Nybliven förälder - for dummies

[Sar]

- ALLA mammor som är medicinskt friska kan amma. Tyvärr får många inte rätt hjälp av vården för att få det att funka. Både mamma och barn måste lära sig och träna.

Det här köper jag inte och jag tycker dessutom att det riskerar att skuldbelägga mammor som gärna vill men där det faktiskt inte fungerar att amma. Jag hade långt hellre sett en skrivning om att de allra flesta kan amma och att det många gånger går att träna upp förmågan men att det i vissa fall ändå inte fungerar och då är huvudsaken att se till att barnet får i sig näring på annat sätt.

 

[cirkus]

Jag tror det är vanligare med det rådet när du har prematura barn eller barn som av någon anledning har låg födelsevikt eller inte verkar gå upp i vikt. 3h matningen blev vår rytm från neo och sedan hemmavid. Våra tjejer hade inte klarat sig utan att vi väckte dem, de sa inte till nog mycket medan vår minste som var sugstark med normal/hög födelsevikt var så tydlig och sa till när han var hungrig så där väckte vi aldrig. Jag tycker inte att det är ett dåligt råd att kunna väcka och mata var 3:e timme tills barnet är över födelsevikt, det har ju knappast hunnit bli så tydlig rytm innan det steget är avklarat.

Mina twins var inte prematurer men de var små ändå - jag väckte dem inte och det gjorde ingen annan heller. Tackochlov. Jag tror fortfarande att rådet generellt är tokigt om det är ett friskt barn som äter bra utan att bli väckt.

 

[mamman]

Jag fick bebis direkt när hon kom ut. Så amningen skulle komma igång.

När jag fick barn (väldigt länge sedan) sa man att barnet gärna fick suga eftersom det gör att livmodern stimuleras att dra ihop sig och minskar blödandet. Eftervärkarna blir ju också extra starka när man ammar.
Fetvadd och tubgas att lägga vadden i (den sticks annars) är bra att lägga om ömmande spända bröst. Fanns på BB när jag fick barn, men kanske inget man har hemma. En värmelampa är också guld, av samma anledning.

 

[mamman]

Precis när barnet är fött är det ofta väldigt "vaket" och med i allt som händer under ett par timmar. Sedan kan det sova nästan hela nästa dygn.

 

[Tora]

Tills barnet har nått sin födelsevikt SKA de väckas var tredje timme (vissa säger var fjärde men vanligaste rekommendationen är var tredje) och ammas.

Anledningen är att det annars är lätt för nyfödda bebisar att få för lågt blodsocker. Då orkar de inte amma utan somnar. Vilket leder till ännu lägre blodsocker. Vilket snabbt blir livsfarligt.

Men när födelsevikten är nådd igen så är det bara att låta ungen sova!

För min del var det aldrig ngr problem. Min skrutt sov oftast 10-45 min i taget och sedan dags för amning. När jag fick sova 1,5 timme i sträck på nätterna var det hallelulja!

De rutinerna har dom inte i Varberg vid min senaste förlossning (2012). Då var det lugnt i 24 timmar. Hade inte barnet ätit då så kunde man börja truga lite men så länge barnet var friskt så var det lugnt.

 

[Whirlie]

De rutinerna har dom inte i Varberg vid min senaste förlossning (2012). Då var det lugnt i 24 timmar. Hade inte barnet ätit då så kunde man börja truga lite men så länge barnet var friskt så var det lugnt.

Där har du helt rätt. De första 24 timmarna klarar sig ett piggt barn m normal förlossning sig utan mat. Så klart finns undantag. Glömde bort det. Men dygn två bör det amma och få i sig förmjölken.

 

[Whirlie]

Det här köper jag inte och jag tycker dessutom att det riskerar att skuldbelägga mammor som gärna vill men där det faktiskt inte fungerar att amma. Jag hade långt hellre sett en skrivning om att de allra flesta kan amma och att det många gånger går att träna upp förmågan men att det i vissa fall ändå inte fungerar och då är huvudsaken att se till att barnet får i sig näring på annat sätt.

Tråkigt att mitt inlägg tolkas så. Det är inte meningen att skuldbelägga mammor som vill amma men inte ”kan”. De som borde känna skuld är i så fall vården när de inte kan ge mamman det stöd som behövs för att amningen ska få chans att komma igång. För vissa mammor sprutar mjölken dag två, för andra kan det dröja fem dagar innan förmjölken blir mjölk.

