Om man inte får sin stora kärlek...

[starcraft]

Att vara nöjda med att leva tillsammans är inte det ganska stort och bra? Om jag nöjer mig med att min partner är för jävla bra för mig och därför vill leva tillsammans.

Varför är nöjdhet så negativt? Ska man alltid leta efter något annat än det man känner till väl? Är det en automatiskt god egenskap?

Är det inte i själva verket missnöjd ordet ni letar efter? Jag stannar här trots att jag är ganska missnöjd.

För mig är det skillnad på att vara nöjd och att nöja sig. Att vara nöjd är att man är tillfreds med sitt val av partner och vill inte ha någon annan. Att nöja sig är för mig att man går runt och längtar efter något annat, men det här är det bästa man kan/tror sig kunna få.

 

[Hermelin]

Jag tycker som @Gnist att det är respektlöst att vara ihop med någon av andra skäl än att man älskar vederbörande. Att skaffa barn med någon som bara vill ha som vän känns fel på flera olika plan. Då är det väl bättre att någon slumpvist utvald man donerar sin sperma och att du lever som ensamstående förälder?

 

[Lillgrådis]

Så länge båda är överens om att "nöja sig" - och räknar med att båda också kommer att fortsätta vilja leva så - så far ju egentligen ingen annan illa om man vill ordna sitt liv på det sättet. Och visst finns det sådana exempel som kanske lever livet ut på de premisserna, för att just de båda tycker att alternativet att leva ensam är ännu värre.

Men att en känner mer och den andre "nöjer sig", verkar som helt fel ingångsvärden.

Personligen skulle jag däremot se det som ett fängelse och bli djupt olycklig av att leva med någon av huvudskälen att det är praktiskt och ekonomiskt, om det inte fanns en annan närhet med egentliga och ömsesidiga kärlekskänslor. Även om det var en normal och hygglig människa i övrigt.

Sedan ser jag inte heller riktigt behovet av att kvalificera något som "mitt livs kärlek" eller "min stora kärlek", men åtminstone kräver jag betydligt mer, djupare och starkare känslor från båda håll för att bo ihop med eller planerat skaffa barn med någon, jämfört med känslor jag har för en valfri kompis eller arbetskollega.

 

[Plommonlila]

Jag skulle inte nöja mig på det sättet att låta en partner felaktigt tro att jag är kär i hen och sen leva tillsammans. Däremot om båda är helt öppna med att ingen är kär men båda vill sätta ett barn till världen och sen uppfostra det barnet tillsammans så ser jag inga problem alls med det . Det finns ju tom kontaktsidor för barnlösa där man letar partner endast för att man vill ha barn.

 

[Gnist]

För övrigt tror jag man gör sig en björntjänst av kolossala mått om man fixerar sig på "svunnen kärlek". Det kommer alltid att stå i vägen för en ny kärlek, för en ny kärlek finns nog, men man måste ju vara öppen för den och det är man inte om man suktar efter något som aldrig blev.

Det finns många sorters kärlekar liksom.

 

[Galant]

Mitt livs stora kärlek som begrepp får mig att tänka på normer, Hollywood och all skit vi matas med om hur himlastormande allt måste vara i alla livets skeden. Det ger en besk smak i min mun. Tittar vi utanför vårt lands gränser så skulle jag säga att de flesta människor väljer sin partner av helt andra skäl än himlastormande kärlek. Tror inte att det nödvändigtvis är dåliga val. Sen kan jag hålla med om att vara i ett förhållande när man är missnöjd, det är inte sjysst mot någon.

 

[purity_666]

Om man är öppen med att det inte är mer än vänskaps/bekvämlighetsrelation så är väl det helt okej. Men då ska ju båda vara med på det. Att den ena är förälskad och den andra bara går in i förhållandet av bekvämlighet ser jag som rent ut elakt. Det ger ju sannolikt den förälskade ett hopp om att känslor kommer finnas där.
Nej då är det väl bättre att skaffa barn på egen hand och bli ensamstående, hur man nu löser det är väl upp till en själv.

Visst har jag nog människor i mitt liv som lever ihop av bekvämlighet, men de förhållanden började med passion i alla fall. Sen kan man ju älska varandra på andra sätt än det passionerade. Lågan kommer och går. En del är okej med det, andra inte.

Så nej, jag tror inte på att inleda en relation med någon man inte känner annat än vänskap för. Det är inte snällt för någon egentligen. Det låter ju dessutom inte riktigt som det är en relation du vill ha, utan det är barn du vill ha.

