Ojämställd föräldraledighet för att ”vila”

@TinyWiny Jag har aldrig blivit fostrad i att vara en andra klassens medborgare, det är ju bara sorgligt. Och jag har alltid haft högre lön än mina manliga kollegor (alltså de på samma nivå, chefer osv har ju såklart tjänat mer). Jag har alltid blivit pushad och peppad att jag kan (och ska!) göra precis vad jag vill. Aldrig blivit lärd att jag ska serva någon. Hade aldrig funnit mig i det. Möjligtvis om det fanns något för mig att vinna på det men troligtvis inte.

Iaf mina föräldrar har inte uppfostrat mig så och jag tror inte de är speciellt banbrytande, det blev nog mest bara så.
 
Jag har inga barn själv men många av mina vänner har och där delas det lika.

Min bror var hemma första tiden med barnet/barnen och tagit ut alla dagar efter.

Jobbar i ett väldigt mansdominerande yrke och jag måste säga att jag blir bara mer och mer positiv till att höra hur yngre män/killar resonerar och framför allt reagerar när det kommer till jämnställdhet.
Visst är det lång väg kvar men jag tycker detta är positivt och gör mig glad att höra.
 
@TinyWiny Jag har aldrig blivit fostrad i att vara en andra klassens medborgare, det är ju bara sorgligt. Och jag har alltid haft högre lön än mina manliga kollegor (alltså de på samma nivå, chefer osv har ju såklart tjänat mer). Jag har alltid blivit pushad och peppad att jag kan (och ska!) göra precis vad jag vill. Aldrig blivit lärd att jag ska serva någon. Hade aldrig funnit mig i det. Möjligtvis om det fanns något för mig att vinna på det men troligtvis inte.

Iaf mina föräldrar har inte uppfostrat mig så och jag tror inte de är speciellt banbrytande, det blev nog mest bara så.
Det är inte bara sorgligt. Det är rent ut sagt förjävligt! Att just du inte har blivit fostrad så eller har upplevt att samhället diskriminerar dig för att du är kvinna är självklart jättebra men det innebär ju inte att du måste vara blind för att samhället är sådant.
 
Självklart har jag tex hört folk säga att kvinnan ska ta mer ansvar osv men jag är inte uppfostrad så, tvärtom. Och framförallt så bryr jag mig inte. Därför känner jag inte att det påverkar mig det minsta. Om Lars 55 tycker att jag som kvinna bör ta mer ansvar i hemmet så kan jag ärligt säga att det går in i ena örat och ut i andra. Jag gör det jag vill göra, det jag inte vill göra gör jag inte, det kan någon annan göra.

Hursomhelst, det är mest det med att alla kvinnor skulle vara uppfostrade till att vara snälla, omhändertagande, självuppoffrande osv jag vänder mig emot för jag ser inte riktigt vem som skulle göra det? Mina föräldrar? Det har de aldrig. Förstår inte hur någon förälder kan uppfostra sitt barn att vara underlägsen pga kön. Men det är möjligt att jag inte riktigt förstår vad som syftas på när ni pratar om uppfostring osv.

Men det är väl bara att titta på vad för slags leksaker föräldrar förser sina barn med? Dockor till flickor, så hon lär sig att ta hand om och utveckla sin empati, och bilar till pojkar. Finns en massa forskning på hur vi behandlar pojkar och flickor olika. Flickor får i större utsträckning uppskattning för hur de ser ut, "vilken fiiin klänning du har!", och pojkar får uppskattning för prestationer och får höra hur tuffa de är. Det här är början på hur kvinnor och män behandlas olika genom hela livet.

KL

En annan aspekt än det som redan pratats om i tråden ang delad föräldraledighet som jag tänkte på när vi fick barn och delade lika var att jag vill att vår son är precis lika trygg med pappa som med mig. Skulle kännas fruktansvärt om vi separerade och sonen skulle bo halva tiden hos någon som inte är lika mycket primärförälder.

Enligt forskning om anknytning så är barnets första 3 år, och allra helst första året, viktigast för barnets anknytning. Därför är det redan "försent" för pappa att få lika god anknytning till barnen om han är hemma mer när de är lite större. Läste en artikel eller om det var en bok som en man skrivit, minns inte vem det var, som hade fyra barn. De två första hade han inte varit föräldraledig med alls, de två sista hade han och mamman delat lika. Nu när barnen var vuxna var det endast de två yngsta som ringde sin pappa lika ofta som sin mamma. De äldsta ringde sin mamma och frågade henne hur det var med pappa istället för att ringa honom direkt.
 