Ofta ligger problemet med en dålig viktuppgång hos bebis inte i mammans möjlighet att producera mjölk, eller i mjölkens kvalitet. Utan i mjölköverföringen mellan bröst och bebis. Att se och stötta med detta är tyvärr långt ifrån alla på bb och bvc bra på. Många är de som blivit hjälpta av klippt läpp- eller tungband. Och ännu fler är nog tyvärr de mammor som sörjer en ”misslyckad” (många känner tyvärr så) amning som gick i stöpen och tror att deras kropp inte kunde producera mjölk - när det tyvärr var en anatomisk defekt hos bebis som gjorde att det aldrig fungerade.

Många sköterskor har också svårt att ha is i magen och inte hetsa om ersättning vid ”svag” viktuppgång. Plus att det inte informeras om alternativ till flaska de gånger ersättning, eller utpumpad bröstmjölk, behövs för att stödmata.

 

[Problematisk]

Det här hör egentligen inte hit men jag måste fråga och eftersom många här är proffs på bebisar så kör jag

Såhär - jag har aldrig haft nåt intresse av att skaffa barn men har ändå läst den här tråden med stort intresse. Vet ej varför. Men alltså, det som går upp för mig är hur SVÅRT och äckligt det verkar med bebisar ÄR det så?

Med äckligt tänker jag på t.ex. navelsträngen (som ska hänga kvar och typ ruttna bort?! ), att man blöder så mycket att man typ behöver blöja (hur länge då?), att bebisar kan läcka fett (?!) ur huden (whaaat?! ), läste nånstans att de rekommenderade att man smörjer in brösten med bröstmjölk efter man ammat för det ska tydligen vara bra (luktar inte det? ), svart bajs, att det kan läcka mjölk ur brösten lite hur som helst (hur mycket? när då?), att man kan spricka i underlivet och måste sys ihop (AJ ), man måste föda ut moderkakan osv osv.

Och svårt är ju ett ännu större kapitel! Bebisar ska tydligen vägas och väckas och matas hela tiden. Och så får föräldrarna typ aldrig sova ordentligt. Och blöjor ska bytas och grejas och har nån resår som ska ligga på rätt plats annars läcker det? För att inte tala om alla "redskap" som finns. För skojs skull satt jag igår och tittade på olika sorters hjälpmedel för amning (jag är uppenbarligen konstig som, helt ointresserad av egna bebisar, läser om amning ) och det finns ju HUR mycket som helst! Hur svårt är det att amma egentligen? Och hur ont kan det göra? Det verkar vara en hel vetenskap och allt möjligt som kan gå fel, man måste ha koll på hur mycket bebisen äter och pumpa ur (varför?) osv osv. Varför är det så svårt? Hur vet man att man gör rätt? ÄR det så svårt för de flesta eller är det oftast så lätt som jag gått omkring och inbillat mig?
Och hur fattar man ens vad bebisen vill? Om bebisen skriker, är det som i sims att man måste prova allt möjligt eller lär sig föräldrar hur bebisen skriker för olika saker? Hur sjutton gör man för att få ett nöjt och glatt barn?

Det här verkar verkligen vara något värt en högskoleutbildning, minst Barn har som sagt aldrig varit min grej personligen, även om jag tycker det är "intressant" med barn osv. Men den här tråden har gett mig SÅ många nya frågetecken och rädslor!! Och ändå är den så intressant...

 

[Sar]

Tråkigt att mitt inlägg tolkas så. Det är inte meningen att skuldbelägga mammor som vill amma men inte ”kan”. De som borde känna skuld är i så fall vården när de inte kan ge mamman det stöd som behövs för att amningen ska få chans att komma igång. För vissa mammor sprutar mjölken dag två, för andra kan det dröja fem dagar innan förmjölken blir mjölk.

Eller för den delen ger mamman stödet att faktiskt använda sig av ersättning om det nu är så att det av någon anledning inte alls fungerar.

 

[Tora]

Där har du helt rätt. De första 24 timmarna klarar sig ett piggt barn m normal förlossning sig utan mat. Så klart finns undantag. Glömde bort det. Men dygn två bör det amma och få i sig förmjölken.

Ja men på Varberg rekommenderar dom inte att man väcker en bebis för att äta. Inte ens de första dagarna. Jag har fött barn 4 ggr där och då varit inskriven 3-4 dagar och aldrig har dom lyft fram att bebisen skall väckas för att äta.

Speciellt om dom har ätit en gång inom 24 h så verkar det lugnt. Jag var lite orolig i början för min yngsta just för att hon åt så sällan de första dagarna men personalen där tog det hela med ro efter som hon verkade pigg annars.

 

[Whirlie]

Det här hör egentligen inte hit men jag måste fråga och eftersom många här är proffs på bebisar så kör jag

Såhär - jag har aldrig haft nåt intresse av att skaffa barn men har ändå läst den här tråden med stort intresse. Vet ej varför. Men alltså, det som går upp för mig är hur SVÅRT och äckligt det verkar med bebisar ÄR det så?

Med äckligt tänker jag på t.ex. navelsträngen (som ska hänga kvar och typ ruttna bort?! ), att man blöder så mycket att man typ behöver blöja (hur länge då?), att bebisar kan läcka fett (?!) ur huden (whaaat?! ), läste nånstans att de rekommenderade att man smörjer in brösten med bröstmjölk efter man ammat för det ska tydligen vara bra (luktar inte det? ), svart bajs, att det kan läcka mjölk ur brösten lite hur som helst (hur mycket? när då?), att man kan spricka i underlivet och måste sys ihop (AJ ), man måste föda ut moderkakan osv osv.

Och svårt är ju ett ännu större kapitel! Bebisar ska tydligen vägas och väckas och matas hela tiden. Och så får föräldrarna typ aldrig sova ordentligt. Och blöjor ska bytas och grejas och har nån resår som ska ligga på rätt plats annars läcker det? För att inte tala om alla "redskap" som finns. För skojs skull satt jag igår och tittade på olika sorters hjälpmedel för amning (jag är uppenbarligen konstig som, helt ointresserad av egna bebisar, läser om amning ) och det finns ju HUR mycket som helst! Hur svårt är det att amma egentligen? Och hur ont kan det göra? Det verkar vara en hel vetenskap och allt möjligt som kan gå fel, man måste ha koll på hur mycket bebisen äter och pumpa ur (varför?) osv osv. Varför är det så svårt? Hur vet man att man gör rätt? ÄR det så svårt för de flesta eller är det oftast så lätt som jag gått omkring och inbillat mig?
Och hur fattar man ens vad bebisen vill? Om bebisen skriker, är det som i sims att man måste prova allt möjligt eller lär sig föräldrar hur bebisen skriker för olika saker? Hur sjutton gör man för att få ett nöjt och glatt barn?

Det här verkar verkligen vara något värt en högskoleutbildning, minst Barn har som sagt aldrig varit min grej personligen, även om jag tycker det är "intressant" med barn osv. Men den här tråden har gett mig SÅ många nya frågetecken och rädslor!! Och ändå är den så intressant...

Ganska spot on!
Jag älskar att vara mamma och älskar min lilla skitunge. Men att skaffa barn rekommenderar jag bara de som känner att de har för mycket egentid, för mycket pengar, för mycket kvalitetstid med sin partner och för mycket tid till att hålla hem och hushåll rent. Och för mycket sömn. Jag har inte sovit en hel natt på över 20 månader, och är gravid igen. Vilket innebär nattliga toarundor tills bebis är född och sedan troligtvis minst 18 ytterligare månader med uppbrutnen sömn. Men ännu troligare flera år.

Men jag har aldrig någonsin tråkigt, och alltid någon att krama.

 

[KattenKorven]

Det här hör egentligen inte hit men jag måste fråga och eftersom många här är proffs på bebisar så kör jag

Såhär - jag har aldrig haft nåt intresse av att skaffa barn men har ändå läst den här tråden med stort intresse. Vet ej varför. Men alltså, det som går upp för mig är hur SVÅRT och äckligt det verkar med bebisar ÄR det så?

Med äckligt tänker jag på t.ex. navelsträngen (som ska hänga kvar och typ ruttna bort?! ), att man blöder så mycket att man typ behöver blöja (hur länge då?), att bebisar kan läcka fett (?!) ur huden (whaaat?! ), läste nånstans att de rekommenderade att man smörjer in brösten med bröstmjölk efter man ammat för det ska tydligen vara bra (luktar inte det? ), svart bajs, att det kan läcka mjölk ur brösten lite hur som helst (hur mycket? när då?), att man kan spricka i underlivet och måste sys ihop (AJ ), man måste föda ut moderkakan osv osv.

Och svårt är ju ett ännu större kapitel! Bebisar ska tydligen vägas och väckas och matas hela tiden. Och så får föräldrarna typ aldrig sova ordentligt. Och blöjor ska bytas och grejas och har nån resår som ska ligga på rätt plats annars läcker det? För att inte tala om alla "redskap" som finns. För skojs skull satt jag igår och tittade på olika sorters hjälpmedel för amning (jag är uppenbarligen konstig som, helt ointresserad av egna bebisar, läser om amning ) och det finns ju HUR mycket som helst! Hur svårt är det att amma egentligen? Och hur ont kan det göra? Det verkar vara en hel vetenskap och allt möjligt som kan gå fel, man måste ha koll på hur mycket bebisen äter och pumpa ur (varför?) osv osv. Varför är det så svårt? Hur vet man att man gör rätt? ÄR det så svårt för de flesta eller är det oftast så lätt som jag gått omkring och inbillat mig?
Och hur fattar man ens vad bebisen vill? Om bebisen skriker, är det som i sims att man måste prova allt möjligt eller lär sig föräldrar hur bebisen skriker för olika saker? Hur sjutton gör man för att få ett nöjt och glatt barn?

Det här verkar verkligen vara något värt en högskoleutbildning, minst Barn har som sagt aldrig varit min grej personligen, även om jag tycker det är "intressant" med barn osv. Men den här tråden har gett mig SÅ många nya frågetecken och rädslor!! Och ändå är den så intressant...

Åh, alla de där invändningarna hade typ jag också och jag var lätt chockad i ett par veckor efter att dottern föddes. Men man vänjer sig.

Navelsträngen torkar ihop ganska snabbt innan den trillar av...men den luktar inte hallon medan den sitter kvar, nej.

Jag blödde så mycket att jag behövde använda jättebindor från BB den första veckan. (Bonus: det är också helt normalt att det kommer ut blodkoagel stora som hönsägg! Som en liten kul överraskning när man går på toa...)

Att bebisar kan läcka fett ur huden har jag aldrig hört talas om eller upplevt förrän jag läste den här tråden, så där är jag lika chockad som du.

Smörja bröstvårtorna med mjölk är jättebra! Angående lukten så luktar man ändå typ bara mjölk och bebiskräks 24/7, så det gör varken till eller från.

Svart bajs, segt som tjära! Men bara första dygnet, sen övergår det raskt till saffransgul keso.

Läcka mjölk ur brösten, hur mycket och när: tillräckligt mycket för att få en jättefläck på kläderna om man inte har inlägg i BH:n. Och när då? Varje gång bebisen grymtar lite missnöjt eller småhungrigt! Good times!

Spricka i underlivet händer typ nästan alla i någon grad. Har man extra tur så måste de klippa med en rejäl sax. Detta råkade jag ut för, och den största chocken med den upplevelsen var att min reaktion på frågan "får vi klippa i ditt underliv med en jättesax, utan någon bedövning?" (citerar ganska fritt ur minnet här...) var att ryta "Ja men klipp då, så ungen kommer ut nån gång!!!"

Vägas och väckas och matas hela tiden sysslade vi inte med, eller ja, BVC vägde ju såklart men vi har aldrig väckt för att mata. Däremot får man inte sova speciellt mycket, nej. Jag har blivit väckt i genomsnitt fyra gånger per natt i ett och ett halvt år nu. Men man vänjer sig förvånansvärt lätt.

Blöjor är ett himla meck första tiden, sen får man in snitsen och blir proffs.

Amning tar jättemycket tid och kan göra förvånansvärt ont första tiden. Maken hörde alltid när dottern fick bra tag om bröstet första veckorna för då tjöt jag i panik. Jag hade aldrig koll på hur mycket hon åt, hon käkade tills hon somnade och då antog jag att hon var mätt.

Man lär sig ganska snabbt att höra skillnad på olika ljud som bebisen gör. Och de flesta barn är nöjda om de är lagom varma, mätta och torra och får hänga med mamma och pappa så mycket de vill (obs: finns såklart undantag!)

Och det finns som tur är snälla, utbildade människor som gärna svarar på alla ens nervösa nybörjarfrågor den första tiden och faktiskt, oftast, för de allra flesta går det superbra att ta hand om minimänniskan TROTS att det är en jättekonstig situation att hamna i när man tidigare mest bara tagit hand om sig själv.

 

[lil-sis]

Det här hör egentligen inte hit men jag måste fråga och eftersom många här är proffs på bebisar så kör jag

Såhär - jag har aldrig haft nåt intresse av att skaffa barn men har ändå läst den här tråden med stort intresse. Vet ej varför. Men alltså, det som går upp för mig är hur SVÅRT och äckligt det verkar med bebisar ÄR det så?

Med äckligt tänker jag på t.ex. navelsträngen (som ska hänga kvar och typ ruttna bort?! ), att man blöder så mycket att man typ behöver blöja (hur länge då?), att bebisar kan läcka fett (?!) ur huden (whaaat?! ), läste nånstans att de rekommenderade att man smörjer in brösten med bröstmjölk efter man ammat för det ska tydligen vara bra (luktar inte det? ), svart bajs, att det kan läcka mjölk ur brösten lite hur som helst (hur mycket? när då?), att man kan spricka i underlivet och måste sys ihop (AJ ), man måste föda ut moderkakan osv osv.

Och svårt är ju ett ännu större kapitel! Bebisar ska tydligen vägas och väckas och matas hela tiden. Och så får föräldrarna typ aldrig sova ordentligt. Och blöjor ska bytas och grejas och har nån resår som ska ligga på rätt plats annars läcker det? För att inte tala om alla "redskap" som finns. För skojs skull satt jag igår och tittade på olika sorters hjälpmedel för amning (jag är uppenbarligen konstig som, helt ointresserad av egna bebisar, läser om amning ) och det finns ju HUR mycket som helst! Hur svårt är det att amma egentligen? Och hur ont kan det göra? Det verkar vara en hel vetenskap och allt möjligt som kan gå fel, man måste ha koll på hur mycket bebisen äter och pumpa ur (varför?) osv osv. Varför är det så svårt? Hur vet man att man gör rätt? ÄR det så svårt för de flesta eller är det oftast så lätt som jag gått omkring och inbillat mig?
Och hur fattar man ens vad bebisen vill? Om bebisen skriker, är det som i sims att man måste prova allt möjligt eller lär sig föräldrar hur bebisen skriker för olika saker? Hur sjutton gör man för att få ett nöjt och glatt barn?

Det här verkar verkligen vara något värt en högskoleutbildning, minst Barn har som sagt aldrig varit min grej personligen, även om jag tycker det är "intressant" med barn osv. Men den här tråden har gett mig SÅ många nya frågetecken och rädslor!! Och ändå är den så intressant...

Det är därför man får världens gulligaste bebis så man står ut

 

[lil-sis]

Ang väckning behövde jag inte väcka honom men däremot hålla koll så att han åt tillräckligt ofta. Det blev för lång tid dagen vi skulle åka hem och då blev han sådär läskigt trött men vi fick hjälp av en uska så han fick i sig lite mjölk och sedan orkade han amma själv. Tror jag klockade mellanrummen i två veckor sedan

 

[Lindon]

Det här hör egentligen inte hit men jag måste fråga och eftersom många här är proffs på bebisar så kör jag

Såhär - jag har aldrig haft nåt intresse av att skaffa barn men har ändå läst den här tråden med stort intresse. Vet ej varför. Men alltså, det som går upp för mig är hur SVÅRT och äckligt det verkar med bebisar ÄR det så?

Med äckligt tänker jag på t.ex. navelsträngen (som ska hänga kvar och typ ruttna bort?! ), att man blöder så mycket att man typ behöver blöja (hur länge då?), att bebisar kan läcka fett (?!) ur huden (whaaat?! ), läste nånstans att de rekommenderade att man smörjer in brösten med bröstmjölk efter man ammat för det ska tydligen vara bra (luktar inte det? ), svart bajs, att det kan läcka mjölk ur brösten lite hur som helst (hur mycket? när då?), att man kan spricka i underlivet och måste sys ihop (AJ ), man måste föda ut moderkakan osv osv.