 

[Lager]

Jag tycker som @Gnist att det är respektlöst att vara ihop med någon av andra skäl än att man älskar vederbörande. Att skaffa barn med någon som bara vill ha som vän känns fel på flera olika plan. Då är det väl bättre att någon slumpvist utvald man donerar sin sperma och att du lever som ensamstående förälder?

Vilka plan då?

 

[stjarnhimmel]

Jag skulle inte nöja mig på det sättet att låta en partner felaktigt tro att jag är kär i hen och sen leva tillsammans. Däremot om båda är helt öppna med att ingen är kär men båda vill sätta ett barn till världen och sen uppfostra det barnet tillsammans så ser jag inga problem alls med det . Det finns ju tom kontaktsidor för barnlösa där man letar partner endast för att man vill ha barn.

Så tänker jag också. TS kanske kan göra en deal med hen om att enbart skaffa barn ihop? Och vara ärlig med känslorna?

 

[Lager]

Absolut, det gör jag också. Frågan är om jag är så stark. Jag önskar att jag var det.

Fast alltså... Det ena är ju inte automatiskt sämre/bättre än det andra. Det är upp till dig liksom.

Jag ser det inte som starkare att leva som singel än att leva i par. Det hänger ju mer ihop med vilka behov du har.

Sedan finns det en tvåsamhetsnorm i samhället som det är väldigt bekvämt att passa in i. Precis som det är bekvämt att passa in i övriga normer, heteronorm, funktionalitetsnorm... Ju fler du bryter emot desto krångligare kan ditt liv bli - beroende på omgivningen.

 

[honung]

Så tänker jag också. TS kanske kan göra en deal med hen om att enbart skaffa barn ihop? Och vara ärlig med känslorna?

Ehm...är man 41 år så kanske den här barnfrågan är något TS till att börja med ska inse vad det handlar om i den åldern utefter de förutsättningar hen har i sitt liv.

 

[stjarnhimmel]

Ehm...är man 41 år så kanske den här barnfrågan är något TS till att börja med ska inse vad det handlar om i den åldern utefter de förutsättningar hen har i sitt liv.

Jag tycker man ska vara medveten om att det rent statistiskt är mindre chans än för någon som är yngre. Jag har dock flera bekanta som fått barn rätt lätt i den åldern så helt kört vill jag inte säga att det är.
Sen beror det ju på hur gärna man vill ha barnet. Vill man väldigt gärna vet jag många som lyckats i den åldern genom att göra äggdonation utomlands. Det kan vara bra för TS att fundera på hur gärna hen vill ha barn och vad man är beredd att göra för att uppnå det.

 

[kakan89]

Jag har haft den där himlastormande, hjärtekrossande filmkärleken och det var fan inget roligt alls. Mesta tiden gick åt till att vara förkrossad och att vänta på nästa passionerade ögonblick. Kan ju säga att det är inte de ögonblicken man minns i efterhand.

Nu har jag en djup och trygg kärlek. Som är helt fantastisk. Passionen är att vi är så trygga och självsäkra i varandra. Den kärleken hoppas jag få behålla hela mitt liv.

Därför skulle jag ha oerhört svårt att nöja mig med en person. Man blir så ensam då på något vis, även i tvåsamheten.

 

[honung]

Jag tycker man ska vara medveten om att det rent statistiskt är mindre chans än för någon som är yngre. Jag har dock flera bekanta som fått barn rätt lätt i den åldern så helt kört vill jag inte säga att det är.
Sen beror det ju på hur gärna man vill ha barnet. Vill man väldigt gärna vet jag många som lyckats i den åldern genom att göra äggdonation utomlands. Det kan vara bra för TS att fundera på hur gärna hen vill ha barn och vad man är beredd att göra för att uppnå det.

Bara för att man KAN få barn innebär det inte att det är lämpligt. På flera plan. Jag anser att barn som självförverkligande oavsettt ålder alltid är fel, och i synnerhet i den åldern och uppåt.
Jisses, om TS är 41 nu och innan processen är nådd till att man har ett barn i sin famn ganska lång. Jag förstår inte hur det ens kan vara ett rimligt alternativ att rekommendera.

 

[monster1]

Jag tror inte på EN stor kärlek. Alla relationer ser olika ut, känslorna i dom lika så. Relationer som jag ser dom bygger på attraktion och vänskap. Kärlek känner jag till många det som skiljer min romantiska relation från mina vänskapsrelationer är attraktionen som får levas ut i en sexuellsamvaro. Dessutom lever man ju ofta ganska tätt ihop och bygger då en närhet som kanske inte finns i de andra relationerna.

