Ojämställd föräldraledighet för att ”vila”

[BernT]

Det är jättebra att du är normbrytande här men dina trådar ang utseende osv visar tydligt att du inte är det på andra fronter. Då är det plötsligt "ditt fria val" och inga normer som påverkat dig. Precis så som mammorna "är hemma av fritt val i massa år" skriver.

Man kan operera sig av medicinska skäl också vet du skäl som jag inte behöver redovisa för dig här. Men kom förbi på en fika så ska jag visa dig varför.

 

[Pontevecchio]

Man kan operera sig av medicinska skäl också vet du skäl som jag inte behöver redovisa för dig här. Men kom förbi på en fika så ska jag visa dig varför.

Jag baserar min kommentar på dina inlägg. Där har det inte handlat om medicinska skäl utan du har ofta lyft "det är mitt fria val". Det är rätt få val vi gör som inte är påverkade av normer.

 

[MiniLi]

Absolut har pappan pappakänslor och vill umgås med sitt barn. Vilket han också har gjort under hela barnens uppväxt. Dock är vi olika som personer. Medan jag inte har något emot att sitta hemma och mysa och amma bäbis i typ ett år så föredrar pappan att vara mer aktiv och hitta på mer saker. Därför har det passat honom bättre att vara hemma mer när barnen blivit lite äldre. Jag älskar också att vara aktiv och har hästar som tar mycket tid. Men för mig som har burit barnet i 40 veckor, känner hur det sparkat och rört sig inuti magen, fött fram det och sedan ammar det i stort sett dygnet runt blir det otroligt starka känslor och jag får då inte alls någon längtan att göra något annat än att umgås med mitt barn. Såklart avtar dessa starka känslor och övergår till mer normala mammakänslor vartefter barnet blir större. Hade det varit så att jag absolut inte ville sitta i soffan och amma större delen av dygnet utan kände ett behov att få komma iväg eller att spendera mer tid med hästarna tex så då hade jag utan problem kunnat göra det. Hur vi har valt att fördela föräldraledigheten baseras dels på ekonomin och dels på hur vi är som personer.
När jag har börjat om att jobba efter föräldraledigheterna så är det pappan som tillbringar mest tid med barnen då jag jobbar mycket kvällar och helger samt att hästarna tar tid. Hos oss är det pappa som är favoriten för sonen. För dottern är det nog ungefär 50/50. Jag är borta på skolan ca en vecka per månad då jag pluggar på distans och barnen märker knappt av att jag är borta. Inget grin att dom saknar mig utan dom har det bra med sin pappa och nästan längtar tills jag ska åka ibland så de slipper mitt tjat
Så jag har absolut inte märkt av några negativa konsekvenser av att jag varit hemma under barnens första år.

Har du reflekterat kring att "era personligheter" och medföljande önskemål bara råkar sammanfalla så väl med rådande genusnormer? Och kanske kombinerat med att era barn "bara råkar" ha de preferenser gällande tex leksaker som normer förskriver?
Jag ser ju ett potentiellt samband. Hur tänker du?

Hoppas du inte ser det som kritik av era val utan jag är genuint intresserad av att höra om era reflektioner.

Jag tror att många män inte ens tänker tanken att de skulle få vara hemma mycket eller tidigt. Är det då verkligen ett val man har gjort eller har man bara kört på autopilot utifrån hur man tänker att saker ska/brukar fungera?

 

[BernT]

Jag baserar min kommentar på dina inlägg. Där har det inte handlat om medicinska skäl utan du har ofta lyft "det är mitt fria val". Det är rätt få val vi gör som inte är påverkade av normer.

Fast jag behöver ju inte motivera på ett öppet forum exakt vilka skäl jag haft eller hur? Du ser inte att det är enklare att helt enkelt inte lyfta de skälen? Du hade knappast nöjt dig med om jag skrivit medicinska skäl. Då hade det låtit ”vilka skäl?” Som sagt noll tvång att redovisa det.


Allmänt, varför spelar det ingen roll vad enskilda familjer/individer gör utan bara ”samhället”? Samhället består ju av enskilda familjer/individer?

 

[Pontevecchio]

Fast jag behöver ju inte motivera på ett öppet forum exakt vilka skäl jag haft eller hur? Du ser inte att det är enklare att helt enkelt inte lyfta de skälen? Du hade knappast nöjt dig med om jag skrivit medicinska skäl. Då hade det låtit ”vilka skäl?” Som sagt noll tvång att redovisa det.


Allmänt, varför spelar det ingen roll vad enskilda familjer/individer gör utan bara ”samhället”? Samhället består ju av enskilda familjer/individer?

Jag kräver inte alls redovisning från dig, dina skäl är dina. Men att hävda att man är helt normbrytande är rätt naivt.

Man kan inte bara utgå från sig själv, man måste se till hur majoriteten påverkas och agerar.