Och svårt är ju ett ännu större kapitel! Bebisar ska tydligen vägas och väckas och matas hela tiden. Och så får föräldrarna typ aldrig sova ordentligt. Och blöjor ska bytas och grejas och har nån resår som ska ligga på rätt plats annars läcker det? För att inte tala om alla "redskap" som finns. För skojs skull satt jag igår och tittade på olika sorters hjälpmedel för amning (jag är uppenbarligen konstig som, helt ointresserad av egna bebisar, läser om amning ) och det finns ju HUR mycket som helst! Hur svårt är det att amma egentligen? Och hur ont kan det göra? Det verkar vara en hel vetenskap och allt möjligt som kan gå fel, man måste ha koll på hur mycket bebisen äter och pumpa ur (varför?) osv osv. Varför är det så svårt? Hur vet man att man gör rätt? ÄR det så svårt för de flesta eller är det oftast så lätt som jag gått omkring och inbillat mig?
Och hur fattar man ens vad bebisen vill? Om bebisen skriker, är det som i sims att man måste prova allt möjligt eller lär sig föräldrar hur bebisen skriker för olika saker? Hur sjutton gör man för att få ett nöjt och glatt barn?

Det här verkar verkligen vara något värt en högskoleutbildning, minst Barn har som sagt aldrig varit min grej personligen, även om jag tycker det är "intressant" med barn osv. Men den här tråden har gett mig SÅ många nya frågetecken och rädslor!! Och ändå är den så intressant...

Jag blev klippt utan bedövning(tar jävligt ont ja) men blödde inte mycket efter. Kunde inte sitta på flera veckor amningen fungerade inte eftersom jag fick jätteont i brösten. Värkte i flera timmar efter amning,lagom tills sonen skulle äta igen. Efter besök hos amningshjälpen,läkare,provtagningar m.m bestämde jag mig för att sluta.
Byta blöjor,klä på,tvätta barnet lär man sig på BB. Tillbehör är oftast mest försäljningstrick. Folk klarade sig förr utan alla prylar. Hur vet man vad barnet vill? Man provar sig fram alla bebisar skriker inte och gråter mycket. Den första tiden åt sonen 2-3 ggr per natt och sov mellan. Sen när han fick ersättning vaknade han bara 1 gång. Från 8 mån sov han sgs hela nätter. Har aldrig vakat en natt pga sonen. Får nästan dåligt samvete mot alla ni vakande mammor Djuren däremot vandrar många nätter med kolikkänslig gammal häst, katter som blivit skadade, får som jagats av nån lösspringande hund...

Ja det ÄR jobbigt med barn. Jag mådde dåligt i början, fick förlossningsdepression. Allt var inte en dans på rosor fast jag hade ett "lätt barn". Man blir sjuk i magen av oro när dom är sjuka, över allt som kan hända men kärleken från barnet slår allt

 

[Tassetass]

Det här hör egentligen inte hit men jag måste fråga och eftersom många här är proffs på bebisar så kör jag

Såhär - jag har aldrig haft nåt intresse av att skaffa barn men har ändå läst den här tråden med stort intresse. Vet ej varför. Men alltså, det som går upp för mig är hur SVÅRT och äckligt det verkar med bebisar ÄR det så?

Med äckligt tänker jag på t.ex. navelsträngen (som ska hänga kvar och typ ruttna bort?! ), att man blöder så mycket att man typ behöver blöja (hur länge då?), att bebisar kan läcka fett (?!) ur huden (whaaat?! ), läste nånstans att de rekommenderade att man smörjer in brösten med bröstmjölk efter man ammat för det ska tydligen vara bra (luktar inte det? ), svart bajs, att det kan läcka mjölk ur brösten lite hur som helst (hur mycket? när då?), att man kan spricka i underlivet och måste sys ihop (AJ ), man måste föda ut moderkakan osv osv.

