Omplacera? Avliva? Eller annan lösning?

[Fruentimber]

Kan du ta hjälp av kunnigt proffs som jobbar med forskningsbaserade metoder? Tänker att ni behöver stöd och en plan. Sen finns det omplaceringsorganisationer som kan hjälpa till med att försöka hitta en passande ny familj om det skulle komma till den punkten.

Instruktör med hund med genetisk rädsla här. Nej, det går inte att jobba bort, forskningsbaserade metoder eller ej. Man kan mildra och förekomma, men inte mycket mer än så. Min hund har gått från att "bara" vara skotträdd till att reagera på flugor och mygg, som han kopplat ihop med flugsmällaren.

 

[liasa]

Jag har försökt träna bort rädslan med hjälp av olika tränare genom åren, men det har inte blivit bättre. När han var ung blev det bättre ett tag, men sen vände det igen.

Funderar och har funderat mycket på det här med träning. Om jag inte varit tillräckligt uthållig m träningen, om det inte fått nog med tid, om jag borde gjort på ett annat sätt… Ärligt talat så orkar jag inte mer träning. Det är jobbigt nog att oroa sig för att ta honom fram och tillbaka till dagmatten. Men så idag hade vi plötsligt en bra dag när han var glad nästan hela promenaden dit och då värker det i hjärtat att ta bort honom. Samtidigt som jag vet att han kommer vara stressad på vägen hem, för det är han alltid… Men det har kommit bra och dåliga dagar hela hundens liv. Numera är dock de dåliga många fler och det är väl därför jag kommit till en punkt där jag känner att jag måste besluta mig för hur roligt hans och mitt liv är egentligen.

 

[Pilot]

Har du tagit upp det med vet? Det går inte att få något som dämpar ångesten?

Eller är det helt kört om man har en ljudrädd hund?

(Menar givetvis inte att den ska gå runt och vara drogad. Men har den negativa associationer kan ångesten börja smyga på så fort matte tar på sig skorna och halsbandet åker på och tex. Trigger stacking exempelvis.)

 

[WildWilma]

Jag har försökt träna bort rädslan med hjälp av olika tränare genom åren, men det har inte blivit bättre. När han var ung blev det bättre ett tag, men sen vände det igen.

Funderar och har funderat mycket på det här med träning. Om jag inte varit tillräckligt uthållig m träningen, om det inte fått nog med tid, om jag borde gjort på ett annat sätt… Ärligt talat så orkar jag inte mer träning. Det är jobbigt nog att oroa sig för att ta honom fram och tillbaka till dagmatten. Men så idag hade vi plötsligt en bra dag när han var glad nästan hela promenaden dit och då värker det i hjärtat att ta bort honom. Samtidigt som jag vet att han kommer vara stressad på vägen hem, för det är han alltid… Men det har kommit bra och dåliga dagar hela hundens liv. Numera är dock de dåliga många fler och det är väl därför jag kommit till en punkt där jag känner att jag måste besluta mig för hur roligt hans och mitt liv är egentligen.

Känner igen det där otroligt mycket. Varje gång min hund hade en bra dag eller bara en bra promenad så tänkte man att alla tankar på att han skulle få somna in var onödiga. Men när man såg stressen över att det var en fluga inne (var rädd för flugsmällan), att det åskade, att han var tvungen att undersökas hos veterinären, när han inte ville träna osv. så såg man verkligen hur illa han mådde. Nu var han ändå rätt ok (fanns sig) i det flesta vardagliga situationerna men sällan helt bekväm.

KL.
Jag tror det är väldigt få ägare som faktiskt överdriver när de pratar om de problem en hund har men betydligt fler väljer att inte ens se problemen. Kommer en ägare fram till att hundens liv innehåller för mycket lidande vare sig det är fysiskt eller psykiskt för att det ska vara humant att låta den leva så ska man aldrig ifrågasätta beslutet att låta den somna in. Här ska även hundägarens egna liv kunna vägas in, man ska inte vara tvungen att vända ut och in på sig bara för att hunden ska kunna leva ett drägligt liv när den har stora brister mentalt.