 

[Kristall10]

@Kristall10 För mig handlar diskussionen väldigt lite om vilka leksaker och kläder barnen väljer, det är betydligt mer intressant Varför de väljer som de gör. Framförallt då man kan se en förändring i val i takt med en viss ålder, och ffa i samband med att barn i den ålder när denna förändring isf sker ofta tagit del av samhället i form av förskola, kompisar inkl kompisars familjers värderingar, mor- och farföräldrars värderingar etc.
Ja förstår inte hur människor öht kan tro att en själv och ens egna barn inte omfattas av den påverkan som samhället utgör. Och ser man det inte alls, då är det dags att läsa på fakta.

Att jag själv tex driftar stora industriella anläggningar som enda kvinna i den posten på mitt företag, säger inte ett enda dugg om genusordningen. Det säger egentligen bara att jag är normbrytande, vilket i sig är jättebra, men det förändrar ingenting i det stora hela så länge genusordningen tillåts råda. Mina kollegors kvinnliga partners har stått och står fortfarande för den större delen av föräldraledigheten (för att ta upp detta exempel som diskuteras här) och det är ingen som reflekterar över varför.

Ja, fast där är vi ju olika. Och så måste det ju få vara vare sig vi är man eller kvinna eller något annat.

Jag själv skulle inte vilja ha det arbete som du har utifrån den korta beskrivning du ger.
Jag vill inte ha ett arbete med någon typ av ledarroll. Men heller vill jag inte ha ett arbete där jag blir styrd in i minsta detalj.
Jag vill kunna vara hemma med mina barn när dom är små. Om vi skulle bortse från det ekonomiska när det gäller just föräldraledigheten så skulle jag hur som helst vilja vara hemma med barnen på heltid det första året. Men skulle min sambo absolut också vilja det så skulle vi förstås dela. Men som jag skrivit tidigare så är han hellre hemma med barnen när bäbistiden är över.
Jag har inget behov att göra någon häftig karriär och tjäna jätte mycket pengar. Så klart vill jag ha ett jobb jag trivs med och som ger en hyfsad lön, det är därför jag omskolar mig nu.
Men hade jag varit en människa som ville göra karriär och att det var viktigt med ett jobb där man tjänar mycket pengar så känner jag att jag inte kommer på något som hindrar mig.
Jag trivs med att vara hemma mycket. Vi bor på landet på hästgård med allt vad det innebär och jag är väldigt hemmakär och vill spendera all min fritid med familjen och hästarna. Men tycker även om att träffa människor och vill ha ett socialt jobb.
Så alla är vi olika.
Jag har kvinnliga kollegor som alltid tar på sig extra jobb och som inte är föräldraledig särskillt länge. Det är deras personlighet och deras omständigheter som gör att de väljer som de gör. Min personlighet och mina omständigheter gör att jag väljer som jag gör.

Min syster och jag har växt upp under samma förhållanden. Haft samma kompisar, gått på samma förskola och skola då det inte skiljer så mycket åldersmässigt mellan oss. Ändå är vi väldigt olika. Jag är mer lik min pappa. Jag vill ha ett socialt jobb, älskar att skriva och favoritämnen är tex psykologi och beteendevetenskap och kommunikation. Min syster däremot är mer lik mamma då hon älskar siffror. Hon vill jobba med fysik och kemi och vill inte ha ett socialt jobb. Så även om vi påverkas mycket av omgivningen så kommer en hel del av vår personlighet från vårt arv och gener.

 

[SaraMara]

Jag kräver inte alls redovisning från dig, dina skäl är dina. Men att hävda att man är helt normbrytande är rätt naivt.

Man kan inte bara utgå från sig själv, man måste se till hur majoriteten påverkas och agerar.

Ja, de där normerna sitter så jävla hårt att inte ens med ganska god medvetenhet och mycket god vilja att inte vidareöverföra alla jäkla normer som skaver så lyckas jag.

Visst, jag klarar "det stora" i form av att inte ta huvudansvar för barnet, ta en majoritet av fl eller vab, inte ta huvudansvar för hushåll osv - men allt det där andra. Senast häromdagen frågade ungen "varför gör du så" när hon hängde i badrummet när jag duschade och rakade armhålorna. Ptja... vad fan svarar man? Visst "eget val", men helt klart normstyrt.

Som kvinna som är mån om att vara ekonomiskt självständig, kunna leva bra som pensionär och kunna göra karriär på samma villkor som mina manliga kollegor så blir jag galen på allt detta "mitt eget val", eftersom det i så jävla många fall innebär att kvinnan är hemma i (minst) 12 månader, sedan jobbar (högst) 80 % och tar typ all VAB. När jag var gravid tvingades jag gång på gång förklara att jag inte skulle gå upp i rök, att jag givetvis skulle komma tillbaka och att jag fortfarande fanns tillgänglig, inför oroliga kunder. Mina manliga kollegor som berättar om att deras partners väntar barn: a l d r i g. Varje gång en familj väljer att fortsätta reproducera normen om den omhändertagande kvinnan med "starka mammakänslor" (indirekt menandes att vi andra som inte gör så på något sätt är inferior som MÖDRAR) så skjuts sådana som jag ned liiite till - på bekostnad av alla möjligheter att någonsin nå ett jämställt samhälle där kvinnor och män värderas lika högt i arbetslivet som en början. Kräkless är ordet.

