Om man inte får sin stora kärlek...

Nu är jag lite cynisk, men ganska många lever i halvdana förhållanden.
Och "mitt livs kärlek" kan vara lite av ett vågspel, dessutom. Det händer att denna livskärlek blir vardag och tråkig också.
Det stämmer säkert men samtidigt tänker jag att man söker olika saker i förhållandet. Jag trivs väldigt bra med bekväm, trygg vardag. Maken likaså. Personer av modell rosa moln gick bort för mig när jag dejtade. Mitt förhållande hade nog fått många att backa men för mig är det bra. Jag har svårt att tänka mig något annat :p det passar mig bra att längta efter honom när han är på jobbet, att det kittlar i magen ibland men att vi oftast när barnen somnat är på olika våningar. Vill vi umgås så söker vi upp varandra men våra sociala batterier blir urladdade efter jobb/barn. Det brukar räcka för oss att vara under samma tak för att släcka saknaden.
 
Jag tror det finns olika typer av kärlek och man älskar människor olika utan att det betyder att man tycker om någon mer eller mindre. Tycker det verkar extremt sorgligt om man bara skulle ha en the one. Som någon skrev, tänk om den dör.

Jag och mitt ex hade såndär himlastormande passionerande snudd på destruktiv kärlek. Det var röda rosor och rosa moln eller ett helvete. När vi gjorde slut tänkte jag bara att mitt liv var slut, hur ska man hitta någon som kan jämföras med den kärleken. Sen träffade jag min nuvarand sambo och vår kärlek är mer stabil, vänskaplig, mindre drama och vi gör varandra till bättre människor.
Jag har ett litet destruktivt förälskelsemönster. Jag bli mer himlastormande kär av förhållanden som är dödsdömda... Förhållanden som är omöjliga av olika anledningar. Levde i ett sånt i fem år. Jag visste att det inte var för evigt och det var nig där den intensiva känslan låg . Lite som att ha en kniv i hjärtat hela tiden.
Redan innan jag träffade min nuvarande kände jag att jag ville ha nåt annat. Trygghet mer än kniv i hjärtat .
Och jag har svårt att se detta förhållande ta slut. Jag tänker på det som livslångt.
 
Vilka plan då?

Till exempel för att ge sitt barn möjligheten att ha två föräldrar. Jag tycker att det är skillnad mellan att skaffa barn själv och att ha ligga med en polare för att bli gravid. Men framförallt handlar det om respekt för den person som man tänker som barnets pappa. Särskilt när man vet att den personen egentligen vill mer än så. Att utnyttja det skulle vara cyniskt.
 
... ska man nöja sig med någon man tycker halvdant mycket om eller ska man leva ensam, vad tycker ni? Har detta problem sedan länge. Lever nu ensam, men tror att jag vill ha barn och det går ju inte utan input, så att säga. Har en som tycker om mig och vill ha barn med mig, men som jag bara tycker om som vän. Jag är 41 år, så tiden håller på att rinna ut för barn. Vad tycker ni att jag ska göra? Tacksam för tankar!
Det beror nog på en mängd faktorer..
Personligen så vill jag leva i en relation som gör mig lycklig. Jag vill inte vara olycklig.
Kan du bli lycklig med det "halvdana" eller kommer du till slut bli bitter av att sakna det där du egentligen vill ha?
Är den andre personen med på hur du känner och är det okej för hen att leva med någon som bara ser en som vän? Hur kommer relationen se ut framåt och kommer ni båda kunna vara nöjda där?

Man kan ju dock skaffa barn som ensamstående. Nuförtiden så får man ju hjälp via sjukvården i sådana fall :)
 
Känns som "mitt livs kärlek" antingen är en Disney fabrikation eller folk som misstar känslomässigt kaos med kärlek.. (Har själv gjort det senare i tidigare förhållanden tyvärr)

Jag tror att jag kan älska och förälska sig i massa olika folk, sen är man mer kompatibel med vissa än med andra. Min man och jag är väldigt kompatibla, vi har samma tänk, vi avslutar oftast varandras meningar, har jag en idé så är det inte ovanligt att han kläcker ur sig just det jag tänkt på. Vårt förhållande har varit väldigt lätt överlag då vi kan prata med varandra och det aldrig blir missförstånd (såvida vi inte väljer att missförstå varann med flit), det väldigt tryggt och vi har väldigt roligt tillsammans. Dessutom så hyser vi båda (förutsätter jag) en djup kärlek till varandra. Jag har dock aldrig haft de känslomässiga stormar i detta förhållande som i tidigare, som jag i efterhand inte kan tolka som kärlek utan snarare att vi verkligen verkligen inte var kompatibla = stress, osäkerhet, rädsla, rader av missförstånd och såklart i början även förälskelse. Om mitt förhållande idag tar slut så tror jag att jag kommer ha väldigt svårt att träffa någon jag passar så bra ihop med men å andra sidan så kommer jag aldrig välja att gå in i ett "krångligt" förhållande nånsin igen då jag vet vad jag vill ha. Jag kommer definitivt hellre leva själv resten av livet än att ha det vissa kallar "passion" (läs: ha det som jag haft det i tidigare förhållanden). Naturligtvis har vi haft både upp och nergångar i förhållandet men vi har alltid kunnat prata med varandra (vilket verkligen underlättar när det gäller att reda ut saker), förstå varandra och valt att satsa på varandra. Det finns ingen annan jag kan spendera så mycket tid med och ändå ha kul hela tiden och då har vi ändå varit tillsammans i tolv år nu. Är vi ihop för att det bekvämt? Nä, vi är ihop för att vi efter tolv år fortfarande föredrar varandras sällskap framför någon annans, för att vi fortfarande har kul ihop, för samtalsämnena aldrig tar slut och för att vi älskar varandra. Allt detta gör ju dock förhållandet väldigt bekvämt :).