Men det är väl bara att titta på vad för slags leksaker föräldrar förser sina barn med? Dockor till flickor, så hon lär sig att ta hand om och utveckla sin empati, och bilar till pojkar. Finns en massa forskning på hur vi behandlar pojkar och flickor olika. Flickor får i större utsträckning uppskattning för hur de ser ut, "vilken fiiin klänning du har!", och pojkar får uppskattning för prestationer och får höra hur tuffa de är. Det här är början på hur kvinnor och män behandlas olika genom hela livet.

KL

En annan aspekt än det som redan pratats om i tråden ang delad föräldraledighet som jag tänkte på när vi fick barn och delade lika var att jag vill att vår son är precis lika trygg med pappa som med mig. Skulle kännas fruktansvärt om vi separerade och sonen skulle bo halva tiden hos någon som inte är lika mycket primärförälder.

Enligt forskning om anknytning så är barnets första 3 år, och allra helst första året, viktigast för barnets anknytning. Därför är det redan "försent" för pappa att få lika god anknytning till barnen om han är hemma mer när de är lite större. Läste en artikel eller om det var en bok som en man skrivit, minns inte vem det var, som hade fyra barn. De två första hade han inte varit föräldraledig med alls, de två sista hade han och mamman delat lika. Nu när barnen var vuxna var det endast de två yngsta som ringde sin pappa lika ofta som sin mamma. De äldsta ringde sin mamma och frågade henne hur det var med pappa istället för att ringa honom direkt.

Min dotter får både dockor och bilar, och så ser det ut hos samtliga i bekantskapskretsen. Hennes favoriter är en Porschebil som hon rejsar runt med + hennes cykel. Jag säger både till henne att hon är fin och att hon framförallt är tuff och modig. Hade sagt till en pojke att han var fin med.

Läser ibland på mansbebisar kontot och blir bestört. Många verkar bo med/ha barn med kompletta idioter. Min sambo är en grym förebild både för vår dotter och andra män. Han är lika mycket förälder som jag och vår dotter är lika trygg med oss båda. Dock föredrar hon mina öron, för sambons öron sitter fast och är inte lika pillvänliga.
 
Hos oss har jag tagit ut den mesta föräldraledigheten. Inte för att inte pappan vill utan för att det har fungerat bäst ekonomiskt så. Vi hade inte klarat oss ekonomiskt om min sambo skulle vara hemma halva tiden eftersom att jag inte klarar av att jobba heltid med det yrket jag har men min sambo jobbar heltid. Nu läser jag på universitet och håller på att omskola mig till ett annat mindre fysiskt yrke för att kunna jobba heltid så småningom om när även det yngsta barnet blivit 8 år. Min sambo har även bytt jobb några gånger under tiden barnen varit små och även det har bidragit till att han inte kunnat vara föräldraledig i någon längre period.

Min sambo har dock varit föräldraledig på somrarna och vid lov för att barnen ska få vara lediga från förskola och fritids då jag själv jobbar årets alla dagar. Så han har använt dotterns alla dagar då hon blir 9 i sommar. Sonen är bara 3 så där har han dagar kvar men kommer att använda upp dom innan dom försvinner.

För oss hade det varit förödande om min sambo tvingats att vara hemma en längre period. Då hade vi inte fixat det ekonomiskt samt att jag som jobbar inom bården och därmed alla röda dagar behöver ta ut mer föräldrapenning än min sambo för att kunna vara ledig på tex julafton och midsommar och andra storhelger där barnen tycker det är viktigt att både mamma och pappa är hemma.

Visst har jag tyckt att det har varit skönt att komma bort från jobbet ett tag då det är tungt och slitigt och mycket tjafs ibland. Men lika skönt har det varit att efter 1,5 år komma tillbaka till jobbet. Jag har älskar att vara hemma under böbisperioden och jag kan inte tänka mig hur det skulle kännas att måsta börja om att jobba när barnet bara är 6 månader och fortfarande ammar. För min del är mammakännslorna alldeles för starka. Men när barnet börjar vara drygt ett år och bli lite mer självständigt så känns det lättare och till och med skönt att få komma på jobbet och ha ”semester”. För så är det, hur tungt jobbet än må vara så är det lugnare än att vara hemma med en vild snart treårig son 😅 På jobbet får man både äta lunch och gå på toa i fred och man får vila öronen från att höra ordet ”mamma” en miljon gånger per minut.

Så alla mynt har två sidor och jag tycker att det bör vara upp till varje familj att bestämma vad som fungerar bäst för dem. Det är bara den enskilda familjen som vet hur deras ekonomi och vardag fungerar, och hur dom är som personer, ingen annan. Vissa mammor vill ut och jobba direkt och andra skulle vilja vara hemma tills barnen börjar skolan. Vi är all olika så att staten ska bestämma över hur vår familj ska ta hand om våra barn tycker jag är märkligt. Jag vet ingen i vår bekantskapskrets där inte pappan har tagit ut alla fall sina egna dagar. Och absolut tycker jag att papporna ska vara hemma med barnen, men jag tycker inte att det ska styras till den grad det gör idag. Min sambo är med barnen i stort sett all sin lediga tid. Är väldigt duktig på att hitta på saker med dom, bättre än vad jag är då jag har mer behov av egentid samt har hästar som tar en del tid. Så bara för att han inte varit lika mycket föräldraledig som jag så innebär det inte att han är mindre med barnen för det.
 
Min dotter får både dockor och bilar, och så ser det ut hos samtliga i bekantskapskretsen. Hennes favoriter är en Porschebil som hon rejsar runt med + hennes cykel. Jag säger både till henne att hon är fin och att hon framförallt är tuff och modig. Hade sagt till en pojke att han var fin med.

Läser ibland på mansbebisar kontot och blir bestört. Många verkar bo med/ha barn med kompletta idioter. Min sambo är en grym förebild både för vår dotter och andra män. Han är lika mycket förälder som jag och vår dotter är lika trygg med oss båda. Dock föredrar hon mina öron, för sambons öron sitter fast och är inte lika pillvänliga.

Det är samma här hemma, men bara några få i bekantskapskretsen ger sina barn alla valmöjligheter och tittar man på dagis blir man mörkrädd. Flickor leker med flickor och pojkar med pojkar från tidig ålder. Jag inser att hur mycket vi än försöker hemma så kommer vår son snart märka att vissa saker är "flickiga" och andra "pojkiga" och att han har vissa förväntningar på sig som pojke.

Det är jättebra att du inte har det här problemet i din närhet, men att inte se att det finns i stort är ganska ignorant.
 
Jag har älskar att vara hemma under böbisperioden och jag kan inte tänka mig hur det skulle kännas att måsta börja om att jobba när barnet bara är 6 månader och fortfarande ammar. För min del är mammakännslorna alldeles för starka.
Har inte barnets pappa starka pappakänslor? Tycker inte pappan att det är jobbigt att behöva vara ifrån barnet så mycket när bebisen är liten?
Oavsett ekonomiska förutsättningar.

Ärlig fundering.
 
Men det är väl bara att titta på vad för slags leksaker föräldrar förser sina barn med? Dockor till flickor, så hon lär sig att ta hand om och utveckla sin empati, och bilar till pojkar. Finns en massa forskning på hur vi behandlar pojkar och flickor olika. Flickor får i större utsträckning uppskattning för hur de ser ut, "vilken fiiin klänning du har!", och pojkar får uppskattning för prestationer och får höra hur tuffa de är. Det här är början på hur kvinnor och män behandlas olika genom hela livet.

KL

En annan aspekt än det som redan pratats om i tråden ang delad föräldraledighet som jag tänkte på när vi fick barn och delade lika var att jag vill att vår son är precis lika trygg med pappa som med mig. Skulle kännas fruktansvärt om vi separerade och sonen skulle bo halva tiden hos någon som inte är lika mycket primärförälder.

Enligt forskning om anknytning så är barnets första 3 år, och allra helst första året, viktigast för barnets anknytning. Därför är det redan "försent" för pappa att få lika god anknytning till barnen om han är hemma mer när de är lite större. Läste en artikel eller om det var en bok som en man skrivit, minns inte vem det var, som hade fyra barn. De två första hade han inte varit föräldraledig med alls, de två sista hade han och mamman delat lika. Nu när barnen var vuxna var det endast de två yngsta som ringde sin pappa lika ofta som sin mamma. De äldsta ringde sin mamma och frågade henne hur det var med pappa istället för att ringa honom direkt.
Vi har en pojke och en flicka. Flickan lekte mycket med bilar och dyl när hon var bäbis och upp till ca 2 års ålder. Då blev hon mer och intresserad av Barbie och prinsessor. Den perioden höll i sig till hon var ca 6 år. Hon ör 8,5 nu och Barbie leker hon fortfarande med men nu är det lego som är den stora favoriten. Och visst, när hon önskar sig lego så önskar hon sig mer tjejigt lego. Men hon leker även men min sambos gamla lego som definitivt inte skulle klassas som tjejigt. Hon gillar att vara snygg och klänning är favoritplagget och hon har blivit intresserad av smink. Tilläggas bör att jag själv inte är jätte tjejig vad gäller kläder och jag sminkar mig i stort sett aldrig.

Vår son däremot har ända sedan han föddes haft tillgång till både bilar och barbies om vi nu ska förenkla det hela. Han har ända sedan han kunde börja välja leksaker själv när han var några månader gammal föredragit fordon av olika slag. När han kunde börja resa sig upp stod han och skrek och grinade av ilska för att han såg att pappa körde traktorn, skotern eller fyrhjulingen på gården. Det är det enda som finns i hans huvud, fordon. Han är sen på att prata men han kan alla olika typer av motorljud och han vet vart delar sitter och bilmärken och allt möjligt. Det enda han önskar sig nu i treårspresent är en barnskoter... Så trotts att vi har uppfostrat våra barn väldigt lika så har de helt av sig själva valt intressen som speglar deras kön. Jag upplever inte heller att någon av de två förskolor vi haft våra barn på har delat upp leksakerna baserat på kön. Utan alla barn leker med allt. Min son springer tex ofta omkring med dockvagnen, men det är inte för att sköta om dockan som ligger i utan det är för att den har hjul och kan ses som ett fordon. Den låter både högt och kör väldigt fort med honom vid handtaget. Förskolan har köpt in nya lite större fordon senaste månaderna och det är både pojkar och flickor som bråkar om att få leka med dom. Så i min värd förekommer inte typisk flock eller pojkupofostran. Dock blir jag besviken på många klädbutiker för barn som så tydligt delar upp pojk och flickkläder. Min son vill ha färgglada kläder, gärna med paljetter och härliga tryck på. Men det är svårt att hitta på killavdelningen. Där är det mest blått, svart, grått och grönt. Har man tur finns det något plagg i oranget eller gult, typ. Så jag köper ofta kläder på flickavdelningen till honom. Problemet är att då är flickkläder så väldigt flickiga med volanger å spets och dyl. Där finns det en del att jobba med.
 
Jag har en viss förståelse för att man om man inte ser det alls inte heller förstår varför den feministiska rörelsen är så oerhört viktig.

Exakt så är det, och det är även den största anledningen till att genusordningen upprätthålls. De som inte själva upplever en nackdel av den (eller ens reflekterar aktivt över den), lägger heller inte ner någon större energi och reflektion åt att förändra. Som det ser ut nu torde detta vara de flesta män samt en riktigt stor andel kvinnor. Med det underlagt är processen väldigt långsam.
Sen att män som grupp själva har mkt att vinna på att genusordningen och så även machoidealen bryts, glöms ofta bort.

@BernT Alltså, det är jättebra att Du och Din familj inte deltar i den gällande genusordningen. Fantastiskt. Men det spelar ingen roll hur många inlägg som skrivs för att bevisa detta, samt hur många inlägg som skrivs för att bevisa att det trots er och andras familjers normbrytande levnadssätt ändå råder en genusordning där kvinnan är andra klassens medborgare. När vi talar om genus är et på en samhällelig nivå, inte alla enskilda familjers. Det tenderar att bli samma grej som "inte alla män" då det kommer dragandes med argument som hur det är i enskilda familjer och att problemet därmed inte finns..
Det Är Fakta att denna genusordning råder. En tråd här på buke kan inte ändra på det, oavsett vem som tycker vad. Läs lite forskning i ämnet så ser alla det och vi slipper slösa tid på att diskutera hur det ligger till. Det hjulet är redan uppfunnet. Vi kan istället lägga tid på diskussion om Hur man ska komma tillrätta med detta genom att göra medmänniskor medvetna om hur det faktiskt Är.

Jorden är rund. Den diskussionen behövs lika lite som om genusordning råder eller ej.
 
Fast man kommer ju tillrätta med det genom att inte delta i det? Och visa att man inte måste delta i det. Det hjälper säkert någon och det i sin tur hjälper någon och det i sin tur någon och så fortsätter det så.

@_Taggis_
 
@Kristall10 För mig handlar diskussionen väldigt lite om vilka leksaker och kläder barnen väljer, det är betydligt mer intressant Varför de väljer som de gör. Framförallt då man kan se en förändring i val i takt med en viss ålder, och ffa i samband med att barn i den ålder när denna förändring isf sker ofta tagit del av samhället i form av förskola, kompisar inkl kompisars familjers värderingar, mor- och farföräldrars värderingar etc.
Ja förstår inte hur människor öht kan tro att en själv och ens egna barn inte omfattas av den påverkan som samhället utgör. Och ser man det inte alls, då är det dags att läsa på fakta.

Att jag själv tex driftar stora industriella anläggningar som enda kvinna i den posten på mitt företag, säger inte ett enda dugg om genusordningen. Det säger egentligen bara att jag är normbrytande, vilket i sig är jättebra, men det förändrar ingenting i det stora hela så länge genusordningen tillåts råda. Mina kollegors kvinnliga partners har stått och står fortfarande för den större delen av föräldraledigheten (för att ta upp detta exempel som diskuteras här) och det är ingen som reflekterar över varför.
 
Har inte barnets pappa starka pappakänslor? Tycker inte pappan att det är jobbigt att behöva vara ifrån barnet så mycket när bebisen är liten?
Oavsett ekonomiska förutsättningar.

Ärlig fundering.
Absolut har pappan pappakänslor och vill umgås med sitt barn. Vilket han också har gjort under hela barnens uppväxt. Dock är vi olika som personer. Medan jag inte har något emot att sitta hemma och mysa och amma bäbis i typ ett år så föredrar pappan att vara mer aktiv och hitta på mer saker. Därför har det passat honom bättre att vara hemma mer när barnen blivit lite äldre. Jag älskar också att vara aktiv och har hästar som tar mycket tid. Men för mig som har burit barnet i 40 veckor, känner hur det sparkat och rört sig inuti magen, fött fram det och sedan ammar det i stort sett dygnet runt blir det otroligt starka känslor och jag får då inte alls någon längtan att göra något annat än att umgås med mitt barn. Såklart avtar dessa starka känslor och övergår till mer normala mammakänslor vartefter barnet blir större. Hade det varit så att jag absolut inte ville sitta i soffan och amma större delen av dygnet utan kände ett behov att få komma iväg eller att spendera mer tid med hästarna tex så då hade jag utan problem kunnat göra det. Hur vi har valt att fördela föräldraledigheten baseras dels på ekonomin och dels på hur vi är som personer.
När jag har börjat om att jobba efter föräldraledigheterna så är det pappan som tillbringar mest tid med barnen då jag jobbar mycket kvällar och helger samt att hästarna tar tid. Hos oss är det pappa som är favoriten för sonen. För dottern är det nog ungefär 50/50. Jag är borta på skolan ca en vecka per månad då jag pluggar på distans och barnen märker knappt av att jag är borta. Inget grin att dom saknar mig utan dom har det bra med sin pappa och nästan längtar tills jag ska åka ibland så de slipper mitt tjat 😅🙈
Så jag har absolut inte märkt av några negativa konsekvenser av att jag varit hemma under barnens första år.
 
Fast man kommer ju tillrätta med det genom att inte delta i det? Och visa att man inte måste delta i det. Det hjälper säkert någon och det i sin tur hjälper någon och det i sin tur någon och så fortsätter det så.

@_Taggis_

Det kommer definitivt inte tillrätta med genusordningen så länge man slår sig själv för bröstet och säger att Jag minsann inte deltar i den. Att man jobbar på i liten skala är jättebra, men det löser inte problemet på samhällelig basis. Det krävs mer och betydligt mer omfattande arbete för den saken. Med det inte sagt att enstaka familjer inte kan förändra, men d måste inse att din förändring gäller dig och inte hela samhället. Det måste sas slåss på fler fronter.
 
Vi har en pojke och en flicka. Flickan lekte mycket med bilar och dyl när hon var bäbis och upp till ca 2 års ålder. Då blev hon mer och intresserad av Barbie och prinsessor. Den perioden höll i sig till hon var ca 6 år. Hon ör 8,5 nu och Barbie leker hon fortfarande med men nu är det lego som är den stora favoriten. Och visst, när hon önskar sig lego så önskar hon sig mer tjejigt lego. Men hon leker även men min sambos gamla lego som definitivt inte skulle klassas som tjejigt. Hon gillar att vara snygg och klänning är favoritplagget och hon har blivit intresserad av smink. Tilläggas bör att jag själv inte är jätte tjejig vad gäller kläder och jag sminkar mig i stort sett aldrig.