 

[Badger]

Häromdan pratade jag med en äldre kollega (som har två barn) ang det här med föräldraledighet och deltidsjobb. Jag har själv inga barn men är väldigt intresserad av allt som har med könsroller, feminism osv att göra.

På mitt jobb (högskoleutbildad akademiker och därmed tillhör de flesta på jobbet övre medelklass) är det mer regel än undantag att mammor är föräldralediga minst ett år och sedan jobbar deltid. För mig är det väldigt konstigt att man inte delar jämnt med sin partner vilket jag och min kollega diskuterade igår. Hon menade att lång föräldraledighet och deltidsjobb är något mamman (hon i detta fall) ”unnar sig” som paus från jobb och möjlighet att prioritera sina barn.

För mig är det bara ett sätt att cementera könsroller eftersom pappan inte tänker lika. Eftersom jag är ung utan barn får man ofta kommentaren ”vänta tills du blir lite äldre och skaffar egna barn då ändrar du dig nog”.

Ni som har barn, hur resonerar ni kring det här med jämställd föräldraledighet? Min inre feminist dog lite när jag insåg att kvinnor med bra utbildning inte nödvändigtvis prioriterar sin karriär utan fortsätter att bemästra könsroller.

Svarar bara på ursprungsposten och har inte läst resten av tråden.

Bland mina vänner, många högutbildade akademiker, är det mer regel än undantag att föräldrarna delar ungefär lika på föräldraledigheten. Om sedan en är hemma nästan ett helt år och sedan nästa är iofs möjligt.

Vi resonerade som så att jag skulle vara hemma 6 månader och sedan min man i 6 månader och sedan skulle A börja på förskolan. A åt dock inte mat vid 6 månader utan ammades mest så jag stannade hemma tills han var 8 månader och ammade tills han var 10 månader (dvs ammade när jag kom hem, på kvällen, på natten och på morgonen). Det gick väldigt bra.

Det visade sig att förskolor är körda att få annat än höst och början av vår så när A var 1 år så fanns fortfarande 4 månader kvar som han skulle vara hemma. Min man tog två av dem, mamma tog ett par veckor och sedan var det sommarsemester. Min man skolade in tillsammans med de andra papporna på förskolan under ett par veckor eller så (övervägande inskolande pappor) och ingen jobbade deltid utan A gick långa dagar. Slutresultat är att vi nog hamnade ganska lika.

Vi vabbar strikt varannan dag, om det inte är någonting speciellt, då får den som laggar efter ta igen sedan. Vid längre förkylning än ett par tre dagar har vi fått hjälp av äldre generationen.

(ett annat slutresultat är att med en väldigt jämställd första förskola (mycket studenter) och att vi var noga med att inte hitta på kön på barn vi såg bara för att de hade olika overallfärger så blev det lite av en chock för honom sedan att börja på ny förskola med -pojkar är pojkar personal och pojkar hårddresserade in i sin könsroll, föräldrarna och personal hade däremot lättat upp på flickor och var mindre hårda där.)

 

[Kristall10]

Har du reflekterat kring att "era personligheter" och medföljande önskemål bara råkar sammanfalla så väl med rådande genusnormer? Och kanske kombinerat med att era barn "bara råkar" ha de preferenser gällande tex leksaker som normer förskriver?
Jag ser ju ett potentiellt samband. Hur tänker du?

Hoppas du inte ser det som kritik av era val utan jag är genuint intresserad av att höra om era reflektioner.

Jag tror att många män inte ens tänker tanken att de skulle få vara hemma mycket eller tidigt. Är det då verkligen ett val man har gjort eller har man bara kört på autopilot utifrån hur man tänker att saker ska/brukar fungera?

Absolut stämmer det bra överens med de ”normer” som finns kring könen och att vara hemma med barnen. Men jag ser inget konstigt i det. Jag ser det som rätt normalt att jag som mamma vill vara hemma och väldigt nära mitt barn. Naturen har ju faktiskt sett till så att det är mamman som är ämnad att ta hand om barnet om vi nu ska hårdra det. Och då tycker jag inte alls att det är konstigt att mina hormoner gör så att jag får väldiga moderskänslor och inte vill vara i från mitt barn. Hur könsneutrala vi än försöker vara så kommer vi aldrig i från det att kvinnokroppen är inprogrammerad till att föda och ta hand om ett barn. Den manliga kroppen är inprogrammerad till att skydda familjen och skaffa mat på bordet. Så jag ser inget konstigt i att vi råkar känna olika vad gäller att vara hemma med nyfött barn. Men som jag har sagt tidigare så skulle det absolut inte vara några problem för min sambo att vara hemma om han hade behövt det. Han var förövrigt hemma tre månader när dottern var nyfödd pga att jag råkade ut för en olycka och gick gipsad i tre månader och då hade svårt att ta hand om dottern ordentligt. Men han blir fort rastlös och behöver den sociala kontakten mer än vad jag behöver. Och så har det alltid varit mellan oss. Jag har aldrig haft något behov av att träffa kompisar och festa och hitta på massor. Jag trivs bäst hemma, har få nära vänner och känner att social kontakt en eller ett par gånger i veckan räcker. Antagligen för att jag har ett väldigt socialt jobb och då inte orkar vara social utanför jobbet. Men även pga att jag är sådan som person och har alltid varit.

