Ojämställd föräldraledighet för att ”vila”

[AnnDerry]

Jag tror båda behövs. När man har blivit fostrad i andan att det är ens ansvar är det jättesvårt att bara släppa. Så mycket svårare än att lära sig det motsatta, dvs ta ansvar, för det sitter så djupt så djupt att man borde... Att inse att båda har samma ansvar och att ta det till sig och leva utefter det är vitt skilda saker och det behövs träning för båda parter för att verkligen komma dit.

Jag tror att det är betydligt lättare att släppa ansvar när någon annan tydligt kliver fram och tar samma ansvar.

 

[TinyWiny]

Jag tror att det är betydligt lättare att släppa ansvar när någon annan tydligt kliver fram och tar samma ansvar.

Det är det såklart men det kan ändå sitta djupt. Jag tror inte jag är ensam.

 

[Ottisen]

Jobbar deltid (80%) och min sambo jobbar 100% nu när vår son går i förskolan. För mig är det enda sättet att ha tid med både min son och mina hästar. Min sambo har inte lika tidskrävande hobbies och kan därför jobba heltid. När han kommer hem (jag hämtar 13.30, han kommer hem 15-16) så går jag ut till hästarna och kommer in lagom till middagen serveras. 1-2 dagar hämtar han och jag kör långdag på jobbet, det är framförallt när jag har mycket att göra. Ser säkert ojämställt ut på pappret men tycker inte det är det i verkligheten. Jag tjänar dessutom så pass mkt att dessa 20 % jag inte jobbar inte ger så himla stort avdrag på lön efter skatt.
Vi delade upp fl nästan direkt från start, han var ledig två dagar i veckan och jag tre. Då lyckades båda jobba 80% (mitt jobb är mkt flexibelt). Det är dock inget jag skulle rekommendera någon, man blev väldigt trött och stressad. Dock kunde vi ha vår son hemma tills han var 2,5 vilket såklart gör att det var värt det.

 

[vemsomhelst123]

Häromdan pratade jag med en äldre kollega (som har två barn) ang det här med föräldraledighet och deltidsjobb. Jag har själv inga barn men är väldigt intresserad av allt som har med könsroller, feminism osv att göra.

På mitt jobb (högskoleutbildad akademiker och därmed tillhör de flesta på jobbet övre medelklass) är det mer regel än undantag att mammor är föräldralediga minst ett år och sedan jobbar deltid. För mig är det väldigt konstigt att man inte delar jämnt med sin partner vilket jag och min kollega diskuterade igår. Hon menade att lång föräldraledighet och deltidsjobb är något mamman (hon i detta fall) ”unnar sig” som paus från jobb och möjlighet att prioritera sina barn.

För mig är det bara ett sätt att cementera könsroller eftersom pappan inte tänker lika. Eftersom jag är ung utan barn får man ofta kommentaren ”vänta tills du blir lite äldre och skaffar egna barn då ändrar du dig nog”.

Ni som har barn, hur resonerar ni kring det här med jämställd föräldraledighet? Min inre feminist dog lite när jag insåg att kvinnor med bra utbildning inte nödvändigtvis prioriterar sin karriär utan fortsätter att bemästra könsroller.

Vi kommer dela lika. Vi kommer vara hemma ihop första 10-12 veckorna (fuck you pengar skrev någon, lyxpengar tycker jag ), sen är min sambo hemma 6 månader, jag 6 månader och sen tar jag 1 eller 2 månader till beroende på.

Jag kommer ta fler med ersättning (av ekonomiska skäl då mitt jobb fyller upp lönen om man tar ett visst antal dagar) men inte vara hemma fler dagar, min sambo är ledig halva året med lön, så om vi sparar lite dagar där kan han vara hemma längre perioder senare. Om det blir en till känns det också bra att han kan vara hemma i slutet av en graviditet och som denna gång en längre period i början.

Men det är inte okontroversiellt på min (kvinnodominerade) arbetsplats att göra såhär. Jag får känslan av att jag hotar mina kollegors mammaroll genom att inte vara ledig ett år och dessutom bara 3 månader i samband med förlossning...

Med tanke på hans jobb är jag övertygad om att vi kommer få slita för att få det jämlikt. Däremot

 

[ako]

Häromdan pratade jag med en äldre kollega (som har två barn) ang det här med föräldraledighet och deltidsjobb. Jag har själv inga barn men är väldigt intresserad av allt som har med könsroller, feminism osv att göra.