 

[athena_arabians]

Jag har haft den där himlastormande, hjärtekrossande filmkärleken och det var fan inget roligt alls. Mesta tiden gick åt till att vara förkrossad och att vänta på nästa passionerade ögonblick. Kan ju säga att det är inte de ögonblicken man minns i efterhand.

Nu har jag en djup och trygg kärlek. Som är helt fantastisk. Passionen är att vi är så trygga och självsäkra i varandra. Den kärleken hoppas jag få behålla hela mitt liv.

Därför skulle jag ha oerhört svårt att nöja mig med en person. Man blir så ensam då på något vis, även i tvåsamheten.

Jag har liknande erfarenhet (minus att det blev barn till slut då ). Det var rent ut sagt skitjobbigt, emotionell berg- och dalbana konstant. Mitt nuvarande förhållande är passionerat men mycket lugnare, det är minimalt med drama (även om det kan bli lite av det ibland också ).

 

[monster1]

Jag har liknande erfarenhet (minus att det blev barn till slut då ). Det var rent ut sagt skitjobbigt, emotionell berg- och dalbana konstant. Mitt nuvarande förhållande är passionerat men mycket lugnare, det är minimalt med drama (även om det kan bli lite av det ibland också ).

Ja alltså passion är ett helvete, oftast helt fantastiskt i början och sedan blir det mer och mer tärande tills man nästan går under :P. Gud bevare mig... Det bästa med min nuvarande sambo är att jag kan vara mig själv helt och fullt, jag är nästan aldrig nervös att ta upp något ämne alls (är jag nervös är det pga av mig själv inte pga av honom) och att vi skrattar så himla mycket. Visst passion, det kan vara kul, men det finns en gräns för hur mycket energi man orkar lägga på en relation oavsett om det handlar om sex och hångel eller om det handlar om drama...

 

[Petruska]

Jag har liknande erfarenhet (minus att det blev barn till slut då ). Det var rent ut sagt skitjobbigt, emotionell berg- och dalbana konstant. Mitt nuvarande förhållande är passionerat men mycket lugnare, det är minimalt med drama (även om det kan bli lite av det ibland också ).

Ja, jag tänker något i stil med att en bra och intressant - gärna kreativ - relation är väldigt mycket intressantare än mängden känslostormar.

Den bästa partnern är väl den jag kan ha den bästa relationen med. För att det ska vara möjligt behöver man nog tycka väldigt mycket om varandra och vara attraherade av varandra i alla fall emellanåt, men relationens kvalitet och känslornas intensitet har som jag förstår det inte så där väldigt mycket med varandra att göra ändå.

Hellre en bra relation och måttligt med känslosvall, än intensivt känslosvall och en jobbig relation. Tror jag.

Det där med "sitt livs kärlek" låter som att alltsammans ligger i ödets händer och att relationen inte är något man kan påverka överhuvudtaget.

 

[Galant]

Jag läser vad ni skriver och blir inte riktigt klok på varför en del skaver såpass mycket i mig som det gör. För att leva med någon i samma hushåll krävs det massor med saker som för mig inte innefattas i "min livs stora kärlek i singularis" men det kanske ser annorlunda ut för andra. Passion som flammar hetare än vad man står ut med är trevligt att ha upplevt men inte tusan ser jag att det är varken möjligt eller önskvärt att ha i längden i mitt vardagliga liv. Passion absolut men inte när den uppslukar allt och över tid. Kanske kan man "stå ut" med mer passion om man inte lever ihop? Det finns ju flera sätt att leva tillsammans så vad är norm och vad är behov? Och det här med en kärlek vad är det?

Funderar också på att det blir som två motsatser; på ena sidan den himlastormande kärleken som är rätt och den andra där man nöjer sig (missnöjd?) är trygghetsnarkoman och fel, disrespektfull mot sig själv och andra. Djup innerlig kärlek har väl många ansikten och varierar väl över tid. Går kärleken över till missnöjdhet och en känsla av ensamhet eller tomhet är det väl dax att fundera ett varv vad det var man såg från början och vad man ska göra åt situationen.

Sen frågan om barn. Är det en mänsklig rättighet att få barn till vilket pris som helst? Eller en längtan bland många andra? Vilka är bra föräldrar? Är passion bättre föräldramaterial än vänskap?

 

[Gnist]

Fast....

"Den stora kärleken" behöver ju inte per automatik innebära "Förtärande passion".