Summa summarum: kan jag bli kär i nån annan? ja. Kan jag komma att älska nån annan lika mycket? Troligen. Skulle jag stå ut med att leva med nån annan? Tveksamt.. :grin:
 
Till exempel för att ge sitt barn möjligheten att ha två föräldrar. Jag tycker att det är skillnad mellan att skaffa barn själv och att ha ligga med en polare för att bli gravid. Men framförallt handlar det om respekt för den person som man tänker som barnets pappa. Särskilt när man vet att den personen egentligen vill mer än så. Att utnyttja det skulle vara cyniskt.

Då tänker jag nog bara tvärtom. Ska barnet ha två föräldrar så är ju inseminering inte rätt metod. Att däremot ha en överenskommelse med blivande fader - då är man ju två från start.

Men givetvis förutsätter det att båda parter ser det som just en överenskommelse och inte ett eventuell kommande förhållande.
 
Kräver det låter ju som om man är besatt? I den relation jag levde i som var väldigt passionerad så berodde det ju hela tiden på att man levde i sina mest extrema känslor. Jag föredrar kärleksrelationer i den lugna varma formen, något som ger mig energi i mitt övriga liv snarare än konsumerar den.
Det där besatta. För mig handlar det om en idé om relationer till andra människor som jag helt enkelt inte skriver under på. Om relationerna handlar om passion och om att vara besatt, så framstår det för mig som att jag i stort sett är helt oförmögen att agera i dem. De drabbar mig bara, med diverse känslosvall åt olika håll - och kontroll och svartsjuka är bland det första jag då tänker på. Motsatsen till det jag tänker på som kreativa relationer.
 
Vad menar du med emotionellt fattiga föräldraskapet?
Hur ska man hjälpa föräldralösa och problematiserade barn menar du? När jag kollade så var det svårt att tex få vara fosterfamilj etc om man inte hade någon erfarenhet av barn.
Emotionellt fattigt föräldraskap brukar innebära att det bara finns en förälder, man startar från minus. Jag pratar inte enbart om fosterbarn, det finns oerhört många olika behov där ute i verkligheten. Och huruvuda det är lätt eller inte och vad som krävs eller inte är olika från fall till fall. Men jag tycker kanske inte att såna detaljer hör till den här diskussionen, även om det var jag som tog upp det - jag ville nog mest bara peka på att det finns fler sätt att vara viktig för någon än bara genom attt befinna sig i ett förhållande, annat än bara vara biologisk förälder.
 
Att man liksom kan göra saker med och i relationen. Att man inte låser varandra i roller. Att man ännu mindre låser varandra i roller som bygger på hur det var när man träffades (vilket ju kan vara för 50 år sedan). Att man står ganska fri i relation till varandra vad gäller krav och förväntningar av olika slag och därför pratar kontinuerligt om saker och ting.

Den sortens saker.

När man använder uttryck som "sitt livs stora kärlek", får jag snarast bilden av något motsatt i huvudet.
F-n vad jag gillar vad du skriver här. Exakt, jag träffade min partner när jag knappt var vuxen liksom. Och det har runnit jäkligt mycket vatten under broarna så jag är lycklig över att vår relation ser väldigt annorlunda ut idag. Jag vet ett sådant par i min bekantskapskrets, de träffade på 80-talet och ser likadana ut nästan idag. De grälar dagligen och gör precis samma saker som då. Herregud. INGET har hänt sedan 1989 ungefär. De bor dessutom i huset som kvinnan växte upp i, möjligen att de bytt gardiner....
 
Jag tänker så här utan att ha läst hela tråden att om du trånar efter en speciell person som finns i verkligheten så släpp det. Han är inte så fantastiskt som bilden du målat upp.

Är det bara så att du inte hittat rätt ännu välj vad som är viktigast för dej och var ärlig mot dig själv och mannen.
 
Emotionellt fattigt föräldraskap brukar innebära att det bara finns en förälder, man startar från minus. Jag pratar inte enbart om fosterbarn, det finns oerhört många olika behov där ute i verkligheten. Och huruvuda det är lätt eller inte och vad som krävs eller inte är olika från fall till fall. Men jag tycker kanske inte att såna detaljer hör till den här diskussionen, även om det var jag som tog upp det - jag ville nog mest bara peka på att det finns fler sätt att vara viktig för någon än bara genom attt befinna sig i ett förhållande, annat än bara vara biologisk förälder.
Jag försökte googla på begreppet men hittar ingenting om det. När pratar man om emotionellt fattiga föräldraskap?
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag har en nu 18-årig dotter. Hon är min mans och mitt andra barn, men vår första flicka hann aldrig börja leva, så dottern har hela...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
11 503
Senast: sardellen
·
Relationer Jag fick en fråga från min partner här om dagen, som gjorde mig lite bestört... Han frågade vad jag skulle med honom till om det inte är...
2
Svar
31
· Visningar
2 147
Relationer Träffade min nuvarande sambo för ca 4 år sedan och vi har ett barn tillsammans som nu är ca 2 år. Förhållandet är inte alls bra och de...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
10 625
Senast: monster1
·
Relationer Skapade ett nytt nick för detta inlägg för att inte outa mannen. Jag har kommit till insikt om att jag lever i en, för mig, toxisk...
4 5 6
Svar
116
· Visningar
9 224

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp