Sv: Nya regler för föräldrarledighet
Klart mitt jobb är viktigt. För MIG. Viktigare för mig än vad mannens jobb är för honom (som jag skrev). Barnen är viktigast, men för att kunna känna mig som en välfungerande människa och förälder behöver jag jobbet som stimulans. Den omfattningen vi valde att vara hemma på heltid med barnen passade mig perfekt (det visste jag inte innan, men insåg det när jag var där, När jag var liten tänkte jag mig en framtid som hemmafru... ). Att jobba varannan dag var det allra bästa!
De allra flesta par där BÅDA har ett arbete med någorlunda normal lön (eller en a-kassa utifrån sin tidigare normala lön eller en sjp utifrån denna) behöver INTE "den där inkomsten" för att "klara sig". Det är ju vad vi bygger upp för utgifter omkring våra inkomster som gör det. Om man bygger upp ett liv omkring att den ena hela tiden ska kunna tjäna sina 30-40-50tusen (eller mer) netto och den andra bidrar med kanske 15000 netto. Då kanske man tar lånet till Jättedyra huset, Jättedyra bilen, skaffar sig Jättedyra matvanorna och Jättedyra resvanorna. Då är det klart det blir skillnad om man ska gå ner i standard under 6 -8 månader.
Men det tycker jag är en milsvid skillnad från att säga att man "inte klarar sig". Det handlar om att gå ner i standard under en period. Förhoppningsvis är de flesta barn såpass planerade att man dessutom kan spara undan pengar i förväg till att kunna bibehålla sin standard.
Eller så säljer man ena bilen, låter bli resorna under ett par år och sparar in på matkostnaderna en del.
Du förstår inte vad jag är inne på riktigt. Du tar upp de problem som andra kanske har svårt att lösa. De behöver kanske den där inkomsten för att klara sig.
Den ena kanske tjänar så dåligt eller bara har en halvtid eller deltid eller är rent av arbetslös .
Det har ju inte bara med Jämlikhet att göra vem som är hemma mer.
Det kan ju uppfattas att du väljer jobbet före dina barn när du skriver som du gör, jag förstår fullt ut och dömer ingen. Jobbet är viktigt idag och ekonomin är viktig idag. Det tycker jag inte att folk ska skämmas för!
Klart mitt jobb är viktigt. För MIG. Viktigare för mig än vad mannens jobb är för honom (som jag skrev). Barnen är viktigast, men för att kunna känna mig som en välfungerande människa och förälder behöver jag jobbet som stimulans. Den omfattningen vi valde att vara hemma på heltid med barnen passade mig perfekt (det visste jag inte innan, men insåg det när jag var där, När jag var liten tänkte jag mig en framtid som hemmafru... ). Att jobba varannan dag var det allra bästa!
De allra flesta par där BÅDA har ett arbete med någorlunda normal lön (eller en a-kassa utifrån sin tidigare normala lön eller en sjp utifrån denna) behöver INTE "den där inkomsten" för att "klara sig". Det är ju vad vi bygger upp för utgifter omkring våra inkomster som gör det. Om man bygger upp ett liv omkring att den ena hela tiden ska kunna tjäna sina 30-40-50tusen (eller mer) netto och den andra bidrar med kanske 15000 netto. Då kanske man tar lånet till Jättedyra huset, Jättedyra bilen, skaffar sig Jättedyra matvanorna och Jättedyra resvanorna. Då är det klart det blir skillnad om man ska gå ner i standard under 6 -8 månader.
Men det tycker jag är en milsvid skillnad från att säga att man "inte klarar sig". Det handlar om att gå ner i standard under en period. Förhoppningsvis är de flesta barn såpass planerade att man dessutom kan spara undan pengar i förväg till att kunna bibehålla sin standard.
Eller så säljer man ena bilen, låter bli resorna under ett par år och sparar in på matkostnaderna en del.