Min femte graviditet och förlossning
Det här är väl inte världens mest roliga och spännande historia, utan faktiskt en påminnelse om att ibland är vården för jäkla dålig på det de gör, men likväl fantastiska då det står på sin spets.
Som sagt jag steriliserade mig vid fjärde barnet för dryga nio år sedan. Sedan dess har extremt mycket vatten runnit under broarna, jag lämnar allt därhän som inte har med detta att göra. Nåväl, skilsmässa och sedermera kom kärleken och knackade på min dörr. Denna älskade man hade inga egna barn och i vår ålder –läs mellan 30 och 40. Så har man inte all tid i världen på sig så han var ju riktigt smart för på vår andra date sa han: Jag vill ha egna barn också, hur ställer du dig till det? Jag kontrade med: Jag kan inte flytta till Halmstad dvs ca 14 mil för jag tänker inte bli helgmamma utan varannanveckasmamma är det som gäller och kommer att gälla. Var och en funderade på sitt håll och det var precis som att vi båda visste utan att vi pratade om det i samma raka ordalag igen. Han flyttade hit och resten är historia
Med tanke på min sterilisering (vilket arma mannen fick i fejset den där andra daten) så blev det ju då provrörsbefruktning dvs ivf som kom på tapeten. Denna var tvungen att bekostas av oss själva eftersom jag var steriliserad, även om han så skulle haft bekymmer med sin fertilitet så hade inte landstinget ställt upp. Så vi vände oss till en klinik i Malmö, köpte ett försök. Så kom vi till det här med hormoner, jag hade som tur var påtalat att jag kommer må skit eftersom jag är känslig. Men det som sedan följde trodde sambon nog inte riktigt skulle vara så som det var. Jag blev jättedålig men man lyckades få fram många ägg och jag blev överstimulerad och såg ut att vara i femte månaden, tyvärr var det bara ett ägg som hade hyfsad kvalitet efter befruktning och tvådagarsodling. Dagen innan bim fick vi ett plus på stickan. I v 7 var vi på rutinbesök för att kolla graviditeten och fick ett tråkigt besked, denna koll gjordes hos en privat gyn här i stan eftersom vi hade 22 mil till ivf-kliniken. Läkaren säger: jaha, det ser inte ut som det ska, den är för liten så den är död. Jag blev precis galet arg. Ringde gynmottagningen på sjukhuset som beviljade en koll och vi såg hjärtslag, tyvärr hade jag ju börjat blöda och som jag blödde. Det blev många besök på gyn och ultraljudsbilderna såg konstiga ut, inte embryot utan min livmoder. Det slutade med en akut skrapning veckan därpå för det lilla livet orkade inte med så hjärtat slutade slå. Sen följde veckor av rena syndafall och flera akutbesök och medicinering.
Mensen kom inte igång så fick en proverakur. Nästkommande mens efter det så gjorde vi försök nr 2. Jag blev lika dålig av hormonerna –så pass dålig att jag var färdig att hoppa ut genom fönstret på nionde våningen. Man fick ut dryga 20 ägg men även här var de av dålig kvalitet sk. Cellstress. Nu hade vi en hyrläkare på kliniken med lång erfarenhet och han sa att om det inte tog sig skulle man nog tänka till lite inför kommande försök. Det tog sig inte, utan mensen kom punktligt.
Ny proverakur för att hinna med ett försök till innan sommaruppehållet dvs kliniken stänger. Nu krävde jag att få byta preparat, vilket jag fick efter en del diskussion. Mådde inte bra, men betydligt bättre än de två första försöken. Nu fick man ut fler ägg än tidigare, trots att detta preparatet brukade ge färre som biverkning men bättre kvalitet. Jag vägrade höja dosen som läkarna ville utan låg kvar på ingångsdosen, envis med att här ska vi inte cellstressa i onödan.
2 dagar innan midsommarafton var det så dags för äggplockning, den mest smärtfyllda av dessa tre försök, blodet rann (vilket inte är brukligt) så mycket att de fick svabba golvet och jag var ganska blek om nosen men annars bra. Nån timme senare höll jag dock på att svimma. Kvaliteten på äggen var bäst hittills och vi som inte lyckats få ett enda till frysen hade nu 3 superägg och något till hyfsat, man bestämde att sätta tillbaka två och stoppa det tredje embryot i frys. Vi fick alltså tillbaka två små liv på självaste midsommarafton.
Nio dagar senare hade vi ett + på stickan. Kraftigt överstimulerad även denna gång (svullen av vätska i buken samt förstorade äggstockar –fruktansvärda plågor). Fick blödningar och det blev gynakuten, jag vet inte hur många gånger. Men första gången vi var där så syntes inte någonting alls. Veckan därpå så syntes en hinnsäck och jag sa, att det sitter en till där men läkaren sa nej och visade på en uppklarning högre upp i livmodern som hon trodde kunde vara den andra. Samtidigt var hon bekymrad, för den som syntes hade fäst sig på mitt kejsarsnittsärr och det är inte bra sa hon. Ny tid bokades samma vecka med tanke på blödningarna. Just när vi var där, blödde jag inte men vi hann bara ned till sjukhusets entré så sa det splasch och de som var i entrén med oss fick en lika obehaglig överraskning som vi, för blodet rann ända ned i skorna, rätt igenom alla kläder. Men eftersom de även sett att det kunde stå blod i livmodern så valde vi att åka hem, på de 20 minuterna så hade jag blött igenom en plustampong, så återigen rann det utmed benen ned till fötterna då jag klev ur bilen.
Tillbaka två dygn senare så visade ultraljudet på ännu en hinnsäck exakt bredvid den vi sett förra gången –jag hade alltså rätt! Uppklarningen högre upp i livmodern var borta. Dessa små embryon visade sig må bra, fast 2an var någon dag efter 1an i storlek. Det gick några veckor och jag hade varit blödningsfri, vi såg hjärtslag osv. Så vi for på semester 67 mil norrut till sambons hemtrakter och vips fick jag ont och blödningar efter några dagar så det blev 12 mil till närmaste sjukhus och man konstaterade att hjärtslagen på tvilling nr 2 inte höll rätt slag per minut och att 1an dragit ifrån i stl. Samtidigt kaskadkräktes jag flera gånger om dagen och foglossningarna från helvetet hade redan knackat på.
Så det blev att åka hem och på hemmasjukhuset konstaterades efter 1½ vecka till att den lill* krabaten lämnade in. Alltså var det nu en solotvilling i magen –som mådde så bra ett ultraljud kan skvallra om.
I samma veva var min semester slut så jag var åter på jobbet och det första som händer är att min ena brukare direkt sa: har du en bäbis i magen. Jag skämtade och sa att nä jag har bara ätit för mycket gott under semestern. Han står kvar och tittar och säger sedan att jag visst har en bäbis i magen. Då bekräftar jag att det är så det är. Han blir vansinnig och följande fyra arbetspass jag arbetar så mordhotas både jag, sambon samt hot om att elda upp min egendom. Han jagar mig, skriver lappar om vad han ska göra med mig, letar upp mig och rör jag mig inne på kontoret så går han utanför och stod och siktade med pistolatrapp mot mig. Jag blev således avstängd från arbetet pga riskerna. Men chefen ville inte polisanmäla eller heller betala min lön utan jag fick gå hem med 80% som försäkringskassan betalade = graviditetspenning. Jag polisanmälde grabben.
Bara någon vecka senare så blöder jag enormt och läkaren på gynakuten sjukskriver mig.
KUBtestet visar på en välmående solotvilling och på en död som ligger i sin fostersäck i livmodern. Man ser att moderkakan sitter lågt men det är vanligt så här dags i graviditeten. RUL blir ganska sent, 20 fulla veckor och man konstaterar att jag har en placenta praevia, det innebär att moderkakan ligger i botten av livmodern och en vaginal förlossning är omöjlig. DÅ påpekar jag att det är lite konstigt för i början av graviditeten så satt embryot i ärret som ju är i framvägg på livmodern –vilket även jag såg. (Jag har ganska goda ultraljudskunskaper på häst och tycker inte det är svårt att se..) Det tas ingen större notis om detta.
Mitt järnvärde ligger runt hundra eller strax under, trots 2 järntabletter om dagen, beror troligtvis på blödningarna. Jag sjukskrivs resten av graviditeten och under hösten med ganska strikt sängläge.
Magen växer som den ska och jag blöder fram till v 26, sen lugnar det sig. Kräkningarna lugnade sig kring v 24 men foglossningarna var förjävliga.
Vad gäller bm så fick vi en på hälsosamtalet som jag sa till sambon att jag inte gillade. Min bindvävssjukdom är ganska ovanlig och min bm försökte skriva mig på näsan om både det ena och det andra. Jag var ordentligt irriterad, men vi beslutade att vänta till efter inskrivningen. Den var om möjligt ännu värre och hon var rent nonchalant gällande blödningarna och en hel del annat. Så vi bytte. Fick en suverän bm istället och henne kunde vi bolla med. Tyvärr var det som hon sa att hon kan inte så mycket om den komplikation vi visste vi hade, men det kunde ju finnas en chans att moderkakan växer med livmodern upp under graviditetsveckorna. Jag sa nej, inte eftersom embryot fäste högre upp än man nu identifierat dess position. Nåväl, i mellandagarna skulle vi på ett ultraljud för att konstatera och fastställa moderkakans läge samt prata med läkaren om våra funderingar och frågor osv. Bm hänvisade oss till detta möte.
Döm om vår förvåning då det visar sig vara en bm som gör ul och det enda hon skulle ta reda på var moderkakans läge. Jaha svarar jag, det är en fullståndig placenta praevia. Njaaa det vet jag inte svarar hon då, men den ser ut att ligga för livmodermmunnen, så jag bokar in ett nytt ul till doktor om några veckor. Behöver väl inte påpeka irritationen vi kände nu?
Av vad jag såg på detta ul, så hann mina hjärnceller dansa några varv och jag började läsa på, för i min värld såg det ut att vara värre än en praevia. Bm hänvisade mina funderingar till läkaren.