På mitt jobb (högskoleutbildad akademiker och därmed tillhör de flesta på jobbet övre medelklass) är det mer regel än undantag att mammor är föräldralediga minst ett år och sedan jobbar deltid. För mig är det väldigt konstigt att man inte delar jämnt med sin partner vilket jag och min kollega diskuterade igår. Hon menade att lång föräldraledighet och deltidsjobb är något mamman (hon i detta fall) ”unnar sig” som paus från jobb och möjlighet att prioritera sina barn.

För mig är det bara ett sätt att cementera könsroller eftersom pappan inte tänker lika. Eftersom jag är ung utan barn får man ofta kommentaren ”vänta tills du blir lite äldre och skaffar egna barn då ändrar du dig nog”.

Ni som har barn, hur resonerar ni kring det här med jämställd föräldraledighet? Min inre feminist dog lite när jag insåg att kvinnor med bra utbildning inte nödvändigtvis prioriterar sin karriär utan fortsätter att bemästra könsroller.

Den motiveringen du anger att folk har tycker jag suger! Grundtanken måste väl vara att man delar lika tycker jag. Dock är jag ändå för att det ska finnas viss flexibilitet kvar i föräldraförsäkringen (vissa menar ju att den ska lagstiftas 50/50) så att man kan anpassa delvis till praktiska förhållanden. Någon variant med typ 70 procent kvoterade dagar (alltså 35 proc av dagarna totalt) till varje förälder och 30 proc valbara kan jag tycka är rimligt.

 

[BernT]

Jag tror båda behövs. När man har blivit fostrad i andan att det är ens ansvar är det jättesvårt att bara släppa. Så mycket svårare än att lära sig det motsatta, dvs ta ansvar, för det sitter så djupt så djupt att man borde... Att inse att båda har samma ansvar och att ta det till sig och leva utefter det är vitt skilda saker och det behövs träning för båda parter för att verkligen komma dit.

Genuin undran nu, men vem fostrar en att det är ens ansvar? Hur går det till? För jag har aldrig blivit fostrad så. Inte av mina föräldrar och känner heller inte det från ”samhället” egentligen. Enda gången jag kännt mig fostrad att ta ansvar är när jag gjorde min militära grundutbildning och sedan när jag fortsatte jobba inom det, men där förväntas alla ta ansvar och ta hand om sin skit, man som kvinna.

Hemma hos oss gör min sambo det mesta, jag har börjat göra mer nu för att det ska bli mer lika men han gör nog fortfarande typ 60 (säkert mer) och jag typ 40.

 

[vemsomhelst123]

Genuin undran nu, men vem fostrar en att det är ens ansvar? Hur går det till? För jag har aldrig blivit fostrad så. Inte av mina föräldrar och känner heller inte det från ”samhället” egentligen. Enda gången jag kännt mig fostrad att ta ansvar är när jag gjorde min militära grundutbildning och sedan när jag fortsatte jobba inom det, men där förväntas alla ta ansvar och ta hand om sin skit, man som kvinna.

Hemma hos oss gör min sambo det mesta, jag har börjat göra mer nu för att det ska bli mer lika men han gör nog fortfarande typ 60 (säkert mer) och jag typ 40.

Fast, jag läser ofta detta i bla dina inlägg. Så är det hos oss med, jag lagar i princip aldrig mat, städar ytterst sällan, tvättar kanske 1/3 av gångerna och fixar aldrig med presenter, födelsedagar etc, och vi kommer dela lika på föräldraledighet lite på samma vis som du skrivit, vi har lyxen att tjäna bra och ungefär lika mycket och kan vara lediga en del ihop.

Men bara för att jag troligen var "ofostringsbar" till "redig kvinna", och min sambo är mycket mer noggrann med hushållet så innebär det ju inte att det inte finns normer i samhället som vi behöver se upp med och jobba emot så gott vi kan.

Det finns säkert fall där det är rimligt att kvinnan tar mer ledigt, men lika många där det är rimligt att det är tvärtom. Det är bara det att statistiken inte visar detta och att det fortfarande förutsätts att jag som kvinna ska vara hemma ett år med barn.

 

[TinyWiny]

Genuin undran nu, men vem fostrar en att det är ens ansvar? Hur går det till? För jag har aldrig blivit fostrad så. Inte av mina föräldrar och känner heller inte det från ”samhället” egentligen. Enda gången jag kännt mig fostrad att ta ansvar är när jag gjorde min militära grundutbildning och sedan när jag fortsatte jobba inom det, men där förväntas alla ta ansvar och ta hand om sin skit, man som kvinna.

Hemma hos oss gör min sambo det mesta, jag har börjat göra mer nu för att det ska bli mer lika men han gör nog fortfarande typ 60 (säkert mer) och jag typ 40.