Och svårt är ju ett ännu större kapitel! Bebisar ska tydligen vägas och väckas och matas hela tiden. Och så får föräldrarna typ aldrig sova ordentligt. Och blöjor ska bytas och grejas och har nån resår som ska ligga på rätt plats annars läcker det? För att inte tala om alla "redskap" som finns. För skojs skull satt jag igår och tittade på olika sorters hjälpmedel för amning (jag är uppenbarligen konstig som, helt ointresserad av egna bebisar, läser om amning ) och det finns ju HUR mycket som helst! Hur svårt är det att amma egentligen? Och hur ont kan det göra? Det verkar vara en hel vetenskap och allt möjligt som kan gå fel, man måste ha koll på hur mycket bebisen äter och pumpa ur (varför?) osv osv. Varför är det så svårt? Hur vet man att man gör rätt? ÄR det så svårt för de flesta eller är det oftast så lätt som jag gått omkring och inbillat mig?
Och hur fattar man ens vad bebisen vill? Om bebisen skriker, är det som i sims att man måste prova allt möjligt eller lär sig föräldrar hur bebisen skriker för olika saker? Hur sjutton gör man för att få ett nöjt och glatt barn?

Det här verkar verkligen vara något värt en högskoleutbildning, minst Barn har som sagt aldrig varit min grej personligen, även om jag tycker det är "intressant" med barn osv. Men den här tråden har gett mig SÅ många nya frågetecken och rädslor!! Och ändå är den så intressant...

Grejen är att allt händer inte alla.

Jag skulle snarare stoppa in barn i kategorin "stundtals jobbigt" än "svårt". Det är trots allt bara en människa, om än en liten människa. De behöver kärlek, sömn, mat och värme och de kommer att visa sitt missnöje tills man listar ut vilket de behöver just för stunden.

 

[Problematisk]

Spricka i underlivet händer typ nästan alla i någon grad. Har man extra tur så måste de klippa med en rejäl sax. Detta råkade jag ut för, och den största chocken med den upplevelsen var att min reaktion på frågan "får vi klippa i ditt underliv med en jättesax, utan någon bedövning?" (citerar ganska fritt ur minnet här...) var att ryta "Ja men klipp då, så ungen kommer ut nån gång!!!"

Jag blev klippt utan bedövning(tar jävligt ont ja) men blödde inte mycket efter. Kunde inte sitta på flera veckor

VAD SA NI ATT NI SA SA NI???!!!?
KLIPPA? I underlivet??
Är inte hela poängen att man ska töjas ut så jäkla mycket så bebisen kommer ut? Måste de KLIPPA UPP EN??!?
Herregud. Den här tråden kommer ge mig men för livet.

 

[lil-sis]

VAD SA NI ATT NI SA SA NI???!!!?
KLIPPA? I underlivet??
Är inte hela poängen att man ska töjas ut så jäkla mycket så bebisen kommer ut? Måste de KLIPPA UPP EN??!?
Herregud. Den här tråden kommer ge mig men för livet.

Alla klipps inte och när man gör det är det för att få en "kontrollerad" skada att sy istället för risken för lite hur som helst.

 

[athena_arabians]

VAD SA NI ATT NI SA SA NI???!!!?
KLIPPA? I underlivet??
Är inte hela poängen att man ska töjas ut så jäkla mycket så bebisen kommer ut? Måste de KLIPPA UPP EN??!?
Herregud. Den här tråden kommer ge mig men för livet.

Bättre att klippa än att spricka Mamma klippte de någon centimeter har jag fått veta

 

[KattenKorven]

VAD SA NI ATT NI SA SA NI???!!!?
KLIPPA? I underlivet??
Är inte hela poängen att man ska töjas ut så jäkla mycket så bebisen kommer ut? Måste de KLIPPA UPP EN??!?
Herregud. Den här tråden kommer ge mig men för livet.

Haha! Det är för att man inte ska spricka helt åt skogen. Bättre ett kontrollerat klipp en en jättebristning som ger men för livet. Det läkte jättefint och jag är hemskt glad att de klippte. Och området i fråga var så uttöjt, så det gjorde inte ens ont. (Tips: bildgoogla INTE "episiotomy" om du tycker det låter läskigt med klipp. Det gjorde jag innan förlossningen, för att vara förberedd på allt. Hjälpte INTE när det var skarpt läge.)