Jag anser att varje familj gör det som känns bäst och fungerar bäst för dom. Hade jag tvingats jobba tidigt efter barnen fötts hade jag mått dålig över det och min sambo hade mått dåligt efter några månader hemma utan att kunna vara så aktiv och social som han vill, inte pga att han inte vill ta hand om vårt barn utan pga hans personliga behov. Jag har svårt att se något problem i vem som är hemma mest eller inte.
Hur gör man med amningen tex om man som mamma går ut och jobbar tidigt? Om man ammar vill säga. Jag vet att man kan pumpa ur, men skulle jag ha jobbat heltid så skulle det gå många timmar innan jag kunnat pumpa ut igen och det skulle antagligen bli mjölkstockning och annat. Plus att mjölkproduktionen anpassar sig efter hur ofta barnet äter så mjölkproduktionen skulle antagligen minska.

Jag förstår inte riktigt det du skrev om våra barns intresse för könstypiska leksaker. Sonen har varit intresserad av allt som haft hjul och låtit mycket typ sedan han föddes. Detta trotts att han har en storasyster och gott om ”tjejleksaker” runt omkring sig. Han leker korta stunder med dockor och annat tjejigt också, men det slutar alltid med att dockorna får raketmotor eller blir en helekopter eller liknande. Jan klär även ut sig till prinsessa ibland, men även till lejon eller riddare eller spöke eller något annat. Och dottern leker fortfarande med bilar och mer ”killeksaker” även om det är Barbie och framförallt lego som är favoriten. Hennes bästa kompis är för övrigt en kille. Så båda barnen har fått leksaker som reprensenterar båda könen tidigt i livet. Så klart går det inte att komma ifrån att barn påverkas av omgivningen. Men Vi försöker uppfostra barnen till att förstå att dom alltid har ett val och att man får vara annorlunda.

Jag tycker det blir orättvist mot barnet om föräldrarna till varje pris ska göra barnet så könsneutralt det bara går mot barnets vilja. Vi har bekanta där framför allt pappan vägrar ha tjejiga färger på sin deras dotter som nu är två år. Dottern i sin tur vill inget hellre än att ha rosa kläder. Vilket resulterar i att mamman har ett väldigt sjå på morgonen när hon ska klä barnet. Ja, kanske att barnet har blivit påverkat av att hon sett andra tjejer ha rosa. Men so what?! Vill ungen ha rosa så låt henne ha det. Vad spelar det för roll? Är det bättre att barnet är argt och lesset över att inte få ha den färg på kläderna som hon vill? Är det att uppfostra starka självbestämmande kvinnor, att tvinga på dom kläder dom inte vill ha? Givetvis ska det vara lika vilkor i allt vad gäller män och kvinnor. Men jag anser även att varje individ oavsett om du är man eller kvinna har ett ansvar över att forma sitt eget liv och att varje individ har rätt att själv bestämma. Och råkar jag då vara kvinna och mina kvinnliga hormoner råkar fungera utmärkt, ska jag då bli ifrågasatt för det? Kan vi inte bara acceptera att människan föds med en arvsmassa som härstammar långt långt tillbaka i tiden och som faktiskt, vare sig vi vill det eller inte påverkar oss. Jag är stolt över att vara kvinna och jag är stolt och tacksam över att jag har förmågan och framför allt privilegiet att fått bära, föda och uppfostra två underbara barn. För mig är det ett privilegium att ha fått vara hemma under bäbistiden och för mig är det omtanke gentemot mig när min sambo låter mig vara hemma det första året med barnen efterom att han vet att jag så gärna vill det, om vi bortser från det ekonomiska. Men som jag skrivit tidigare så är det ingen uppoffring för honom heller efterom att han hellre är hemma med dom när bäbistiden är över. Men vi är alla olika och det måste vi acceptera. Det finns mammor som tycker bäbistiden är pest och pappor som tycker den är jätte mysig.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst och det är svårt att prata om såna här ämnen såhär på ett forum. I text blir allt så svart eller vitt och alla läsare tolkar texterna olika och det är svårt att förklara exakt hur man tänker.

 

[Pontevecchio]

För att det spelar roll. Låter man barnet fostras i könsnormer så kommer barnet ha färre val i livet, barnet kommer bedömas och få chanser baserat på sitt kön. Och där är det kvinnliga könet inte en fördel.

Lika lite som jag låter mitt barn leka med vapen, slicka på knivar, stoppa olämpliga saker i munnen låter jag hen dresseras i könsroller. Att barnet inte vill klä på sig är inget ovanligt i den åldern, är det nån 2-3åringar som älskar vantar och mössa liksom?

Hur är mannens kropp programmerad till skydd och skaffa mat menar du? Om man nu antar att män jagade så var det med redskap, inte med sina bara händer. Vi har rätt kassa huggtänder och klor liksom.

Barn får i sig mat på andra sätt än amning, det finns flaska. Få börjar jobba dag 1 och amningsfrekvensen för just äta sprider ut sig allt mer med åldern.

Dina kvinnliga hormoner fungerar utmärkt? vad menar du med det? Att kvinnor som inte älskar småbarnstiden har kassa hormoner?

 

[SaraMara]

För att det spelar roll. Låter man barnet fostras i könsnormer så kommer barnet ha färre val i livet, barnet kommer bedömas och få chanser baserat på sitt kön. Och där är det kvinnliga könet inte en fördel.

Lika lite som jag låter mitt barn leka med vapen, slicka på knivar, stoppa olämpliga saker i munnen låter jag hen dresseras i könsroller. Att barnet inte vill klä på sig är inget ovanligt i den åldern, är det nån 2-3åringar som älskar vantar och mössa liksom?

Hur är mannens kropp programmerad till skydd och skaffa mat menar du? Om man nu antar att män jagade så var det med redskap, inte med sina bara händer. Vi har rätt kassa huggtänder och klor liksom.

Barn får i sig mat på andra sätt än amning, det finns flaska. Få börjar jobba dag 1 och amningsfrekvensen för just äta sprider ut sig allt mer med åldern.

Dina kvinnliga hormoner fungerar utmärkt? vad menar du med det? Att kvinnor som inte älskar småbarnstiden har kassa hormoner?

Min pensionärstillvaro när jag är fri att dumpa ett eventuellt trist åbäke till karl, leva fri och dricka rosévin med mina polare istället för att vara beroende av makens pension kommer tacka mig för mina "dåliga" hormoner i så fall.

 

[Lönn]

Det finns inga särskilda enbart kvinnliga hormoner som gör kvinnor bättre eller lämpligare att ta hand om små spädbarn. Får män samma möjlighet kommer de utveckla samma känslor och omhändertagande beteenden som mammor gör. Många män får nog aldrig chansen eller ser till att ta chansen kanske man ska säga.

Angående amning så finns det gott om par som lyckas lösa det trots att kvinnan/den som ammar börjar jobba tidigt. Vet dem som börjat jobba tidigt men ändå ammat tills barnet var 1 år. Jag undrar hur stor andel av de som säger att det inte går att börja jobba tidigt pga. amning ens har provat att lösa det så att partnern också kan mata barnet. Några har det kanske men inte många.

 

[nejlica]

Och till de som säger att det är deras fria val som inte påverkar nån, my ass heller. Det är pga er som jag måste förklara mitt upplägg och försäkra om att jag inte kommer försvinna i minst ett år och sen arbeta deltid. Min arbetsplats är väldigt positiv till mitt upplägg men jag inser att många andra inte är det. Min sambo känner att han troligen kommer bli ifrågasatt varför han ska vara ledig så länge också. Allt pga unkna könsnormer.

Åh vad jag skriver under på detta! Mitt vikariat går ut ungefär samtidigt som mitt första barn är beräknat och första reaktionen när jag berättade om min graviditet för min (kvinnliga) chef var ungefär "då är du inte intresserad av förlängning resten av året alltså!". Jag hade jättegärna delat ungefär som du beskriver och min man också. Tyvärr blir det förmodligen istället att vi bidrar ännu mer till rådande normer då det faktiskt känns som för jobbigt att försöka hålla på våra ideal och få till det med föräldraledighet för mannen och arbetslöshet för mig samtidigt. Jag hoppas såklart att det ändå ska lösa sig med jobb, men det känns så jäkla surt att inte ha ett jobb att gå tillbaka till bara för att jag förväntas vara hemma längre än det eventuella vikariatet sträcker sig

 

[Kristall10]

För att det spelar roll. Låter man barnet fostras i könsnormer så kommer barnet ha färre val i livet, barnet kommer bedömas och få chanser baserat på sitt kön. Och där är det kvinnliga könet inte en fördel.

Lika lite som jag låter mitt barn leka med vapen, slicka på knivar, stoppa olämpliga saker i munnen låter jag hen dresseras i könsroller. Att barnet inte vill klä på sig är inget ovanligt i den åldern, är det nån 2-3åringar som älskar vantar och mössa liksom?

Hur är mannens kropp programmerad till skydd och skaffa mat menar du? Om man nu antar att män jagade så var det med redskap, inte med sina bara händer. Vi har rätt kassa huggtänder och klor liksom.

Barn får i sig mat på andra sätt än amning, det finns flaska. Få börjar jobba dag 1 och amningsfrekvensen för just äta sprider ut sig allt mer med åldern.

Dina kvinnliga hormoner fungerar utmärkt? vad menar du med det? Att kvinnor som inte älskar småbarnstiden har kassa hormoner?

Så mina barn ska alltså inte få vara kvinnliga om dom vill det för att det är ett sämre kön utan måste vara könsneutrala för att ha en chans i livet?

Vi försöker att inte styra barnen men vi förbjuder dom heller inte att inte leka med de leksaker dom vill, ha de kläder dom vill eller utöva de intressen dom vill. Jag skulle bli orolig om mina barn accepterade att jag inte lät dom leka med de leksaker dom vill leka med, förutsatt att det inte är farliga leksaker eller direkt olämpliga för respektive ålder. Att ha en vilja ser jag som något positivt och oavsett om viljan till något kommer av att barnen har blivit inspirerade eller påverkade av något så anser jag att det är deras rätt att få följa sin vilja. Hur ska jag som förälder kunna veta om min dotter vill leka med Barbie enbart för att hennes kompisar gör det eller för att hon verkligen vill och är genuint intresserad? I vilket fall så anser jag att det är fel av mig som förälder att då förbjuda henne att leka med Barbie för att det inte är en könsneutral leksak. Antingen så tröttnar hon på leksaken om det är så att hon enbart ville ha för att kompisarna har, eller så tycker hon att det är jätte roligt och fortsätter ha intresse för den leksaken.

Ang barn och kläder så vet jag att barn i förskoleåldern inte alltid vill klä på sig. Som sagt så har jag barn själv i just den åldern. Av just den anledningen så låter jag barnen ha på sig de kläder de tycker om, för att det underlättar. Och då spelar det ingen roll vilken färg det är. Favoritfärger kommer och går. Men att förbjuda en färg som barnet vill ha pga att den är en tjejfärg, vad sänder det ut för signaler? Jo, att det är fel att vara tjej.

Gällande mina hormoner så menar jag precis som jag skrev. Att om min kropp råkar producera hormoner som gör att jag vill vara väldigt nära mitt nyfödda barn dygnet runt så ska jag väl inte behöva straffas för det? Jag säger inte att det är något fel på mammor som inte känner som jag, vilket jag trodde att jag fick fram genom att säga att alla är olika och så måste det få vara. Alla måste få vara olika, men på lika villkor. Dock så är det till stor del hormoner och olika signalsubstanser i hjärnan som styr hur vi känner. En mamma kan ha samma starka känslor som jag för sitt nyfödda barn men får även starka positiva känslor när hon tänker på sitt jobb och då kanske väljer att gå tillbaka och jobba tidigare än vad jag valt att göra. Och båda mår vi bra i våra beslut och ingen av oss är en sämre mamma för det.

Jag gjorde en grov generalisering när jag skrev om att kvinnor är skapta för att bära och föda barn och männen för att skydda familjen och skaffa mat på bordet. Men det går inte att komma ifrån evolutionen. När människan blev upprättgående så förändrades anatomin genom att kvinnans bäcken blev smalare så att avkomman behövde vara mindre när den föds och därmed mindre utvecklad än tex andra däggdjurungar. Det medförde att avkomman behövde skötas om dygnet runt under lång tid. Efterom att kvinnan då blev begränsad av barnet till stor del så blev det mannens uppgift att samla föda och jaga. Det var ingenting någon bara kom på en dag för 2 miljoner år sedan att det skulle vara så. Det är evolutionen som har format oss till den art vi är i dag. I vår hjärna finns fortfarande det signalsystem kvar som våra förfäder för flera miljoner år sedan utvecklade. Likadant med våra hormoner och vårt endokrina system. Men precis som i djurvärlden så känner och uppfattat vi saker olika på grund av hur vår kropps olika system samt vår omgivning beter sig. Så bara för att jag känner ett väldigt starkt behov av att få vara nära mina nyfödda barn precis som naturen har ”ordnat det” så anser jag inte att det är fel att inte känna på samma sätt som jag. Det är ju bara jag som kan känna som jag och veta vad jag mår bäst av. Jag vet ju att du också håller på med hästar och där finns det ju ston som är mer vaktiga av sig när det gäller fölen tex. Men inte är det någon som ifrågasätter stona och tycker att dom är dåliga mammor för att dom vill vara nära sitt föl? Snarare tvärt om så länge det inte går över styr och det inte går att sköta om sto eller föl.

 

[Fruentimber]

Absolut stämmer det bra överens med de ”normer” som finns kring könen och att vara hemma med barnen. Men jag ser inget konstigt i det. Jag ser det som rätt normalt att jag som mamma vill vara hemma och väldigt nära mitt barn. Naturen har ju faktiskt sett till så att det är mamman som är ämnad att ta hand om barnet om vi nu ska hårdra det. Och då tycker jag inte alls att det är konstigt att mina hormoner gör så att jag får väldiga moderskänslor och inte vill vara i från mitt barn. Hur könsneutrala vi än försöker vara så kommer vi aldrig i från det att kvinnokroppen är inprogrammerad till att föda och ta hand om ett barn. Den manliga kroppen är inprogrammerad till att skydda familjen och skaffa mat på bordet. Så jag ser inget konstigt i att vi råkar känna olika vad gäller att vara hemma med nyfött barn. Men som jag har sagt tidigare så skulle det absolut inte vara några problem för min sambo att vara hemma om han hade behövt det. Han var förövrigt hemma tre månader när dottern var nyfödd pga att jag råkade ut för en olycka och gick gipsad i tre månader och då hade svårt att ta hand om dottern ordentligt. Men han blir fort rastlös och behöver den sociala kontakten mer än vad jag behöver. Och så har det alltid varit mellan oss. Jag har aldrig haft något behov av att träffa kompisar och festa och hitta på massor. Jag trivs bäst hemma, har få nära vänner och känner att social kontakt en eller ett par gånger i veckan räcker. Antagligen för att jag har ett väldigt socialt jobb och då inte orkar vara social utanför jobbet. Men även pga att jag är sådan som person och har alltid varit.

Jag anser att varje familj gör det som känns bäst och fungerar bäst för dom. Hade jag tvingats jobba tidigt efter barnen fötts hade jag mått dålig över det och min sambo hade mått dåligt efter några månader hemma utan att kunna vara så aktiv och social som han vill, inte pga att han inte vill ta hand om vårt barn utan pga hans personliga behov. Jag har svårt att se något problem i vem som är hemma mest eller inte.
Hur gör man med amningen tex om man som mamma går ut och jobbar tidigt? Om man ammar vill säga. Jag vet att man kan pumpa ur, men skulle jag ha jobbat heltid så skulle det gå många timmar innan jag kunnat pumpa ut igen och det skulle antagligen bli mjölkstockning och annat. Plus att mjölkproduktionen anpassar sig efter hur ofta barnet äter så mjölkproduktionen skulle antagligen minska.

Jag förstår inte riktigt det du skrev om våra barns intresse för könstypiska leksaker. Sonen har varit intresserad av allt som haft hjul och låtit mycket typ sedan han föddes. Detta trotts att han har en storasyster och gott om ”tjejleksaker” runt omkring sig. Han leker korta stunder med dockor och annat tjejigt också, men det slutar alltid med att dockorna får raketmotor eller blir en helekopter eller liknande. Jan klär även ut sig till prinsessa ibland, men även till lejon eller riddare eller spöke eller något annat. Och dottern leker fortfarande med bilar och mer ”killeksaker” även om det är Barbie och framförallt lego som är favoriten. Hennes bästa kompis är för övrigt en kille. Så båda barnen har fått leksaker som reprensenterar båda könen tidigt i livet. Så klart går det inte att komma ifrån att barn påverkas av omgivningen. Men Vi försöker uppfostra barnen till att förstå att dom alltid har ett val och att man får vara annorlunda.

Jag tycker det blir orättvist mot barnet om föräldrarna till varje pris ska göra barnet så könsneutralt det bara går mot barnets vilja. Vi har bekanta där framför allt pappan vägrar ha tjejiga färger på sin deras dotter som nu är två år. Dottern i sin tur vill inget hellre än att ha rosa kläder. Vilket resulterar i att mamman har ett väldigt sjå på morgonen när hon ska klä barnet. Ja, kanske att barnet har blivit påverkat av att hon sett andra tjejer ha rosa. Men so what?! Vill ungen ha rosa så låt henne ha det. Vad spelar det för roll? Är det bättre att barnet är argt och lesset över att inte få ha den färg på kläderna som hon vill? Är det att uppfostra starka självbestämmande kvinnor, att tvinga på dom kläder dom inte vill ha? Givetvis ska det vara lika vilkor i allt vad gäller män och kvinnor. Men jag anser även att varje individ oavsett om du är man eller kvinna har ett ansvar över att forma sitt eget liv och att varje individ har rätt att själv bestämma. Och råkar jag då vara kvinna och mina kvinnliga hormoner råkar fungera utmärkt, ska jag då bli ifrågasatt för det? Kan vi inte bara acceptera att människan föds med en arvsmassa som härstammar långt långt tillbaka i tiden och som faktiskt, vare sig vi vill det eller inte påverkar oss. Jag är stolt över att vara kvinna och jag är stolt och tacksam över att jag har förmågan och framför allt privilegiet att fått bära, föda och uppfostra två underbara barn. För mig är det ett privilegium att ha fått vara hemma under bäbistiden och för mig är det omtanke gentemot mig när min sambo låter mig vara hemma det första året med barnen efterom att han vet att jag så gärna vill det, om vi bortser från det ekonomiska. Men som jag skrivit tidigare så är det ingen uppoffring för honom heller efterom att han hellre är hemma med dom när bäbistiden är över. Men vi är alla olika och det måste vi acceptera. Det finns mammor som tycker bäbistiden är pest och pappor som tycker den är jätte mysig.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst och det är svårt att prata om såna här ämnen såhär på ett forum. I text blir allt så svart eller vitt och alla läsare tolkar texterna olika och det är svårt att förklara exakt hur man tänker.

Jag orkar inte ens svara på hälften för det blir bara för dumt. Men allvarligt talat - jag som inte vill ha barn, är jag mindre kvinna för det? Fungerar mina hormoner sämre? Du bör verkligen tänka över det du skriver och vad du menar med det. För mig framstår du som fullständigt indoktrinerad i könsroller som drar till med "biologi" för att försvara din situation.

 

[Badger]

Är gravid med barn nr två. Jag tjänar ca 12 tkr mer per månad än min man. Vi kommer att dela lika nu precis som med första barnet. Hade jag varit man hade jag säkert kunnat argumentera för att jag inte skulle vara föräldraledig öht av ekonomiska skäl. Det finns ALLTID argument för att män inte ”kan” vara hemma med sina barn.

Som flera andra skrivit så tycker jag att det faktum att vi delat på föräldraledigheten avspeglar sig i att vårt föräldraskap blivit jämställt på andra sätt också. T.ex. så har vi båda koll på vilka kläder som behöver köpas. Jag vet tyvärr flera pappor som inte vet vad deras barn har för klädstorlek.

Min man tillbringade de tre första åren med att försöka hindra affärspersonal från att slå in kläderna i presentpapper varje gång han köpte till vår bebis . Så sällan händer det att pappor handlar kläder till små barn i den här staden (gissar att det är mer sällsynt än att de tar ut halva ledigheten rent av).

 

[Kilauea]

Det är samma här hemma, men bara några få i bekantskapskretsen ger sina barn alla valmöjligheter och tittar man på dagis blir man mörkrädd. Flickor leker med flickor och pojkar med pojkar från tidig ålder. Jag inser att hur mycket vi än försöker hemma så kommer vår son snart märka att vissa saker är "flickiga" och andra "pojkiga" och att han har vissa förväntningar på sig som pojke.

Det är jättebra att du inte har det här problemet i din närhet, men att inte se att det finns i stort är ganska ignorant.

Vår son kommer förmodligen leka mycket med pojkar. Detta då våra bekanta med barn i samma åldrar också fått pojkar. Det är liksom svårt att styra.

När jag var liten (född i början av 80-talet) så lekte jag Batman och Robin och även med Barbie (och mycket med leksakshästar). Varierat, alltså. Redan då.

 

[Pontevecchio]

Åh vad jag skriver under på detta! Mitt vikariat går ut ungefär samtidigt som mitt första barn är beräknat och första reaktionen när jag berättade om min graviditet för min (kvinnliga) chef var ungefär "då är du inte intresserad av förlängning resten av året alltså!". Jag hade jättegärna delat ungefär som du beskriver och min man också. Tyvärr blir det förmodligen istället att vi bidrar ännu mer till rådande normer då det faktiskt känns som för jobbigt att försöka hålla på våra ideal och få till det med föräldraledighet för mannen och arbetslöshet för mig samtidigt. Jag hoppas såklart att det ändå ska lösa sig med jobb, men det känns så jäkla surt att inte ha ett jobb att gå tillbaka till bara för att jag förväntas vara hemma längre än det eventuella vikariatet sträcker sig

Hon var inte öppen för lösningar? För oss är det som sagt inte bara en jämställdhetssak utan att vi båda kände att lite av varje är en gyllene medelväg. Plus att 3åringen också får lite mer stimulans än bara se en förälder som är trött av bebiskånkande hela dagarna.

 

[Kilauea]

Jag älskar ändå Buke, så många vettiga inlägg och inte tjafs om biologi osv.

Jag är gravid med vårt andra barn. Jag kommer inte vara hemma länge, tanken är att from månad 2 arbeta 20% och from månad 4 50%. Den stora anledningen är att jag och min man känner att att bara vara FL är rätt trist och att jobba 100% gör att man missar viktiga utvecklingfaser. Genom att dela kan vi njuta de dagar vi är hemma men ändå få välbehövlig break nån dag.

Sen finns det en ekonomisk aspekt. Ska vi inte sälja huset, bilen eller hästen pga 1 års FL måste jag dra in lön då min sambo inte kan kompensera min inkomstförlust. För mig är det en annan aspekt, jag vill itne ha en vikarie på min chefstjänst. Jag vill inte släppa mitt arbete under 1 år och missa utvecklingen. Däremot behöver jag inte vara på plats 8-17 varje dag, mycket jobb kan skötas via mobil från soffan.

Och till de som säger att det är deras fria val som inte påverkar nån, my ass heller. Det är pga er som jag måste förklara mitt upplägg och försäkra om att jag inte kommer försvinna i minst ett år och sen arbeta deltid. Min arbetsplats är väldigt positiv till mitt upplägg men jag inser att många andra inte är det. Min sambo känner att han troligen kommer bli ifrågasatt varför han ska vara ledig så länge också. Allt pga unkna könsnormer.

De som inte kan jobba hemifrån då? Och som vill vara hemma 100%. Jag har älskat att vara hemma med sonen på heltid.

 

[Badger]

Jag tycker att en kurs i "plocka upp skiten" för män vore en mycket bättre ide.

Där håller jag inte helt med. Jag tycker båda.

Jag tycker nog det känns helt fel med det här dömandet av fläck på tröjan och fokus på att hemmet ska vara så himla tiptop, slickat rent och modernt. (Om man jämför städtrådar och renoveringstrådar här på buke med hur det på riktigt såg ut hemma hos mina vänner när jag var liten är skillnaden milsvid. Dvs standarden från 70-talsmamman har höjts.)