Jag slapp som tur bli ifrågasatt när min hund fick somna in. Antagligen till stor del då det hände i och med ett trauma (ormbett). Hade vi avlivat honom några månader senare vilket var planen egentligen så hade det kanske blivit mer kritik (vi fick barn och han kunde inte bo med barn som kröp/gick). De flesta som träffade min hund såg inte alls vidden av hans rädslor då han var duktig på att dölja dem med olika beteenden.

Tyvärr är det många som tar sig rätten att ifrågasätta beslut om avlivning av andras hundar vilket jag tycker är riktigt illa. Jag tycker man betydligt oftare ska ifrågasätta de som låter hunden leva vidare trots kontinuerligt lidande i form av psykiska eller fysiska problem.

 

[fejko]

Jag tycker inte du ska förebrå dig själv så mycket. Du verkar vara en människa som har testat många saker och har hundens bästa för ögonen.
Kan du inte försöka hitta någon veterinär som är specialiserad på rädslor som du kan diskutera med?
Sedan känner du nog bäst själv vad som är rätt för din hund så försök att inte ta åt dig vad andra säger.
En bra hundägare gör det som är bäst för hunden.

 

[liasa]

Nu är han borta.

I helgen blev han rejält halt på ena frambenet och då kände jag att han ska få slippa en hältutredning, han tycker det är pest och pina med veterinären. Avvaktade till på måndag för att se om det skulle bli bättre och bokade sedan tid till onsdag. Vet ni, hältan släppte – men jag orkade inte. Nu var tiden bokad och jag hade börjat sorgeprocessen. När jag rannsakat mig själv tror jag inte att flytten kommer hjälpa honom, inte tillräckligt mycket att han kommer känna glädje över att vara ute oftare än stressad och olycklig. Där vi bodde innan var det mycket lugnare, men han hade ändå många dagar (men färre än nu) då han inte ville gå ut. Skillnaden var att han inte vägrade redan i trapphuset, utan sprang och kissade strax utanför porten och skulle sen in igen. Och för vems skull ska han flytta en gång till. Och kanske leva ett halvår eller år till.

Sista tre dagarna har han fått gå ut så mycket som han vill. Jag har varit hemma och inte behövt tvinga honom, eftersom jag inte haft några tider att passa. Så om han vägrat i dörren har han fått gå in igen. Vi har inte kommit iväg på någon promenad, utan gått ut på innegården bara. Hade önskat att vi fått en till bra liten tur tillsammans, men är tacksam för i fredags när vi faktiskt gick en halvtimme till en liten skog i närheten tidigt på morgonen. Då var han glad nästan hela vägen. Sen har vi gjort tricks hemma, gömt köttbullar och ätit den godaste maten.

Jag tog hem en veterinär för att slippa ta honom till kliniken. En jätteduktig kvinna. När han fått sömnmedlet somnade han bredvid mig och då lyfte jag över honom till hans bädd. Sa till honom allt jag vill säga och sen fick han somna in.

Jag ångrar mig inte. Han har inte mått bra senaste året. Men jag önskar att han hade fått ha det roligare sista året. Att han sluppit alla bussturer, att jag gjort mer av hans favorittricks med honom, att jag gosat mer med honom och gett honom mer godsaker. Att han sluppit all stress och ångest.

Det känns som att jag tappat en del av mig själv. Det är så fruktansvärt tomt. Och jag önskar så innerligt att saker och ting varit annorlunda.

Tack till er som svarade i den här tråden och gav kloka tankar.

 

[Vassi]

Nu är han borta.

I helgen blev han rejält halt på ena frambenet och då kände jag att han ska få slippa en hältutredning, han tycker det är pest och pina med veterinären. Avvaktade till på måndag för att se om det skulle bli bättre och bokade sedan tid till onsdag. Vet ni, hältan släppte – men jag orkade inte. Nu var tiden bokad och jag hade börjat sorgeprocessen. När jag rannsakat mig själv tror jag inte att flytten kommer hjälpa honom, inte tillräckligt mycket att han kommer känna glädje över att vara ute oftare än stressad och olycklig. Där vi bodde innan var det mycket lugnare, men han hade ändå många dagar (men färre än nu) då han inte ville gå ut. Skillnaden var att han inte vägrade redan i trapphuset, utan sprang och kissade strax utanför porten och skulle sen in igen. Och för vems skull ska han flytta en gång till. Och kanske leva ett halvår eller år till.

Sista tre dagarna har han fått gå ut så mycket som han vill. Jag har varit hemma och inte behövt tvinga honom, eftersom jag inte haft några tider att passa. Så om han vägrat i dörren har han fått gå in igen. Vi har inte kommit iväg på någon promenad, utan gått ut på innegården bara. Hade önskat att vi fått en till bra liten tur tillsammans, men är tacksam för i fredags när vi faktiskt gick en halvtimme till en liten skog i närheten tidigt på morgonen. Då var han glad nästan hela vägen. Sen har vi gjort tricks hemma, gömt köttbullar och ätit den godaste maten.

Jag tog hem en veterinär för att slippa ta honom till kliniken. En jätteduktig kvinna. När han fått sömnmedlet somnade han bredvid mig och då lyfte jag över honom till hans bädd. Sa till honom allt jag vill säga och sen fick han somna in.

Jag ångrar mig inte. Han har inte mått bra senaste året. Men jag önskar att han hade fått ha det roligare sista året. Att han sluppit alla bussturer, att jag gjort mer av hans favorittricks med honom, att jag gosat mer med honom och gett honom mer godsaker. Att han sluppit all stress och ångest.

Det känns som att jag tappat en del av mig själv. Det är så fruktansvärt tomt. Och jag önskar så innerligt att saker och ting varit annorlunda.

Tack till er som svarade i den här tråden och gav kloka tankar.

För vad det är värt tycker jag att du resonerar väldigt klokt som satt hans behov före dina egna

 

[Blyger]

Jag håller med @Vassi
Du tog hand om din vän

 

[Masse]

Var lite aktiv här för några år sedan, men sedan har jag bara kikat in då och då. Nu har jag dock bryderier som jag hoppas få tankar kring av kloka hundägare.

Min hund är nu åtta år. Han blev skotträdd när han var kring året (skrev en del om det här då), visade sig senare att även hans pappa var ljudrädd. Jag har försökt arbeta bort det utan framgång. Han är en ängslig hund överlag och ljudrädslan har eskalerat. Förr var det bara skott, numera är det även byggarbetsplatser och på senare tid bilar som "smäller" (tror det är avgasröret som smäller när de kör fort). Just bilarna är väldigt problematiskt eftersom vi bor i stan.

I januari började jag jobba dagtid för första gången i hundens liv. Han går numera hos en dagmatte som han tycker mycket om, men resorna dit är inte roliga. Antingen åker vi buss och då är han mycket stressad de två minuters promenad som det är till busshållsplatsen, sen stressad på bussen (ligger och darrar). När vi kliver av (efter cirka 15 minuter) är han dock glad och går oftast större delen av promenaden med gott mod till hundvakten. Hos henne vill han för det mesta bara gå ut och kissa på lunchen, men ibland kommer de iväg på en riktig promenad. Vissa dagar promenerar vi hela vägen till dagmatten (cirka en timme) och då är han oftast mycket stressad första 5-10 minuterna. Han lägger sig ner och visar tydligt att han vill gå hem. Efter dessa minuter lossnar det dock i regel för honom och han är glad större delen av promenaden.

Hemma vill han i regel inte gå ut mer än för att kissa utanför porten. Kanske en gång på tio som han visar att han vill gå en promenad. Inomhus tränar han gärna tricks och gör saker. På helgerna åker vi ofta iväg till nån skog och går på långa turer, där är det likadant: bussresan är stressig, men när vi kommer fram är han glad (så länge inga skott eller liknande hörs).

Det känns inte hållbart att ha en hund som inte vill gå ut i vardagen. Vi ska flytta till ett lugnare område om en månad och jag har en liten förhoppning att han lugnar sig då. Den nya lägenheten ligger fortfarande i stan, men jag tror att det är mindre trafik.

Jag känner mig som en kass hundägare som inte lyckats fixa det här. Som inte lyckas få honom att må bra och jag funderar mycket på hur roligt hans liv är egentligen. En hund behöver ju komma ut och "ska" ju tycka det är roligt. Har kommit fram till tre alternativ. 1. Försöka omplacera honom till någon som bor långt ute på landet, som inte har barn och som lever ett stilla liv. Han behöver lugn och ro. 2. Avliva honom, men avliva en fysiskt frisk hund med många år kvar? 3. Att jag börjar jobba halvtid hemifrån och han går hos dagmatten 1-2 dagar i veckan när jag måste vara på jobbet. Just detta alternativ funderar på att testa fram till jul och se om han lugnar sig i det nya området.

Vad hade du gjort? Det känns bara så jobbigt och jag känner mig hemsk som ofta önskar att han inte fanns längre. Det är inte kul att ha en hund som inte vill gå ut. Men samtidigt är han alltid så glad att se mig och vill gärna bli klappad och träna tricks inomhus. Vi är tighta och har alltid klickat.

Har du provar med öronproppar?
Jag hade stor framgång med min hund bara genom att stoppa bomullstussar i öronen på honom. Då klarade han till och med av att ligga vid sidan om pågående fyrverkeri. bara för att vara tydlig så var det inget planerat utan vi råkade fastna när vägen stängdes av inför ett fyrverkeri när vi var på resa i en annan stad.

 

[Mia_R]

Har du provar med öronproppar?
Jag hade stor framgång med min hund bara genom att stoppa bomullstussar i öronen på honom. Då klarade han till och med av att ligga vid sidan om pågående fyrverkeri. bara för att vara tydlig så var det inget planerat utan vi råkade fastna när vägen stängdes av inför ett fyrverkeri när vi var på resa i en annan stad.

Kan vara en god idé att iaf läsa några av de sista inläggen om man inte orkar läsa hela tråden, hunden är död.

 

[Sel]

Nu är han borta.

I helgen blev han rejält halt på ena frambenet och då kände jag att han ska få slippa en hältutredning, han tycker det är pest och pina med veterinären. Avvaktade till på måndag för att se om det skulle bli bättre och bokade sedan tid till onsdag. Vet ni, hältan släppte – men jag orkade inte. Nu var tiden bokad och jag hade börjat sorgeprocessen. När jag rannsakat mig själv tror jag inte att flytten kommer hjälpa honom, inte tillräckligt mycket att han kommer känna glädje över att vara ute oftare än stressad och olycklig. Där vi bodde innan var det mycket lugnare, men han hade ändå många dagar (men färre än nu) då han inte ville gå ut. Skillnaden var att han inte vägrade redan i trapphuset, utan sprang och kissade strax utanför porten och skulle sen in igen. Och för vems skull ska han flytta en gång till. Och kanske leva ett halvår eller år till.

Sista tre dagarna har han fått gå ut så mycket som han vill. Jag har varit hemma och inte behövt tvinga honom, eftersom jag inte haft några tider att passa. Så om han vägrat i dörren har han fått gå in igen. Vi har inte kommit iväg på någon promenad, utan gått ut på innegården bara. Hade önskat att vi fått en till bra liten tur tillsammans, men är tacksam för i fredags när vi faktiskt gick en halvtimme till en liten skog i närheten tidigt på morgonen. Då var han glad nästan hela vägen. Sen har vi gjort tricks hemma, gömt köttbullar och ätit den godaste maten.

Jag tog hem en veterinär för att slippa ta honom till kliniken. En jätteduktig kvinna. När han fått sömnmedlet somnade han bredvid mig och då lyfte jag över honom till hans bädd. Sa till honom allt jag vill säga och sen fick han somna in.

Jag ångrar mig inte. Han har inte mått bra senaste året. Men jag önskar att han hade fått ha det roligare sista året. Att han sluppit alla bussturer, att jag gjort mer av hans favorittricks med honom, att jag gosat mer med honom och gett honom mer godsaker. Att han sluppit all stress och ångest.

Det känns som att jag tappat en del av mig själv. Det är så fruktansvärt tomt. Och jag önskar så innerligt att saker och ting varit annorlunda.

Tack till er som svarade i den här tråden och gav kloka tankar.

Du gjorde helt rätt. Vi är skyldiga att ge våra fyrbenta vänner värdiga och lyckliga liv. Du gjorde det bästa du kunde göra både innan när du försökte in i det sista, och nu när du till slut valde att låta honom somna in. Jag beklagar förlusten så.