Vår son däremot har ända sedan han föddes haft tillgång till både bilar och barbies om vi nu ska förenkla det hela. Han har ända sedan han kunde börja välja leksaker själv när han var några månader gammal föredragit fordon av olika slag. När han kunde börja resa sig upp stod han och skrek och grinade av ilska för att han såg att pappa körde traktorn, skotern eller fyrhjulingen på gården. Det är det enda som finns i hans huvud, fordon. Han är sen på att prata men han kan alla olika typer av motorljud och han vet vart delar sitter och bilmärken och allt möjligt. Det enda han önskar sig nu i treårspresent är en barnskoter... Så trotts att vi har uppfostrat våra barn väldigt lika så har de helt av sig själva valt intressen som speglar deras kön. Jag upplever inte heller att någon av de två förskolor vi haft våra barn på har delat upp leksakerna baserat på kön. Utan alla barn leker med allt. Min son springer tex ofta omkring med dockvagnen, men det är inte för att sköta om dockan som ligger i utan det är för att den har hjul och kan ses som ett fordon. Den låter både högt och kör väldigt fort med honom vid handtaget. Förskolan har köpt in nya lite större fordon senaste månaderna och det är både pojkar och flickor som bråkar om att få leka med dom. Så i min värd förekommer inte typisk flock eller pojkupofostran. Dock blir jag besviken på många klädbutiker för barn som så tydligt delar upp pojk och flickkläder. Min son vill ha färgglada kläder, gärna med paljetter och härliga tryck på. Men det är svårt att hitta på killavdelningen. Där är det mest blått, svart, grått och grönt. Har man tur finns det något plagg i oranget eller gult, typ. Så jag köper ofta kläder på flickavdelningen till honom. Problemet är att då är flickkläder så väldigt flickiga med volanger å spets och dyl. Där finns det en del att jobba med.

Jag tror inte det har med biologi att göra, fordon har ju inte funnits i mer än 100-150 år. Däremot verkar det som att många små barn är fascinerad av sånt som är stort, rör sig och låter. Senare märker flickor att de förväntas leka med andra saker, som dockor och Barbie istället.

Barnkläder är ett kapitel för sig. Så otroligt frustrerande att vi inte kommit längre med det. När jag handlar tänker jag bort avdelningarna och köper sånt som är fint och ser ut att passa, skiter fullständigt vilken avdelning det kommer ifrån. Dock kommer ju det också en tid då barnen kommer se att det finns en avdelning för varje kön och troligtvis vägrar ha kläder som är sydda för det andra könet. För det har alla andra.
 
Uppenbarligen är jag normbrytande iaf. Känner att jag kan ge mig själv en klapp på axeln för det.

Det är jättebra att du är normbrytande här men dina trådar ang utseende osv visar tydligt att du inte är det på andra fronter. Då är det plötsligt "ditt fria val" och inga normer som påverkat dig. Precis så som mammorna "är hemma av fritt val i massa år" skriver.
 
Senast ändrad:
Jag älskar ändå Buke, så många vettiga inlägg och inte tjafs om biologi osv.

Jag är gravid med vårt andra barn. Jag kommer inte vara hemma länge, tanken är att from månad 2 arbeta 20% och from månad 4 50%. Den stora anledningen är att jag och min man känner att att bara vara FL är rätt trist och att jobba 100% gör att man missar viktiga utvecklingfaser. Genom att dela kan vi njuta de dagar vi är hemma men ändå få välbehövlig break nån dag.

Sen finns det en ekonomisk aspekt. Ska vi inte sälja huset, bilen eller hästen pga 1 års FL måste jag dra in lön då min sambo inte kan kompensera min inkomstförlust. För mig är det en annan aspekt, jag vill itne ha en vikarie på min chefstjänst. Jag vill inte släppa mitt arbete under 1 år och missa utvecklingen. Däremot behöver jag inte vara på plats 8-17 varje dag, mycket jobb kan skötas via mobil från soffan.

Och till de som säger att det är deras fria val som inte påverkar nån, my ass heller. Det är pga er som jag måste förklara mitt upplägg och försäkra om att jag inte kommer försvinna i minst ett år och sen arbeta deltid. Min arbetsplats är väldigt positiv till mitt upplägg men jag inser att många andra inte är det. Min sambo känner att han troligen kommer bli ifrågasatt varför han ska vara ledig så länge också. Allt pga unkna könsnormer.
 

Liknande trådar

Relationer Längesen som jag var inne här nu men känner att jag behöver er input i detta.. :heart För ett par dagar sedan hade jag en diskussion...
29 30 31
Svar
604
· Visningar
35 113
Senast: Sander
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp