Om man inte får sin stora kärlek...

[kakan89]

Fast tror ni att alla i er bekantskapskrets lever med sitt livs stora kärlek? Jag tror att många har förhållanden av bekvämlighet, ekonomi, whatever. Jag skulle önska att livet såg ut så att alla är med sitt livs kärlek, men i min bekantskapskrets ser det i alla fall inte ut så.

Nej det tror jag inte. Men de som jag har sett har lämnat "bekvämlighetsbubblan" har blivit lyckligare människor som singlar.

 

[honung]

Fast tror ni att alla i er bekantskapskrets lever med sitt livs stora kärlek? Jag tror att många har förhållanden av bekvämlighet, ekonomi, whatever. Jag skulle önska att livet såg ut så att alla är med sitt livs kärlek, men i min bekantskapskrets ser det i alla fall inte ut så.

Jag tror många lever i halvtaskiga förhållanden bara för att de anser att alternativen är sämre, och för att förhållandet de lever i en gång startat med förutsättningen att det var sitt livs kärlek men under åren förändrats till att bara vara "trygghet". Jag anser att de som faktiskt aktivt VÄLJER att leva ensamma, vara starkare som inivider än de som lever i dessa beskrivna halvtaskiga förhållanden.

 

[Idas]

Jag skulle aldrig i livet "nöja mig". Kan inte tänka mig en värre björntjänst mot mig själv och mot den andra parten.

 

[Bison]

Fast tror ni att alla i er bekantskapskrets lever med sitt livs stora kärlek? Jag tror att många har förhållanden av bekvämlighet, ekonomi, whatever. Jag skulle önska att livet såg ut så att alla är med sitt livs kärlek, men i min bekantskapskrets ser det i alla fall inte ut så.

Jag tror det är vanligt och har själv levt så.
Trevlig och snäll man, stor fin villa, bra ekonomi osv. Allt rullade på fint utan bråk men jag kände att jag inte ville att min liv bara skulle vara tryggt och bekvämt.
Ställde mig frågan om jag ville att resten av mitt liv skulle se ut såhär och svarade nej.
Är mycket lyckligare ensam i liten lägenhet med snävare ekonomi.

 

[rtf]

Jag anser att de som faktiskt aktivt VÄLJER att leva ensamma, vara starkare som inivider än de som lever i dessa beskrivna halvtaskiga förhållanden.

Absolut, det gör jag också. Frågan är om jag är så stark. Jag önskar att jag var det.

 

[kryddelydd]

Fast tror ni att alla i er bekantskapskrets lever med sitt livs stora kärlek? Jag tror att många har förhållanden av bekvämlighet, ekonomi, whatever. Jag skulle önska att livet såg ut så att alla är med sitt livs kärlek, men i min bekantskapskrets ser det i alla fall inte ut så.

Det vet man ju aldrig.

Men jag är ganska övertygad om att de i min bekantskapskrets som lever i ett förhållande, åtminstone inledningsvis blev tillsammans på grund av passion, kärlek.
Men att för många har passionen övergått i en lugnare men inte sämre kärlek, och att det också finns respekt och vänskap.

Och jag hoppas att de som bor tillsammans "av bekvämlighet" och utan att egentligen trivas, separerar.

 

[Efwa]

Man måste också, tror jag, skilja på olika sorts kärlek.

Ibland kan man förväxla förälskelse och passion som "den stora kärleken" och jag tror man ibland måste tänka över om det var så eller verkligen var kärlek.

 

[rtf]

Och jag hoppas att de som bor tillsammans "av bekvämlighet" och utan att egentligen trivas, separerar.

Fast jag tror att många trivs i sina bekväma förhållanden. Även fast det inte blev med sitt livs kärlek.

 

[Efwa]

Det vet man ju aldrig.

Men jag är ganska övertygad om att de i min bekantskapskrets som lever i ett förhållande, åtminstone inledningsvis blev tillsammans på grund av passion, kärlek.
Men att för många har passionen övergått i en lugnare men inte sämre kärlek, och att det också finns respekt och vänskap.

Och jag hoppas att de som bor tillsammans "av bekvämlighet" och utan att egentligen trivas, separerar.

Jag tycker den sista meningen är viktig. Hur ska man annars kunna ge sina barn en handledning om hur ett förhållande ska vara?

 

[strawberrysylt]

Jag tror det är vanligt och har själv levt så.
Trevlig och snäll man, stor fin villa, bra ekonomi osv. Allt rullade på fint utan bråk men jag kände att jag inte ville att min liv bara skulle vara tryggt och bekvämt.
Ställde mig frågan om jag ville att resten av mitt liv skulle se ut såhär och svarade nej.
Är mycket lyckligare ensam i liten lägenhet med snävare ekonomi.

Jag håller med där! Levde i ett förhållande i ganska många år, men det fattades liksom något. Inte ångrat en millisekund att jag gjorde slut. Visst, börjar tröttna på att va singel nu efter snart två år, men hellre ensam än i ett förhållande som saknar något.

//r

 

[Efwa]

Fast jag tror att många trivs i sina bekväma förhållanden. Även fast det inte blev med sitt livs kärlek.

Det tror jag också.
Men, jag tycker ändå det skiljer lite från det som @kryddelydd menar (tror jag).

Jag uppfattar ditt inlägg som att man "nöjer" dig med sitt andra alternativ men det behöver ju inte vara kärlekslöst egentligen.

Jag tror att det andra alternativet är att man tar första bästa och lever bekvämt men kärlekslöst.

Med reservation för missförstånd.

 

[rtf]

Jag tror att det andra alternativet är att man tar första bästa och lever bekvämt men kärlekslöst.

Med reservation för missförstånd.

Nej det menar jag inte. Man kan ju tycka om varandra, även vara kära i varandra, även om man inte är varandras livs stora kärlek.

Jag är tacksam för alla inputs!

 

[honung]

Absolut, det gör jag också. Frågan är om jag är så stark. Jag önskar att jag var det.

Du lever som ensamstående idag? Jag antar att du inte ligger på marken och kippar efter luft, att du inte drar dig fram på knä genom tillvaron - men jag skulle tro att du faktiskt hanterar din ensamhet idag men att du skulle ÖNSKA dig den där stora kärleken - precis som det stora flertalet människor på denna jord också skulle önska sig - vare sig de lever som ensamma eller i dessa halvmesyrer till förhållanden? Vad är det som är så svårt? Jag skulle nog vilja säga att ett halvtaskigt förhållande skulle vara svårare att leva i än i ensamheten. Jag tror mig vara lyckligare i vald ensamhet än i valt halvdant förhållande.

 

[Dorinda]

För min del hjälpte det faktiskt att inse att det rosa jag tänkte på inte fanns på riktigt. Jag blev lite realistiskare och kunde släppa de två relationerna lite mera.
Efter det har jag dejtat massor och iaf blivit intresserad av en kille! Sen var inte han intresserad men det är ju sånt som händer. Men det var iaf skönt att någon kunde ha den påverkan på mig igen.
Så länge jag tänkte på det i den väldigt rosa skimrande bilden var ju ingen annan intressant.

 

[starcraft]

Om alla parter är med på spelreglerna så lägger jag mig inte i hur er överenskommelse ser ut. Men att nöja sig och få den andra att tro att man gör det av kärlek är fel!

Jag vet att långt ifrån alla mina vänner är i kärleksfulla förhållanden, men de började i kärlek och sen har det nog mest blivit bekvämt och tryggt. Jag är inte så mycket för bekvämt och tryggt så jag avslutade en sån relation efter massa år. Sen har jag haft en annan relation med någon som var lite mer i brist på annat (började mer som kk) men där hymlade jag aldrig med att några stora känslor inte fanns och han hade dessutom en lättare syn på förhållanden än vad jag egentligen har, så ingen blev sårad av det. Men i längden funkar inte ett bekvämt förhållande för mig, jag behöver kärlek och passion, annars får det vara.

 

[Skjøldur]

Jag är själv en sån som inte är passionerat lagd. Blir inte förälskad och vänskap byggs innan jag blir kär.. Jag är 50 nu så det är definitivt för sent för mig att bli mamma. Jag var sambo och sen gift en tid då jag var ung. Jag tror inte jag velat ha barn med en go vän. Kanske om jag visste att han inte skulle få ett förhållande med någon annan och fler barn. och det kan ju ingen veta. Om det skedde skulle antagligen hans älskade och deras kärleksbarn ha högre prioritet än vårat vänskapsbarn. Åh andra sidan, barn kan både förena och splittra förhållanden. Det är inte otroligt att ett barn skulle få dig att känna mycket mer för honom. Men en liten unge har sina behov och kommer alltid i första hand, därför är det samtidigt en påfrestning för en relation

 

[Bison]

Nej det menar jag inte. Man kan ju tycka om varandra, även vara kära i varandra, även om man inte är varandras livs stora kärlek.

Jag är tacksam för alla inputs!

Jag vet inte om jag tror på det där med livet stora kärlek öht.
Men det måste vara kärlek, passion och längtan för att jag ska må bra.
Inte bara något halvdant med trygghet.

 

[sjoberga]

Att vara nöjda med att leva tillsammans är inte det ganska stort och bra? Om jag nöjer mig med att min partner är för jävla bra för mig och därför vill leva tillsammans.

Varför är nöjdhet så negativt? Ska man alltid leta efter något annat än det man känner till väl? Är det en automatiskt god egenskap?

Är det inte i själva verket missnöjd ordet ni letar efter? Jag stannar här trots att jag är ganska missnöjd.

 

[Petruska]

Fast jag tror att många trivs i sina bekväma förhållanden. Även fast det inte blev med sitt livs kärlek.

Jag förstår inte riktigt vad du menar med "sitt livs kärlek"? Är det en viss person eller en viss relation som är "ens livs kärlek"?

Jag förstår alltså inte riktigt vad "mitt livs kärlek" är för något. Eftersom jag inte helt förstår vad det är, har jag svårt att avgöra om de där bekväma förhållandena är det enda alternativet. Sen beror det ju på vad man tycker är bekvämt.

 

[Gnist]

Fast tror ni att alla i er bekantskapskrets lever med sitt livs stora kärlek? Jag tror att många har förhållanden av bekvämlighet, ekonomi, whatever.

Nej, jag VET flera som är kvar i halvpissiga förhållanden där de inte är lyckliga av just "praktiska orsaker" och jag tycker de är sjukt respektlösa mot sin partner om de stannar enbart pga bekvämlighet. Är inte både de själva och partnern värd att få vara med någon som gör dem lyckliga liksom?

Att stanna med någon man egentligen inte vill ha för att det är praktiskt, gör ingen människa lycklig!

De som däremot lämnat till slut, är alla avsevärt lyckligare numera. Oavsett de är i ett nytt förhållande eller singel..