ju utbildningar för att se till att alla ändå uppfyller de basala kraven på det arbete som de förväntas utföra.

 

[Modest]

Ja fast nu gällde väl tråden 15-åringar eller 16-åringar?

Ja, jag svävade nog ut till generella termer. Men nej, att vara så många år före sin tid tycker jag inte är någon bra idé av flera skäl. Att påbörja läkarutbildningen vid 15 istället för 19 känns alldeles för ungt.

 

[stjarnhimmel]

Ja, jag svävade nog ut till generella termer. Men nej, att vara så många år före sin tid tycker jag inte är någon bra idé av flera skäl. Att påbörja läkarutbildningen vid 15 istället för 19 känns alldeles för ungt.

Håller med.
Ja 19 tycker jag är ok. 15 för ungt.

 

[Migo]

Vad är det som säger att de här eleverna inte bara är väl framme i skolarbetet utan även socialt?

Det är grymt, riktigt grymt, att inte få gå vidare utan behöva mala på med det en redan kan för att vänta in andra. Som att tvinga Mozart att spela skalor. Låt var och en utvecklas i sin egen takt. Alla är inte lika.

Jag önskar att det hade varit möjligt då jag gick i skolan.

Sociala problem kan ju faktiskt också bero på att individen är betydligt mer mogen än sina jämnåriga.

 

[Migo]

Fast det är väl så att människor med extremt hög intelligens oftare är enstöringar än andra. Inte för att de är socialt inkompetenta utan för att de saknar intresse för vardagssamtal och vad som upplevs som trivialiteter. Då hjälper det ju inte med mer social träning eftersom det är i intresseänden problemet ligger och det kan säkert vara lättare att vara social om man då sätts i en miljö med folk med liknande intelligensnivå och intressen vilket garanterat är lättare att hitta på universitetsnivå.

Precis så!

 

[MiniLi]

Jag vill vara lite halvanonym när jag är på forumet så säger inte jobb/ utbildning.
Men vissa av de saker som du nämner ges i utbildningen och en del annat på arbetsplatsen. Men sen tror jag att man också måste ha lite livserfarenhet, och ja..... en mognad.
Jag tror inte att man kan läsa sig till allt på en utbildning. Vissa saker måste man också själv kunna resonera sig fram till. För vi möter många olika situationer som man måste lösa där och då under stress. Och då kan man inte alltid använda lösning 1 A som man läst om på utbildningen. Utan man måste själv kunna bedöma vad som är rimligt att göra och säga.

Okej, ja det blir ju lite svårt att förstå när du refererar till egna yrket men inte kan säga vilket det är.

Jag tolkar det dock som att i ditt yrke får man praktisk träning på bemötande i betydligt mindre grad än man får på ex läkar- eller psykologprogrammet och då går det ju heller inte att jämföra.
Du skriver också att man inte bara kan läsa sig till allt och att man måste kunna fatta egna beslut och inte bara utgå från en teori man läst. Min uppfattning är att omfattande utbildningar idag har en rejäl portion praktisk övning inkluderat och att man också övar på att göra egna bedömningar.
Dvs dagens utbildningar är nog i hög grad anpassade för att man ska klara av kommande yrket.

De färdigheter som krävs för att starta sin karriär övar man på under utbildningen, och det krävs därför inte att man ska ha med sig specifika erfarenheter sedan innan.

Den här diskussionen handlar ju om att ex läkare behöver kunna sätta sig in i andras perspektiv osv. Här tycker jag att du visar att du mest utgår från ditt eget perspektiv (din utbildning, ditt yrke och dina erfarenheter av de nyutbildade inom just ditt eget yrke) och att du inte tar in att det faktiskt ser annorlunda ut på andra utbildningar där man förbereder studenterna bättre även genom praktisk övning på många olika sätt.

 

[stjarnhimmel]

Den här diskussionen handlar ju om att ex läkare behöver kunna sätta sig in i andras perspektiv osv. Här tycker jag att du visar att du mest utgår från ditt eget perspektiv (din utbildning, ditt yrke och dina erfarenheter av de nyutbildade inom just ditt eget yrke) och att du inte tar in att det faktiskt ser annorlunda ut på andra utbildningar där man förbereder studenterna bättre även genom praktisk övning på många olika sätt.

borttaget.

 

[Hussen]

Hm ja, i så fall tror jag att vi pratar om olika nivåer. Jag är likadan som du, dvs rätt ointresserad av kallprat, men jag förstår att det är viktigt och är kapabel att prata om lättsamma ämnen på en arbetsplats eller med mina kursare. De jag åsyftar saknar alltså i mer eller mindre utsträckning denna förmåga, vilket jag då menar inte blir bättre av att man hamnar i helt fel åldersgrupp.

Fast jag tycker att den blandade åldersgruppen man får umgås med under universitetsstudier är mycket mer utvecklande än en jämnårig grupp. Jag har aldrig arbetat i en jämnårig grupp utom i lumpen och skolan. I alla andra grupper, inklusive militära, har det varit åldersspann på minst 20 år. I min nuvarande grupp är det närmare 40 år. DET är ju utvecklande både professionellt och socialt tycker till och med jag som är en riktig enstöring.

 

[kryddelydd]

Men snälla, det är väl knappast samma sak att ordinera en medicin som att dela ut redan ordinerad medicin? Inte samma sak att ställa en diagnos som att ge stöd att äta?

Nej, fast invändningarna har ju varit mot psykisk mognad och förmåga att kommunicera och lyssna in.

Det vill säga, lika viktigt med personlig mognad oavsett?

 

[kryddelydd]

Du är läkare- är det inte oförskämt att du ser ner på vissa arbeten som du gör ovan?

Jag ser inte ner på de jobben, men tänker att de kanske inte passar de här personerna som är kognitivt överbegåvade.

Jag konstaterar att de är enklare, och sannolikt kognitivt inte lika krävande - eller stimulerande - som exempelvis universitetsutbildning.

 

[MiniLi]

Haha
Trevligt att du är passivt aggressiv.
Jag har skrivit flera inlägg som inte handlar om mitt yrke.

Passivt aggressiv? Verkligen inte.
Jag kan lova dig att jag är helt lugn, men jag uppfattar verkligen att du är för mycket i ditt eget perspektiv. Du bemöter ju inte ens det som skrivs om att utbildningarna i fråga innehåller massiv träning som förbereder studenterna för mötet med patienter?
Det är alltså ingenting som de behöver ha specifika tidigare "livserfarenheter" för att klara av.