Samhället i stort. Har du missat det är det bara att gratulera! Hur det går till? Det börjar redan innan skolåldern när folk säger till småflickor att inte vara åpna när de vill ha något och uppmuntrar småpojkar när de tar för sig. Man säger till småflickor att pojkarna tycker om dem när de slår dem och säger att pojkar är pojkar när de beter sig illa. Man ger flickor beröm när de är omhändertagande och pojkar när de är ego. Man kräver av flickor att de ska lära sig och utföra hushållssysslor men när pojken inte vill slipper han. En mamma som lämnar sitt barn hos pappan och drar blir fullkomligt utdömd. En pappa som gör samma sak är det synd om för att han behöver betala underhåll för sitt barn för han har säkert blivit lurad. Att flickor redan som små avkrävs mer ansvar överlag än pojkar förvånar mig att du aldrig har stött på, det genomsyrar tyvärr hela samhället.

 

[BernT]

Fast, jag läser ofta detta i bla dina inlägg. Så är det hos oss med, jag lagar i princip aldrig mat, städar ytterst sällan, tvättar kanske 1/3 av gångerna och fixar aldrig med presenter, födelsedagar etc, och vi kommer dela lika på föräldraledighet lite på samma vis som du skrivit, vi har lyxen att tjäna bra och ungefär lika mycket och kan vara lediga en del ihop.

Men bara för att jag troligen var "ofostringsbar" till "redig kvinna", och min sambo är mycket mer noggrann med hushållet så innebär det ju inte att det inte finns normer i samhället som vi behöver se upp med och jobba emot så gott vi kan.

Det finns säkert fall där det är rimligt att kvinnan tar mer ledigt, men lika många där det är rimligt att det är tvärtom. Det är bara det att statistiken inte visar detta och att det fortfarande förutsätts att jag som kvinna ska vara hemma ett år med barn.

Jaha? Jag undrar fortfarande vem som fostrar kvinnor till att ”ta mer ansvar”? Jag har aldrig upplevt det. Jag gör väl vad jag känner för liksom. Kommer uppfostra min dotter precis så också. Får vi en son i framtiden kommer jag uppfostra honom så med.

Jag är för övrigt superpedantisk med hemmet, det är alltid städat och ”instagram-fint” (för att använda en beskrivning som förekom i tråden) men det betyder ju inte att jag måste vara den som städar.

 

[BernT]

Samhället i stort. Har du missat det är det bara att gratulera! Hur det går till? Det börjar redan innan skolåldern när folk säger till småflickor att inte vara åpna när de vill ha något och uppmuntrar småpojkar när de tar för sig. Man säger till småflickor att pojkarna tycker om dem när de slår dem och säger att pojkar är pojkar när de beter sig illa. Man ger flickor beröm när de är omhändertagande och pojkar när de är ego. Man kräver av flickor att de ska lära sig och utföra hushållssysslor men när pojken inte vill slipper han. En mamma som lämnar sitt barn hos pappan och drar blir fullkomligt utdömd. En pappa som gör samma sak är det synd om för att han behöver betala underhåll för sitt barn för han har säkert blivit lurad. Att flickor redan som små avkrävs mer ansvar överlag än pojkar förvånar mig att du aldrig har stött på, det genomsyrar tyvärr hela samhället.

Oj jag har aldrig blivit tillsagd att jag är åpen. Jag har alltid tagit det jag vill ha. Jag har aldrig varit omhändertagande och jag har aldrig blivit uppmuntrad att lära mig hushållssysslor (när jag flyttade hemifrån fick jag googla hur en tvättmaskin funkade pga aldrig behövt lära mig). Ingen av mina syskon har heller blivit fostrade så som du beskriver. Och vi kommer från helt vanligt medelklasshem.

 

[BernT]

Kom att tänka på en annan sak. Har en fd kollega som är utbränd och hatar sitt jobb. Nu har hon blivit gravid igen och sjukskrev sig 100 % framåt från jobbet i typ v 6 och är öppen med att det är hennes ”escape baby” och att hon kommer vara hemma typ 2 år. Ska staten betala bara för att någon inte orkar/kan fixa ett nytt jobb som hen inte hatar?

 

[_Taggis_]

@BernT Det är ju kalas att du inte alls känner igen de normer och genusordning som råder i samhället. Det finns hopp när en kvinna på allvar inte känner igen sig i det.
Däremot kan det inte förnekas att det existerar, och är vardag för de flesta av oss. Om nån vill veta mer så råder jag att läsa lite om ämnet, exempelvis boken på endast 120 sidor som jag refererade till (med länk) tidigare i tråden.

 

[BernT]

@BernT Det är ju kalas att du inte alls känner igen de normer och genusordning som råder i samhället. Det finns hopp när en kvinna på allvar inte känner igen sig i det.
Däremot kan det inte förnekas att det existerar, och är vardag för de flesta av oss. Om nån vill veta mer så råder jag att läsa lite om ämnet, exempelvis boken på endast 120 sidor som jag refererade till (med länk) tidigare i tråden.

Självklart har jag tex hört folk säga att kvinnan ska ta mer ansvar osv men jag är inte uppfostrad så, tvärtom. Och framförallt så bryr jag mig inte. Därför känner jag inte att det påverkar mig det minsta. Om Lars 55 tycker att jag som kvinna bör ta mer ansvar i hemmet så kan jag ärligt säga att det går in i ena örat och ut i andra. Jag gör det jag vill göra, det jag inte vill göra gör jag inte, det kan någon annan göra.

Hursomhelst, det är mest det med att alla kvinnor skulle vara uppfostrade till att vara snälla, omhändertagande, självuppoffrande osv jag vänder mig emot för jag ser inte riktigt vem som skulle göra det? Mina föräldrar? Det har de aldrig. Förstår inte hur någon förälder kan uppfostra sitt barn att vara underlägsen pga kön. Men det är möjligt att jag inte riktigt förstår vad som syftas på när ni pratar om uppfostring osv.

 

[_Taggis_]

@BernT Jag tror att jag förstår vad du menar, och jag har själv en liknande uppfostran rent praktiskt. Men det är ju fler än mina föräldrar som påverkat eller försökt påverka mig genom åren. Tex det att jag blivit utfryst på jobb pga att jag som kvinna inte agerat enligt norm och förväntan. Eller genom klassiska kommentarer "du jobbar som en karl" med underton att det ska vara en komplimang. Eller den rätt så fåniga fascinationen över att en liten tjej kan köra stora maskiner och anläggningar utan hjälp (av män). Sånt kommer nog ingen undan, och det jag ffa tycker är läskigt med detta med genusordning är allt detta vi inte ens tänker på eftersom det är så inpräntat i oss så det nästan kunde vara våra i genetiska koder...

 

[BernT]

@BernT Jag tror att jag förstår vad du menar, och jag har själv en liknande uppfostran rent praktiskt. Men det är ju fler än mina föräldrar som påverkat eller försökt påverka mig genom åren. Tex det att jag blivit utfryst på jobb pga att jag som kvinna inte agerat enligt norm och förväntan. Eller genom klassiska kommentarer "du jobbar som en karl" med underton att det ska vara en komplimang. Eller den rätt så fåniga fascinationen över att en liten tjej kan köra stora maskiner och anläggningar utan hjälp (av män). Sånt kommer nog ingen undan, och det jag ffa tycker är läskigt med detta med genusordning är allt detta vi inte ens tänker på eftersom det är så inpräntat i oss så det nästan kunde vara våra i genetiska koder...

Ah okej förstår vad du menar (tror jag ) jag tänkte mest i föräldraskap/i en relation/i ”livspusslet” att jag inte öht är uppfostrad att göra mest/ta mest ansvar osv.

 

[em-pirre]

Självklart har jag tex hört folk säga att kvinnan ska ta mer ansvar osv men jag är inte uppfostrad så, tvärtom. Och framförallt så bryr jag mig inte. Därför känner jag inte att det påverkar mig det minsta. Om Lars 55 tycker att jag som kvinna bör ta mer ansvar i hemmet så kan jag ärligt säga att det går in i ena örat och ut i andra. Jag gör det jag vill göra, det jag inte vill göra gör jag inte, det kan någon annan göra.

Hursomhelst, det är mest det med att alla kvinnor skulle vara uppfostrade till att vara snälla, omhändertagande, självuppoffrande osv jag vänder mig emot för jag ser inte riktigt vem som skulle göra det? Mina föräldrar? Det har de aldrig. Förstår inte hur någon förälder kan uppfostra sitt barn att vara underlägsen pga kön. Men det är möjligt att jag inte riktigt förstår vad som syftas på när ni pratar om uppfostring osv.

Bara för att du inte är uppfostrad så kan du inte komma och säga att det är felaktigt att flickor uppfostras så. För det gör de. Hela samhället är tyvärr uppbyggt så, och om du inte se är det är du blind.

 

[MiniLi]

Självklart har jag tex hört folk säga att kvinnan ska ta mer ansvar osv men jag är inte uppfostrad så, tvärtom. Och framförallt så bryr jag mig inte. Därför känner jag inte att det påverkar mig det minsta. Om Lars 55 tycker att jag som kvinna bör ta mer ansvar i hemmet så kan jag ärligt säga att det går in i ena örat och ut i andra. Jag gör det jag vill göra, det jag inte vill göra gör jag inte, det kan någon annan göra.

Hursomhelst, det är mest det med att alla kvinnor skulle vara uppfostrade till att vara snälla, omhändertagande, självuppoffrande osv jag vänder mig emot för jag ser inte riktigt vem som skulle göra det? Mina föräldrar? Det har de aldrig. Förstår inte hur någon förälder kan uppfostra sitt barn att vara underlägsen pga kön. Men det är möjligt att jag inte riktigt förstår vad som syftas på när ni pratar om uppfostring osv.

En del får det via sina föräldrar eller andra närstående men det sker även tex i skolan och på de flesta platser där vi rör oss. När man pratar om normer så är det oftast mer samhället man syftar på och inte bara specifikt vad ens föräldrar har sagt till en. Har man vettiga föräldrar så står man nog mer rustad för att möta alla andra idioter ute i världen.

 

[Raderad medlem 19815]

Men alltså, varför ska någon annan ha rätt att bestämma över hur man ska spendera tiden som familj?

Kanske för att "någon annan" dvs staten är den som betalar? Vår föräldraförsäkring är ingen mänsklig rättighet utan en extremt generös förmån. Känns rimligt tycker jag att staten då är med och bestämmer hur den ska fördelas.

 

[MiniLi]

Kom att tänka på en annan sak. Har en fd kollega som är utbränd och hatar sitt jobb. Nu har hon blivit gravid igen och sjukskrev sig 100 % framåt från jobbet i typ v 6 och är öppen med att det är hennes ”escape baby” och att hon kommer vara hemma typ 2 år. Ska staten betala bara för att någon inte orkar/kan fixa ett nytt jobb som hen inte hatar?

Jag känner också till flera liknande. Det är sorgligt och ganska irriterande.

 

[TinyWiny]

Oj jag har aldrig blivit tillsagd att jag är åpen. Jag har alltid tagit det jag vill ha. Jag har aldrig varit omhändertagande och jag har aldrig blivit uppmuntrad att lära mig hushållssysslor (när jag flyttade hemifrån fick jag googla hur en tvättmaskin funkade pga aldrig behövt lära mig). Ingen av mina syskon har heller blivit fostrade så som du beskriver. Och vi kommer från helt vanligt medelklasshem.

Som sagt, det är bara att gratulera. Jag har inte uppfostrat mina barn utefter deras kön heller (men båda visste mycket väl hur man tar hand om sig själv när de flyttade hemifrån, det ser jag som grundläggande färdigheter att kunna fixa något att äta, ta hand om sina kläder, ta hand om sitt hem och inte behöva leva i misär eller vara beroende av andra för att kunna ta hand om sig själv) men det hindrar tyvärr inte att samhället i stort har talat om för pojken att han är pojke och för flickan att hon är flicka och hur de pga sitt kön är och ska vara. De är 26 och 28 så inte lastgamla precis.
Jag själv är fostrad i tanken (från föräldrar och samhälle) att kvinnan är en andra klassens medborgare som inte ska ha någon egen vilja eller önskan utan finns för att serva och ta omhand, att kvinnans jobb inte är viktigt alls och helst inte ens ska märkas (i familjelivet) att hon gör utan helst skulle det göras på kvällar/nätter/när barnen var i skolan och det viktiga var att få barn och sköta hemmet och jag är 46, dvs. inte heller lastgammal. Jag såg det som jättefel redan som liten, vägrade foga mig i det tänket och blev oerhört utsatt pga det. Att du inte ser eller har sett det alls förvånar mig verkligen men det är bara en enkel googling bort för att se hur kvinnor bemöts och vilken vård de får i jämförelse mot mannen eller se vilken skillnad det är på uttaget av föräldradagarna eller vilken skillnad det är i lön mellan mans/kvinnodominerade arbetsplatser för att se att samhället fortfarande är så. Testa att gå till gynekologen med ett problem, du får ingen vettig hjälp om du inte har en manlig partner som du inte kan ha sex med. Då får du hjälp för det är ju viktigt, att du lider själv är inte det viktiga utan det viktiga är att mannen får sex. Jag har en viss förståelse för att man om man inte ser det alls inte heller förstår varför den feministiska rörelsen är så oerhört viktig.